Edens lustgård Podcasts

  • Vissa försöker binda människorna till historien. Andra vill frigöra oss helt, hävda att vi börjar på år noll. Liken följer i tankarnas fotspår, konstaterar Michael Azar.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i februari 2018.

    När den amerikanske författaren Mark Twain år 1909 fick frågan om vad det var som fick honom att bli författare, svarade han att allt tog sin början med Julius Caesars beslut att korsa floden Rubicon. Genom att kasta sin berömda tärning, säger Twain, förändrade den romerske generalen nämligen ”hela människosläktets framtid för alltid”.

    Vi behöver inte följa Twains argumentation i detalj, utan bara ta fasta på hans idé att våra livsbanor föds ur historiska sammanhang som förbinder var och en av oss med snart sagt hela mänsklighetens ödesdrama. Varje ögonblick i tidens flod framstår hos Twain som intimt sammanlänkat med varje annat. Och det är just därför som hans självanalys lämnar det begränsade jaget bakom sig – ty att vara, det är att ärva. Och att ärva, det är att slungas in i en bestämd livsbana i historiens flöde, där var och en – medvetet eller omedvetet – måste ta sig an allt det som föregående generationer lämnat efter sig.

    När kyrkofadern försöker analysera sin egen själ så börjar han alltså redan i Edens lustgård

    Nu finns det naturligtvis många sätt att rota jaget i det förgångna. Under många sekler genomsyrades den västerländska idéhistorien av en särpräglat kristen version på temat – jag tänker på kyrkofadern Augustinus lära om arvsynden. Hos honom utgår varje analys av den enskilda människan från det drama som antogs ha ägt rum mellan Gud och den första människan. Människosläktets samlade lidande, säger Augustinus mot slutet av trehundratalet, har ytterst sin upprinnelse i vad han kallar ”Adams ursprungliga synd”. Ditt och mitt livsöde ligger sålunda inkapslat i Adams beslut att en gång vända sig bort från Gud.

    Så när kyrkofadern försöker analysera sin egen själ så börjar han alltså redan i Edens lustgård: ”Den synd som bor i mig”, skriver han, ”utgör ett straff för den synd som begicks av en man vars vilja var friare än min – för jag, jag är ju ett barn av Adam.”

    Augustinus resonemang mynnar ut i en resignation av enorma proportioner: hos honom är människan helt och fullt beroende av Guds nåd. Vi kan inte på egen hand frälsa oss själva ur den vanmakt och död som Adams gärning dömer oss till.

    Här friställs människan inte bara från en färdigmodellerad plats i Kosmos utan också från Historiens grepp.

    Det hör till den sekulära modernitetens främsta kännetecken att den gör upp med denna augustinska ödesfilosofi. Nej: Ingen skall dömas för synder som hon inte själv har begått. Och åter nej: vi är inte beroende av Gud för vår räddning. Förmågan till förändring och pånyttfödelse ligger inom oss, inte utom oss. Människan kan ta sitt öde i egna händer.

    Det är framför allt under renässansen som denna nya livsfilosofi börjar spira. Låt mig bara ta ett exempel: florentinaren Pico della Mirandolas pamflett ”Om människans värdighet” från 1486. Hos Pico representerar Adam nämligen inte syndens närvaro i världen, utan frihetens uppdykande bland Skaparens skapelser. Här friställs människan inte bara från en färdigmodellerad plats i Kosmos utan också från Historiens grepp.

    Att vara fri är att alltid kunna börja om från början.

    Det är en princip som med tiden kommer att utgöra en grundstomme i det moderna projekt som tar gestalt under upplysningen och som sätts i verket under den franska revolutionen. Här drömmer man om att föda fram en helt Ny människa, en ny och oförvitlig Adam som på nytt börjar mänsklighetens historia, men denna gång utan några ödesdigra felsteg. Frågan är bara hur en sådan ny människa ska kunna frambringas? Hur löser man upp den intima förbindelsen mellan Varat och Arvet, mellan det förflutnas förvillelser och den framtid som målas i lysande färger?

    Revolutionen är mänsklighetens gemensamma korsande av Rubicon.

    Idén om den Nya människan väver samman två svar i ett; i henne förkroppsliga en kanske tidigare aldrig skådad sammanstrålning av förnuft och revolt. Vi ser det redan hos den moderna filosofins fader. År 1637 förklarar fransmannen René Descartes att förnuftets uppgift består i att ”förkasta och utrota” allt det som binder tanken vid blott nedärvda idéer; ja, allt det som hotar det rationella jagets förmåga att grunda kunskapen i sig självt allena. Hos de franska revolutionärerna möter vi ett liknande uppslag, men här handlar det mindre om individen än om folket, mindre om den enskilda människans autonomi än om hela nationens självbestämmande. Revolutionen är mänsklighetens gemensamma korsande av Rubicon.

    Som jakobinen Saint-Juste formulerar det: ”revolutionen styckar hela mänskligheten för att göra den ung på nytt.”

    Så kom den Nya människan att representera förhoppningen om en morgondag där fria människor inte erkänner någon annan herre än sitt eget förnuft. Äktenskapet mellan förnuft och revolt lägger grunden till en politisk entusiasm som fortfarande hemsöker stora delar av världen i kampen mot ofrihet och ojämlikhet.

    Men hur skall man egentligen förena idén om kollektivt självbestämmande med föreställningen om individen som sin egen lagstiftare? Och går det verkligen att göra upp med det förflutna på det sätt som förnuftets mest övertygade språkrör gjorde gällande?

    På porten till ett arbetsläger i Gulagarkipelagen kunde man läsa följande inskrift: ”Med järnhand skall vi driva mänskligheten mot lyckan!”

    I den franska revolutionens anda har vi sett ett flertal revolutioner proklamera ett nytt år 0 i vårt släktes historia. Och i deras strävan efter att börja om från början har vi inte bara bevittnat massivt fysiskt våld gentemot den gamla ordningens kroppar, utan också systematiska försök att på psykologisk väg utplåna historien ur de levandes själar. Hela samhällen har förvandlats till gigantiska omskolningsläger. Istället för ett folk som aktivt medverkar i skapandet av sin egen framtid har vi fått totalitära Partier som påtvingar folket en redan definierad framtid. På porten till ett arbetsläger i Gulagarkipelagen kunde man läsa följande inskrift: ”Med järnhand skall vi driva mänskligheten mot lyckan!”

    Så berövar även Augustinus förmodade dödsfiender individen rätten att på egen hand skapa sitt öde.

    Å andra sidan är det inte heller klart hur man skall värdera drömmen om den individuella autonomin. Upplysningens vision om en människa som skapar sig själv utan någon annans vägledning hemfaller i slutändan åt en irrationell tro på den mänskliga rationaliteten. Idén om the Self made-man ger ofta uttryck för en blindhet inför det sätt på vilket både historien och kollektivet pulserar i hjärtat av det vi så gärna tror bara är vårt eget: det vill säga i våra livsval, i våra tankar och i vår förståelse av oss själva. Där Mark Twain börjar sin självanalys i Romarriket förblir vår moderna narcissist fastklistrad framför sin egen spegelbild. Och i sin aversion mot allt som hotar denna snäva självbespegling försöker hon kapa alla band mellan det egna varat och arvet från det förgångna.

    Genom denna förtvivlade akt skall livets år noll äntligen återskapas

    Få av upplysningens författare var lika klarsynta som Markis de Sade på denna punkt. I samma stund som jaget kräver absolut autonomi – och gör anspråk på att vara sin egen absoluta begynnelse och lagstiftare – måste hon gå till angrepp mot alla yttre källor till sin existens. Gudarna, naturen, historien, samhället, föräldrarna … alla står de i vägen för den som vill grunda sitt liv enbart på sig själv. I en av markisens romaner går den kvinnliga huvudfiguren så långt att hon låter sy ihop sin moders könsorgan…

    Genom denna förtvivlade akt skall livets år noll äntligen återskapas – och göra henne fri att börja om sitt liv från början.

    Priset för en sådan dröm om fullständig autonomi är kanske ingenting mindre än världens undergång.

    Michael Azar, professor i idé och lärdomshistoria

  • Avsnittet är Sponsrat av IG: www.ig.com/se?CHID=122&QPID=37893

    Samtidigt som pandemin satte handklovar på den fysiska ekonomin i inledningen av coronakrisen uppstod en explosion i efterfrågan mot den mest futuristiska delen av vår ekonomi.

    Efter sex kvartal i pandemin, vars orkanvindar format ett ekonomiskt landskap likt ett ekonomiskt Edens lustgård för techbolag, tycktes vinden till sist ha mojnat. Pandemin blev en dödlig global kris som kom att bygga om det globala näringslivet och ekonomin, men parallellt med den digitalekonomiska boomen följde också ett rekordsnabbt materialiserande av djupgående problem för våra demokratier.

    Hur ska vi hädanefter hantera den nya normaliteten med kapitalstarka globala techbolag som med vårt uttryckta godkännande övervakar oss och samlar in identitetskodad användardata i realtid, kan vi göra något för att utvecklingen inte ska ske på bekostnad av vår demokrati, eller är vi på väg att skapa digitala diktaturer i vad som kommit att kallas för The Metaverse?

    De frågorna ställer programledaren Martin Nilsson utrikesredaktör Joakim Rönning i det här avsnittet av FollowTheMoney, en podcast om makt, storfinans och börsen.