Auschwitz Podcasts

  • Vi behöver mening och kanske är det därför som gud och religiösa former lever kvar i sekulär skepnad. Dan Korn reflekterar över ateister som predikar och andra former av sekulär tro.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.I ett litet hörnhus vid Øster Farimagsgade i Köpenhamn hade min gamle vän Elias Levin en butik för sadlar, grimmor, hjälmar och annat en ryttare behöver. Han bodde på övervåningen. Jag var med där och firade hans åttioårsdag 1989. Elias var en av få danska judar som överlevt Förintelsen. De flesta lyckades ju, i september 1943, fly över Sundet till Sverige i en räddningsaktion genomförd av den danska motståndsrörelsen med den svenska regeringens och den tyske guvernörens tysta medgivande. Elias hade också rest till de små fiskebyarna vid kusten för att hitta en båt för att ta sig över till Sverige. Men de kom inte med någon båt första dagen och i stället för att hitta boende i fiskebyn ville hans pappa hellre åka hem. En granne såg när de återvände, ringde Gestapo och snart var de på väg till Theresienstadt. I krigets slutskede, när tyskarna inte längre förvarade de danska judarna i ett mönsterläger för att maskera vad de höll på med, skickades Elias till Auschwitz.Där blev Elias religiös. Det motsatta brukar vara mycket vanligare. Det var många religiösa människor som i lägren miste sin tro. Men för Elias var det tvärt om. Han berättade för mig att han kom från ett strängt religiöst hem, men själv var han måttligt intresserad före kriget. Men när han var i Auschwitz tänkte han för sig själv: Det som sker nu runt omkring mig är otroligt, så otroligt att det inte skulle vara möjligt om det inte fanns en gud som styr världen. Jag gillar inte hur han styr den nu, men jag kan inte förneka Gud.Psykiatrikern Viktor Frankl var också först placerad i Theresienstadt för att senare deporteras till Auschwitz. Efter kriget skrev han den kända boken Livet måste ha mening, där han argumenterar för att människor som kände att deras liv hade en mening hade lättare att överleva lägrens fasor. För de som mördades spelade det givetvis ingen roll om de trodde på livets mening, men för dem som med svält och sjukdomar slet med slavarbete kunde tron på livets mening vara skillnaden mellan liv och död. Frankl skriver:Vi som levde i koncentrationsläger kan minnas männen som gick genom barackerna och tröstade andra, som kunde ge bort sina sista stycken bröd. De må ha varit få till antalet, men de är tillräckliga bevis för att allt kan tas från en människa, utom en sak; den sista mänskliga friheten att själv välja sin inställning i varje omständighet, att välja sin egen väg.Det är inte bara för att överleva koncentrationsläger livet måste ha en mening. Den amerikanske psykologiprofessorn Clay Routledge menar att tron på något högre, vad det än är, gör oss till hälsosammare människor. Religionen ger livet mening. När vi väljer bort Gud ersätter vi därför Gud med något annat. Vi tror att det är modern rationalitet, men bak den fasaden lever ofta magi och skrock vidare, fast i annan klädsel.På 1990-talet kände jag en man som bodde i en omålad, fallfärdig gammal stuga i norra Västergötland. Han undslapp sig att han trodde på tomten. Alltså han berättade inte historier om att människor förr trott på tomten, utan han berättade att han fortfarande satte ut ett fat med gröt på julafton för att få tomtens välsignelse för det kommande året. Nästa dag var gröten uppäten, så nog fanns tomten alltid. Och han försvarade sin tro med att säga:Förr trodde folk på tomten, nu tror de på marknadskrafterna i stället. Men det krävs allt mer än ett fat med gröt för att blidka marknadskrafternaDen fransk-amerikanske litteraturvetaren och filosofen René Girard säger samma sak i boken Evolution and conversion. Nittiotalets tro på marknadskrafterna, säger Girard, har påfallande likheter med religiös tro. Precis som man tror på en allsmäktig gud trodde många att om marknaden bara får vara helt ostörd och oreglerad kommer allt att lösa sig till det bästa. Marknaden tillskrevs samma vishet och allsmäktighet som Gud. Trots att Girard genomskådade detta tyckte han att det var en bra lösning. Marknaden kräver sina offer, men jämfört med många andra samhällssystem krävde den fria marknaden förhållandevis få offer.På samma sätt kan man i dag se de uppenbara likheterna mellan religion och klimatångest. Det behöver inte alls innebära att man förnekar klimatförändringar eller är motståndare till försök till lösningar att man kan se att klimatet har intagit Guds roll. Det är en straffande, grym gud vi har att göra med, en som inte låter sig blidkas så lätt. Men klimatet tar emot offer i form av klimatkompensation och andra goda handlingar samt har en form av gudstjänst i form av skamkänslor och offentlig bikt för flygande. Klimatet har en profet i form av Al Gore och ett helgon i form av Greta Thunberg. Hon har till och med avbildats med helgongloria på en målning. När saker som detta kritiserats har det kallats för hån och kritikerna fått motta en reaktion som minner om forntida kättarförföljelser. Som sagt, man kan se dessa uppenbara likheter utan att för den sakens skull förneka klimatförändringar.Den brittiske filosofen John Gray menar att vi måste utgå från att livet inte har en mening för att verkligen kunna vara ateister. Nästan allt som kallas ateism är i själva verket monoteistisk religion i nya förklädnader, menar han. Det är en flykt från ett gudlöst samhälle in i det som ger tillvaron mening. I boken Seven types of atheism visar han på de uppenbara likheterna mellan religioner och sekulära ideologier. Dessa ideologier är tillkomna för att verkligheten skulle kännas för skrämmande om tillvaron saknade en kraft som ger ordning och någon form av rättvisa. I stället för Gud kallar vi den kraften naturen, utvecklingen, marknaden eller något annat. Ateismen letar alltså efter surrogat för Gud. Mänsklighetens utveckling har ersatt Guds styrande hand. Tron på att mänskligheten under historiens gång insett gemensamma mål är en sekulär form av den religiösa tron på frälsning.Gray kallar sig ateist, men propagerar inte för ateism, just därför att det propagerandet har uppenbara likheter med religiöst dogmatisk tro på en sanning, i dess mest bokstavstrogna form. Precis som evangeliska kristna tror man att världen blir bättre om alla tror som dem. Men historien lär oss att viljan att tvinga alla att tycka likadant i stället leder till de värsta konflikter. Nästan all form av religion, säger Gray, handlar inte så mycket om vad man tror på, utan mera om vad man gör. Samma sak borde gälla oss alla. Tänk på vad du gör och strunta i vad både du och andra tror på.Dan Korn, författare, debattör och utbildad rabbin

  • När författaren Agneta Pleijel som femtonåring läste Anne Franks dagbok greps hon omedelbart av det tragiska ödet, men också av hur den unga Anne skriver om relationen mellan henne och modern: "det är en mognadsprocess beskriven med hela det stilistiska registret det är en författare som skriver!"

    ANNE FRANKS DAGBOK MEST LÄSTA SKILDRINGEN AV NAZISMENS BROTTAnne Frank (1929 - 1944) föddes i Frankfurt, Tyskland. När Hitler kom till makten 1933 flyttade familjen till Amsterdam i Holland.Redan som liten var hon mycket intresserad av att läsa och hitta på sagor och berättelser. På sin 13-årsdag fick hon en dagbok i present. En knapp månad senare, 5 juli 1942, gick familjen under jorden. De gömde sig i drygt två år och Anne Frank skrev hela tiden i dagboken, men också andra berättelser.4 augusti 1944 upptäcktes de av SS och fördes till läger, först i Holland och senare Auschwitz. Anne och systern hamnade slutligen i lägret Bergen-Belsen, där de dog av tyfus och svält i februari 1945.Endast fadern Otto Frank överlevde och tog hand om dagböckerna när han återvände till Amsterdam efter kriget. Den gavs ut första gången 1947 och på svenska 1953. Då var känsliga stycken strukna, till exempel de om Annes sexuella uppvaknande eller hennes såriga relation till modern. 1997 gavs den oavkortade originalutgåvan ut på engelska, 2005 på svenska i översättning av Per Holmer.AGNETA PLEIJEL EN AV SVERIGES FRÄMSTA FÖRFATTAREAgneta Pleijel är en av Sveriges främsta, kritikerhyllade och lästa författare med romaner som romandebuten Vindspejaren, Lord Nevermore, Fungi, En vinter i Stockholm, Spådomen en flickas memoarer och Doften av en man.Hon har också skrivit poesi, dramatik bland annat Kollontaj och arbetat som kulturjournalist och kulturchef. Agneta Pleijels verk har översatts till många språk och belönats med en mängd priser. Hon är professor emerita och åren 19882015 var hon ledamot av Samfundet De nio.GUNNAR BOLIN KULTURJOURNALIST PÅ SVERIGES RADIOProgramledare Gunnar Bolin är mångårig medarbetare på Sveriges Radio och har arbetat på kulturredaktionen sedan 1989. Förutom otaliga radioinslag har han också skrivit två böcker: Hovjuvelerarens barn och Bibliotekarien i Magdeburg.Producent: Maria Götselius

  • Enligt poeten Paul Celan (1920-1970) utmärker sig dikten genom sin brist på fullkomning - och står därför alltid öppen mot framtiden. Erik Lindman Mata försöker fånga Celans försiktiga optimism.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Förväntningar går i vågor. Ibland, säger man, finns det framtidshopp. Jag får för mig att mina föräldrar kände så, som del av den generation som växte upp rakt in i välfärdsstatens blomning. Det materiella välståndet ökade, stadigt och till synes outsinligt.Förväntningar går i vågor. Ibland, säger man, finns det inget framtidshopp. Jag behöver knappast säga något om det: Stormarna tornar rent faktiskt upp sig och generationerna som växer upp mitt i ett omvälvande klimat, de kommer att berätta vad hopplöshet är.Förväntningar går i vågor. Ibland verkar det vara ett slags tröskel. De som tvingas växa upp i ruinerna av en katastrof dröjer varken vid den trygga, ljusa självklarhet som förbättring kan kännas som, eller vid en hotande framtids mörka moln. Kanske är tröskel fel ord, för de som tagit sig igenom katastrofen och kommit ut på andra sidan velar inte, har inget val. Stormen har redan skett, framtiden lovar ingenting.Stormen har redan skett, framtiden lovar ingenting.Den här sortens situation har kanske aldrig formulerats tydligare och mer drastiskt än i 1900-talets mellan- och efterkrigstid. Inte minst befinner sig det tyskspråkiga Europa då i en position som varken tillåter ett framtidshopp eller omfamnar min egen generations ironisvärtade likgiltighet. Den här traumatiska dubbelheten fick en ökänd formulering hos filosofen Theodor W. Adorno, när han berörde det barbariska i att skriva poesi efter Auschwitz. Det rör sig dock om ett missförstånd han utfärdade inget förbud mot poesi i katastrofens efterföljd, utan pekade på en omöjlighet som bör övervinnas.Omöjligheten i att skriva, leva och hoppas efter katastrofen, tog sig ett emblematiskt uttryck i Paul Celans diktning. Han återkommer ofta till det outhärdliga och ofrånkomliga arv som Förintelsen utgör. Ett exempel är dikten Dödsfuga, där askan från koncentrationslägren sprider sig i själva luften, en luft Celan tvingas gå runt i och andas. Dikten talar om gravar i skyn och målar upp ett scenario där det varken går att luta sig bakåt och ta stöd av det förflutna eller fly undan det som har hänt. Man måste vända bort blicken och samtidigt stå kvar.När han 1960 tilldelas Georg Büchner-priset talar Celan i sitt tacktal om detta omöjliga arv och denna paradoxalt framåtvända situation i termer av en sorts utopi. Men han vänder på sätt och vis på begreppet, ställer det på sitt huvud, genom att kalla sitt tal för toposforskning alltså en platsstudie. Men hur kan ett tal om utopin, det grekiska ordet för icke-plats, vara ett studium av platsen och det närvarande?Dikten sträcker sig alltid mot något annat.Talet har kommit att få namnet Meridianen, ett ord som betecknar det ögonblick då förmiddagen går över i eftermiddag. Denna övergång, denna vändning, återkommer Celan till, just eftersom det är där sammanpressat mellan för- och eftermiddag som förändring kan ske. Det är som att dra efter andan och plötsligt likt ett sliding doors moment uppstår en glipa i vilken något omvälvande kan hända.Men vad? Inget märkvärdigt, kan tyckas. Celan säger nämligen att det enda som kan hända där, i glipan mellan före och efter, är att vi lyckas ta ett steg. Något kan förskjutas, förvridas.Vad är det för steg? För att förstå det behöver vi vända oss till Celans beskrivning av poesin. För honom talar dikten alltid till en annan inte enbart till den som skrivit dikten eller till en viss samtid. Trots att det är samma dikt, kommer den att läsas på en rad olika platser, i olika tider och av olika människor. Ja, dikten sträcker sig alltid mot något annat.Men gäller inte detta all litteratur, all konst? Kanske. För Celan verkar dikten ha en särskild, inneboende rörelse bort från sig själv. Dikten är densamma, den har ett ständigt nu som kan åkallas från en mängd vinklar, men den är också oavslutad och icke-absolut. Skillnaden mellan dikten och de andra konstformerna, tycks Celan mena, är att de senare lyckas nå en fullkomlighet som dikten saknar, ständigt strävar efter och förskjuter. Dikten klarar aldrig av att bli färdig.Ett svårare problem är hur vi ska förstå Celans platsstudie i förhållande till att dikten strävar bort från platsen. Kanske måste vi förstå strävandet mot något på ett annat sätt än som en rak pil in i framtiden. En avgörande aspekt av Celans tanke om att dikten inte är avslutad är nämligen att dikten visserligen rör sig bort, men också alltid kommer tillbaka till sig själv. Den strävar, ständigt ofullbordad, mot något annat, men det är en och samma ofullbordade plats som dikten frammanar dikten består av samma ord, med nya, ofullständiga innebörder.I den här vändningen tillbaka till sig själv, säger Celan, kan något komma emellan. Tänk på det så: När man återvänder till sin barndomsort blir man inte barn igen. Även om det är exakt samma plats, även om allt ser likadant ut, har något hänt med förhållandet mellan dig och platsen. Något Celan specificerar inte vad har kommit emellan, påverkat hur platsen och dikten är, innan jag hunnit vända mig om och gå tillbaka.Vid meridianen vänder jag mig alltså mot möjligheten till något nytt.Men är inte detta bara en förändring hos mig? Är det inte mina erfarenheter och minnen som påverkar dikten? Nej. Celan verkar mena att det är något mer konkret som har förändrats. Som läsare är jag inte bara en passiv tolkare, utan påverkar också dikten. Jag blir del av den. Vid varje återvändande öppnas något nytt upp, nya associationer eller tolkningar, eftersom ingenting kan upprepas identiskt. Något har ändrats, kommit emellan.Kanske kan vi alltså inte säga vad som träder in genom glipan. Celan ger oss ett undflyende och formmässigt svar. Det handlar om möjligheten för något att över huvud taget träda in.Dikten är ett hemvändande till sig själv.Men en sak specificerar han om framtidshoppet. Litenheten. Även om diktens rörelse beskrivs som en revolution, en rörelse bort och tillbaka, så behöver inget dramatiskt ha hänt, för att dikten ska se annorlunda ut. I stället talar ju Celan om att vi bara, kanske, kan ha tagit ett steg.Detta är nyckeln till frågan om vad en platsstudie har med utopin, med icke-platsen, att göra.Det är samma barndomsort, nu och framöver, men ändå en annan. Gotland kan inte helt plötsligt bli Karesuando, men båda kan förändras. Celans utopiska utforskande begränsar sig till att ta ett litet, men avgörande steg utifrån det varande. Möjligheter som till sist återfinns i diktens öppenhet mot något annat. Han vägrar att tänka på utopin som något framtida, fulländat och visar i stället på förändringen här och nu.Dikten är inte absolut, utan ofullständig, och i insikten om denna diktens brist finns det en möjlighet. Dikten är ett hemvändande till sig själv. Man känner kanske inte igen sig, kanske har man lyckats ta ett verkligt steg, förändrats, men man står här.Förväntningar går i vågor. Vågor är märkliga. De rör sig, men vattnet är stilla. När man är i oroligt vatten, fyllt av vågor och underströmmar, kastas man än hit, än dit. Men så i stillheten mellan två vågor kan man kanske ta ett simtag, uppnå en liten förskjutning, och slippa ut för ett ögonblick.Erik Lindman Mata

  • Det sunda förnuftet är nog det mest åberopade förnuftet av alla. Men är det så förnuftigt? Det frågar sig Eva-Lotta Hultén i denna essä.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det förstår väl alla med sunt förnuft!Frasen får det alltid att krypa i kroppen på mig. Det spelar ingen roll om jag håller med i sakfrågan eller inte. Det är den inbyggda premissen som sätter fart på mina invärtes myror: att alla som kan tänka skulle komma fram till samma slutsats. Men vad som är förnuftigt att göra hänger ihop med vilka mål vi har. Och vilka mål vi har beror på vilka egenintressen, värderingar och föreställningar om världen vi har.Det är samma sak med det sunda förnuftets systerbegrepp: rationaliteten. Risken är att man glömmer de grundvalar som den vilar på.Under andra världskriget dödades judar, romer, homosexuella, kommunister och handikappade för att de inte föreställdes kunna passa in i det fulländade samhälle man eftersträvade. Nazisterna ansåg det vara förnuftigt att döda dem och rationellt att göra det med gas.Ett mindre drastiskt och mer nutida exempel är miljöfrågor och ekonomi. Många anser det rationellt med fortsatt ekonomisk tillväxt trots att den riskerar att underminera den biologiska tillväxten som är grunden inte bara för ekonomin utan för fortsatt liv på den här planeten.Det gäller att vara vaksam för det är svårt att argumentera med dem som anser sig företräda förnuft och rationalitet. Ofta finns anledning att tolka det som kodord för en instrumentell syn på världen, och brist på föreställningsförmåga. Idéer om det rationella riskerar att skymma sikten för andra möjliga vägar att gå och för ifrågasättande av de gränser som upprättats runt rationaliteten. Som sociologen Zygmunt Bauman konstaterar i Auschwitz och det moderna samhället: Ju mer rationellt organiserat handlandet är, desto lättare är det att vålla lidande och fortfarande behålla sinnesron.Med upplevd rationalitet riskerar likgiltigheten att slå följe: jag handlar rationellt, alltså är jag ansvarsfull, oavsett vilka konsekvenser mina handlingar får.De ser helt enkelt sig själva som måttstocken för sunt förnuftPå ett mer vardagligt plan stör pratet om förnuft och rationalitet mig också eftersom många som hänvisar till det tycks anse inte bara att just deras ståndpunkter är de förnuftiga och rationella utan också att just deras premisser är neutrala eller på något sätt objektiva. De ser helt enkelt sig själva som måttstocken för sunt förnuft. Andra har kommit fram till sina slutsatser för att de är känslomässiga, skygglappade, ideologiskt styrda, okunniga eller har fastnat i grupptänk. Själva står de över sådant.Ett närmast övertydligt exempel är filosofen och författaren Ayn Rand, en av nyliberalismens förgrundsgestalter och en stark förespråkare för förnuft och rationalitet, som döpte sina filosofiska läror till objektivism. Rands åsikter är att egoism är något gott, att beskattning och omfördelning är stöld och att konkurrens är det högsta goda. Ett av hennes stridsrop lyder Kontrollera dina premisser! Men själv har hon naturligtvis inga.Hennes roman "Och världen skälvde" ger en bra bild. När svaga människor misslyckas är det deras eget fel, när de överlägsna misslyckas är det de underlägsnas fel. När egoister samarbetar är det ädelt, när altruister eller fattiga gör det är det farligt. När arbetare tar till våld är det avskyvärt, när kapitalister gör det är det föredömligt. När en företagsledare bestämmer lönerna så blir de automatiskt rättvisa, om facket blandar sig i blir de automatiskt orättvisa.Här och var hemfaller Rand åt ren komik. Som när hon hävdar att guld och silver är objektiva värden och att det är därför som bara de gäller som betalningsmedel i den dal dit de överlägsna människorna i Och världen skälvde dragit sig undan. Men vilket objektivt värde representerar egentligen guld? I samma stund som människor slutar hålla guld högt så mister det ju allt värde utöver bruksvärdet. Och guld är inte en särskilt användbar metall eftersom den är så mjuk. Att guld och silver ansetts mer värdefulla än många andra metaller har alltid främst handlat om människors tro på deras värde.Vi ser det vi vill se, eller förväntar oss att se.Det var Aristoteles som kategoriserade människan som det förnuftiga djuret. Descartes tog föreställningen in i den moderna tiden. Vi kunde, menade han, genom vår tankeförmåga kasta loss från vår kultur, våra medmänniskor och våra egna känslor och behov och utifrån givna data fatta klartänkt rationella beslut.Andra har påpekat att vi snarare utmärker oss i djurvärlden som det självbedrägliga djuret. Det är kanske lite väl hårt för nog har vi förmåga till förnuft. Vi kan väga fakta, resonera och dra slutsatser. Men vårt förnuft har många fläckar. Att vi alla lider av bekräftelsebias är väl belagt i forskningen. Vi ser det vi vill se, eller förväntar oss att se. Det hjälper inte att vi är aldrig så högutbildade. Naturligtvis sker det helt omedvetet, vilket gör det möjligt för oss att tro att vi dragit våra slutsatser enkom efter moget och objektivt övervägande.Vi är också lättmanipulerade. Ett kul experiment är det där man visade försökspersoner bilder av två personer och lät dem välja vem de tyckte var mest attraktiv. Sedan gav man dem bilden på den de rankat som nummer två och bad dem förklara varför de tyckt denna person var vackrast. De allra flesta gav glatt sina skäl till valet som de alltså inte gjort. Mindre komisk är den forskning som visar hur vi bildar oss åsikter genom att dras med av flocken. Den som i stunden tanklöst skrattar åt det den egentligen uppfattar som ett fördomsfullt skämt känner efteråt ofta behov av att rättfärdiga snarare än att rannsaka sig själv. Jag skrattade för att jag faktiskt håller med, blir slutsatsen.De båda kognitionsforskarna Hugo Mercier och Dan Sperber har lanserat idén att vår förmåga till förnuft är utvecklad för att användas tillsammans med andra. Vi klarar inte att ensamma på våra kammare lägga pannan i djupa veck och självständigt tänka fram det förnuftiga och rationella. Visst kan vi själva väga för- och nackdelar i våra egna resonemang men vi är flockdjur och gjorda för att möta mothugg på vår väg mot klokskap.Ett ord jag tycker mycket bättre om än förnuft särskilt om det behäftas med epitetet sunt är omdöme. I omdömet, menar filosofen Jonna Bornemark i sin bok Horisonten finns alltid kvar, ingår förmåga att förhålla sig till det vi inte vet, att se och erkänna våra känslomässiga kopplingar, att så rationellt som möjligt överväga, vrida och vända; och inte minst att handla lyhört och eftertänksamt. Vårt omdöme utvecklas, menar Bornemark, genom samtal om konkreta händelser som utspelat sig i gråzoner.Med vårt omdöme kan vi till exempel ta ett helhetsgrepp om ekonomi och ekologi och se att de hänger ihop, och att vi ännu inte vet allt om de komplexa samspelen i naturen och därför måste vara varsamma om dem.Omdömet har en koppling till verkliga situationer, människor och relationer. Till själva livet och inte till teorierna om det. Sunt förnuft är kanske däremot mest något vi slänger i ansiktet på varandra när vi är frustrerade för att vi inte förmår nå varandra eller för att vi inte är riktigt förankrade i den värld vi lever i.Eva-Lotta Hultén

  • En grumlig lögn om att det var Marcus Ehrenpreis fel att Sverige inte hjälpte fler flyende judar. Kan det vara anledningen till att så få känner till rabbinen som präglade svenskt judiskt liv under två världskrig? När Göran Rosenberg upptäckte Ehrenpreis fann han en nyckel, inte bara till svenskt 1900-tal, utan också till sin egen judiska historia och identitet, berättar han i veckans avsnitt. Johanna Stenius berättar om böckerna som trendar på Tiktok. Programledare Lisa Tallroth.

    Böcker som nämns i avsnittet:
    Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg
    Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek av Göran Rosenberg

    Den hemliga historien av Donna Tartt
    Det slutar med oss av Colleen Hoover
    Ett litet liv av Hanya Yanagihara
    Kirke av Madeline Miller
    Flickornas tystnad av Pat Barker

  • Ur innehållet:
    Gravt synskadade blev av med färdtjänst efter 30 år.
    Förödande färdtjänstbeslut för synskadade anser SRF.
    Känslomässigt svårt att syntolka besök i Auschwitz.
    Läsarfråga om att inte garanteras vaccinerad ledsagare.

  • Ur innehållet:
    Kävlinge kommun vill att färdtjänsten ska tas över av Skånetrafiken.
    Auschwitz blev syntolkat när synskadade skåningar var på besök.
    Inte låta mamma sköta allt är ett mål för unga på preparandkurs.
    Sköna tyger och lediga former – höstens herrmode ska vara bekvämt.

  • Vår tid har svårt att hantera sanningen med stort S. Därför behöver vi läsa Edith Stein (18911942) - även känd som S:t Teresa Benedicta av korset. Det menar journalisten och författaren Ylva Herholz.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.De mest upphöjda och yttersta sanningarna kan inte utrönas med människans förstånd, skrev den tyska filosofen Edith Stein en gång i en artikel som handlade om intellektet och de intellektuella.Stein hade med tiden däremot blivit övertygad om att det innersta och egentligaste av själen kan upplysa oss. När hon så översatte Thomas av Aquinos Undersökningar om sanningen uppstod en liksom förklarad helhetsbild i hennes medvetande. Hon hittade också likheter mellan Thomas nästan 700 år äldre kunskapsteori och den nya fenomenologin, som hon själv var skolad i; Steins mest omfattande arbete, "Endliches und Ewiges Sein", ändligt och evigt varande, är ett slags syntes mellan de båda lärorna i ett försök att spänna över allt som finns till.Och som filosofen och teologen Thomas av Aquino uttryckt det: tron behöver inte någon filosofisk argumentation den bär sin visshet inom sig, bortom det naturliga förnuftets gränser.Steins systematiska sanningssökande började med psykologistudier. Kanske kunde experimentalpsykologin, och tänkandets psykologi, ge svar på frågan hur kärnan i den mänskliga individen var beskaffad? Ja, själen? Men nej; den tidiga psykologin var själlös och mekanisk, tyckte hon.Så fick hon en dag en bok av Edmund Husserl i handen, Die logischen Untersuchungen, Logiska undersökningar. Och läste: Vetenskap handlar, som namnet anger, om vetande. I vetandet äger vi sanningen. Här var det! Stein lämnade hemstaden Breslau, for till Göttingen och började studera för den store fenomenologen. Han som såg sanning vara lika med upplyst visshet, och ville komma åt själva varat och essensen i saker och ting, det givna, det skapade, genom att studera det som fenomen, som dessa visar sig för oss; frigöra sig från antaganden och fördomar, slita bort rationalistiska skygglappar.Ett reningsarbete, kom Edith Stein att kalla processen.Någonting i det fenomenologiska förfaringssättet fick eleverna att bli varse att varats alla möjliga tänkbara gestaltningar är andligt tillgängliga, som en annan Husserl-lärjunge beskrivit det. Att det också uppstod en liten andlig rörelse bland de unga fenomenologerna var oavsiktligt; ett antal av dem blev troende, flera blev bekännande kristna. Så småningom även Edith Stein. För hennes del blev några personliga möten det avgörande, och ännu ett par läsupplevelser, under studietiden på 1910-talet, vid sidan av att hon skrev avancerade vetenskapliga uppsatser: som läsningen a v Søren Kierkegaards Inövning i kristendom och så, det som ändrade allt: en 1500-talsmystikers memoarer.När hon slog igen den utropade hon Det här är Sanningen!Stein kom från ett fromt judiskt hem, men hade räknat sig som ateist tills hon var lite över 20 att utöva religiösa ritualer utan egen övertygelse var otänkbart för henne. Världsfrånvänd var hon aldrig: parallellt med filosoferandet var hon engagerad i politiken, exempelvis.Det var en sömnlös sommarnatt 1921 som hon sträckläste mystikern, karmeliten och kyrkoläraren Teresa av Ávilas självbiografi. När hon slog igen den utropade hon Det här är Sanningen!, enligt egen beskrivning av ögonblicket.Den där sanningen med stort S som en förvärldsligad och postmodernism-skadad kultur som vår egen har svårt för. Jag kommer att tänka på den halvkände sakprosaförfattare i panelen under en samtalskväll om konsten att förmedla fakta, som slog ifrån sig med ett ordet sant det låter ju nästan religiöst.Edith Stein har aldrig avslöjat vad i den här självbiografin hon syftade på, och som blev utlösande för hennes omvändelse hon blev döpt och upptagen i katolska kyrkan knappa halvåret senare. Men jag föreställer mig att rader som de här av Teresas penna kan räknas dit: de om att längst in i själen finns den gudomliga sanningen och den är sanningen i sig själv; Den är utan början och utan slut, och alla övriga sanningar härrör från denna sanning.Jag påminns om den beskrivningen när jag läser en av den tyske filosofen Markus Gabriels böcker: Die ewige Wahrheit und der Neue Realismus" den eviga sanningen och den nya realismen, från 2019. Det finns bara utsnitt, som alltid är utsnitt av något större, men det finns inget Största, ur vilket alla utsnitt är utsnitt som Gabriel säger där, om vår värld och verklighet; ja, det här är en samtalsbok, filosofen resonerar med en vetenskapsförfattare om de eviga frågorna.De säger delvis samma sak, Markus Gabriel och karmelitnunnan från spanska Àvila. Att all sanning och allt verkligt är del i något större i all oändlighet. På en punkt är de oense: om det gudomliga.Gabriel är skeptisk till religion. Fast ger alla troende rätt i att det finns en andlig verklighet och att den är lika verklig som all annan verklighet. Detta sagt av en filosof som är en av grundarna av den så kallade Nya realismen som bland annat menar att verkligheten inte är singulär, att det så att säga finns flera verkligheter. Och: att vi kan nå insikt om det verkliga, så som det är; en insikt som också är verklig.På tal om ande, själ och medvetande: Markus Gabriel hävdar bestämt att jaget inte är detsamma som hjärnan, i skarp opposition mot de reduktionistiska neurovetenskaperna.Allt vetande är styckverk, förståndet har sina gränser; vid skiljelinjen böjer sig den kloke i vördnadI ett av hans tidigare arbeten upptäcker jag just medan jag grunnar på hur jag ska komma vidare med den här essän en uppräkning av tänkare som, helt i hans egen smak, förvisar hela naturalismen alltså uppfattningen att allt som existerar kan studeras och förklaras med naturvetenskapliga metoder ja, filosofer som var och en på sitt sätt förpassar den tanken in i ett sidorum: Platon, Aristoteles, Kant och Hegel finns på listan, bland andra, och Edith Stein. Alla med sinne för att träda i kontakt med anden.Och som Stein, Edmund Husserls tidigare stjärnelev, skrev i sin artikel om intellektet: allt vetande är styckverk, förståndet har sina gränser; vid skiljelinjen böjer sig den kloke i vördnad för den outgrundliga sanningen.Utslagsgivande för Stein och hennes nya tillförsikt var sannolikt även de här orden av mystikern Teresa av Àvila, om själen: Då hon inte kan förstå det hon förstår, är det genom att inte förstå som hon förstår, som jag läser i den svenska översättningen av 1500-talsmemoarerna. Det är ord som jag inte blir riktigt klok på. Men som inte vill lämna mig. Jag är övertygad: det ligger en djup sanning i dem. Av den sort som inte passar in, inte riktigt räknas, i vår mätbarhets- och hjärnkapacitets-fixerade tid: den intuitiva vissheten.När Edith Stein avslutade sitt filosofiska storverk, om det ändliga och eviga varat, hade hon själv redan trätt in i karmelitorden. En sommardag 1942 hämtades hon från sitt kloster och deporterades till Auschwitz, tillsammans med andra konverterade judar, och raka spåret till gaskamrarna. Naziregimen kallades av den skarpsynta Stein förresten för antikrists välde. Hon hade insett sanningen om den, och dess farlighet, långt före de flesta andra.Ylva HerholzLitteratur:Das wahre Gesicht Edith Steins. Waltraud HerbstrithEdith Stein. W. Herbstrith, red.Edith Stein biografi texter. Anders ArboreliusBoken om mitt liv. Teresa av Jesus (av Àvila)Die ewige Wahrheit und der Neue Realismus. Markus Gabriel & Matthias EckoldtDer Sinn des Denkens. Markus Gabriel

  • - Pappa förträngde väldigt mycket. Han tyckte inte att han behövde berätta de hemskaste sakerna för att vi barn skulle förstå. Det tycker jag var. bra. Det är egentligen bara en fråga som tär i mig. Pappa berättade att han kom hit med en transport från ett sjukläger i Auschwitz 1947. Men jag vet inte med vilken transport och vilka de andra 19 var. Det hade jag velat veta, säger Marie Ladow.
    Foto: Cato Lein

  • Människan lever i och genom språket. Det talade och det skrivna. Men ibland ställs vi inför en verklighet som tycks omöjlig att beskriva. Kanske är det just då vi får syn på oss själva, menar Frida Anund i den här essän.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Som barn var jag aldrig den där flickan i klassen som fick beröm av svenskläraren för mina fina texter. Tvärtom, jag fick snabbt lära mig att jag var en slarver och länge tänkte jag att det var sant. Men som vuxen valde jag att genomgå en utredning och fick då veta att jag hade vissa läs och skrivsvårigheter. För mig innebar resultatet en upprättelse, och det gav mig mod, jag blev modig nog att försöka lära mig att skriva. Mycket har hänt mellan mig och språket sedan dess, vår lite trevande start slutade till sist i en förälskelse och nu för tiden går inte en dag utan att jag skriver.Men varför? Vad är det jag söker efter? Jag vet att det inte är orden som sådana, det är inte språket i sig. Men något söker jag, något får mig, och många med mig, att sitta i timmar, ibland i dagar eller år framför texten. Jag börjar undra om det jag gör när jag skriver är att försöka nå fram till något bortom språket. Det låter motsägelsefullt, jag är inte säker på att jag själv förstår vad det betyder.Jag stod hemma i köket och diskade en dag, det var en helt vanlig tisdag. Som det allt oftare förhåller sig nu för tiden så var det en artificiell intelligens som fyllde lägenheten med ett för mig speciellt anpassat sorl av musik. Men plötsligt spelades en låt som ryckte mig ur vardagslunken. Min smarta högtalare hade genom algoritmer och mystik valt att spela upp musik som slungade mig nästan 20 år bakåt i tiden. Slumrande delar av hjärnan vaknade till liv och jag var tillbaka på bussen som jag suttit på varje dag på väg till högstadiet, med mp3-spelaren i handen och Elliott Smiths lågmälda vrede i öronen.Världen är större än språket.Den amerikanska artisten Elliott Smith släppte flera album under 90- och början av 00-talet. Han är kanske mest känd för sitt speciella sound och mörkret i texterna, och också självmordet 2003, en död som kantas av många frågetecken. Hans musik spelade en viktig roll under mina tonår, år av, för att underdriva, starka känslor. Nu hördes Elliotts röst i min lägenhet. Albumet heter Roman Candle, men vad heter låten? Jag känner den ju så väl, varje textrad, varje ackord, men namnet? Jag var tvungen att dra av mig diskhandskarna och titta på spellistan. Nej just det, låten har ingen egentlig titel, eller den heter No name #3. Av någon anledning kändes det mycket passande. Som om det absoluta mörkret i musiken förstärks av att låten saknar titel. Men varför tycker jag det? Jag vet ju faktiskt inte varför vissa av låtarna på albumet saknar titel. För mig är musiken mer förknippad med den egna ungdomen än med Elliott Smiths faktiska liv. Men vissa saker bör kanske förbli namnlösa tänker jag när jag lyssnar vidare på Elliott Smith.Det finns namnlösa saker i världen och ju mer tid jag ägnar åt språket, desto starkare har känslan blivit. Känslan av att det jag egentligen ägnar mig åt när jag skriver är just det som inte går att sätta ord på. Världen är större än språket. Vi kan falla ner i ett mörker, eller lyftas upp i ett ljus, i en verklighet långt större än våra kartor förmår överblicka. Det går att inkludera alla konstformer i det här resonemanget men just författarens och den skrivandes arbete blir intressant eftersom det finns något både paradoxalt och samtidigt helt självklart i att en författare kan ägna sig åt det som befinner sig bortom orden.Så går det att sätta ord på det värsta tänkbara? Frågan uppstår när jag hör Journalisten Staffan Heimerson intervjuas i UR-programmet Tänka mot strömmen om Simone Veil. Hon var sjutton år när hon, 1944, föstes ut ur ett godståg på grusplanen i Auschwitz. Staffan Heimerson ägnar inte många ord åt den händelsen men det han säger får mig att fundera. Han säger att alla borde åka till Auschwitz. För åker man dit så kommer man förstå. Han vet att han inte har ord för att beskriva det så han letar inte efter ord, han säger: åk till Auschwitz. Han menar så klart vad han säger, han menar att alla som inte redan har varit där, ska köpa en biljett, ge sig ut på en resa, ta bussen den sista biten och gå in genom portarna: Arbeit macht frei, Arbete ger frihet. Men han menar också något annat, han menar att du, när du vandrar in genom portarna ska öppna dig för det som finns bortom orden. En avgrund så djup att språket aldrig följt människan hela vägen ner.Att vandra ner i djupet. Min far står på kyrkogårdens kortklippta gräsmatta i försommarens bländande ljus. Det är en gammal grav vi står vid, den är äldre än mig. Han sträcker på sig efter att ha klippt av några vissna knoppar från rosenbusken. För en stund stannar han upp och ser på sin dotters gravsten. Han säger: Jag har varit i mörkret, jag vet vad som finns i avgrunden, jag skulle kunna återvända men jag väljer att inte göra det, jag väljer att leva. Vi står tysta en stund och ser på den städade graven innan vi samlar ihop vattenkannan, spaden och den lilla högen löv och blommor och återvänder till bilen.Det finns en avgrund och vi gör nog bäst i att inte stirra ner i den allt för länge.Det finns en avgrund och vi gör nog bäst i att inte stirra ner i den allt för länge, men vissa verkar inte kunna värja sig även om de skulle vilja. Elliott Smiths debutalbum Roman Candle var inte tänkt att ges ut från början, och det känns lite som att få läsa någons dagbok när jag lyssnar på hans musik. Elliott Smith var 34 år vid sin död. Han verkar ha levt med avgrunden ständigt framför sina fötter, en avgrund som kanske drev honom att fortsätta skriva. Texterna är så nära självet, kanske så nära att Elliott Smith inte kunde förmå sig att komma på en titel till vissa av låtarna? Är det närheten i sig som skapar namnlöshet? För var är detta bortom i bortom orden? Ett bortom som varje människa kan finna inom sig själv, ett bortom som kanske är så nära att vi inte lyckas få fatt i det. Det som vi inte lyckas distansera oss från är det som vi inte heller lyckas sätta ord på.Teologen Martin Buber närmar sig de här frågorna i verket Jag och du, från 1923. Han menar att människan är den varelse på jorden som kan ingå en relation med sin omgivning, och han menar också att en förutsättning för en relation är distans. Människan kan distansera sig från sin värld, hon kan se den utifrån, hon kan se sig själv i världen och kan ingå i en relation med världen, med den andre och med sig själv. Det här skiljer människan från andra djur, det skiljer henne från räven som är sin värld. Hur det kommer sig att vi har utvecklat den här kognitiva förmågan råder det delade meningar om, men att språket har spelat en viktig roll i människans utveckling är det ingen som tvivlar på. Genom språket har vi kunnat beskriva oss själva och världen och därmed också kunnat distansera oss från den.Men allt har vi kanske inte lyckats distansera oss från? Finns det delar av varat och självet som vi helt enkelt inte förmår sätta ord på? Är vi som räven, odistanserade till vissa aspekter av tillvaron? Är det därför resan till Auschwitz är så svår? Att på riktigt öppna sig för mörkret handlar inte om att möta främmande människors grymma handlingar i en avlägsen tid, det handlar om något som går att finna inom oss själva.Frida Anund

  • Frans har landat i München; ett Sverige för vuxna. Daniel har varit i Auschwitz, en sämre del av den tyska historien. Vi pratar om vad det är som driver människor till att göra saker, om experters tyranni, och om skillnaden mellan epidemiologi och epistemologi verkligen är så stor.

  • Nedan följer en något kortad version av podden i textform.

    Välkommen, Adam Cwejman, till Rak höger!

    – Tack så mycket!

    Du skrev en text för några år sedan som hade rubriken ”Året då alla blev fascister” men det var alltså inte det här året utan det var 2015. Det hade lika gärna kunna vara skrivet nu, med tanke på hur mycket vi diskuterar det 2021 också. Men kan du beskriva varför året då alla blev fascister var 2015, vad du menade?

    – 2015 var året med flyktingkrisen och rädslan för vad som skulle hända ifall man helt enkelt stängde gränsen. Beskrivningen ”fascist” användes väldigt ofta, kanske oftare än oftare än tidigare. Sättet som det användes på, som jag märkte, påminde rätt mycket om en numera väldigt gammal tradition där man beskriver meningsmotståndare man inte tycker om som fascister. Den här gamla traditionen har ju använts med god effekt, och det finns en god anledning till det. Fascismens skepnad är på något sätt symbolen för den ultimata ondskan, efter andra världskriget. Men sättet som det används på, och det var tesen som jag drev i den texten, påminner rätt mycket om hur man under kommunisttiden beskrev i stort sätt alla meningsmotståndare som fascister, även demokrater av olika slag: liberaler, konservativa, socialdemokrater, bondepartister och så vidare. Det var ett ett sätt att få ett moraliskt övertag som är så totalt, så massivt, att diskussionen är över. Och jag tror att det ofta är så man använder det idag också, med framgång.

    När fascismen uppstod på 1920-talet beskrevs den av kommunister som den mest reaktionära, mest chauvinistiska och imperialistiska falangen av finanskapitalet. Det beskrevs som den sista andningen kapitalismen gör för att hålla sig kvar vid makten på något sätt inför hotet från den oundvikliga kommunistiska revolutionen. I den definitionen hamnade kapitalismen och fascismen väldigt tätt ihop. Och precis som du är inne på så användes fascism som ett sätt att uttrycka ogillande. Men det kan kanske också förklara varför människor till vänster haft en tendens att beskriva till exempel Margaret Thatcher, Ronald Reagan eller nyliberalismen som en form av fascism. Det har en äldre historia.

    – Och en äldre historia som inte är en total lögn. För när fascismen uppstår direkt efter första världskriget är det arbetslösa, virriga soldater som i mångt och mycket känner sig svikna av det samhälle de har ägnat sig flera år åt att försvara och strida för. De här soldatfacken i Italien där de första fascistklubbarna uppstår, de är en aggressiv reaktion mot revolutionära strömningar. De är ett svar på revolutionära strömningar från vänster. Så själva impulsen för fascismen är reaktionen mot vänstern. Och i vissa fall så tänkte liberaler och konservativa att: ”Det här är inte bra, men vad ska vi göra? Ingen här är värd att samarbeta med”. Och så uppstår den här – vänsterns eviga dolkstötslegenden – att borgarna i vissa fall hellre samarbetar med reaktionen än de revolutionära elementen. Det är väldigt tydligt i Italien, det är tydligt i Spanien under 1930-talet där en del liberaler samlade sig på republikens sida och vissa går till Franco-sidan som ju är ett sammelsurium av rojalister, konservativa och falangister. Så det finns liksom en historia här, varför man säger så. Sen har man dragit det väldigt långt. Man har gjort det till ett allmängiltigt argument. 

    Å ena sidan finns fascismen som ett historiskt fenomen och då kan man se att i Italien uppstår den egentliga fascismen under Mussolini. Den är specifik för Italien. Å andra sidan har fascismen börjat användas som samlingsnamn för fler diktaturer i den här tidseran som delar drag med den italienska fascismen. Exempelvis Franco i Spanien och Salazar i Portugal. Men om man tar falangisterna och Salazar i Portugal, är ju inte fascister i egentlig mening. Franco tryckte ned den spanska fascistpartiet, och anledningen var att fascisterna var en revolutionär rörelse till stor del, man föraktade mycket av det gamla och ville krossa det. Man ville skapa en ny värld som var annorlunda än den gamla och man hånade konservativa som gamla gubbar som ville bevara en värld från igår. Så man var väldigt positiv till teknologisk utveckling och liknande, och förändring på sådana områden, samtidigt som man var reaktionär på andra områden. Det där är också en distinktion som gör att till exempel Franco och Salazar i vissa avseenden skulle kunna beskrivas som fascistiska om man har något slags idealtyp där man ska uppfylla vissa kriterier, men de skulle själva vända sig emot det för att de ville bevara katolicismen, de ville bevara det samhälle som hade funnits innan. De var djupt konservativa och reaktionära, skulle man kunna se det som, snarare än att de var revolutionära på det sätt som Mussolini och Hitler var.

    Men ett tredje sätt att definiera fascism är det du är inne på. När Stefan Löfven kallade sverigedemokraterna för ett fascistiskt parti, och citerade Henrik Arnstad. Då är det fascismen som ett slags latent inneboende tendens i ett kapitalistiskt samhälle – någonting som kan uppstå på olika sätt, i olika sammanhang, snarare än att Stefan Löfven var rädd för att det skulle vara brunskjortor som tog till gatorna och började att strida som på 1930-talet. Vad tänker du om den fascismdefinitionen? Är det ett evigt fenomen i vårt samhälle, en tendens som finns där, eller är det något som är historiskt specifikt?

    – Det finns vissa drag som definitivt har en röd tråd tillbaka till 1920- och 1930-talet. Det finns neo-fascistiska partier, eller direkt nazistiska partier. Det finns partier i Spanien som kallar sig för falangister, det finns ett parti som kallar sig för ”Autentiska falangisterna”. Så de finns och de är stolta över sitt historiska stamträd. Men det finns också en lathet inför förståelsen av olika typer av radikala högerrörelser. För de kommer i väldigt olika kulörer och varianter såsom du själv beskriver. Jag vill lägga till två till där, de radikala, våldsbejakande revolutionära fascistiska elementen kom på kant med reaktionen, alltså antingen den rojalistiska eller traditionella konservativa rörelsen.

    – I Ungern så såg Horthy, som ju var allierad med nazisterna, pilkorsen ibland som ett rejält hot. I Rumänen så var det konflikter mellan Antonescu och järngardet. Så det finns en lathet i hur begreppet används. Man förstår inte att det är en myriad av rörelser. Vissa av dem är med stolthet direkt härstammade från fascismen och i vissa fall så har de förändrats till något annat.

    – I dag finns det knappt något parti i Europa som är öppet neo-fascistiskt och som samtidigt har stort parlamentariskt stöd. De partier på den yttersta högerkanten som får partipolitiskt stöd är de som går in mot mitten. Förstår man inte den här förändringen så förstår man väldigt lite av den yttersta högern i Europa överhuvudtaget. Så det är klart att det är väldigt lätt och effektivt att säga att allt höger om de konservativa är fascism, punkt slut. Men då tar man inte in det som partiforskningen i Europa visat: att man måste kategorisera dem, och skilja på olika traditioner i olika länder.

    – I vissa länder är det mycket mer radikalkonservatism. I Polen finns det inte riktigt utrymme för en fascistisk höger givet landets historia, så där är den yttre högern betydligt med katolskt nationalkonservativ. Detsamma gäller även Portugal och Spanien i stor utsträckning. Men det Löfven gör är ytterst effektivt som politiskt redskap. Många går runt och tror att det är en obruten linje från 1930-talet till idag, som om ingenting har hänt under tiden, som om all politik under tiden har varit helt oväsentlig. Men då förstår man inte det som är ens politiska fiende.

    Om man tänker sig att fascismen är medveten om att man inte får vara fascist, så skulle folk inte säga öppet att de är fascister. Då blir det en kritisk tänkares uppgift att ta reda på vad som döljer sig under ytan. Självklart skulle fascister förneka att de var fascister eller att de hade någonting gemensamt med det. Därför måste den kritiska tänkaren avmaskera de som förnekar det. Samma sak med högerextremism mer generellt, att man måste försöka avslöja det hos människor, för de kommer inte erkänna det själva.

    I begreppet fascism så finns det vissa saker som historiskt sett har varit viktiga, till exempel till att man ha varit motståndare till demokrati, man har velat ta total kontroll över samhälle, i alla fall har man sagt det, även om inte alla lyckats. Men där skiljer de sig också då fascister och den idéfamiljen från till exempel det vi kallar för högerpopulism, för i den senare traditionen handlar det mycket om att få in mer demokrati, att folkets röst ska höras mer, att man ska ha fler folkomröstningar och så vidare. Medborgarna ska ha mer inflytande över politiken, deras röster ska vägra tyngre än i dag, medan demokratin i fascistiska länder snarare varit något som man är emot. Där har det snarare varit en stark ledare som på något sätt ska representera folkviljan, medan folkets inflytande minskat.

    – Det är en nyans som i regel går och förlorad och jag tror den går förlorad medvetet. Det vill säga att de som är intresserade av att demaskera fascismen bryr sig inte om den sortens detaljer – huruvida man är för eller mot demokratin – för de menar att det där är opportunistiska och taktiska val. Det gör ju också att det blir svårt att förstå en del som är av det mer populistiska slaget, alltså partier som Ukip, Fremskrittspartiet, Dansk Folkeparti, och Femstjärnerörelsen i Italien är ett annat exempel. Som du säger är de partierna någon sorts radikaldemokrater, kanske av ett opportunistiskt slag, absolut, men jag har svårt att se de vill porträttera sig på det sättet för att smyga in fascism bakvägen.

    – Merparten av partierna i EU inte våldsbejakande fascistiska partier utan de är någonstans på den här skalan för partier bortom etablerade borgerliga partier, alltså bortom agrara, liberala, socialliberala, konservativa kombinationer, däremellan. De partierna måste ju förstås och tas på allvar tror jag för vissa av dem gör ju saker som får betydelse. Ta Lega Nord som ett exempel, det italienska partiet som började som ett regionalt parti i nordliga Italien. De har ju stort inflytande – ska de bara avfärdas som att det är fascism, punkt slut? ”Vi vet vad de vill, vi vet vad de kommer göra”. Då förstår man ju inte vad de gör i förhållande till ekonomi och så vidare. Det blir som att medvetet dumma ner analysen och därmed blir man också lite sämre tror jag på att förstå när riktiga fascister verkligen försöker ta makten någonstans. För de har inte försvunnit, de finns ju kvar. De radikala, våldsbejakande, högerextremisterna och fascisterna – de finns kvar och deras tankar har ju inte förändrats väsentligen under alla dessa år. Men lyckligtvis så är de ju ändå i minoritet. Men ändå har de fått symbolisera den partipolitiska förändringen i Europa.

    Vi har idag ett nytt parlamentariskt läge där Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna öppnat upp för att samarbeta med Sverigedemokraterna i någon mån.

    Men i mars i år så sa Stefan Löfven att demokratin är i fara om SD får inflytande över en ny regering. Det är ju någonting som har återkommit genom åren och det är också därför man har haft till exempel Decemberöverenskommelsen och Januariöverenskommelsen. Allt det där handlar om att utesluta SD från allt politiskt inflytande. Något som har återkommit är också bilden av Franz von Papen i olika debattinlägg från socialdemokrater. Peter Hultkvist hör stövlar mot asfalt, han säger att: ”Det går inte att tämja högerextrema. Vem hamnar på rätt sida av historien”.

    Jag ska bara säg att Franz von Papen var konservativ politiker i Tyskland på 1920- och 30-talet. Han var inte nazist men han släppte fram Hitler till positionen som rikskansler och sen manövrerades han ut. Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida, som alltid är smakfullhetens förnämaste riddare, han gjorde ett fotomontage där Ulf Kristersson och Franz von Papen stod bredvid varandra. Så då har vi bilden där, det är 2021, det vi lärt oss något av historien? Det är 1932, i Weimar-republiken, ska man tänka.

    Vad tycker du, är det här en rimlig jämförelse? Och vad ser du för risker med att prata på det här sättet? Eller förtjänster för den delen, från vänsters sida. Gör de rätt i att göra såhär strategiskt?

    – Strategiskt så är det alldeles lysande. Väldigt användbart. Man åberopar den starkaste historiska parallell man har som talar till människors moraliska övertygelse, deras anständighet. Och samtidigt så pekar man med handen och säger ”Vill du ha det som man hade det i nazityskland?” Så taktiskt – jättebra. Det fungerar toppen, man höjer den sociala kostnaden och gjorde det under väldigt många år för att på något sätt få någon att samarbeta med eller förhandla med, diskutera med sverigedemokraterna. I den bemärkelsen så är det alldeles utmärkt för socialdemokraterna för de vet givetvis hur det parlamentariska läget ser ut, att om de inte kan luta sig mot borgerliga partier i en modern, svensk, 2020-talsversion av den klassisk enhetsfront, då har man ju en rätt stark högermajoritet i Sverige. Så de vet att det här är det sista halmstrå de har att greppa efter för att förhindra att borgerligheten styr det här landet. Är det ohederligt för att det är opportunistiskt? Ja, till stor del.

    Tror du verkligen att det är det? Vissa som säger de här sakerna gör det kanske av opportunistiska skäl, men jag tror faktiskt att många verkligen tror på det. De bygger liksom sin världsbild på det här, och sen har du sådana som du och jag till exempel som inte ser det på samma sätt. I bästa fall är vi godtrogna och dumma som Neville Chamberlain eller Franz von Papen och i värsta fall så är vi något slags smygfascister.

    – Ja, och många är nog övertygade. Det finns ett stort övermått i Sverige av det som kan kallas historicism, man ser de historiska linjerna så tydligt att man ser sig själv i historien. Man nästan lever sig in i det här, att det är verkligen som Spanien 1935-36. Att det handlar verkligen om att man har den här enhetsfronten mot det fascistiska hotet. Då tror jag att man måste ha lite av en belägringsmentalitet, det vill säga att man ser det som Henrik Arnstad ser på sverigedemokraterna och på högern i allmänhet. Att de sitter och lurar i vassen hela tiden och bara väntar på att införa raslagar och allting och att borgerligheten då bara kommer att lägga sig platt eller att de faller i någon sorts palatskupp av något slag.

    – Men för att den här tanken verkligen ska stämma så måste ett antal villkor uppfyllas. Det första är att SD har lyckats med en utan motstycke framgångsrik maskirovka, alltså en teater där de säger en sak men menar en annan. Det andra är att de inte har förändrats som parti ett dyft sedan början av 1990-talet när partimedlemmar stod och heilade och hade på sig naziuniform, noll förändring på 30 år. Det tredje är att de borgerliga partierna i förhandlingen med sverigedemokraterna skulle lägga sig platt i stort sätt i alla frågor där sverigedemokraterna då avslöjar sig själva, säger att det här vill vi ha och att då M, Kd och kanske l bara skulle lägga sig platt och säga ”ni får allting”. Det finns fler villkor som jag tror måste uppfyllas för att det här fascistiska maktövertagandet ska ske i Sverige men jag tror inte på att det kommer att ske.

    – Dels kan man se vilken politik SD har drivit, man kan se vilka förslag de lägger, man kan jämka det med M och KD och se var de skulle kunna ge med sig. Jag tror nog M och Kd kommer ställa upp rätt tydliga villkor, ”Det här kan vi förhandla om, det här kan vi inte förhandla om”. Och i synnerhet tror jag inte att M och Kd är så desperata efter makt att de skulle omkullkasta den svenska demokratin för att få chansen att styra med ett då öppet fascistiskt SD. Det är så fantasifullt och det tror jag att de flesta förstår, inklusive rätt många av vänsterväljarna. Sen finns det nog vissa som verkligen tror på riktigt att den här förestående revolutionen kommer att ske från höger och det motiverar den rädsla och de höga tonerna som man ofta hör.

    – Skulle jag tro att det verkligen höll på att ske ett fascistiskt maktövertag hade jag nog låtit likadant men jag tror inte att det kommer att ske och jag vill ändå säga med det sagt att jag har många skäl, både ideologiska, privata, att vara väldigt, väldigt vaksam inför högerradikala strömningar som skulle få inflytande i landet

    Jag tror att man ska jämföra med vad har hänt i Norge, Danmark och Finland. Alla tre har haft ett motsvarande parti, skulle jag hävda, vid makten i någon mån i olika perioder de senaste decennierna. Vad har hänt där? Har det blivit det här helvetet på jorden som man ser framför sig? Och vad har konsekvenserna blivit? Då tror jag att man kan få en indikation på vad som kommer att ske i Sverige. Den jämförelsen borde vi göra oftare istället för att alltid prata om Polen och Ungern, som är mycket längre bort från en svensk politisk tradition och kultur än vad våra grannländer är.

    En annan sak jag tänkte ta upp med dig här var att det är tio år sedan Breiviks terrordåd skedde. Liberalerna skrev såhär på Twitter för nu nio dagar sedan ”Idag tio år sedan terrordåden i Oslo och på Utöya. Vi får aldrig ge vika för extremism och antidemokratiska krafter. Idag riktar vi våra tankar till offren och deras familjer” på deras officiella Twitterkonto. Då svarade Annika Strandhäll såhär, hon är riksdagsledamot och tidigare minister för S: ”Detta inlägg smakar minst sagt lite illa när ni som liberalt parti samtidigt är beredda att underlätta för ett parti med rötter i vit makt-rörelse och precis denna tanketradition som drev Breivik att få regeringsinflytande”. Robert Hannah protesterade, han är riksdagsledamot för liberalerna, han skrev ”Vidrig nivå på debatten i Sverige. Sossar tänker göra allt för att brunsmeta endast för att behålla makten men man måste visst vara stödparti till socialdemokraterna för att få minnas offer för terroristdåd och då tog ledarskribenten på Aftonbladet Lina Stenberg det till nästa nivå och skrev ”Fast nu får väl liberalerna bestämma sig. Antingen är man för SD/ Brevik eller så är man det inte”.

    Du har ju anknytning till liberalerna sen tidigare, du har varit ordförande för Luf. Vad tänker du om det här hur Brevik används just nu i svensk samtidsdebatt?

    – Efter dådet så var det liknande tongångar. Sen var det borta ett tag och nu väcker man det argumentet, det vill säga man sätter likhetstecken. Det är fascismanklagelsen all over again, det vill säga att man säger i stort sett ”Är ni inte med oss så ät ni emot oss och emot oss är Breivik. Hur ska ni ha det?” Och för att då återanknyta till det här ”Året då alla blev fascister”, texten jag skrev: Efter kriget när det fanns oppositionella som hade överlevt hela kriget i Östeuropa, alltså liberaler, borgerliga, socialdemokrater och andra, som kröp ut ur ruinerna och ville återetablera sina partier. För att kommunisterna då, de hade inte fått stöd i den utsträckning som kräves för att få en demokratisk majoritet. Inte i något östeuropeiskt land som de tog över, så vad de gjorde var att de stämplade i stort sett alla som inte valde att uppgå i de enhetsfronter som man hade, de anklagade man för att vara fascister. Det var länder som var i kaos och det fanns ingen rättsstat överhuvudtaget, det sköttes av ockupationsmakten kommunisterna. Då ställde man dem inför rätt, man mördade dem och allt med svepskäl ”Det här är ju fascister, de är motståndare”. Jag gör ingen historisk jämförelse här i bemärkelsen att det här är exakt vad socialdemokraterna gör, det gör de verkligen inte. Men tanken att de som är emot oss, eller i alla fall inte väljer att lägga sig platt och vara emot oss, de är kopplade till det värsta som finns långt ut på extremhögern, dvs en mördare och terrorist som Breivik. Det argumentet är ju på ett sätt vidrigt för att det gör ju ett parti som liberalerna som har en tradition som de väldigt ofta talar om, alltid konsekvent varit emot all radikalism, och rätt många av deras medlemmar känner nog ett visst stor tung känsla i bröstet, ”Herregud, är det det här vi gör?”.

    Med Sverigedemokraterna?

    – Ja, precis. Men jag tror såhär: tror man på riktigt på det här likhetstecknet så skulle man gjort något annat med SD under lång tid. Då hade man gjort det till en polisiär fråga. Man hade gjort det till en fråga för Säpo, och för polisen. För om det här på riktigt är ett parti som står bakom och vill göra samma sak som Breivik, då är det här en fara mot rikets säkerhet, för demokratin. Varför behandlar man dem då med demokratiska medel? Varför går man inte till nästa steg om man ser att detta parti som har tjugo procent av väljarstödet i Sverige? Om man på riktigt tror att vi står på samma punkt som i Tyskland 1932, då borde man vara betydligt mer aktiv än att skriva några tweets och artiklar. Varför gör man inte mer om man på riktigt tror att det är Breiviks parti?

    Gott står mot ont och att inte göra mer än att säga att de är odemokratiska, menar man verkligen det man säger då? Menar man verkligen att de delar världsbild med Breivik? Då är jag förvånad över att man inte gör mer.

    Men om man ska gå dem till mötes lite här: Jag har inte läst hela manifestet som Breivik skrev. Jag läste delar av det när det kom 2011. Sen så läste jag det nu när jag skrev en text på min sajt Rak höger. Det är över 1 500 sidor, och han blandar referenser till källor som är hyfsat mainstream med referenser till tänkare som inte långt från mainstream, sedan kommer en extrem manual där det står om hur man exempelvis ska tillverka bomber, vilken typ av steroider man ska ta, och så vidare.

    Men han kritiserar invandring och islamism, men ännu mer islam. Han skriver om demografisk förändring. Och ja, jag har också skrivit invandringskritiskt. Ja, jag har uttryckt nationalism. Ja, jag har kritiserat islamism, jag har diskuterat islam. Så det finns beröringspunkter.

    Då är frågan: Kan man göra de här sakerna som jag, och andra, har gjort utan att bli Breivik? Frågan i texten jag skrev är: varför har inte fler Breivik trätt fram om de här idéerna är så vitt spridda? För då borde det vara så att fler tog till vapen, att fler gjorde den här typen av terrordåd. Men det är någonting i honom, i hans idéer, något i vem han var, som är mycket mer extremt. Men ja, Breivik står närmare Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet, Sverigedemokraterna, den typen av partiet, än vad han gör vänsterpartiet. Det behöver man inte hymla med.

    Men när man använder Brevik på det här sättet liknar när högern använder Stalin, Pol Pot, Mao Zedong, eller andra som tillhygge mot vänsterpersoner för att helt uppenbart ligget de mycket närmare dem i sin ideologi än vad man själv gör. 

    – Man gör politiken till något binärt. Du är för invandring, du är emot invandring. Eller du är för islamism eller emot. Om man ser politik på detta binära vis, då är det helt rimligt att se det på det här viset. Då har man två kategorier: man har för eller emot. Man har god och ond och så vidare. Det här sättet att se på politik leder till en totalt fördummad politisk teori. Ta frågan om statens roll i ekonomin. Säg att du gör den till mindre eller mer. Mer stat i ekonomin, ja socialdemokraterna hela vägen till kommunistiska partiet, samma skrot och korn eller? Partier som av något skäl vill minska invandringen eller reglera den på ett annat sätt, ja visst, då ville Brevik ha totalstopp och repratriering. Är det samma sak som socialdemokraterna som vill ha en stramare invandring? Ja, enligt en här logiken så är det spå det viset. Vill man ha den här sortens förenklad, binär, politisk teori, ja då kommer man låta på det här viset. Visserligen selektivt för även till vänster så finns det en rad politiska frågor där man har någon beröringspunkt som du säger med någon som är mer radikal. Innebär det att vänsterpartiet är samma sak som ett oreformerat marxist-lenistiskt parti? Nej, det är de inte. Det är ett reformerat markist-leninistisk parti som i mångt och mycket ha gjort upp med sin odemokratiska och totalitära historia. 

    Nu kommer jag provocera en del men det finns kortare distans mellan vänsterextremister och Det finns människor som har den bakgrunden som är journalister i public service idag. Det finns väldigt få som har bakgrund inom nynazistiska rörelser som är det. Det finns fler kopplingar mellan existerande diktaturer som Huga Chavez Venezuela, Fidel Castros Kuba, mellan dem och vänsterpartiet och vänsteraktivister som skriver i våra tidningar och har varit apologeter för den typen av förtryck, än vad det finns människor som försvarat Breiviks mod är något att stå efter. Så det blir också ironiskt i det avseendet när man inte städat någonting framför den egna dörren. Jag vill också lägga till att Breivik själv, något som jag då tryckte på i min text, eller tog upp som en poäng han gjorde i rättegången var att han ville skynda på den konflikt han såg som oundviklig. Han ville att hans dåd skulle innebära att det skulle vara svårare att vara kulturkonservativ och nationalist och liknande. Så du måste välja sida, då måste bli mer radikal om du är kulturkonservativ och nationalist för det kommer att bedrivas en häxjakt på dig. Det kallas för accelerationism där syftet med terrorn är att skynda på en process som man ändå ser som oundviklig. Man vill väcka människor. Det var det som Breivik ville göra, han ville väcka folk. Bader-Meinhof-ligan på 70-talet, den marxistisk-leninistiska terrorgruppen i Västtyskland ville det också. Även islamiska staten har pratat om att de med sina terrordåd vill krympa det som de kallar för gråzonen där muslimer som lever i sekulära länder måste välja sida på grund av den då statliga repressionen som terrordåd kommer leda till. Då kommer muslimer i väst och sekulära länder i muslimska världen kommer tvingas välja mellan den sanna tron och sin sekulära identitet. Du ska krympa den gråzonen där många av dem lever, med hjälp av terrorn. Det många reagerat på med min text har varit att man då uppfattar det som att jag lägger skulden på vänstern för Breivik men det är inte det jag säger utan det jag säger är att om man beskriver sverigedemokraterna, moderaterna och kristdemokraterna i termer av odemokratisk Franz von Papen, nyfascism, att man verkligen framställer det på det sättet, då har man ju skyndat på den konflikten. Då gör man i princip det som Breivik i rättegången sa att han ville uppnå. Då är man en del av det.

    – Jag håller nog inte helt med, för det skulle kräva att partier som ligger långt ut på högerkanten väljer sida och accelererar sin radikalisering. Den rörelse vi har sett de senaste fem, tio åren då de partier som tveklöst har rötter i betydligt mer radikala kretsar har i de politiska finrummen förändrats rätt mycket. 

    Hur menar du då?

    – Ta SD som exempel. Hade de fått tjugo procent om de inte hade förändrats sedan 1990? Jag tror inte det. Tittar man på Sd:s väljare, som nu är tjugo procent av Sveriges befolkning, är det en mindre andel av dem som betecknar sig som någon sorts radikalnationalister än som betecknar sig som konservativa liberaler, i mitten, eller till och med socialdemokrater. I så fall har i någon bemärkelse Breiviks tanke misslyckats eftersom många av de här partierna har gått en annan väg. De partierna som har varit ”true”, så att säga, för fortfarande en tynande tillvaro. Det finns undantag, Gyllene Gryning som nämndes tidigare i samtalet var ett sånt exempel. Nu är merparten av partiledningen i det partiet bakom lås och bom för att de var radikalt våldsbejakande. Så även Grekland, ett land med en relativt sett rätt instabil demokrati, lyckades mota bort den radikalismen.

    British National Party har ju rasat samman helt och hållet de senaste tio åren. 

    – Ja, och det sker för att den typen av radikalism kräver en uppoffring från dess medlemmar som väldigt få är beredda att leva med och en del till och med växer ur. Det är klart att det kommer nya hela tiden, Slovakien är ett land där det hela tiden kommer nya radikalhögerpartier där det ena är värre än det andra. Men deras väljarstöd är lågt, även om det kommer upp ibland mot sex-sju procent. Om man ska bryta den vallen för att få bredare folkligt stöd, då måste de göra någonting annat, eller att fundamentet i landet eller något annat förändras.

    – I viss mån har många missförstått vad som har skett i Europa på 2010-talet. Absolut har det skett en explosion av högerpopulistiska partier, men vad har hänt dessa partier när de har blivit större? Jag säger inte nödvändigtvis att det är bra men någonting sker ju med dem. Så de som hårdast kör på den här enhetsfrontstaktiken ökar konfliktnivån mycket. Då får man det som sker i USA, där även den tidiga traditionella högern i någon mån radikaliseras till slut. Det sker rätt mycket som ett svar skulle jag säga, på vad som händer långt ut på vänsterkanten i USA. Tack och lov så har vi inte något liknande i Sverige, det vill säga att även om vi har en stor vänster i Sverige så är den inte så radikaliserad, varken när det kommer till ekonomiska frågor eller identitetspolitiska frågor, att få ett motsvarande svar från högern utan den svenska högern är fortfarande rätt traditionellt beskedlig.

    Sven-Eric Liedman, idéhistorikern, han skrev en debattartikel häromdagen där han varnade för vad som kommer att hända med kulturpolitiken om SD får makt över den, eller får inflytande där. Det som är ironiskt med det är att Myndigheten för kulturanalys släppte en rapport för ett tag sen där man gick igenom hur politiskt styrd kulturen är i Sverige och att det ibland är direktpåverkan från politiker på kommunal och regional nivå men även från regeringens sida och central nivå. Man styr väldigt mycket och det påverkar film, musik, konst. Kulturutövarna anpassar sig till en styrande ideologi för att få stöd. Det handlar väldigt mycket om intersektionell analys och identitetspolitik.

    Du och jag skrev ju boken Så blev vi alla rasister där vi kollade på public service en hel del och man kan se att man har det där tänkandet som genomsyrar väldigt mycket. I min senaste bok – Genusdoktrinen – som jag skrev ihop med Anna-Karin Wyndhamn så kan man se hur universiteten arbetar. De är myndigheter i Sverige och att man underställs politisk påverkan, både på vad man ska forska om, vem som ska få pengar och vem som ska få anställning. Det är mål man ställer upp från politikens sida.

    Vissa av de sakerna som finns i USA har vi också här, och där finns potential för svensk höger att i alla fall svara med att ta bort politik som finns på plats.

    En sista sak som jag tänkte att vi kunde prata om är rollen som Förintelsen, fascismen, Hitler och nu Breivik spelar i vårt kulturella medvetande. Vi är i mångt och mycket sekulariserade, det vill säga vi hänvisar sällan till Bibeln, Gud eller kristendomen i offentligheten för att ge kraft till våra argument. Däremot använder vi just fascism, nazism och Förintelsen som något slags nästan religiöst språk och en referensram som vi alla delar. Det där blir också problematiskt och komplicerar bilden för vi har å ena sidan den faktiska Förintelsen, det som skedde historiskt. Å andra sidan kan man säga som Åsa Romson sa under migrationskrisen att Medelhavet höll på att bli som Auschwitz. Och man kan också hänvisa till Auschwitz, till 1930-talet, till höger och vänster på olika sätt för att ge moralisk styrka till sina argument. Hur ser du på det där? Funkar liknelsen? Att man kan likna det vid en sekulär religion? Och är det bra eller dåligt i så fall?

    – Alltså, “sekulär religion” är nog ett begrepp jag skulle vara försiktig med att använda för det betyder så mycket. Men jag förstår din poäng. I västvärlden, eller i stora delar av den, så lever vi i en era av botgörelse. I Storbritannien och USA sker något slags mental avkolonialiseringsprocess där man vill göra upp med århundranden av imperialism, patriarkat och förtryck av olika slag. Kampen mot reaktionen som man ser i vår samtid, den länkas in i det här. För människor som vill vara en del av en stor berättelse, för jag tror att när man organiserar sitt liv i olika typer av narrativ, man beskriver sin kamp, man ser på sig själv: “vad är min del i det här stora dramat som är mänsklighetens historia”? Det här är definitivt en del av den stor berättelse att ingå kampen mot fascismen som på något sätt är reaktionens sista stora våldsdåd mot det anständiga. Det får en att känna att man är en del av något stort, något historiskt. Det är enklare att driva den här sortens idéer i länder som har varit väldigt långt bort från den historiska verkligheten. Sverige är ett ypperligt land egentligen. Det är lite svårare att använda de argumenten i länder som Danmark och Norge, som var ockuperade av fascismen, som hade faktiska nazistkollaboratörer. Det är svårare där. Men här, i Sverige, när Romson sa det där om Medelhavet, det är något väldigt lockande att använda sina största moraliska släggor man har. Det funkar på ett emotionellt plan, det funkar inte på ett sakpolitiskt eller konkret plan. Det fördummar.

    Även om det inte går att jämföra rakt av, så lyfter andra världskriget, nazismen, fascismen och Förintelsen fram vissa moraliska aspekter i tillvaron som vi annars kanske skulle missa. Jag är lite kluven till det för jag tycker liksom att de händelserna var unika på många sätt, men det finns något som gör att de var så unikt onda att man till varje pris vill undvika att något liknande ses igen, å andra sidan fördummas det många gånger och överanvänds så att det tappar sin laddning. Det perverterar det historiska minnet av de här händelserna. 

    – Att det perverterar minnet är illa nog, men vad det kanske framförallt gör är att det fördummar vår förståelse för det som är riktigt farligt. För det som verkligen kan hända, för tecken i samtiden på att något håller på att gå åt helvete. Vaclav Havel, den tjeckiske oppositionsledaren och sedermera presidenten, han återkom till att det är väldigt viktigt att leva i sanning, även när det inte är enkelt. För det är enkelt att svepas med de stora narrativen, den moraliska svartvita uppdelningen. Men jag tror uppriktigt inte är att det är att leva i sanning eller förstå vad som händer. Och jag tror i många fall att det är att vanhelga offren för radikalism, och det finns många, även i vår tid. Det gör oss också sämre på att förstå riktigt farliga, samhällsomstörtande verksamheter, när vi använder det här på det slentrianmässiga viset, som exempelvis Annika Strandhäll gör. Det stärker inte Socialdemokraternas motståndskraft mot farlig radikalism. Det är att kokettera med det viktiga uppdraget som är att vara demokrat och för frihet. Det är nog det som provocerar mig mest. Det är i mångt och mycket ett opportunistiskt ljugande som känns enkel att använda för att det är så kraftfullt, för att det länkar in den kraftfulla berättelsen. Men man kommer inte att förstå sann radikalism när den väl träffar en. 

    En sak med Förintelsen, en tanke som jag uppfattar har varit ganska betydelsefull, men jag kan inte säga exakt i vilken utsträckning. Det är den som kom till uttryck i Utrota varenda jävel som Sven Lindkvists bok från 1992 heter, att förintelsen är en logisk följd av Europas historia och att kolonialismen och imperialismen var ett slags generalrepetition. Så Förintelsen var ingen avvikelse, utan slutpunkten för europeisk civilisation fram till dess. När vi kollar på europeisk historia, vårt kulturarv, så måste vi enligt detta sätt att se på det, alltid se tidslinjerna framåt, i vilket avseende leder det här fram till förintelsen, nazismen, till de här brotten. Det gör också att vi blir väldigt självkritiska, kanske med viss rätt, men vi blir osäkra på vårt eget kulturarv för vi vet inte om det var en del i upptakten till det som ledde fram till syndafallet så att säga, förintelsen. Vad tror du? Är det närvarande när vi kollar på västerländsk och även svensk intellektuell historia? Kan man vara ohejdat stolt över det västerländska idé- och kulturarvet eller måste man vara vaksam på att Förintelsen lurar i många av idéerna?

    – Jag vänder mig emot att västerlandet skulle ha patent på oerhörda brott mot mänskligheten. Västerlandet var den första civilisation som hade den tekniska, administrativa möjligheten att på en gigantisk skala mörda människor. Därför skedde det först i västerlandet. Men oerhörd ondska och totalitära idéer, oavsett om de är religiös eller politisk skrud är inget som är reserverat för västerlandet det kan hända varsomhelst, i olika kulturer och det har hänt, många gånger. Tidigare också, både i väst, i Asien, i Afrika. Nu råkar det vara så att det är västerlandet som har gått längst med att göra upp med de idéer av radikal kollektivism, vare sig det är nationalism eller vad det nu kan vara som ger upphov till de här. Det är bra på många vis, men det kan också slå över i en hysterisk självkritik av närmast maoistiskt slag där man ska avkolonialisera sig själv på helt absurda vis. Det är klart att det kan slå över och det gör det hela tiden i väst just nu, och länkas in i den eviga kampen mot fascismen. 

    Jag upplever det som att kommunismens brott är något man inte gjort upp med på samma sätt. Du kan säga att unga som är kommunister ändå vill något väl. Jag känner själv människor som var väldigt engagerade kommunister när vi varit unga. Jag har vänner fortfarande, inte så många, som kallar sig kommunister. Jag känner ingen som säger om nazister eller nynazister: ”Han var nynazist men han vill ändå väl”. Men så kan man säga om kommunister. Eller att man är en aktiv nynazist, “men en trevlig kille i övrigt”. Det finns inte samma laddning med kommunismen även om det som skedde under kommunismen är fruktansvärda brott mot mänskligheten det också.  

    – Vi har internaliserat det moraliskt på samma vis för att fascismen nedkämpades som aktiv politisk kraft 1945, sen var det slut. Det har bubblat men det har aldrig dykt upp, om man inte räknas Salazars Portugal och Francos Spanien, men som politik kraft har den varit död och varit död sen dess. Tack och lov dog Sovjetkommunismen som aktivt politiskt system. även om dess dödsryckningar håller på än idag, protester i Kuba och i Nordkorea finns det kvar. Men på grund av det det var et långt process där det var ett accepterat alternativt, även i Sverige ansågs det vara ett accepterat alternativ att vara Sovjetvänlig. Därför finns det inte samma behov av att göra upp med det. Dessutom har vi personer som har en bakgrund inom den radikala vänstern och kanske vuxit upp och lämnat de mest radikala åren, men det är inte samma skam att ha varit med i radikala kommunistiska organisationer som att ha varit med radikala nazistorganisationer. Det som Kjell-Albin Abrahamsson kallade för halvtidshumanism. Det skulle jag säga är en av västerlandets unikt existerande, konstiga sjukdomar.

    Vad är definitionen av det?

    – Det är att man har goda instinkter när det kommer till vaksamhet mot fascism och alla dess avarter, men man är fullkomligt tondöv när det kommer till någon sorts radikalism av annat slag. Möjligen att man har vaksamhet mot religiös extremism, om den är kristen. Men man inordnar den islamska radikalismen i någon sorts ”Ah, de som kritiserar det är suspekta så det är nog inte så farligt”. Det här förklarar kanske lite varför den moraliska narrativet slår väldigt hårt åt ena hållet, där det är en kamp att säga ”De radikala kommunisterna är inte farliga, hur många har de mördat?” Jag skulle vilja hävda att tack och lov radikalkommunism, revolutionär sådan, och revolutionär nazism är randfenomen idag. Även om det bubblar upp ibland med fruktansvärda konsekvenser, när terrorister gör något aktivt. Men vår tid är annorlunda och vi måste förstå den i sitt sammanhang, med sina många nyanser, och låta historien vara ett hjälpmedel och inte ett opportunistiskt verktyg som vi slår våra politiska meningsmotståndare i huvudet med.

    Många har beskrivit det men att en sak som möjliggjorde framväxten av nazismen var att man hade hela samhället var avtrubbat inför våld. Våld var något som folk tyckte var naturligt efter att ha legat i skyttegravar, på ett sätt som inte varit möjligt innan första världskriget. Idag skulle jag säga att våld mer än någonsin som en politisk verktyg är tabu och det är jag tacksam för. Om det skulle framkomma att ett parti har en paramilitär vinge i Sverige idag så är min gissning att stödet för det partiet skulle försvinna över en natt. Om det skulle framkomma att topparna i SD samtidigt sponsrar en paramilitär organisation som begår politiska våldsdåd mot meningsmotståndare, då skulle de där tjugo procenten i väljarkåren försvinna väldigt snabbt. Den typen av politik vill vi inte ha idag, vi är väldigt annorlunda jämför med det historiska 1930-talety som ledde fram till fascism och nazism och andra världskriget.

    Jag vill avsluta med att fråga dig, är vi på rätt sida av historien du och jag? Vad är det vi ska vara vaksamma mot? Är vi förblindade av vår egen ideologiska utgångspunkt som är något slags liberalkonservativa (eller konservatism i mitt fall)? Vad är vi blinda för? Vad ska vi vara rädda för eller vaksamma på? Små frågor

    – Jag tror ändå att den här observationen du gör är rätt pregnant för det här våldet som man kan se i vissa samhällen, som är en vardag, tyvärr tror jag att man ser det rätt mycket i USA just nu, både från den radikala vänstern och högern, att det är något som kan komma rätt snabbt. Om samhällets anständiga krafter som är emot våld och totalitära politiska redskap, den vaksamheten behövs alltid. Den är evig för vi är inte immuna mot snabba förändringar givet att samhället hamnar i djupa kriser, vare sig de är ekonomiska eller politiska eller sociologiska. Jag tror att så länge man har den insikten och förstår vad det är som driver radikalisering, vad är det som driver människor att ta steget bort från samtalet, orden, parlamentariska processer.

    – Vaksamheten behövs men den ska inte missbrukas. Det är möjligt att man får fel. Och att vi står inför en fascistisk diktatur om tio år. Men jag har väldigt svårt att se det. Men kanske vet Aftonbladet Ledare något vi inte vet.

    Om vi hamnar i en fascistisk diktatur om tio år hoppas jag att vi hamnar i samma fängelsecell så vi får tid att umgås lite mer, eftersom vi bor i olika städer och aldrig har tid att träffas. Stort tack ör att du var med i Rak höger, Adam Cwejman!

    Tack så mycket!

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Den 2 augusti 1944 utplånades det romska familjelägret i Auschwitz och 3.000 romer mördades. Forskningen är liten om romernas historia och själva har de varit tysta. Varför?

    -Det finns så mycket som är konstigt i romernas historia. Det är så mycket som saknas. Var finns alla historiska fakta om det romska folket, 15 miljoner människor utan ett eget land, en egen regering, egna politiker och institutioner? Var finns våra berättelser, våra romaner, filmer? Var finns vår forskning? De här frågorna ställer sig Agnes Lakatos, reporter på Radio Romano, i programmet, där hon intervjuar äldre romer i Sverige som överlevde förintelsen som barn och växte upp i förintelsens skugga.Hon träffar företrädare för romer i Malmö och en ung kvinna som kallar sig romsk aktivist och intervjuar flera historieforskare.Vi får också höra om romernas kamp för att få vara en del i Sveriges arbete mot rasism och främlingsfientlighet och vi får veta varför Sverige använder begreppet förintelsen enbart om folkmordet på judar, inte om folkmordet på romer.Ett program av Agnes Lakatos agnes.lakatos@sr.seProducent: Lotta Malmstedt lotta.malmstedt@sr.se

  • Paul Holtz:
    - Efter ett par år i Sverige emigrerade min moster och hennes man till Australien. Det tog min mamma väldigt hårt. De hade varit igenom Auschwitz tillsammans. Det blev en slitsam separation.
    När min mamma fyllde 90 år, kom en av mina kusiner på besök från Australien. Han hade med sig en fråga till mamma som hade plågat honom hela hans liv:
    "Vad tyckte du om att min pappa tog med sig din syster till Australien?"
    Mamma blev svart i ögonen och svarade:
    "Jag har hatat din pappa i alla år för det."
    Foto: Cato Lein

  • När den symboliskt laddade skylten från koncentrationslägret Auschwitz försvinner blir det en världsnyhet. Vem som stulit skylten är ett mysterium men spår pekar mot Sverige och mot en känd ex-nazist.

    Det är en kall decembermorgon 2009 när vakterna på minnesmuseet Auschwitz upptäcker att skylten med texten Arbeit macht frei stulits. Skylten hängdes upp av nazisterna när det var ett koncentrationsläger där.Pawel Sawicki som jobbar som pressansvarig på minnesmuseet intervjuas av media från hela världen. Och Livia Fränkel som överlevt Förintelsen blir påmind om tiden när hon hölls som fånge i Auschwitz.Samtidigt påbörjas jakten på gärningsmännen. Polsk polis sätter in antiterrorstyrkor för att lösa mysteriet. Säkerhetsbevakningen av Polens gränser förstärks och polisen Bartlomiej Morek och hans kollegor får höra att de inte får sluta jobba förrän skylten och gärningsmännen hittats.Ett intensivt spaningsarbete leder till Sverige och en känd före detta nynazist. Hans roll i stölden blir en gåta i drygt tio år.En dokumentär av: Anna Maria Höglund.Producent: Rosa Fernandez.Produktionsår: 2021.Medverkande:Bartlomiej Morek polsk polis.Pawel Sawicki pressansvarig på Auschwitz minnesmuseum.Livia Fränkel- överlevande från Förintelsen.Bosse Gustafsson journalist, författare.Anders Högström - gärningsman, föreläsare.Martin Hult Ogenblad - journalist.Björn Sandin - advokat.Agnetha Hilding Qvarnström - chefsåklagare.Jan Helin programdirektör SVT, fd chefredaktör på Aftonbladet.Niclas Sennerteg - journalist, författare.Citat från förundersökningen är inlästa av ukasz Woiski och Arvid Adrell.Research i Polen och översättning - Morris Wikström.