Afleveringen

  • I det senaste poddavsnittet pratade jag med Johan Gärdebo och Anna-Karin Wyndhamn, angående Gärdebos försök att bjuda in Malcom Kyeyune till forskarmiljön Seed Box på Linköpings universitet, där han är verksam. Det gick inget vidare. Efter samtalet tänkte jag vidare. Vad hade Malcom Kyeyune sagt om han hade blivit inbjuden? Varför inte fråga honom?

    I dagens avsnitt pratar jag med Malcom Kyeyune om just det, och om hur identitetspolitisk aktivism har blivit ett sätt klättra i karriären, om varför de inom högern som pratar alltmer om klass utkämpar ett tvåfrontskrig mot vänstern och mot kostymhögern, och om varför USA har gått om Sverige vad gäller radikalitet.

    Malcom skriver för bland annat Fokus, GP:s ledarsida, Kvartal och Dagens samhälle. Han sitter i tankesmedjan Oikos förtroenderåd och driver sedan 2015 podden Markus och Malcom ihop med Markus Allard.

    Länkar till sånt vi pratar om i dagens avsnitt

    Min intervju med Frank Furedi: Eliternas uppror mot demokratin

    Mitt samtal med Johan Gärdebo och Anna-Karin Wyndhamn länk.

    Texten om Martin Gurris bok The Revolt of The Public and the Crisis of Authority in the New Millennium (Stripe press, 2018) länk: Etablissemanget kräver samma erkännande som under 1900-talets högmodernitet, men allmänheten kräver medbestämmande och ödmjukhet. Ingen av parterna är nöjd med den andre.

    Malcom Kyeyune i Fokus: De antirasistiska aktivisterna inom media är en urban medelklass som vill uppåt. Klyftan mellan dem och den svarta underklassen är mycket djup.

    Johan Gärdebo i Aftonbladet Kultur länk.

    The professorial-managerial class länk.

    Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • I dagens podd pratar jag med Johan Gärdebo och Anna-Karin Wyndhamn.

    Johan Gärdebo har doktorerat i historia och forskar vid den humanistiska forskarmiljön Seed Box på Linköping universitet. Forskningsprojektet han är knuten till handlar om hur klimatomställningen påverkar industriorter byggda runt fossilintensiva företag som Cementa (Slite), Preemraff (Lysekil) och SSAB (Luleå). Hur påverkas människorna som bor där? Hur placerar de in sig själva i förändringen? Och hur kan man göra klimatomställningen folkligt förankrad?

    Relevanta, men svåra, frågeställningar. Därför ville han få in perspektiv som han uppfattade inte var väl representerade i forskarmiljön. I en artikel på Aftonbladets kultursida beskriver han hur han ansökte om att få dit Malcom Kyeyune. Han skulle inte själv föreläsa, utan bolla tankar med forskarna. Gärdebo ville ha dit honom för att Kyeyune är kritisk mot den förda klimatpolitiken – som han kallat ett “moralistiskt medelklassprojekt”. Eller som Gärdebo skriver i artikeln:

    Exempelvis läggs koldioxidintensiva industrier ned för att minska utsläppen. Det blir färre industrijobb i Sverige, men samma varor behövs och importeras därför i stället från andra länder. Stigande drivmedelsskatter drabbar arbetare beroende av bilen, men utsläppen minskar inte eftersom alternativa färdmedel fattas.

    Samtidigt som arbetarnas jobb försvinner används skatteintäkterna för att finansiera nya jobb för de universitetsutbildade, såsom klimatstrateger eller miljökonsulter. Och klimatrörelsen – de som protesterar, som utför aktivistiska aktioner eller som ägnar sig åt klimatkonst – är talande nog medelklassens barn.

    Men cheferna på Seed Box var allt annat än begeistrade. Orsaken handlade inte om akademiska meriter, utan om att Malcom Kyeyune hade “fel värdegrund”. Han var för “kontroversiell”. I stället föreslogs Gärdebo bjuda in Andreas Malm, som förespråkar att fler borde utföra terroristiska klimataktioner (sabotera infrastruktur, blockera motorvägar, spränga gasledningar). Det ansågs mindre kontroversiellt.

    Johan Gärdebo beskriver själv sin hemvist som till vänster och är tidigare miljöaktivist. Men hans överordnade mål är ett fritt samtal.

    Anna-Karin Wyndhamn är forskare vid Göteborgs universitet, driver ihop med Ann Heberlein podden Söndagsskolan, är kolumnist på Göteborgs-Postens ledarsida, bland många andra saker. Vi skrev också Genusdoktrinen (Fri tanke 2020) tillsammans. Hennes erfarenheter i universitetsvärlden är en röd tråd genom boken.

    Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Zijn er afleveringen die ontbreken?

    Klik hier om de feed te vernieuwen.

  • Emelie Köhler levde fyra år som trans, men påbörjade sedan resan tillbaka. Från könstransition till detransition. Hon har medverkat i “Tranståget” som gjordes av SVT Uppdrag Granskning. Och nyligen deltog hon i Sverige Möts i debatt om samma ämne. Hon har på kort tid blivit ansiktet utåt för den växande rörelsen av transpersoner som ångrat sig. För den som vill veta mer har hon ett instagramkonto som heter Detrans Dissident och driver en hemsida som heter detransinfo.se. 

    Det svåra med transfrågan är att hitta balansen mellan att kritisera delar av ideologin bakom, och samtidigt värna de unga sårbara människor som dragits med. På sin instagramsida skriver Emelie att hon ömmar för transpersoner men är kritisk till idéerna bakom. Det ligger såklart delvis i betraktarens öga om man lyckas med den balansgången, men jag tror det är ett viktigt medskick för alla oss som pratar om transfrågan. 

    Jag är glad att Emeilie Köhler är med i podden och berättar sin historia. Även om det är en sliten klyscha så är det bra att prata med människor och inte bara om dem.

    Länkar till sånt vi nämner i avsnittet

    Min intervju med Aleksa Lundberg länk.

    Min intervju med Abigail Shrier länk.

    Svenska kyrkans öppna brev till transpersoner och min text om det länk.

    Emelie Köhler i Sverige Möts länk.

    Tranståget i Uppdrag Granskning länk.

    Studie på 100 detransitionerade länk.

    En annan studie om detransitionerade länk. (Denna visar bland annat att man får mer stöd under transitionen än under detransitionen.)

    Svensk långtidsstudie om hur de som genomgått könskorrigering mår länk.

    En lite äldre internationell uppföljningsstudie på transpersoners mående efter könskorrigering länk.

    Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • I dagens avsnitt pratar jag med Tobias Hübinette, som är docent vid Karlstads universitet, med fokus på kritiska vithets- och rasstudier. Anledningen är att vithetsstudier aktualiserats av att Arvid Haag, tidigare aktiv i Medborgerlig samling, wallraffat på Sveriges första kurs i Kritiska vithetsstudier, som ges på Stockholms universitet. (Jag har intervjuat Arvid och kommer skriva en text på temat.) När Adam Cwejman och jag skrev Så blev vi alla rasister (som gavs ut i ny utgåva i maj på Timbro) var Tobias Hübinette, och kritiska vithets- och rasstudier mer generellt, en av dem vi ägnade mest tid åt att läsa och kritisera. Jag har utöver boken skrivit ett stort antal texter i olika tidningar där jag utvecklat kritiken.

    Men ett återkommande problem är att det är närmast omöjligt att få till samtal med den andra sidan av debatten. Tobias Hübinette är ett lysande undantag. Även när vi inte håller med varandra har jag alltid haft utbyte av att prata med honom (och att läsa hans blogg). Ju längre jag har varit i offentligheten desto mer har jag insett hur ovanligt det är med meningsmotståndare man kan ha artiga debatter med. För att kunna förstå sina egna argument måste man höra de bästa motargumenten, och ibland kanske till och med ändra sig. I podden tar vi upp ett exempel på när jag har ändrat mig, och närmat mig Tobias position.

    Tobias Hübinette är dessutom en av de mest produktiva svenska forskarna på området kritiska vithets- och rasstudier och gav ut hela två böcker under 2021: Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt (Verbal förlag, 2021) och Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasfrågor och rasdiskussioner i Sverige 1946-1977 (Carlsson bokförlag, 2021). Vi pratar om båda, men även om Vit melankoli. En analys av en nation i kris (Makadam förlag, 2020) som han skrev ihop med Catrin Lundström, en annan central forskare i Sverige inom fältet kritiska vithetsstudier.

    Hoppas ni har lika stort utbyte av samtalet som jag hade.

    Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Dagens poddgäst Mia Odabas har en lång journalistisk karriär på CV:t, med flera år på SVT:s Aktuellt, Svenska Dagbladet, med mera. De senaste åren har hon ägnat sig åt att vara moderator på heltid. Eftersom hennes efternamn betyder “rummets härskare” på turkiska kan man väl säga att Odabas därmed har blivit en aptonym.

    I ett viralt inlägg i sociala medier, både på Linkedin och Facebook, skriver Odabas, om covidjournalistiken under omikronfasen:

    Jag har under julhelgen lyssnat till vänner och familj som är förbannade. På oss som jobbar med journalistik. Vi är på väg att tappa deras förtroende. Låt mig ge deras ord eko här på FB:

    Det blir allt mer tydligt att omikron visserligen är mer smittsam än tidigare varianter, men att folk i gemen inte blir särskilt sjuka. Därmed blir vår gamla vanliga måttstock - smittspridningen - allt mindre relevant.

    Många av mina vänner tittar nu enbart på sjukhus-IVA-inläggningar och dödstal. Och dessa siffror ökar visserligen, men inte i närheten av hur det såg ut när det begav sig. Därför undrar vän av ordning varför vi nu i rask takt trappar upp restriktionerna igen. I Australien sa premiärministern nyligen att vi måste lära oss att leva med covid - därför drar de ner på restriktionerna trots att smittan ökar. Kanske inte så kokobello som man först tror?

    Så till mullrandet mot oss journalister. Mina vänner menar att vi är med och skrämmer upp folk. Våra krigsrubriker om "rekordökning i smittspridningen” höjer larmnivån i hela samhället. De menar att vårt uppdrag är att kritiskt granska och balansera. Att inte bara trycka alla larmsiffror rakt ut, utan att stanna upp, fundera, analysera, ställa rätt frågor. Ta ner tempot och larmnivån. Särskilt vi som jobbar i gammel-media har ett ansvar, tycker mina vänner. I sociala medier är tonläget redan ”bortom räddning”, men om vi i mer traditionella medier hakar på så förlorar vi snart deras förtroende.

    Det vilar helt klart ett tungt ansvar på oss som fortfarande jobbar i trad-medier. Vi bör alla tänka till innan vi trycker ut den där larmande rubben. Många gör ett bra jobb - nedan graf är från svtnyheter.se, där man enkelt kan följa antalet inlagda på IVA i landet och per region varje dag.

    Grafen hon länkade till ser ut såhär:

    Jag är själv dubbelvaccinerad, och har bokat tid för en tredje dos. Men jag har med stigande oro sett hur man bemöter de som av olika skäl är ovaccinerade. I sociala medier har det blivit något av en folksport att markera hårt mot vaccinskeptiker. Detta sker samtidigt som det blir alltmer tydligt att den här covidvågen är annorlunda än de tidigare. Dessutom tycks vaccinet framför allt skydda en själv från allvarlig sjukdom, snarare än skydda andra från att smittas. Argumentet om att man är osolidarisk om man inte vaccinerar sig haltar alltså betänkligt. Därför är vaccinpassen redan passé, eftersom alla av allt att döma sprider smittan oavsett vaccinationsgrad. Men jag är som sagt vaccinerad för egen del. Jag tycker att det viktigaste här är att inte diskussionen stängs ned när den behöver föras som mest. Det misstaget gjorde vi i början av pandemin, och bör inte upprepa.

    Mia Odabas hemsida, för den som vill anlita henne som moderator:

    http://www.miaodabas.com/

    Mia Odabas inlägg på Facebook: https://www.facebook.com/mia.odabas/posts/4946334225399717

    Anna Björklunds krönika i Fokus: https://www.fokus.se/kronika/jag-ar-ovaccinerad-for-jag-ar-en-jobbig-typ/

    Anna Björklund i gårdagens Studio Ett: https://sverigesradio.se/artikel/manga-fortsatt-skeptiska-till-covidvaccin

    Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Vi lärde känna varandra för över tio år sedan. Våren 2011 var jag på en kurs i Eskilstuna om hur man skriver (liberala) ledartexter. Susanna Birgersson var då anställd på Eskilstuna-Kuriren, med Alex Voronov som chef. Hon kom och höll i ett moment på kursen, sedan behövde hon avvika för att skriva klart en ledare. Det kändes lite ouppnåeligt för mig då, att ha ett fast skrivjobb. Jag bodde kvar i en studentkorridor och hade just börjat frilansa så smått, parallellt med att jag sålde American Express på Arlanda.

    Vi kursdeltagare, inte Susanna då alltså, fick alla skriva varsin ledare om höghastighetståg. På kvällen, när vi åt middag på en Eskilstunakrog, utropades vinnaren: Patrik Kronqvist. När Susanna slutade på Eskilstuna-kuriren blev jag erbjuden hennes tjänst, men tackade nej. Jag hade fått erbjudande om ett vikariat som redaktör på Axess magasin.

    Världen är liten, och den liberala världen ännu mindre.

    Tio år senare har både jag och Susanna Birgersson blivit mer konservativa, men kanske också mer vänster. Hon har fått tre barn och jag fyra, kanske är det förklaringen, vem vet. I dagens podd pratar vi om en uppmärksammad krönika av Gunnar Ardelius där han berättar om sin egen frånvaro som pappa, om reaktionerna, om familjens förutsättningar i vårt samhälle och om varför högern borde bry sig mer om klass.

    Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • För den som följt den kriminalpolitiska debatten är Bo Wennström ett välkänt namn. Han har skrivit ett stort antal debattartiklar, böcker, vetenskapliga artiklar och så vidare. Hans formella titel är professor emeritus i rättsvetenskap vid Uppsala universitet.

    Inför den kriminalpolitiska debatten i söndags ringde Diamant Salihu upp Bo Wennström för att se om han kunde vara med. Men Wennström ifrågasatte hur frågorna var ställda. Därför ville inte heller SVT ha med honom. Man måste kunna svara kort och koncist, följa mallen, inte komplicera saker. I tidningen Sydöstran har Bo Wennström nu skrivit två artiklar, en före och en efter, i anslutning till samtalet i SVT Agenda.

    Jag hörde av mig till Bo och undrade om han ville vara med i min podd och prata om hur han tycker att vi borde prata om kriminalpolitiken i stället. Det blev ett utforskande samtal mellan oss, snarare än en regelrätt intervju. Vi pratar om ärftlighet, varför straff som utdöms blir så korta trots alla straffskärpningar, varför domstolar sällan dömer till fängelse, och hur vi ska tänka framåt. 

    Läs mer:

    Bo Wennström: “Ska du se matchen på söndag kväll?” (Sydöstran 11/12)

    Bo Wennström: “Eftersnack till söndagens match” (Sydöstran 13/12)

    Bo Wennström: “Svensk passivitet är inskriven i lagtexten” (SvD 19/9 –20)

    Boken vi pratar om i podden är Om straff och fängelser – Om Sveriges avvikande vägval på straffrättens område utgiven på Jure förlag förra året.

    Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Axel Darvik är gruppledare för Liberalerna i Göteborgs stad. Han är även grundskolenämndens ordförande. I dagens podd pratar vi om den muslimska friskolan Römosseskolan, om ekonomiska oegentligheter på skolan, om hur ledningen utreds för att ha fört skattepengar ur landet, om kopplingen till Muslimska brödraskapet, och om hur det gick till när styret i staden: Moderaterna, Demokraterna och Liberalerna, höll inne skolpengen i väntan på eventuell nedläggning av skolan.

    Men så häromdagen bestämde sig kommunen för att ändå betala ut skolpengen, trots alla misstankar, alla fel Römosseskolan begått genom åren. Nu återstår att se om Römosseskolan läggs ned, eller om skolans överklagan vinner.

    En väldigt ensam kritiker kritiserar dock beslutet och det är Axel Darvik. Han vill inte att staden betalar Römosseskolan. Som han säger till GP: “Rädslan att göra fel är större än viljan att göra rätt”. Och som han säger i podden: det står i skolan stadgar att pengar som blir över vid en nedläggning ska tillfalla Islamiska förbundet, som har starka kopplingar till Muslimska brödraskapet.

    Läs mer här:

    Göteborg ska betala 50 miljoner till Römosseskolan (8/12)

    “Efter att ha fryst pengarna till Römosseskolan i ett halvår ger politikerna nu upp alla juridiska processer, och betalar ut nästan 50 miljoner kronor till föreningen bakom skolan.– Det är rätt väsentligt att vi som politiker följer de lagar vi har, säger Sofie Gyllenwaldt (M).Men frågan har skapat en spricka i alliansstyret i Göteborg.– Rädslan att göra fel är större än viljan att göra rätt, säger Axel Darvik (L), som ännu inte vill betala.”

    Hårda kritiken mot L, M och D om Römosse (17/11)

    “Liberalerna, Moderaterna och Demokraterna kör över de egna tjänstemännen och vägrar betala ut skolpeng till Römosseskolan.Men det saknar laglig grund, enligt förvaltningen.– Det enda vi riskerar är ett stort skadestånd på upp till 100 miljoner kronor. Och det är de alltså beredda att riskera, säger Viktoria Tryggvadottir Rolka (S).”

    Föräldrarna: Straffa inte barnen när ledningen gjort fel (25/11)

    “600 elever tvingas byta skola mitt i terminen om Römosseskolorna stängs. Föräldrar och elever GP pratar med är arga och besvikna på skolans ledning och tycker att den ska bytas ut.Samtidigt känner de sig maktlösa och orättvist behandlade av politiker och myndigheter.– Jag tycker att det är väldigt dåligt att barnen ska bli påverkade av det andra har gjort, säger Asma Jamal som går i årskurs 7 på Römosseskolan.”

    Römosseskolan anmäler Axel Darvik (L) för förtal (20/11)

    “Römosseskolans styrelse polisanmäler kommunalrådet Axel Darvik (L) för förtal. Detta då de anser sig beskrivna som ”extremister” och ”kriminella”.– Jag kommer inte skrämmas till tystnad, svarar Axel Darvik.”

    Beslutet att stänga Römosseskolan överklagas (5/11)

    “Styrelsen bakom Römosseskolan överklagar beslutet att stänga de tre muslimska friskolorna. De menar att det inte tagits hänsyn till barnen i beslutet och vill att stängningen av skolorna avbryts i väntan på nytt beslut.”Känner Axel Darvik inte till att barnens bästa ska beaktas i all myndighetsutövning eller har han andra mål som är viktigare i sitt arbete som skolpolitiker?” skriver styrelsen i ett pressmeddelande.”

    Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Ola Wong är författare, journalist och Kinakännare. Vi var kollegor på Svenska Dagbladet under några år, men eftersom han var Kinakorrespondent och jag jobbade på ledarredaktion i Stockholm så hade vi inte särskilt mycket med varandra att göra. Men sedan några år tillbaka räknar jag Ola som en vän, bland annat för att han som en tjänst läste manuset till Genusdoktrinen (Fri tanke, 2020) som jag skrev ihop med Anna-Karin Wyndhamn. Utan Olas noggranna läsning och hårda men rättvisa omdöme hade boken inte blivit vad den blev. 

    Sedan 2019 är han kulturredaktör på Kvartal. I en ny artikel på Kvartal beskriver han det spända säkerhetsläget mellan Taiwan och Kina. Taiwans försvarsminister menar att läget inte har varit så spänt på 40 år. Samtidigt har en del frågat sig hur mycket USA:s försvarsgaranti till Taiwan betyder. I dagens podd pratar vi om detta och varför det är viktigt även för Sverige att vi bryr oss om vad som sker där. 

    Vi pratar även om Kinas enorma utsläpp av växthusgaser, något jag skrev om i söndags här på Rak höger. I dag släpper Kina ut mer växthusgaser än alla EU:s medlemsstater och övriga OECD-länder tillsammans. Ola Wong var tidigt ute med att föreslå klimattullar, åtminstone så tidigt som i boken Pekingsyndromet – Kina, Makten, Pengarna som kom ut 2014 (Ordfront förlag). “Har man ingen Kinastrategi för sitt klimatarbete, ja då har man ingen strategi överhuvudtaget,” skrev han då. Ord som stämmer minst lika väl i dag.

    Snart börjar Rak höger med premiumartiklar

    Ganska snart kommer jag att börja skriva vissa artiklar endast för betalande prenumeranter. Jag har inte bestämt exakt när det ska ske ännu, men det blir inom ett par veckor. Anledningen till att jag förvarnar såhär är att jag vill att den som vill ska hinna gå från gratisprenumerant till betalande prenumerant innan det sker. Mycket här på Rak höger kommer även fortsättningsvis att vara öppet för alla, men jag hoppas att fler av er kommer ta steget att bli fullvärdiga prenumeranter.

    Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Yoram Hazony är en av de senaste årens mest intressanta konservativa tänkarna. Hans bok The virtue of nationalism (Basic books, 2018) kom ut för tre år sedan och har redan blivit något av en klassiker inom högern. Jag läste boken när den kom ut och tänkte då att detta är en bok som verkligen borde översättas till svenska. Nu har den konservativa tankesmedjan Oikos gjort just det. Den svenska titeln är Nationalismens dygd. För den som hellre läser på svenska rekommenderar jag den varmt. Dan Korn har gjort ett strålande jobb med översättningen.  

    Just nu är Yoram Hazony i Sverige, som inbjuden talare på Skoklosterakademin som anordnades av Oikos i helgen. Jag talade på lördagen, om wokekulturens hot mot akademisk frihet, och han talade på söndagen. Men eftersom jag har fyra små barn kan jag aldrig stanna kvar särskilt länge på den sortens tillställningar nuförtiden, så vi missade varandra där. Men jag har hört att hans föredrag var väldigt uppskattat.

    Jag fick dock möjligheten att spela in en podd med honom innan han reste tillbaka till Israel. Vi pratar om varför nationalismen blev så utskälld efter andra världskriget, hur liberalism hänger ihop med imperialism, varför övernationella organisationer inte leder till fred och välstånd, om familjens centrala roll i kulturen och om varför Israel ibland jämförs med nazister. Och hur man får ett liv med nio barn, som Yoram Hazony har, att fungera.

    Snart börjar Rak höger med premiumartiklar

    Ganska snart kommer jag att börja göra vissa artiklar endast för betalande prenumeranter. Jag har inte bestämt exakt när det ska ske ännu, och jag kommer att berätta i god tid när det ska ske, så att den som vill hinner gå från gratisprenumerant till betalande prenumerant. Mycket här kommer även fortsättningsvis att vara gratis, men jag hoppas att fler av er kommer ta steget att bli fullvärdiga prenumeranter.

    Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Charlie Weimers var en av de ledande rösterna i den konservativa kursändringen som skett i Kristdemokraterna, först inom ungdomsförbundet och sedan inom moderpartiet. Mellan 2014 och 2018 arbetade han som stabschef för Lars Adaktusson i Europaparlament. Men i september 2018, kort innan valet, annonserade han att han bytte parti till Sverigedemokraterna. I dag sitter han i Europaparlamentet för deras räkning. 

    I dagens podd pratar jag med honom om resan från Kristdemokraterna till Sverigedemokraterna, hur det känns att två tredjedelar av dem som var gäster på hans bröllop i dag inte vill ha med honom att göra, varför Moderaternas migrationspolitik inte räcker, men vi börjar med att prata om situationen vid Polens gräns mot Vitryssland, och om hur Sverigedemokraterna förhåller sig till Lag och Rättvisa i Polen samt Victor Orban i Ungern. 

    Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Under pandemins inledande skede arbetade jag fortfarande på Svenska Dagbladets ledarsida. Ganska snart tog covid, eller corona som alla sade då, över all nyhetsrapportering nästan helt. Inte så konstigt. Men svårt för en ledarsida att hitta sin plats. Ganska snabbt insåg vi att det inte riktigt gick att ha en ideologisk vinkel, utan att vi snarare fick vara ett slags coronareportrar.

    I ledarsidans podd, Ledarredaktionen, försökte vi få med båda sidor av frågan. Men på grund av hur frågan utvecklades, blev vi snabbt förknippade med de så kallade 22 forskarna. Folkhälsomyndigheten ville inte vara med. De som stöttade den svenska strategin ville inte heller. Personer som Emma Frans tackade nej, eller svarade inte ens. Därför blev diskussionen alltid halv, vilket jag menar var ett av de mest destruktiva inslagen särskilt under det inledande skedet. Komplexa frågor kräver att man förmår att höja sig över den mänskliga impulsen att alltid fastna i två – alltid endast två – lag.

    Därför är jag glad att ha med Johan Anderberg i dagens podd. Han har skrivit en av årets mest uppmärksammade böcker: Flocken – berättelsen om hur Sverige valde väg under pandemin (Albert Bonniers förlag). I den får man följa huvudaktörerna genom hela förloppet. Man kommer nära Anders Tegnell, Johan Giesecke, Jan Albert, Tom Britton, med flera. Även om man inte håller med om allt är det en mycket läsvärd, och lättläst, bok.

    Tidigare i veckan skrev han en kulturartikel i Sydsvenskan som fick stor spridning: “Katastrofen som aldrig kom”. Där drar han slutsatsen att det var Sverige som gjorde rätt, som inte stängde ned, och så gott som alla andra som gjorde fel. Jämfört med länder som införde mycket striktare restriktioner har vi inte fler dödsfall, utan ofta mindre menar han.

    I detta har han bara delvis rätt, menar jag. Men oavsett det är det välkommet att någon från “den andra sidan” ställer upp i en podd och diskuterar.

    Detta och mycket annat diskuterar vi i dagens podd. Vi pratar även om vaccinpass och rimligheten i de fortsatt hårda restriktionerna i vissa länder.

    Som ni ser har vi både en poäng, vad gäller antalet dödsfall. Sverige ligger avsevärt sämre till än våra nordiska grannländer, men bättre än EU-snittet.

    Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Dagens gäst var en av dem som tidigt var kritisk till den svenska strategin. Redan i januari 2020 varnade Björn Olsen för att det som skedde i Kina skulle utveckla sig till en pandemi. Han avrådde svenskar från att åka till Alperna under sportlovet, medan Folkhälsomyndigheten ignorerade det. Han förordade att de som återvände skulle sättas i karantän, vilket återigen Folkhälsomyndigheten inte tyckte var nödvändigt. Sedan dess har mycket hänt.

    Björn Olsen är professor och överläkare i infektionssjukdomar. Han är en av de mer internationellt framstående forskarna i Sverige inom sitt fält. Han har även skrivit boken ”Pandemin – myterna, fakta, hoten” som gavs ut på Norstedts 2010. I juli förra året sommarpratade han i P1, vilket ledde till skarpa reaktioner från en del håll, eftersom han inte var team Folkhälsomyndigheten.

    I dagens podd pratar vi om Coronakommissionens delbetänkande som publicerades i fredags, olika vägval och vad ett mer vetenskapligt förhållningssätt till pandemin hade kunnat ge. 

    Det andra delbetänkandet av coronakommissionen utvärderar inte hela coronastrategin i detta betänkande, utan väntar med det till slutbetänkandet presenteras i början av 2022. På pressträffen sammanfattade man sina huvudsakliga slutsatser såhär: 

    Sveriges hantering har präglats av senfärdighet 

     Pandemiberedskapen var undermålig

    Smittskyddslagstiftningen var och är otillräcklig

    Smittskyddet är och var decentraliserat och fragmenterat

    Hälso- och sjukvården har med kort varsel ställt om och klarat av vården av sjuka i covid-19, men det har skett till priset av extrem belastning på personal och att annan vård skjutits upp.

    Man konstaterar också att det finns områden en besvärande brist på data som gjorde det svårare att övervaka pandemin när den pågick, men också att utvärdera hanteringen i efterhand.

    Tidigare avsnitt på samma tema: “Lisa Bjurwald om mediernas coronasvek” (30/5)

    Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • För tio dagar sedan mördades rapparen Einar, eller Nils Grönberg som han hette i verkligheten. Och återigen pratar vi om gangsterrap och dess kopplingar till gängbrottsligheten. Jag har skrivit en artikel om det i Kvartal och en här på Rak höger.

    Något jag funderar över är vad som är nytt och vad som är sig likt. Hur mycket är klassisk moralpanik från en oförstående vuxenvärld, och hur mycket handlar om att det faktiskt rör sig om ett delvis nytt fenomen? Jag lutar åt det senare, vilket framgår av mina texter. Men jag kan inte komma runt att jag själv har blivit äldre.

    Jag tycker inte om hur den nya rapgenren drill låter. Det är säkert främst därför jag inte gillar de rappare som figurerar i polisutredningar. Det är ingen uppoffring för mig att ta avstånd från den.

    Men i dagens podd ville jag prata med någon annan som har ett kluvet förhållande till hiphop. Och Fredrik Strage har jag följt sedan 90-talet. Genom åren har han hunnit skriva för en rad tidningar, och skriver i dag regelbundet för Dagens Nyheter. I sin senaste krönika skrev han ett slags farväl till gangsterrap, vilket vi pratar om.

    Han har även skrivit fyra böcker, varav särskilt Mikrofonkåt från 2001 och Fans från 2005 gjorde stort intryck på mig. Jag kan också varmt rekommendera hans podd “Hemma hos Strage”, som man kan stötta via Patreon, där han pratar med musiker och artister, från Lill Lindfors och Siw Malmkvist till Ison och Hurula, och Amon Amarths Johan Hegg och Suedes Brett Anderson.

    I dagens podd pratar vi om varför lyssnare kan lockas av gränslöshet, ansvarslöshet och våldsamhet, trots att man vet att det är fel. Och varför Petter tryckte upp honom mot en vägg inne på en nattklubb och Ken Ring hotade honom i en av sina låtar. 

    Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • I fredags skrev jag en artikel om Kina och utmaningen Sverige, EU och hela västvärlden står inför. I dagens podd pratar jag med en av de främsta Kinaexperterna vi har i landet. Jojje Olsson är journalist, och författare till fler böcker, och har i många år rapporterat från Kina. Efter att kommunistpartiet slutade bevilja honom visum 2016 bor han i Taiwan, innan dess bodde han tio år i Peking.

    Jag är glad av flera skäl att ha honom som gäst podden eftersom han var en av dem jag inspirerades av när jag drog igång Rak höger. Förutom att skriva regelbundet för Expressen och Fokus, så driver han Kinamedia som är den främsta nyhetssidan på svenska för nyheter om Kina. Men det var hans nyhetsbrev, Kinamedia premium, som bidrog särskilt till att jag själv började med just nyhetsbrev. Det kostar förvisso en slant att få ta del av veckobreven, men det har det verkligen varit värt för mig. Allt som rör Kina kommer bara bli ännu viktigare att ha koll på framöver. Då är guider som Jojje Olsson, som behärskar språket och förstår landet, värda sin vikt i guld.

    Här kan man följa honom på Twitter.

    Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Återigen flyttar, eller snarare flyr, judiska svenskar från Malmö till Israel. I ett reportage i Dagens Nyheter skriver Niklas Orrenius om en judisk familj som bestämt sig för att flytta. Reportaget publiceras med bra tajming. På onsdag hålls nämligen Malmöforum mot antisemitism dit även internationella toppolitiker kommer. Men som Ester, mamman i familjen som ska flytta till Israel, säger till DN: “Håll ni era fina tal, så flyttar vi så länge.”

    Jag ringde två vänner som är insatta i frågan om antisemitism. Adam Cwejman är politisk chefredaktör på Göteborgs-Posten. Vi har även skrivit en bok ihop: Så blev vi alla rasister (Timbro, 2018). Paulina Neuding har en lång meritlista, bland annat Magasinet Neo, Quillette och Svenska Dagbladet där hon även arbetar just nu. Paulina var tidigt ute och beskrev situationen för judar i Malmö, och har skrivit om detta i bland annat New York Times samt talade om detta förra året i FN:s råd för mänskliga rättigheter.

    Vi pratar om antisemitismen i Malmö, vilka som ligger bakom, varför det är så svårt för vissa att tala klarspråk om det, varför kippavandringar och fina ord ibland tycks handla mer om andra än om judar, och vad man möjligen kan göra åt hela problemet.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Det är inte alla som har kapaciteten att ändra sig och dessutom erkänna det. I synnerhet är offentliga personer usla på att erkänna när de har haft fel, och kanske ännu sämre på att förklara varför de ändrat sig när de väl gör det.

    Mårten Arndtzén är ett undantag. När Lars Vilks ritade sin rondellhund tyckte han att det var en platt provokation. Med tiden har han ändrat sig, och hans intellektuella resa i frågan är intressant att ta del av. Till skillnad från de som hyllat Lars Vilks efter hans död skrev Arndtzén dessutom en tvättäkta konstrecension av rondellhunden 2017 – tio år efter verkets tillkomst. När Vilks skulle nämna samtida konstrecensenter han respekterade var Arndtzén en av två.

    Vårt samtal kretsar som sagt kring Lars Vilks, konstvärldens reaktion på hans verk, Moderna museets återkommande svek, om konstnärens roll och varför en staty av rondellhunden gjord av Chang Frick och Hanif Bali förmodligen inte skulle räknas som konst.

    Ett par kommentarer…

    Framöver kommer inte lika många poddavsnitt transkriberas. Det var ett försök att föra ut samtalens innehåll till fler, men är inte säker på att det har lyckats. Vad det verkar är inte intervjuer och samtal det ni främst vill läsa, men däremot något ni gärna lyssnar på. Ibland kommer det transkriberas, men främst när jag bedömer att innehållet har en sådan sprängkraft att det är angeläget att det även går att läsa. Om ni inte håller med om denna förändring får ni gärna höra av er.

    Jag har också fått en del respons angående innehållet och ska framöver försöka lägga mer tid på granskningar/analyser, som den jag skrev om rapporten om diskriminering på arbetsmarknaden. Hör gärna av mer tips, kritik och respons. Det är med er hjälp den här publikationen kan bli bättre.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • I torsdags lanserade Fredrik Kärrholm sin kandidatur för att bli riksdagsledamot för Moderaterna. Egentligen har jag kluvna känslor. Fredrik kom som vikarie till Svenska Dagbladets ledarsida året före mig och har sedan dess varit någon jag värderat högt i svensk offentlighet. “En man huggen i granit,” som Per Gudmundson kallade honom, innan jag hade träffat honom.

    När jag blev tillsvidareanställd som ledarskribent på SvD var det alltid skönt att det regelbundet kom krönikor från Fredrik, eftersom det tog uppmärksamhet från mig. Hans texter var nämligen alltid vällästa, och de gjorde avtryck.

    Varför kluven? Jag tvivlar inte det minsta på att han skulle bli en bra riksdagspolitiker, men det finns en annan risk som jag ser det. Det är en sjuka som tycks drabba en del (ganska många) partipolitiker – tilltagande tråkighet. Oförmåga att framstå som autentiska. Om detta är självpåtaget eller påtvingat uppifrån, det vet jag inte. Men jag hoppas verkligen att detta inte drabbar Fredrik Kärrholm. Hans röst behövs i offentligheten. Med det sagt så är jag jävig, eftersom han är en vän till mig. Kanske är det därför jag bjuder in honom till podden så ofta.

    Nedan kan den som vill läsa intervjun i ett kortat och lätt redigerat format.

    Välkommen till Rak höger, Fredrik Kärrholm!

    – Tack Ivar!

    En anledning till att jag ville ha hit dig är att du har bestämt dig för att kandidera till riksdagen för Moderaterna.

    – Det stämmer. Just nu så pågår ett internt val i Moderaterna, kring vilka som ska representera Moderaterna och stå valbara på riksdagslistan.

    Hur går det här till? För oss som aldrig har varit inne i partipolitiken så är det flera led som man ska gå igenom. Vad är det för led du behöver passera för att hamna i riksdagen? 

    – Först och främst måste man ha förutsättningar. De flesta som kandiderar till riksdagen har en lång bakgrund och har arbetat länge i politiken. Det där är egentligen inte så konstigt men det går också att ge sig in i politiken genom att ha haft ett annat tydligt samhällsengagemang och någonting att komma med. Där har jag skrivit om de här frågorna, om brottslighet, sedan jag började skriva i SvD 2012. Vi kan lägga till som en parentes att intresset då var ganska litet. Jag var en av dem som tidigt varnade för utvecklingen och blev anklagad för att vara alarmist och spela på främlingsfientliga krafter och så vidare.

    Det var jätteskönt när jag jobbade på Svenska Dagbladet och du skrev dina texter. Jag började lite senare som vikarie 2013 och annars var det jag som var måltavla men så fort du skrev så rasslade det till i läsningen och du blev väldigt välläst. Så du kom in och tog över som måltavla och det var skönt att du avlastade hela tiden med dina krönikor.

    –  Den typen av analyser och politiska förslag är helt okontroversiella idag. Verkligheten har hunnit i kapp. Nu finns det ett mönster för faktiskt förändring och det är i politiken det möjliggörs, det är i regering och riksdag som den politiska makten finns. Det är därför jag kandiderar. Jag tror att politiken blir bättre med fler poliser, åklagare och domare. Och även inom andra områden – om vi har fler ekonomer så får vi en bättre ekonomisk politik, det är min övertygelse. Jag tror att jag har mycket att komma med och det första steget i det interna valet är att bli nominerad av lokalföreningar. I Moderaterna och de flesta partier är det så att man har en riksdagslista för varje valkrets, så när man som vanlig medborgare på valdagen röstar så plockar man upp valsedeln och där står det en lång rad namn. Den listan och namnen är unika för varje valkrets. Stockholm stad är en valkrets och det är där jag bor och kandiderar. I Stockholm stad finns ett trettiotal moderata lokalföreningar och i det första steget behöver man bli nominerad av minst tre och helst föreningar. Då går man vidare till nästa steg där det sker en intern omröstning där alla medlemmar i partiet får rösta på vilka kandidater man tror på. I det tredje och näst sista steget är det en valberedning som tar fram ett förslag på en lista och slutligen är det en stämma med ombud som justerar och röstar fram den slutliga listan, som sedan skickas till valmyndigheten och därefter kan medborgarna välja och rösta på det parti de vill och även kryssa en kandidat för ett parti.

    Många politiker är otroligt tråkiga och inte särskilt frispråkiga. För i partipolitikens väsen finns en tanke om att du ska, jag tror att det var Anne-Marie Pålsson som var missnöjd med Moderaterna och skrev en bok som heter Knapptryckarpartiet. Det där är något som man under flera hundra år har pratat om. Grundladsfäderna i USA pratade om problemet med partier jämfört med individer som röstar med sitt samvete. Här har vi ett problem för i offentligheten är det ofta människor som uppfattas vara genuina och har sin egen agenda som folk vill lyssna på. Där har du varit en person som varit väldigt framträdande i debatten och särskilt i frågor om lag och ordning och integration. Nu när du går in i politiken, är inte risken att du blir en mycket tråkigare version av dig själv? 

    – Jag tror inte det för det är lyckligtvis så att det jag tycker och tänker är den riktning Moderaterna har utvecklat sin politik. Det är därför jag kandiderar för Moderaterna. När det kommer till kriminalpolitiken behöver jag inte kompromissa med mina egna uppfattningar. Sen finns det ett uttryckssätt hos många politiker som kanske inte är så kittlande men det där tror jag mycket har att göra med retorisk tradition. Om vi tittar på England så visar man där att partipolitik kan vara mycket roligare. Det där har jag med mig lite från mina studier i Cambridge också. Jag hoppas inte att jag ska bli tråkigare om jag skulle få förmånen att sitta i Sveriges riksdag, och jag hoppas inte att jag ska bli mer ointressant. Jag upplever att Moderaterna idag i likhet med hur partiet har varit tidigare, är en bred kyrka där det finns en acceptans för olika åsikter. Det kanske inte alltid syns lika mycket utåt men internt så finns det en livlig debatt. Sen under Reinfeldt, där jag faktiskt var aktiv i politiken, då var det ett lite annorlunda klimat och mer toppstyrning men det var ett undantag i den moderata partihistorien, skulle jag påstå.

    Politik har blivit ett jobb och det häller inte bara Sverige utan i alla mogna västerländska demokratier. Det är färre som kommer från ett yrkesliv och går in i politiken. Det krävs att du har nätverk och byggt upp din bas. Nu har du varit borta från politiken ett tag – hur stora chanser har man då? Vi har sett andra exempel på människor som kommit in, Ann Heberlein kandiderade nere i Skåne till exempel. Människor som är lite mer kända i offentligheten men som misslyckats med sina kandidaturer. Har du behållit kontakter inom partiet som gör att du både kan tilltala massorna men också vara accepterad av partiet?

    – Det får visa sig, men det är som du säger: du kan inte storma in i lobbyn på ett företag och säga ”Jag vill sitta i ledningsgruppen” utan du måste vinna människors förtroende och visa vad du går för. Så är det även i politiken. Där får man börja i god tid innan ett val och om man inte har kontakter eller kan återuppta kontakter så får man se till att skapa dem. Träffa människor, bjuda in sig i olika sammanhang och berätta vem man är och vad man vill göra. Jag tror att väldigt många fler skulle kunna ge sig in i politiken utan att ha någon bakgrund i ungdomsförbunden, och jag tror att det skulle vara väldigt positivt. Min bild såhär långt i processen är att det är väldigt välkommet. Sen är det naturligtvis så att det finns ingen som kliver åt sidan och säger ”Varsågod, ta min riksdagsplats”. I de flesta partier så finns det väldigt många kompetenta politiker så det är en tuff konkurrens. Samtidigt är det en demokratisk process så svaret på din fråga är att det är svårt att säga, men hittills så känns det bra. En annan sak som du sa tidigare, om Anne-Marie Pålsson och Knapptryckarkompaniet – det är vissa som har kommit in i politiken från sidan och blivit väldigt kritiska men där tror jag att det hos många finns en ovana att verka i stora demokratiska organisationer. Det är inte alltid så exekutivt och saker tar tid och det kräver mycket kompromisser och stor taktkänsla. Så ja, ibland är en del kritik som framförs både mot möjligheten att engagera sig politiskt och hur partierna fungerar, är ibland lite orättvis tycker jag. Jag kanske sitter här om två år om jag blir invald, och tycker helt annorlunda. Vi kan väl boka in en uppföljande intervju! Och det här säger jag utifrån att, som jag nämnde, jag har ett preskriberat förflutet i Moderaterna. Jag var tidigare engagerad i Moderata studenter när jag studerade kriminologi vid Stockholms universitet, och jag jobbade samtidigt som polis då. Jag var tjänstledig ett tag från polisen och jobbade vid Moderaternas riksdagskansli. Så det är inte helt ogrundat det jag påstår.

    Som du säger så är det idag svårt att engagera sig. Många partier har utvecklats mot vad man kallar för elitpartier eller liknande, färre antal människor är engagerade och man får förlita sig mer på olika opinionsmätningar och fokusgrupper för att få reda på vad folk tycker snarare än att känna av i partiet, för partiet är inte längre den massorganisation det var. Det här är ett problem. Man brukar prata mest om det i USA, att du måste passera ”the primaries”, både för demokraterna och republikanerna och de som är engagerade i partierna är ofta antingen till vänster eller höger om gemene väljare. De mest engagerade är ofta de som har den mest radikala agendan. Jag vet inte vad jag försöker säga här – det här med att man ska gå med, jag tror också att det vore bra om människor engagerade sig mer i politiken men samtidigt så ser vi en tendens snarare åt det andra hållet, att man är engagerad till exempel genom att prata med politiker på Twitter.

    – Det finns en bredare trend kring det där. Det är färre som kommer på bostadsrättsföreningens stämma, det är färre som engagerar sig i idrottsföreningar, kulturföreningar, hembygdsföreningar och det är färre som engagerar sig i politiska föreningar. Jag förstår att det är många som var engagerade i politiska partiet förut. Om man hade SVT 1 och 2 och så P1, och sen hade man en familj och vänner som hade tröttnat på att man ständigt höll på att gagga om politik, ja då fick man gå till den lokala partiföreningen och prata med personer där. Men idag behöver du inte göra det. Du kan sitta bekvämt kvar i soffan och twittra. Det är en ganska naturlig utveckling men jag tror att jämförelsen med USA haltar för att vi har fortfarande ett relativt starkt föreningsliv i Sverige och det återspeglas även i politiken, där det finns mång aktiva och kloka personer. I min lokala moderatförening där jag bor på Östermalm så är ordföranden en hög chef i en stor bank, det finns väldigt många kompetenta personer som engagerar sig idealistiskt och åtminstone i Moderaterna så har jag ännu inte sett någon tendens kring att det är de mest radikala som engagerar sig politiskt. De som engagerar sig är mycket den här typiska bostadsrättsföreningsordföranden. Men det är inte omöjligt att det problemet uppstår i framtiden.

    Det här är egentligen ett annat problem, det är att om man pratar om de här människorna som ”de glömda” eller arbetarklassen, människor som är lågutbildade, de har försvunnit från politiken i större utsträckning än sådana som är högutbildade och högavlönade. En sak du sa var att politiker är kompetenta och att det fanns kompetenta och kunniga människor, att det är hård konkurrens.

    – Jag säger inte att alla politiker är kompetenta.

    Om man lyssnar på en partiledardebatt på SVT, och sen på en riksdagsdebatt mellan partiledare, så är det väldigt stor nivåskillnad. Det låter helt annorlunda. Jag rekommenderar de som inte har gjort det att lyssna på en debatt i riksdag i stället för på teve. En känsla man får när man ser på partiledardebatterna i teve eller korta debatter i Studio Ett, är att det är väldigt ytligt och många klyschor. Men om man lyssnar på en riksdagsdebatt så är det ofta högre nivå. Har vi en för negativ bild av våra politiker generellt?

    – Jag tror det. Jag tror att politiker inte alltid framställs på ett rättvist sätt. Dels genom de här tv-debatterna. Vi har alldeles för många partier i Sverige, det är åtta partier och även om man har en tvåtimmarssändning så ska man gå igenom många ämnen och det blir väldigt upphackat och kort.

    Så det du säger är att du vill avskaffa Miljöpartiet?

    – Jag har en champagne på kylning och jag har varit väldigt förutseende i det här så det är en champagne som ska lagras. Den har legat länge i mitt kylskåp och flyttat runt. Men nu hoppas jag att den ska korkas upp efter kommande val.

    Underbart!

    – Det är möjligen något ytterligare parti som skulle kunna ryka från riksdagen. Men de här debatterna, där tror inte jag att partiledarna riktigt kommer till sin rätt. Du måste förhålla dig till att det finns många tittare som har väldigt lite förförståelse och som är de mest lättrörliga väljarna. Det är en konsekvens av det höga valdeltagandet i Sverige. Mångas uppfattningar av politiker är hur de framställs i tidningar och då uppstår ett journalistiskt filter. Det fungerar så i Sverige att man måste vara väldigt försiktig när man talar med journalister. Nu har vi ett avspänt samtal här men jag blev intervjuad av Dagens Nyheter om min kandidatur och då kände jag åtminstone, det kanske är överdrivet, men att man är på helspänn. Ett felaktigt ordval kan hållas emot en och det spelar ingen roll vad du egentligen menar, har du en detalj fel och säger en sak fel så finns det många som med glädje kommer att välja att missförstå dig. Så jag tror att vi också har ett medieklimat i Sverige där politiker tvingas vara väldigt strama.

    Å ena sidan så uppfattar jag det som att man saknar politiker som upplevs som handlingskraftiga, självsäkra, som kan staka ut vägen och göra det som krävs. Så har vi fått en politikerstil som snarare är moraliserande och fördömande. Man säger det här klassiska, som har blivit som ett skämt, att Stefan Löfven säger att saker är oacceptabelt. Anledningen till att det blir ett skämt är att ”Okej, det är oacceptabelt så därför kommer vi med de här tre lösningarna på det”. Men i stället blir det den här reaktiva politiken som är att man vill visa att man inte heller gillar det man ser.

    – Det här stör mig något oerhört. Att det kommer politiska förslag efter den här typen av händelser vi har sett nu i Göteborg. Återigen, det är ingen singulär händelse. Mönstret är jättetydligt och det har varit tydligt oerhört länge. Då måste man kunna vara rakryggad och föra en politik man tror på. När en sån här händelse inträffar så förklarar man helt enkelt den befintliga politiken. Det provocerar mig något oerhört när det sker någon form av politisk kursomläggning på grund av den här typen av spektakulära händelser.

    Politiker upplevs som rädda för det mediala, de är rädda för att de vet att om de säger något fel, gör något fel och sen blir grillade i media så kan det kosta dem deras karriär.

    – Ja, så den rädslan och försiktigheten är rationell. På grund av att många i politiken har varit i politiken hela livet så är det en hel del som inte har något annat att falla tillbaka på. Då blir man beroende av att hålla sig kvar i politiken. Det kan göra att många väljer lågriskstrategier, det bidrar väl till det du beskrev tidigare, att politiken i Sverige inte känns så sexig. Jag tror att det framförallt handlar om en retorisk tradition, mer än något annat. Eller avsaknad av retorisk tradition, rättare sagt.

    Nu har jag sett din valfilm och du är väldigt vältalig.

    – Tack!

    Om jag ska vara lite elak så är man lite svältfödd på det efter att ha haft Stefan Löfven som statsminister i åtta år. Att prata om ”I Sverige pratar vi svenska” när vår statsminister inte kan sätta ihop en mening korrekt. En sak som jag tycker är problematisk med svensk politik är att det händer saker mot politiken så de blir nästan kränkta av verkligheten. Jag tror du tog upp det i din bok, att när man höjer straffet för vapenbrott så är det med några månader. Det du tog upp tidigare om vad man skulle behöva göra, till exempel att man inskränker offentlighetsprincipen, att alla tjänstemän har skyddad identitet. Att du gör den sortens ganska, jag vill inte säga drastiskt för det får det att låta som att det är irrationellt och det är rationellt…Men att det finns en tröghet i svensk politik som jag inte upplever att du har i hur du närmar dig de här frågorna. 

    – Jag skulle säga att det finns en oförmåga. Ibland förundras jag över mycket av det som åstadkoms på 1900-talet i svensk politik. Man byggde ut socialförsäkringssystem, motorvägar och så vidare. Idag kan vi hålla på och debattera en enskild järnväg i tio, tjugo år. Det är också intressant det du sa, att det beskrivs som något drastiskt. Det är ett ordval som meningsmotståndare använder. Jag efterfrågar en rimlig och rättvis kriminalpolitik. Du har också rätt i att det sker ett duttande hela tiden och det där har jag upprepat till leda, så det vi behöver är ett systemskifte i kriminalpolitiken. Men jag tror också att vi behöver ett skifte i mentalitet, både hos politiker, inom rättsväsendet men också i samhället i stort. Det finns alldeles för mycket daltande och överseende som vi måste göra upp med. Det finns en del som tycker att det där låter auktoritärt och läskigt. I mitt drömsamhälle, om vi konkretiserar det, så vill jag ha fler poliser och poliser som är artiga och korrekta och vänliga mot hederliga medborgare. Det finns inget motsatsförhållande mellan att vara det och tillämpa nolltolerans och sätta hårt mot hårt. Du kan ha en trevlig polis i skärmmössa som stoppar en gosse som cyklar på torget och lägger vänligt handen på axeln och säger ”Hej lille vän, du får tyvärr inte cykla här. Du måste leda cykeln”. Du kan samtidigt ha samma polis som har befogenheter att när någon kör som en galning på strandvägen eller någon annanstans, eller spelar hög musik från sin bil, att helt enkelt beslagta den bilen utan pardon och sen får vederbörande gå hem. Då får det gärna regna. Sen har man löst alla de här ordningsproblemen. Det är inte svårare än så. Det är här jag menar att vi måste ha en annan mentalitet, lite jävlar anamma.

    Var det Theodore Roosevelt som sammanfattade sin vision för en amerikansk utrikespolitik ”Speak softly and carry a big stick”. Det är väldigt osvenskt numera.

    – Den här respektlösheten som inte bara polisen möter utan även lärare, busschaufförer, bibliotekarier, äldre i allmänhet. Den respektlösheten från framför allt från ung amen också vuxna människor, den möts man av för att man inte har en big stick. Det är det som saknas i många domäner.

    Det kom en bok som heter The Authoritarian Personalllity av Theordor Adorno som var knuten till Frankfurtskolan, där de försökte förklara framväxten av nazismen i Tyskland. Det de ville förklara var varför arbetarklassen i Weimarrepubliken valde nazismen i stället för kommunismen de borde ha valt, eftersom Frankfurtskolan var marxister så tänkte de så. Man utvecklade en tanke att det fanns en auktoritär personlighetstyp, en början på psykologisering. Man har utvecklat det där och det går igen idag också, det sättet att tänka på. Om man hamnar på TAN i GAL-TAN-skalan så är det att man vill ha lag och ordning. Vad är motsatsen till det? Att man gillar kaos? Eller att man vill ha en stark stat – är motsatsen att ha en stat som saknar kapacitet. Man gillar en stark ledare – vad vill man ha i stället? En helt inkompetent och svag ledare? Det låter inte heller bra. Så enligt det här sättet att tänka är det väldigt lätt att anses vara auktoritär. Sen hade de ju fel också. Arbetarklassen i Tyskland blev inte nazister utan det var medelklassen som blev det. Men det finns en tanke här, att det finns en latent auktoritär ådra i vårt samhälle. När det blir kris riskerar den att bryta fram. När man förespråkar ungefär det du och jag säger, så appellerar man till det här latenta auktoritära draget i det västerländska samhället. Det är en felaktig analys av Tyskland på 1930-talet och av vad som sker idag. Jag tror inte att människor som tycker att det här är problematiskt och som vill att man tar i, att man bekämpar gäng, plötsligt har blivit auktoritära. Jag tror fortfarande att de är liberala. Jag tror fortfarande att de är socialdemokrater. Vi riskerar inte en diktatur för att vi trappar upp bekämpningen av organiserad brottslighet.

    – Nej, inte heller för att vi har tydligare och fler auktoriteter i samhället. Ett samhälle mår bra av sunda auktoriteter. Rimliga, sunda auktoriteter. Det är i hög grad brist på sådana som har skapat det kaos och den gangsterkultur vi ser i stora delar av samhället, som har varit grogrunden för de här extrema problemen med brottslighet.

    Du tar upp det i din bok också, men den vanliga grejen som man alltid får höra och som jag tänkte att du ska få besvara nu: Det här är områden som är socioekonomiskt svaga, det är därför ett utsatt område kan tolkas på flera sätt. Mycket arbetslöshet, lägre utbildning, sämre hälsa, mer trångboddhet – är inte det förklaringen till den här kriminaliteten?

    – Vi vet att det är 3,2 gånger så vanligt för personer födda i Sverige med två utlandsfödda föräldrar att vara misstänkta för brott, jämfört med svenskfödda som har svenskfödda föräldrar. Den siffran är från Brottsförebyggande rådets senaste rapport om invandrares brottslighet. När man tar hänsyn till ålder och kön och inkomst och utbildning så sjunker överrepresentationen till 1,7. Så den gruppen och framför allt det vi pratar om är invandrartäta bostadsområden, att den gruppen begår fler brott, det är helt rätt att det till stor del beror på att de yngre har lägre inkomst och utbildning. Om man standardiserar för ännu fler faktorer så hade den där överrepresentation säkerligen sjunkit ytterligare. Det här får vissa att vilja tona ner betydelsen av invandring och kultur och man vill i stället fokusera på sociala faktorer och materiella omständigheter.

    Fler fritidsgårdar är det klassiska.

    – Ja, och apropå Alex Schulman så skrev han om den här BRÅ-rapporten precis det där med socioekonomi, han använde inte det ordet men det var den förklaringsmodellen han framförde. Men invandring och socioekonomi är inte motsatta förklaringar. Mycket av den här låga utbildningsgraden och arbetslösheten och trångboddheten, beror på ju på att vi har haft en hög invandring. Även när man försöker standardisera bort allt det här återstår det ändå en överrepresentation och den menar jag beror i hög grad på kultur. Sen tappas det ofta bort att mycket av de sociala problemen, är också en konsekvens av kultur. Med kultur menar jag beteende, mönster och värderingar och så vidare. Sen vill jag understryka, när jag håller på att problematisera kultur, att det stora problemet inte är utländska kulturer och det går överhuvudtaget inte att generalisera utländska kulturer för det är så oerhört stor skillnad mellan dels vilket land man kommer från, vilken del av det landet, vilken klasstillhörighet man haft. Det stora problemet är den här förortskulturen, gangsterkulturen som vuxit fram här i Sverige. Den är en mix av flera utländska kulturer och den har element från den svenska majoritetskulturen men framför allt från den amerikanska hiphopkulturen. Förnedringsrån, skottlossningar, bombattentaten, de grova stölderna, gruppvåldtäkter. Ingenting av det kan förklaras med materiella omständigheter. Det förklaras helt enkelt av vilken moral och vilka värderingar människor har. Vilken typ av beteende som man kan rättfärdiga för sig själv och vilket beteende som accepteras av den omedelbara omgivningen. 

    Om du förnedringsrånar någon ökar det inte dina chanser att bli förtroendevald i Moderaterna. Vissa beteenden premieras i vissa kontexter och inte i andra.

    – Precis. Och då kan man säga ”Vadå, det är väl bara enstaka galningar”. Nej, vi hade en relativt känd rapartist som av olika skäl hamnade i onåd hos ett kriminellt gäng och de misshandlade honom och urinerade på honom och filmade detta och skrattade. Många av de här dåden som tidigare har betraktats som rena vansinnesdåd som utförts av personer under narkotikapåverkan eller psykos, utförs nu av flera personer i grupp, i samförstånd.

    Just att man lägger ut det i sociala medier är också ett tecken på att det handlar om något som man vill visa upp.

    – Precis, det måste förstås i en kulturell kontext. Vad är det som har gjort att den här gangsterkulturen har uppstått? Det beror såklart på att vi haft en kraftig segregation, på trångboddhet och demografi. Det har varit många unga som hängt på gårdarna och torgen och det har blivit någon form av flugornas herre i urban miljö. Det finns en växelverkan mellan det kulturella och socioekonomiska så med risk för att låta som en tråkig kriminolog, så finns det inget enkelt svar. Men man har ofta ensidigt betonat materiella omständigheter men jag menar att det är inte främst det som det handlar om.

    Nu är vi inne på det kanske allra svåraste. Det är en multifaktoriell förklaring. Jag följer en före detta kriminell som har begått grova brott och lämnat det bakom sig. Han har lagt upp väldigt intressanta trådar om det. Strax innan han var som mest brottsaktiv på 90-talet kom den här hiphopkulturen till Sverige och det var då man började dela upp sig i bostadsområden, det var då det började på det sättet, den typen av territoriell amerikansk kultur. Man har anammat idéer från USA och just den gatukulturen blandas med utanförskapskänslan som särskilt andra generationens invandrare känner. Det går igen i Frankrike och Storbritannien, även om de inte har lika många skjutningar och sprängdåd. I Sverige möter den en kultur som är extremt dåligt lämpad för det. Man har svårt att sätta hårt mot hårt, man tror på samtal. Jag pratade med en bekant som jobbar i frivården där de styr upp behandlingsplaner för kriminella. Hon sa att ”Man kan inte jobba längre än fem år om man inte har konstiga värderingar för det vi gör ger inget resultat. Dessutom kan man bi dödshotad och det får inga konsekvenser för den som gör det”. De kan bara säga att ”Jag var lite arg” och det är helt okej. Det är så etablerat så om du blir dödshotad av den du skrev en behandlingsplan för och går till din chef, så blir det nästan jobbigt för chefen. ”Varför är du till besvär. Det är så det är att jobba här”. Det tycker jag går igen på så många områden. Det krävs verkligen ett ändrat mindset. Om du dödshotar en polis får det en konsekvens direkt. Om du dödshotar någon som sitter på andra sidan bordet i frivården så får det en konsekvens direkt. På varenda områden måste det ske en förändring om man ska kunna få bukt med det hör.

    – Absolut. Det mentalitetsskiftet, att vi behöver både en starkare polis och ett starkare samhälle, det är en grundförutsättning för allt annat. Det är många som säger ”Det räcker inte” och nej, det gör det inte, men det är en grundförutsättning. Det finns inget motsatsförhållande mellan en mer repressiv kriminalpolitik och att vi jobbar förebyggande med olika sociala insatser på ett smart sätt, som angriper de här kulturella värderingsproblemen som finns.

    Något som är slående när man följer dig i sociala medier, du har jobbat som polis, du jobbar för ett säkerhetsföretag…

    – Och håller på att starta upp ett säkerhetsföretag också faktiskt, så den här kandidaturen har jag egentligen inte tid med men jag känner att de här frågorna är så viktiga. En avgörande sak som gjorde att jag kandiderade var när polismannen Andreas Danman sköts i somras. Då kände jag, nu får det vara nog. Nu måste jag göra någonting mer. 

    Det där borde du ha inlett med! Det jag tänkte var att om man kollar på din valfilm – är du en enfrågeperson? Är det bara lag och ordning?

    – Nej, när jag hade ett vikariat på SvD:s ledarsida så skrev jag om alla möjliga frågor. Även när jag jobbade på Moderaternas riksdagskansli. Ett tag var jag även engagerad i kommunpolitiken i Sundbyberg och satt i kultur- och fritidsnämnden. Kulturpolitik och inte minst arkitektur ör frågor som ligger mig varmt om hjärtat. Men sen 2013, när de här problemen med brottsligheten för mig och många andra initierade blev väldigt tydliga, så har det inte funnits någon viktigare fråga att skriva om. Jag har ägnat allt mitt fokus och energi till att uppmärksamma det. Jag har inte kunnat skriva en artikel om arkitektur när vi har det här aggressiva cancern på samhällskroppen som successivt tränger in i den friska vävnaden. Jag menar att den här brottsligheten är ett akut hot mot vår demokratiska och civiliserade samhällsordning. Det kan låta som stora ord men den typen av grov organiserad brottslighet hotar vårt samhälle såsom det fungerar. Nu har verkligheten börjat hinna i kapp men jag upplever fortfarande att det saknas ett ”sense of urgencey”. Jag upplever att det är väldigt mycket politiskt taktiserande och mindre av en genuin oro över hur allvarligt läget faktiskt är. Så absolut, jag har ett brett politiskt engagemang men det överskuggas helt av den här frågan.

    Jag vet det för vi pratar om annat när vi pratar. Man brukade säga om George W Bush att han kunde ingenting så han fick förlita sig mycket på sina rådgivare…

    – Han hade pluggat juridik på Harvard så han var en dumskalle.

    Exakt, det var dialekten…

    – Jag gillade hans ”compassionate conservatism”. Jag tyckte att det var en sympatisk och rimlig inriktning och jag är väldigt ideologisk så jag sympatiserar starkt med Moderaternas liberalkonservativa utgångspunkt där min betoning kanske ligger på det konservativa det är en av anledningarna till att jag väljer att engagera mig just i Moderaterna. Inget parti är perfekt, jag hade önskat att det fanns ett Fredrikparti men Moderaterna är i grunden ett rimligt parti och jag kandiderar inte för den politik som partier har bedrivit utan för att partiet idag har den politik och den förmåga som behövs. Det säger jag också i min valfilm.

    Jag tycker att det känns som att jag förlorar en fri debattör till partipolitiken men jag hoppas att du lever upp till att fortsätta vara en frisk fläkt i debatten även om du ger in i det här. Det var jättekul att ha dig här!

    – Det lovar jag, och om jag inte lever upp till den förväntan så förväntar jag mig att du tillrättavisar mig.

    Då kommer jag avslöja alla hållhakar jag har på dig. Det var jättekul att ha dig här i Rak höger! Tack för att du var med och lycka till!

    – Det var jätteroligt, tack!

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • I dag blir det ett lite annorlunda avsnitt av Rak höger. Detta bonusavsnitt handlar om J R R Tolkien och den mytologi han skapade.

    Anledningen till att det spelas in just nu är att podden Apans anatomi spelade in ett avsnitt på samma tema, där de gör en vänsterpolitisk läsning av Tolkien. Som De som deltar i det samtalet befinner sig ofta på motsatt sida från mig i politiska debatter. Judith Kiros grundade exempelvis rasseparatistiska Rummet, Mathias Wåg är en av grundarna till AFA och är en del av den utomparlamentariska vänstern och Nathan Hamelberg är föreläsare och vänsterskribent.

    Jag ska inte vara orättvis, jag tycker att de gör ett bra jobb i sitt avsnitt – på det stora hela. Det märks att de värderar Tolkien lika mycket som jag gör. Och det är rätt fantastiskt, när man tänker lite på det, att kunna dela en tankevärld med sina politiska motståndare. Det visar också att Tolkiens myt lever vidare. Nästa debatt kommer vi med andra ord ha på alviska.

    Men, och det är ett stort men, i sin podd så placerar de in bland annat mig i ett litet märkligt fack. Och deras politiska läsning av Tolkien är inkomplett. Därför bestämde jag mig för att spela in en poddreplik, men man behöver inte ha lyssnat på deras podd för att ha glädje av dagens avsnitt.

    En annan av de som placeras i ett lite korkat kristet fack är Joel Halldorf som är kyrkohistoriker, författare och kulturskribent. Därför bjöd jag även in honom. Så att jag får Gud på min sida. Han är även aktuell med boken Kvällstidningsteologi som ges ut på Libris förlag. För den som vill förstå hur kristen tro blir relevant i vår tid är Halldorf rätt person att läsa, i min mening. Eller så kan man lyssna på honom i dagens podd, eftersom vi pratar mycket om tro och tvivel.

    Min andra gäst är en av mina äldsta vänner. Hannes Westerlund och jag har haft ett pågående Tolkienseminarium sedan tonåren. Han är mitt facit vad gäller Tolkientolkningar, eftersom han läst nästan allt som går att läsa om Tolkiens värld minst en gång, i regel ett (alldeles för) stort antal gånger.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Dagens gäst är författare, kulturskribent och dramatiker. Torbjörn Elensky är en av vår tids sanna intellektuella, skulle jag säga. Han rör sig mellan ämnen och genrer med lätthet och är inte rädd för att gå på djupet i frågor som anses kontroversiella.

    I sin nya bok – Absolut text (Fri tanke) – resonerar han om hur ordet, och i synnerhet det skrivna ordet, format vår civilisation. Vi pratade dock om mycket annat också. Om nazism, Ernst Jünger, kulturkriget, varför kulturvänstern är så dålig, om att propaganda inte bara finns i diktaturer utan även här, och om varför man bör komma ihåg Marx analys av klass. 

    Det är ett längre samtal än vanligt. Men jag skyller på Torbjörn, som jag alltid vill ställa fler frågor till för att höra vad han har att säga.

    Nedan kan du läsa samtalet något nedkortat och lätt redigerat för ökad läsbarhet.

    Välkommen till Rak höger, Torbjörn Elensky!

    – Tack Ivar!

    Språk och ord har blivit ett av kulturkrigets främsta slagfält. Vilka ord man får säga, vem som får säga dem – det är oerhört viktigt att man håller koll på det. Ett exempel bland många är den pågående hen-reformen och vem som ska könas och inte könas. Hur kommer det sig att språk och ord har blivit så otroligt viktigt just nu? 

    – I Sverige har det blivit oerhört viktigt för att det finns så många världshistoriska omständigheter, både på det ekonomiska och social planet, som våra politiker och tjänstemän inte kan påverka. Så de flyr till de här symboliska insatserna. Det är därför identitetspolitik är så otroligt viktigt. Jag vet inte exakt hur kulturstriden ser ut eller när den började men det är uppenbarligen så att den utspelar sig i stället för en riktig politisk kamp kring riktiga frågor, för de går nästan inte att påverka. Vi kan inte göra mycket åt vare sig covid eller klimat eller världshandel och så vidare, annat än att försöka få så bra avtal som möjligt.

    Man säger att terrorism är den svages vapen – är språkstrid den maktlöses vapen då? ”Okej, jag kan inte påverka eller få till en ekonomisk utopi på jorden men jag kan i alla fall få folk att sluta säga chokladboll på fel sätt”.

    – Så uppfattar jag det. Åtminstone när de har fått en sån enormt central plats. Det finns inga proportioner i den här upprördheten över fel ord, eller för den delen över sånt som din tweet om yxan. Det är någonting som är patetiskt, för samtidigt pågår det som sagt massor av riktiga, allvarliga saker i världen som inte minst våra politiker, men även debattörer…

    Inte jag!

    – Nej, nej, nej, inte du. Men i största allmänhet, svåra saker som man inte tar i. Kanske för att det inte finns klara och tydliga svar, eller för att det bara finns olika varianter på negativa svar. Och för att det är krafter som är så starka som är i gång, hur ska man förhålla sig till Kina och Kinas expansion?

    Fientligt.

    – Ja, absolut! Det tycker jag med! Men det blir ganska kraftlöst? Var är din dator tillverkad? Eller komponenterna? Det är alltid något från Kina numera.

    Du är föredömlig då, som sitter med papper och penna. Där kan man kanske komma undan det här. Vi får återgå till det för att motverka Kinas inflytande. Det finns en annan aspekt som du är inne på i boken, jag tänkte att jag skulle läsa upp ett längre stycke ur boken som jag tycker sammanfattar väldigt mycket:

    Ett av de största problem regimer som drömmer om att skapa en ny rationell värld där alla blir lika lyckliga ställs inför är språket. Detta vårt dagliga språk, det grötiga, råddiga, så fullt av överlagringar, bortglömda metaforer, rester av vidskepelse och religion, inbyggda fördomar, maktförhållanden som gömmer sig i själva grammatiken, duger inte. Och alltifrån de renläriga protestanterna, som ville tala enkelt och rakt, via den franska revolutionens avskaffande av de gamla månadsnamnen med deras vidskepliga förhistoria, till de många experiment med stavningsreformer och nya skriftsystem, liksom artificiella språk som skulle bygga universell harmoni, som volapük och esperanto, är det hela tiden samma sak som eftersträvas: att komma ifrån språkets makt över sinnena, och därmed nå fram till något nytt, rent språk i rena sinnen hos rena människor i en ren värld. Lycka. Guldåldern återerövrad, eller nyskapad enligt idealet. Den strävan som parodierats i dystopier om hur lyckolandet alltid tycks bli en hägring som leder den törstande mänskligheten, på evig vandring genom the desert of the real, mot förtryckarstaten.

    Det blir så tydligt att det städandet i språket är vår tids esperanto, tänkte jag när jag läste det här stycket. Hur vi försöker rena språket från det orena och gamla. Nu var det en bok som skulle ges ut, Amorina av Bengt Anderberg. Den är skriven 1999 eller 2000, jag har inte läst den själv än men den stoppades för att han använde ordet ”neger” och det var fel såklart tyckte de som skulle ge ut den, så återutgivningen stoppades för att han använde det ordet.

    – Nu är det en ganska ny bok, fast annars är det väldigt svårt med historiska, äldre böcker, äldre översättningar. Jag skrev ett förord för tio år sedan, innan det här hettade till så mycket, till Boris Vians, Dagarnas skum, en klassisk fransk lite surrealistiskt roman från 1950-talet. I den används också detta ord, jag undviker det nu för att inte bli svartlistad.

    Nu säger du svartlistad…varför säger du inte vitlistad?

    – Jag kan säga vitlistad eller grålistad, men jag säger svartlistad. Grejen är den att Boris Vian var själv jazzmusiker och han skrev ironiskt nog också åtminstone en roman under pseudonym, den pseudonymen minns jag inte nu men under den skrev han extremt antirasistiska hårdkokta böcker, han poserade som en amerikansk författare. En av dem heter J’irai cracher sur vos tombes, alltså ”Jag ska spotta på era gravar”. När jag skrev förordet kände jag att ”Ja, nu skriver han ju det här, visserligen positivt och i en annan tid, 60-70 år gammal roman, men jag måste ju nämna att det är så”. Jag kände att jag var tvungen att ta upp det. Idag föreställer jag mig att om förlaget skulle ge ut den igen skulle de rensa eller för enkelhetens skull avstå. Det skulle vara kul att se på bokbörsen om den här Amorina sålt mer nu de senaste dagarna. Jag tror att det allra vanligaste är att det bara försvinner i tystnad. Någon protesterar på ett internt möte. Det är det otäcka, att väldigt många personer aldrig utsätts för någon sorts kampanjer, de bara fasas ut direkt. På det sättet är det en väldigt otäck tid vi lever i. Jag kan undvika det ordet, om det nu är så att så att folk som ÄR det ordet betecknar, om de tycker att det är sårande, då är det klart att jag inte ska använda det. Det finns ingen anledning.

    Jag håller med om att det är så. Sen finns det en utopisk önskan här, som jag uppfattar, som kanske har att göra med vad vi KAN påverka, precis som du var inne på tidigare, i den här Edens lustgård så hade vi direktrelation till verkligheten med språket. Men nu har vi rört oss så långt att vi snarare med hjälp av språket kan omforma verkligheten. Genom att omforma språket kan vi påverka den faktiska verkligheten. Man kastar ett ankare från språket ner till verkligheten och försöker dra sig dit och omforma den.

    – Jag vet, men det där är en illusion och det är fascinerande att se. Varenda gång de försöker förbjuda något uttryck eller åsikt, så hittar den hela tiden andra vägar. Det finns alltid krypterade sätt att uttrycka vad man än vill. Åsikter försvinner inte, erfarenheter försvinner inte, fördomar försvinner inte för att orden ändras. Vi minns väl, nu är du fruktansvärt ung…men en gång i tiden gick man från att säga ”städare” till ”lokalvårdare”. Jag vet inte om man säger lokalvårdare nu eller om man har återgått till att säga städare, det var väl uppenbart att det inte blev otroligt prestigefullt att städa bara för att man bytte ord. Det är det första exemplet jag kommer ihåg.

    Jag tycker att det här är besläktat med en myt som också återfinns i bibeln, det är något jag tänkte fråga dig om, är det ett tema i din bok? För det är så centralt för hur vi förstår världen fortfarande. När människorna samlades i en stor stad och man skulle bygga ett torn upp till himlen, Babels torn, och Gud straffade människan och vi spreds vind för våg. Sedan dess kan vi inte förstå varandra eftersom vi talar många olika språk. I kristna termer känns den här önskan om att vi alla ska tala samma språk, eller att vi ska rensa språket från förtryck, det känns som ett modernt Babels torn. Jag menar inte att man inte ska sluta med kränkande uttryck, men det känns som att den här förhoppningen, utopin med hjälp av språket, är en religiös föreställning snarare än något annat.

    – Det är absolut en religiös föreställning. Det protestantiska språkbruket som förekommer framförallt alltid i New England, de säger ”thou, thee” och så vidare. ”Plain speak”, man ska inte hålla på att nia. Men franska revolutionen var inne på det här, allt från metersystemet där man skulle rensa, till de nya månadsnamnen. Man tänker sig uppenbarligen att världen på något sätt styrs via språk och språkbruk. Det gör den väl också, till en viss del. Men jag undrar om man inte övervärderar det där. Det finns faktiskt annat än språk som påverkar. Numera verkar alla vara helt överens om att politiken ligger nedströms från kulturen, fast jag måste säga att jag verkligen inte tror på det där. Dels tror jag att det här är ytterligare ett exempel på en metafor som vilseleder tänkandet. Dynamiken mellan språk och politik eller mellan kultur och politik är mycket mer komplicerad. Men före allt, det tycker jag inte att man behöver vara marxist för att inse, så ligger faktiskt de materiella förutsättningarna.

    Du menar att en städare är en städare även om någon hittar på att man är hygienkonsult?

    – Ja, till exempel, för att ta det på den nivån, absolut är det så. Men jag vill säga att en städare som är skicklig på sitt arbete och stolt över det, det är en person som är mycket mer respektabel än någon som har något oerhört fint jobb men hela tiden är missnöjd och inte nöjer sig med det. Jag pratade lite med en person på ett universitet som berättade att ”Ja, det är svårt att få saker gjorda för det är si och så många personer på institutionen som faktiskt inte är tillräckligt intresserade”. Hur kan man vilja bli forskare i ett humanistiskt ämne och sen inte vara intresserad av det? Jag är jätteintresserad hela tiden och jag är ingen forskare, jag är författare och kritiker och skribent. Jag kan inte förstå om man har resurserna ett universitet erbjuder, hur kan man inte ta vara på dem och ordna seminarier, använda lokalerna som finns, använda kontakterna? En sån forskare som inte brinner för sitt arbete och forskning, tycker jag är en föraktlig person, om jag får uttrycka mig så hårt. Medan däremot en städare, och jag känner några som jobbar med städning och är stolta över det, som tar sitt arbete på allvar, är respektabla och hedersmän och hederskvinnor och bra personer. Jag skulle mycket hellre dela middag med en sån än med en forskare som inte är intresserad av det den håller på med.

    När man inte vet hur privilegierad man är, är något som återkommer. Det är högmod, jag skulle säga att det är syndigt.

    – Ja, syndigt! Kalla det så.

    Det är ingen som tvingar en och dessutom hänger det ihop med att städare har ingen status i sig, men det har du när du är på universitetet så om du inte har vett att uppskatta när du har fått den positionen i konkurrens med andra, så är du privilegierad men också otacksam. En annan aspekt i det här är att det finns de livströtta, de uttråkade och de otacksamma. Det är också ett tecken i vår kultur på förfining.

    – Absolut! Det kan vi prata om hur mycket som helst! Det där är fascinerande. Förfining är att vara uttråkad, lite äcklad, lite ointresserad…

    Det leder in på min nästa fråga. Vi är båda ordmänniskor, när folk frågar vad jag har för fritidsintresse så är det att jag tycker om att prata med min fru, att träna och att träning ger mig möjlighet att göra det jag tycker är allra mest intressant, nämligen att läsa och hitta nya böcker. Då finns också en risk att när man skriver en sån här bok som du har skrivet, som heter Absolut text, som handlar om text och det skrivna ordet, så borde vi egentligen kanske haft en korrespondens i text i stället för att prata om den. Jag rekommenderar verkligen att man läser den här boken för den är mycket intressant. Jag tänker ibland på Enjoy the silence, låten av Depeche Mode, som jag älskar. Några textrader är ”feelings are intense, words are trivial” och i refrängen ”words are very unnecessary, they can only do harm” . Det är bara en låt såklart men jag tycker att den sätter fingret på en skillnad mellan den analytiska, distanserade benämnande hållningen, som kommer till uttryck i text och en mer direkt, deltagande och uppslukad hållning, som jag vet att visas filosofer har försökt peka på, som Martin Heidegger, att man ska göra, inte tänka. Delta, sitt inte bredvid.

    – Absolut, fast där vill jag säga att det är en tradition som är djupt kristen, som finns ända från apostlagärningarna. Ett drag kristendomen, som sen frikyrkor i sina varianter tar upp, att man ska känna och vara uppfyllda av anden. Det finns i allra högsta grad i romantiken. Till exempel en sån som Novalis, den tyske store romantikern som dog när han var så fruktansvärt ung. Han var uppvuxen i en väckelserörelse där man skulle läsa, studera texten och känna och uppfyllas av anden. Romantiken är i hög grad en rörelse som går tillbaka till de här kristna idéerna, i sin relation till språk och känsla. Det är det som Depeche Mode rakt av kommer ifrån. Det är rakt av romantik, precis som hos The Doors i Break on through to the other side. Det är hela tiden en fråga om att nå fram till något bortom språket. Inte minst vi som jobbar med språk på olika sätt, är medvetna om hur otillräckligt det är, att det inte når fram till alla känslor, det når inte fram till alla sanningar. Alla argument kan inte formuleras entydigt och lättbegripligt. Ibland måste man ta till olika typer av metaforer och de leder alltid fel, förr eller senare. Samtidigt finns det inget anat sätt att prata på för nästan alla ord, även om vi inte tänker på det, är olika typer av metaforer. Alla sätt att tänka och uttrycka oss bygger på olika metaforer i vid bemärkelse, som gärna överför olika rumsliga relationer till statusförhållanden eller tidsförhållanden. Som det här, att politiken skulle nedströms från kulturen. Det är en käpphäst hos mig, just för att det har blivit en kliché som upprepas ideligen, finns det ännu större skäl än någonsin att vända sig emot det och säga ”Nej, det är inte så att språket eller kulturen bestämmer hur vi tänker. Det är ekonomiska förhållanden, sociala förhållanden och verkligt djupt liggande kulturella uppfattningar som vi inte kommer åt så lätt. I Sverige verkar folk inte ha förmågan att inse vad som är så speciellt och konstigt med svensk kultur. Med svensk kultur menar jag inte knätofs utan synen på individ och samhälle, som går djupare och som skiljer oss extremt från även de flesta andra européer och definitivt alla utomeuropeiska invandrare som kommer hit. Att säga att våra värderingar är universella är så dumt att jag inte vet vad.

    Grekerna som du nämner mötte perserna i flera krig. Perserna var världsriket och grekerna visste det, grekerna såg inte sig själva som världens centrum. Persepolis var världens mitt då. Grekerna visste att de låg i utkanten. När de skrev historia, när de skildrade Perserkrigen, så förstod de perserna för det måste man göra om man lever i den världen. Så de skildrade Xerxes som en vacker och otroligt imponerande människa. Det fungerade rent dramturgiskt också såklart eftersom han då är en fiende som är värd att bekämpa. Men nu i vår värld, om man ska ta de postkoloniala perspektiven på allvar, så har vi i väst trott att vi är världens mitt och antingen kan du se det som att vi har en plikt att civilisera olika länder – Afghanistan, Irak, Syrien. Men det är också att vi i Sverige hade inga slavar på det stora hela, vi var ingen kolonialmakt, vi hade ett par små öar som vi blev av med. Men vi har varit en del av väst och ett sätt att se det är att vi ser oss själva som världens mitt. Vi är perserna idag, vi är världens mitt och vi har väldigt svårt att tänka oss att de små grekerna, det vill säga talibaner, har mage att sätta sig upp mot världsmakten och de här universella värderingarna, den enda vägen till ljuset. När vi möts av fiender som är små och perifera i våra ögon som gör rejält motstånd, blir imperiet väldigt stött. När folk inte ger sig så kommer straffet. Den här imperieattityden finns kvar även om vi i Sverige aldrig haft ett imperium…

    – Fast det har vi i och för sig, det beror på hur du räknar.

    Stormaktstiden tänker du på?

    – Ja, det var ett imperium. Det var inte ett transatlantiskt imperium av det slag som senare uppstod men det var ett imperium i klassisk europeisk bemärkelse, det får man säga. Och dessutom med en fantastiskt uppblåst självbild knuten till detta eftersom vi var den rätta trons försvarare och spridare genom trettiåriga kriget. Det var en ganska kort period men självbilden sitter kvar åtminstone genom hela 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet och det vette tusan om inte Socialdemokraterna, för de är Sverige i någon mening, har tagit över det här. Att svensk exceptionalism är något som börjar redan med trettiåriga kriget, senast. Religionskrigen och reformationen, tanken att vi är den rätta trons försvarare. Det där tror jag sitter väldigt djupt. De flesta skulle tycka att det är larv när man påpekar det.

    Jag tycker att det är jätteintressant att du tar upp det, för jag tror att du är inne på något där. Vi har en tendens som jag illustrerade nu, genom hur jag beskrev det, att glömma av den här delen av svensk historia. Jag tror att det är något som skiljer oss från danskar, finländare och norrmän. Vi är ett litet land men vi har stormaktsidentiteten kvar, delvis, och har lätt att glömma det. Du pratade om att det finns en materiell verklighet som vi ska ta hänsyn till…

    – Som inte tar hänsyn till oss.

    Precis. Det är en viss typ av marxister idag som är helt perifera i vänsterrörelsen och det är för att de håller kvar vid det. Där man kan möta de marxisterna, som är mer konservativa, där man tycker att det finns en fysiologisk verklighet som påverkar hur vi är som män och kvinnor. Det finns evolutionära förklaringar där man försöker relatera till en fysisk verklighet. När du kommer från vänster blir det ”Nej, du kan inte bara komma med eufemismer och trolla bort förtryck genom att säga ett nytt ord utan det finns maktasymmetrier som bara kan åtgärdas med hjälp av en annan fördelning av ekonomi”. Det blir extremt provocerande. På samma sätt blir det när man säger ”Nej, du kan inte trolla bort könsskillnader med hjälp av språk utan det finns en fysisk verklighet som vi måste ta hänsyn till”. Den här språkmagin är mainstream och…

    – Ja, jag skulle säga att den är mainstream i media och media är något som har rätt stort inflytande på hur vi talar om saker och ting, fortfarande.

    Kulturen är nedströms från media…Jag skojar bara.

    – Alltså delvis är den dessvärre det. Och media är väldigt dåliga på att hantera kultur för det är som att det antingen ska vara kommersiellt eller ideologiskt. Betydande konst och kultur går inte alltid att placera in. Den går inte alltid att sälja och inte alltid att placera in i ett sammanhang. Men angående det du säger, om den vänster som har övergått till att ägna sig åt språkmagi – är det vänster? Om man tittar på vad de säger så resonerar de mer som liberaler. De kallar sig vänster och de har vänsterposer och sånt för sig men de är i själva verket ganska ofta, kanske omedvetet, liberaler. Och av ett ganska konstigt slag dessutom. Som överhuvudtaget inte har en genomtänkt ideologi utan som bara har en uppsättning färdiga åsikter som är paketerade ytterst av PR-byråer som lär dem vad de ska säga och inte. För den här ”vänstern” är Ben & Jerry en viktigare referens än Marx. Just Marx är väl överspelad i och för sig.

    Ben & Jerrys politiska kampanjer…

    – De är bara ett av de tydligaste exempel på företag som har inkorporerat wokeness i sin PR. Det intressantaste med dem är att de sen länge ägs av Unilever. Om man ska vara en gammeldags vänstermänniska skulle man var skeptisk till det här. Ett stort multinationellt företag tillåter en liten glasavdelning att ägna sig åt politik som en del av marknadsföringen.

    Det är smart tycker jag.

    – Det är jättesmart men det funkar ju bara för att vi inte har en skärpt intellektuellt vänster längre. Vi har de här mediala tomtarna som inte orkar läsa på utan som är ute och jagar små enstaka ord. Jag har aldrig identifierat mig som vänster och aldrig som höger heller…

    Har du inte? Men då får du inte vara med här…

    – Haha, men historiskt, om jag tänker på teoretiker och forskare jag har läst så är det övervägande olika typer av vänsterskribenter, till och med uttalade marxister, som jag haft störst behållning av. Walter Benjamin till exempel, är någon som jag ständigt återkommer till. Även Adorno, som för övrigt är helt olik sitt rykte. Han var konservativ och elitistisk i själva verket. 

    Jag har läst en del Adorno traderad genom andra, Christopher Lasch och Ivan Illich. Det som var, som många skulle uppfattar om höger, var att han tyckte att populärkulturen var ett opium för folket, på samma sätt som religionen hade varit enligt Marx. Man dövar arbetarklassen genom fotboll och sånt.

    – Hade han inte rätt då?

    Jo. Det är också en syn på människan. Kan vi bli mer än det vi är just nu och vad är det som hindrar oss från att bli det? När man läser en sån som Adorno, jag kallar mig höger och min publikation heter Rak höger, men det som gör mig till höger idag är framförallt kulturkriget. Det är där jag har positionerat mig och när andra kallar en höger blir det som att ”Okej, då är jag höger då”. Men när man läser Adorno och den typen av äldre marxister tvivlar man lite. Det blir en tanke på att när människor sitter och spelar datorspel hela dagarna, nu älskar jag datorspel och just därför…

    – Jag med, jag har inget emot datorspel heller. Men det är ganska uppenbart att, om vi pratar om unga män, kombinationen rekretationsdroger och datorspel inte är bra. Det är en ny sorts kanonmat, det är inte frågan om att de skickas ut i krig och det är väl i och för sig bra, men vad är man till för? En konsument, en passiv mottagare? Jag tror att det är helt förödande.

    Det tar du upp i boken, den här vänsterkritiken som vi pratar om nu, att vi ska bli lydiga konsumenter. 

    – Men det förenar väl höger och vänster? Viss och höger och viss vänster i alla fall. Inte nyliberaler och den här liberala medievänstern, men så att säga riktig höger och vänster.

    När man påtalar den här klasskonflikten som jag anser finns idag, och jag tror också att den här medievänstern, i stort sammanfaller med en klass av människor som är högskoleutbildade och har en viss ideologi, man ser på världen på ett visst sätt.

    – Fast inte självständigt, man ser på världen på ett visst sätt som är inlärt och som ytterst, om man hårdrar det, tjänar en egna intressen. Jag nämnde Pasolini förut, som är en jätteintressant filmare och tänkare och som verkligen går på tvärs på alla håll. Jag skrev en lång essä om honom på Dixikon. Han var naturligtvis vänster och kallade sig möjligen för kommunist..

    – En sak jag fäste mig vid när jag höll på att läsa på inför essän, som är i sju delar, är att Pasolini, som uppfattas som utpräglad vänsterintellektuell, hade väldigt många konstiga uppfattningar som absolut inte skulle tolkas som vänster idag. Men framför allt så var det så att han hade borglig bakgrund, hans mamma var lärarinna och hans pappa officer. Han kom från en övre medelklass i norra Italien. Han gick aldrig med i det italienska kommunistpartiet eftersom han menade att ”Objektivt sett så går det emot mina klassintressen, inte för att jag vill utan för att det är så världen är ordnad. Det vore inte bra för kommunistpartiet om jag gick med i det”. Så han gick aldrig med. Det kan verka lite galet på ett sätt men också fascinerande, att verkligen ta konsekvenserna av sin uppfattning.

    Det är det här som gör att man kan vila sig i äldre tänkare. Att kunna läsa hur de tänkte och vad de sade för hundra eller tvåhundra eller tvåtusen år sen för den delen. Man kan vila sig från samtiden i text på ett sätt som skulle ha varit omöjligt om vi inte hade text. Det är också där jag kan tänka när man hör om utgallringar från böcker för att de har ett felaktigt ord, då kan det känna som att man blir av med möjliga samtalspartners. De ska inte finns på biblioteket längre. Även om man kan ironisera, ”Varför blev du plötsligt intresserad av Bengt Anderberg, Ivar?” Nej okej, jag hade inte läst om honom innan, jag hade inte läst en bok av honom. Men tanken på att det finns en sån utgallgringsmekanism som städar historien så att när jag väl ska gå till arkiven, till biblioteket, då finns inte där här orden kvar. Då finns inte de här människornas världar kvar. Det känns för mig som en dystopi. Jag får en känsla av klaustrofobi av den tanken, egentligen är det inte en person utan en tidsanda, att det städas.

    – Visst är det en tidsanda men det är också hela tiden konkreta personer som fattar de avgörande besluten. Och det är hela tiden personer som har personliga intressen. Det är inte så att de, och jag känner mig som en sorts marxist idag, det är nästan ingen som av rent idealistiska skäl gör det. När olika tjänstemän som administrerar kulturlivet inför olika typer av krav och kriterier och kontroller, då är det inte bara för att de tycker att det är viktigt med representation. De skapar ju jobb åt sig själva så att de ska kunna administrera det här och kontrollera att det finns rätt antal kvinnor, rätt antal rasifierade. Det är inte en jätteindustri men det är trots allt en växande del av samhället som håller på med det här. Det är en del som dessutom i rätt hög grad har makt, via medier, myndigheter, PR och så vidare. För dem är det här viktigt för det garanterar deras uppehälle. Så cyniskt ser jag på det.

    Jag tror att du har helt rätt i det. Man rör sig genom historien och pratar om de här grejerna. Jag tänker på vilken yrkeskategori motsvarar de här historiskt? För det är människor som arbetar med ideologiproduktion och att föra ut den rätta tron. Det är en känsla av ett husförhör. Kan du din katekes, tycker du på rätt sätt? Eller om man ska vara ännu hårdare, en inkvisition i vissa fall.

    – Politiska kommissarier som fanns i Sovjet på alla arbetsplatser, som såg till att folk tänkte rätt. ”Är det här politiskt korrekt” är ett uttryck som gjort en massa turer genom världen men från början är det, om jag inte missminner mig, något som yttrades inom stalinismen och som helt enkelt gick ut på att det som är politiskt korrekt är det som man får och ska säga. Det har ingenting att göra med exakt hur sanningen eller vekligheten ser ut, utan hur det är önskvärt att den ska vara och tolkas. Det är en del som försökt rädda det där, som försöker få det till att politisk korrekthet är fint. Ja, det är klart att det är bra att vara snäll och respektfull mot alla människor, inte minst städare och svarta. Men politisk korrekthet är något annat, värre och farligare. Något som finns i alla religiösa sammanhang, speciellt när det blir stora organisationer, i politiska sammanhang. Det är alla de här som fyller upp, bulken av folk som varken håller med eller gör motstånd utan som bara jobbar på. För dem är politisk korrekthet jättebra för det är en krycka. Man vet vad man ska tycka och säga och så gör man det. Influensen till det här har jag fått av en bekant för många herrans år sen men jag har vårdat och utvecklat det skälv. Nämligen att man pratar om att alla är vänster inom kulturen, jag skulle säga att ja, går man in på det lite mer och går utanför kultursidesvänstern, då kanske de flesta faktiskt inte är vänster och väldigt många som uttrycker sig som om de vore vänster, har just den här papegojaktiga stilen. Man känner igen människor som har lärt sig saker som propaganda, att upprepad dem utan att kunna argumentera för dem. Precis så är det för många inom kulturoffentligheten. Därför blir de så arga på all kritik, det är därför de hatar dig. För de kan inte svara på frågor du har ställt, det går inte helt enkelt. Jag har varit en del på Kuba tidigare, där har jag fått uppleva en del av de här sakerna väldigt påtagligt, nästan i karikerad form. Det var en tjej där i motsvarande högstadiet som skulle hålla tal på ett torg, i samband med en manifestation och så skulle hon repetera talet och pratade innan: ”Revolutionen har gett oss det här och det här”. Jag var lite elak och började argumentera emot, ”Är det verkligen revolutionen som gett er det här? Det finns väl utbildning i andra länder också? Och förresten de här Adidasskorna du har, är det revolutionen? Är det inte en farbror som bor utomlands som har skickat dem?” Nu var ju hon liten så det var lite orättvist, men poängen är densamma. När folk lär sig vad man ska säga och inte säga på det sätt man gör i diktaturer, då kan de inte argumentera för det. Då är det inte uppfattningar de själva har jobbat sig fram till. Jag skulle säga att det egentligen är den större faran med politisk korrekthet, att folk blir intellektuellt och moraliskt slappa av det.

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe