Bruno Schulz Podcasts

  • Fotografen Masayoshi Sukita blev vän med David Bowie och tog bilden på "Heroes", ett av musikhistoriens mest ikoniska skivomslag. Men fotot togs inte alls i Berlin, som många kanske trott.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Det tycks inte finnas någon ände på hur länge och i hur många genrer det går att fortsätta att bli lycklig av David Bowies genialitet. Just nu finns en storartad möjlighet på Kulturhuset i Stockholm där utställningen "Bowie by Sukita - From London to Japan" precis har öppnat. Där uppenbarar sig också den verkliga historien bakom den legendariska bild som är omslaget till David Bowies album "Heroes". P1 Kultur har sett utställningen och intervjuar Vittoria Mainoldi, från den italienska agentur som äger bilderna. Nina Asarnoj tecknar ett porträtt av Masayoshi Sukita.

    FILMFESTIVALEN EXTRA ALLT: HUR MYCKET JIPPO OCH UPPFOSTRAN SKA BIOPUBLIKEN TÅLA?

    P1 Kulturs Emma Engström och Lisa Bergström rapporterar direkt från den pågående filmfestivalen i Göteborg. Hör intervju med skådespelaren och juryordföranden Zar Amir Ebrahimi, bioaktuell i filmen Holy Spider. Under tisdagen ledde hon en manifestation för att uppmärksamma filmarbetare och konstnärer som sitter fängslade i Iran.
    Hemvändaren Ruben Östlund uppfostrade biopubliken i ett omskrivet jippo under helgen. Men hur mycket spektakel tål egentligen festivalen? Eller är jippon faktiskt vad som krävs för att få in publiken i salongerna igen efter pandemin?
    Alicia Vikander är på plats i Göteborg för att fostra nya filmbarn med sin stjärnglans. Vad lär hon de unga som vill in vid filmen?
    Och varför skrattade inte den svenska publiken åt de sista danska slavarna i Västindien i den absurdistiska filmen Empire? Regissören Frederikke Aspöck var missnöjd efter visningen. Kan vi inte uppföra oss alls i salongen - trots allt? Många frågor får svar i dagens djupdykning från filmfestivalen!

    ESSÄ: DEN GÄCKANDE ROMANEN AV BRUNO SCHULZ

    Den polske författaren och konstnären Bruno Schulz levde på en turbulent plats i en turbulent tid. Han föddes 1892 i den centraleuropeiska regionen Galizien som då var ett österrikiskt kronland. Fler av hans verk gick under i Förintelsen, men särskilt förlusten av en roman fortsätter att gäcka hans beundrare. Författaren och översättaren Jan Henrik Swahn berättar den tragiska och snudd på magiska historien i dagens OBS.

    Programledare: Cecilia Blomberg
    Producent: Anna Tullberg

  • Flera av den polske författaren Bruno Schulz verk gick förlorade i Förintelsen. Mest av dem alla gäckar romanen "Messias". Jan Henrik Swahn berättar den tragiska och snudd på magiska historien.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Förtryck, vatten och eld. Där har du tre av litteraturens största skadegörare. För ett tiotal år sedan satt jag hemma och såg på Rapport. Det visades bilder på en hangar som brann i Vällingby. Flammorna reste sig höga och brandmännens vattenstrålar kändes tunna och ynkliga. Jag reste mig för att sätta på tevatten och sa till min grekiska fru att nu brinner det i Stockholm igen. Varför brinner det aldrig i Aten?

    Jag hade då nyligen gett ut en roman som var väldigt självutlämnande men byggde på en grundpremiss som var påhittad. Att mina dagböcker just brunnit upp och att jag var hänvisad till mitt minne. I ett brev från polisen några dagar senare meddelades att det var mina böcker, manuskript, möbler och dagböcker som brunnit i Rapportinslaget. Jag blev uppringd av en man från magasineringsföretaget som skakad sa att han under sitt liv i branschen aldrig varit med om någon eldsvåda förut. Jag förklarade för honom att det var mitt eget fel, man ska aldrig hitta på när man är författare.

    Det finns inget hopp om att mina manuskript ska återuppstå, men för andra verk lever hoppet. Jag tänker särskilt på ett försvunnet manus som jag hörde talas om redan på 1980-talet. Jag hade läst några böcker av författaren och fått höra att han skrivit ytterligare en roman, med titeln Messias och som börjar så här:

    ”Tidigt en morgon väckte min mor mig och sade: – Josef, Messias kommer, folk har redan sett honom i staden Sambir.”

    Författaren är den legendariske Bruno Schulz, skicklig tecknare och en av 1900-talets stora stilister. Hans sätt att se på världen kan påminna om Franz Kafka och Danilo Kiš. Likt fadern med sina tygbalar rullar Schulz upp fantastiska tablåer som saknar all stadga. Det är längtan efter denna ljuvliga kulissvärld som bidragit till myterna kring Messias-manuskriptet. En italiensk litteraturvetare, Giorgio van Straten, har antytt att manuset skulle kunna ha brunnit upp i en bilolycka. Där har vi elden igen. Hans argumentation känns dock inte särskilt övertygande, mer som en skröna faktiskt. Men förtryck har definitivt ett finger med i spelet. Schulz sköts till döds av en gestapopolis på vägen tillbaka till gettot i Drohobycz 1942.

    1935 gjorde han en teckning där man ser Messias komma flygande ovanför hustaken. Men den messianska tiden handlade för Schulz del inte om en frälsande profet. Messias är för honom ett annat namn för ”den geniala epoken”, förverkligandet av barndomen. Regression alltså men genom mognad, ett sätt att komma bort från krigets trauma som för hans del omfattar även det judiska traumat och faderns död. Drömmen om barndomen såg han som ett narkotikum för att glömma historien och kriget och få fadern och den egna oskuldsfullheten tillbaka. För Schulz var barndomen ett Utopia och för att nå dit måste han få tiden att gå baklänges, vilket bara kunde ske litterärt.

    Schulz berättade om arbetet med Messias i brev. Det gick trögt, skrev han, annat kom emellan. Först sedan Tyskland gått in i Polen 1939 och Schulz tvingats flytta in i gettot i Drohobycz, lossnade det. Kanske hjälpte det mer påträngande hotet om död honom att hitta ett språk till romanen. Man vet att han gjorde räder ut från gettot, försedd med kartonger fulla med teckningar och skriverier som han försökte rädda undan Förintelsen genom att be vänner utanför gettot att ta hand om materialet. En del av dessa kartonger har återfunnits, dock ingen som innehöll Messias.

    Visst kan man hoppas på att just den kartongen grävdes ner under en tröskel snarare än att kastas på elden av någon som fasade för att bli påkommen med komprometterande material.

    En som använde litteraturen för att rädda boken ur verklighetens lågor var den amerikanskjudiska författaren Cynthia Ozick. Hon vistades en längre tid i mitten av 1980-talet i Stockholm och använde dess miljöer och persongalleri litterärt. I romanen Messias i Stockholm skapar hon sitt eget Drohobycz, fullt av mystiska antikvariat och fanatiska boksamlare där plötsligt det som alla gått och väntat på sker: Bruno Schulz Messias dyker upp, i händerna på en kvinna som påstår sig vara hans dotter. Behöver jag nämna att manuset brinner upp i slutkapitlet?

    Cynthia Ozicks version är fascinerande men jag tror mer på legenden om ett mjölkbud i Drohobycz. En natt fick han ta emot en platt metallask av det slag som herrstrumpeband brukade försäljas i. Främlingen gav honom pengar, bad honom gräva ner asken i källaren och återkom aldrig. En dag blev det översvämning i källaren och mjölkutkörarens hustru upptäckte att golvet var täckt av blöta manussidor.

    En ännu troligare version har jag från den polske poeten och översättaren Jerzy Ficowski. Han var djupt involverad i Bruno Schulz liv och verk och gav aldrig upp hoppet om att manuset till Messias skulle återfinnas.  

    1987 blev Ficowski kontaktad av en kusin till Bruno Schulz vid namn Alex, som berättade att han i sitt hem i Kalifornien i sin tur blivit kontaktad av en person från staden Lwów som ville sälja en två kilo tung bunt manuspapper samt åtta teckningar av Bruno Schulz för tio tusen dollar. Kunde Ficowski i egenskap av expert närvara vid överlämnandet? Schulzforskaren avskrev semesterplanerna och stannade hemma i flera månader utan att våga lämna telefonen ur sikte. Sommaren övergick i höst. Till slut ringde kusinen. Mannen med manuskriptet hade hört av sig igen. Allt var klart. Sedan hände ingenting. Istället nåddes Ficowski av beskedet att kusinen fått en svår hjärnblödning. Han dog några dagar senare, utan att lämna efter sig minsta papperslapp med information om den mystiske mannen från Lwów.

    Det fanns dock en fortsättning. 1990 träffade Ficowski ambassadören Jean Christophe Öberg, Schulz-beundrare även han. Enligt Öberg låg Messias tillsammans med annat handskrivet material i KGB:s arkiv. Öberg hade träffat en rysk diplomat som hade sett ”Schulz portfölj” med egna ögon. Problemet var att materialet inte stod i Bruno Schulz namn utan var registrerat på den man som tagit emot manuskripten av Schulz men sedan fått dessa konfiskerade av Gestapo, arresterats och förmodligen dödats i koncentrationsläger. Tyvärr avled Öberg kort tid efter mötet och därmed måste Ficowski än en gång söka vidare på egen hand.

    Det finns rykten som gör gällande att Öberg faktiskt hann få ut Messias ur KGB:s ofantliga gömmor. Andra tror att manuset ligger kvar där. Kanske är det så, kanske gick det under i eld eller upplöstes i vatten. Det är som en roman, berättelsen om denna roman, som möjligen alltjämt existerar, förutsatt nu att Schulz verkligen hann skriva klart den. Men så länge vi drömmer om att få läsa den lever hoppet trots allt om att vi ska få Messias tillbaka. 

    Jan Henrik Swahn, författare och översättare

  • Lviv är huvudstad i Galizien i Ukraina. Kulturernas korsväg sedan medeltiden. Här bodde judar och tyskar och polacker, rutener, ukrainare och ungrare. Och ryssar och rumäner. I Karpaternas bergsbyar levde hutsulerna i höga stövlar och yxa i hand. I byarna på slätten fanns berömda chassider.

    Ulrika Knutson reser till Galizien i västra Ukraina, på spaning efter nationalismens rötter, Taras bittra tårar och Sacher-Masochs coola kvinnor i päls. Och så träffar vi Bruno Schulz allra sista elev, den skönsjungande Herr Schreier.I Lviv fanns vackra damer i päls. Och det kryllade av författare: Joseph Roth, Herbert Zbignew och Stanislaw Lem kom alla från Lviv. Poeten Paul Celan från Tjernivtsi, och så mannen med det dåliga ryktet, som var så svag för kvinnor i päls, Leopold Sacher- Masoch, som kittlade dom alla, och påverkade dom alla.Teckningsläraren och författaren Bruno Schulz sköts av en frustrerad nazist den 19 november 1942 i Drohobytj. I västra Ukraina liknas han vid Kafka och Proust, i östra Ukraina vet ingen vem han var. Och inte vill de veta det heller.När den polske poeten Adam Zagajewski i en av sina dikter reser till Lwow söker han sin barndoms förlorade platser. I flera hundra år hade släkten bott där, men de deporterades till polska östersjökusten efter kriget, då Sovjet tog över. Under Hitlers ockupation deporterades stans stora judiska befolkning. Och det är till alla dessa deporterade och mördade, med eller utan väska, som Zagajewski skriver i sin dikt. Lwow heter stan på polska. Lvov på ryska, idag heter den Lviv, på ukrainska. Och länge hette den Lemberg, och var en pärla i det habsburgska riket.I programmet medverkar Jurij Andruchovytj, Andrij Pavlysjyn, Alfred Schreier, Mats H. Andersson, Yvonne Westerman, Anders Franzén och Ulrika Knutson. Tolk är Lev Hrytsyuk.Uppläsningar ur: Vasilij Grossman: Reporter i krig (övers. Hans Magnusson), Leopold von Sacher-Masoch: Venus i päls, Bruno Schulz: Kanelbutikerna, kapitlet Fåglarna (övers. Johan Malm), Sanatoriet Timglaset, kapitlet Fars sista flykt (övers. Johan Malm) och Adam Zagajewski: Resa till Lwów (övers. Anders Bodegård).