Evert Taube Podcasts
-
På 1950- och 60-talen byggdes vattenkraftverk i norra Sverige i ett rasande tempo. Några närmare analyser av vad utbyggnaden skulle betyda för människor och miljö gjordes inte. Och länge saknades både debatt och motstånd kring de väldiga projekten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
För att södra Sverige skulle få el dämdes exempelvis Ume- och Luleälvarna, från att ha varit till större delen fritt strömmande till att mer bli som serier av insjöar, något som bara ansågs vara ren utveckling.
–Konsekvenserna av vattenkraftutbyggnaden har blivit mycket större än man trodde, menar Dag Avango, professor vid Luleå Tekniska Universitet och ledare för forskningsprojektet ”Vattenkraften och Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer”.
I programmet besöks även byn Adolfström som på 1960-talet var tänkt att dränkas, i samband med den planerade utbyggnaden av Vindelälven.
Men med oväntad hjälp från Evert Taube och den kärnkraft som nu började byggas ut i Sverige lyckades bybornas kamp för att rädda Adolfström från att utplånas.
–Vår enighet gjorde oss starka och våra protester var början på Sveriges första miljödebatt, säger Caroline Torfve, som är en av dagens invånare i den lilla byn.
Programmet är en repris från 1 november 2022.
Medverkande: Dag Avango, professor i historia vid Luleå Tekniska Universitet; Johan Cederqvist, doktorand i historia vid Luleå Tekniska Universitet; Frida Palmbo, arkeolog Norrbottens Museum; Evert Vedung, professor emeritus i statsvetenskap vid Uppsala universitet; Caroline Torfve, boende och företagare i Adolfström Lappland; Lasse Björngrim, boende i Harads i Lule älvdal; Cristina och Tore Öberg, boende Sjokksjokk.
Reporter: Mats Carlsson-Lénart
Producent: Björn Gunér
[email protected] -
I drygt 70 år var Sven-Bertil Taube en självklar del av svenskt kultur- och nöjesliv. Med sin speciella förmåga att berätta och gestalta var han en sann estradör i ordets bästa bemärkelse.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Som barn till konstnären Astri och nationalpoeten Evert Taube var han liksom folkkär från början.
Samtidigt som Sven-Bertil förvaltade det musikaliska arvet efter Evert gick han hela tiden sin egen väg. Karriären slingrade sig fram med toppar och dalar sedan 60-talet, när han och Ulf Björlin bröt normerna och gav visan ett nytt format med full orkesterklang.
Sven-Bertil Taube återvände ständigt till sin publik, på Gröna Lund, på skivtallriken, på bioduken, i tv-soffan eller i teatersalongen. Han var en länk bakåt till en förfluten tid samtidigt som han själv drevs framåt av stor nyfikenhet, ständigt på väg mot nya mål och nya samarbeten.
Hör honom själv minnas och berätta i denna dokumentär av Eva och Staffan Schöier.
Research, ljudläggning och produktion: Eva Schöier
Presentation: Staffan SchöierEn dokumentär från våren 2021.
-
På 1950- och 60-talen byggdes vattenkraftverk i norra Sverige i ett rasande tempo. Några närmare analyser av vad utbyggnaden skulle betyda för människor och miljö gjordes inte. Och länge saknades både debatt och motstånd kring de väldiga projekten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
För att södra Sverige skulle få el dämdes exempelvis Ume- och Luleälvarna, från att ha varit till större delen fritt strömmande till att mer bli som serier av insjöar, något som bara ansågs vara ren utveckling.
–Konsekvenserna av vattenkraftutbyggnaden har blivit mycket större än man trodde, menar Dag Avango, professor vid Luleå Tekniska Universitet och ledare för forskningsprojektet ”Vattenkraften och Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer”.
I programmet besöks även byn Adolfström som på 1960-talet var tänkt att dränkas, i samband med den planerade utbyggnaden av Vindelälven.
Men med oväntad hjälp från Evert Taube och den kärnkraft som nu började byggas ut i Sverige lyckades bybornas kamp för att rädda Adolfström från att utplånas.
–Vår enighet gjorde oss starka och våra protester var början på Sveriges första miljödebatt, säger Caroline Torfve, som är en av dagens invånare i den lilla byn.
Medverkande: Dag Avango, professor i historia vid Luleå Tekniska Universitet; Johan Cederqvist, doktorand i historia vid Luleå Tekniska Universitet; Frida Palmbo, arkeolog Norrbottens Museum; Evert Vedung, professor emeritus i statsvetenskap vid Uppsala universitet; Caroline Torfve, boende och företagare i Adolfström Lappland; Lasse Björngrim, boende i Harads i Lule älvdal; Cristina och Tore Öberg, boende Sjokksjokk.
Reporter: Mats Carlsson-Lénart
Producent: Björn Gunér
[email protected] -
EXTRA! EXTRA! Kulturbarnen utkommer numera i BÖRJAN av veckan, vi är en måndagspodd! Pga. ändrade livssituationer och ren nyfikenhet överger vi torsdagen för grönare betmarker. Pontus har varit på Picasso-museet i Malaga, Ida förbereder en flytt, och vi har en lång diskussion om varför man inte kan inneha för många roller samtidigt i kultursverige. Hjärtligt välkomna!
www.instagram.com/kulturbarnen
Dessutom:Hemliga Klubben
Södra Teatern
Mosebacke
Evert Taube
Crum Heaven
Riche
Senay Berhe
Art Notes
Krogsafari
Salvan
Lenny Kravitz
Stureplansgruppen
Mood Managers
Joel Ighe
Viktor Leksell
Rebecca & Fiona
Konst AB
Spy Bar
Stämplas som kul
Presentera sig med 3 egenskaper
Konstfack
Const
Sigur Ros
Malaga
Picasso-museet
Franco
Guernica
Östasiatiska museet
Juxtaposing Art
Yung Lean: In my head (teaser)
-
Fyra essäer om lyriska bilder som ibland kan uppfattas som klichéer men som ruvar på oupptäckta hemligheter. Karin Nykvist läser en diktsamling om rosor och känner doften från årtusenden av kronblad.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017.
Jag läser Olga Ravns diktsamling ”Den vita rosen” och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria.
För de finns ju överallt, rosorna. Alldeles nyss hos Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att ”my Luve is like a red red rose /That’s newly sprung in June”.
Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt ”Dagen svalnar”.
Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.
För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam.
Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg.
När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för ”Den vita rosen” är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria.
Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka.
Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: ”rose is a rose is a rose is a rose” där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt:
Allt
vad jag
har gjort
för att
behålla dig
blomstrarAllt
vad jag
har gjort
för att
behålla dig
blomstrarAllt
vad jag
har gjort
för att
behålla dig
blomstrarRosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.
Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss – i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som ”blomstrar”, ”gräs”, ”nässlor”, och – så klart – ”ros” möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage.
”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”.
Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen.
På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt:
Alla gåvorna
som jag mottog
jag har varit
för bortskämd och för
ruttenPå baksidan till den svenska utgåvan kallas ”Den vita rosen” för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden – den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid.
Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. ”Mitt hjärta faller som en fettdroppe” skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen – soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar.
Karin Nykvist, litteraturvetare
Litteratur
Olga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017. -
Den klippiga halvön Islandsberg ger sjöfolk kalla kårar. Fyrljuset var inbyggt i huset och här ska den unge Evert Taube ha mött Oscar den andre som seglade förbi i sin Drott. Men är historien sann?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Att ta sig till Islandsbergs fyrplats i Lysekil till fots är inte gjort i en handvändning. Man får gå i tre kilometer i skogen som tillslut leder ut på klippiga bohusberg.
Ute på en dramatisk platå, med branta klippor, står huset som är målat i vitt och rött, för att likna ett sjömärke. När fyren var tänd var fyrljuset inbyggt i huset.
Evert Taubes koppling till fyrarna på västkusten dyker upp både i hans visor och prosa, mest förknippad är han med Vinga fyr där han föddes och där hans pappa var fyrmästare. Mindre känd är nog hans koppling till Islandsbergs fyr på Skaftölandet. Här ska Taube ha besökt sina kusiner när Oscar II gick förbi med sin Drott och vinkade och signalerade åt Taube. Händelsen ska Evert Taube ha konserverat till vuxen ålder och sedan använt till visan Huldas Karin. Men hur sann är den historien?
Medverkande:
David Anthin, litteraturvetare och Taubekännare
Christer Hjelmsten, son till Karin Hjelmsten som bodde några år på fyrplatsen -
Evert Taube följde sin egen väg och var lika ofta ur tiden som i den. Drömmen om att bli erkänd författare och skriva den stora romanen fanns alltid där under tiden skrev han flera av våra mest älskade sommarvisor. En P2 Dokumentär.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Detta är del 3 i vår serie Visgiganten Evert Taube. De tidigare delarna finns nedan.
Det är som att var än Evert befann sig så måste han skriva och berätta om det. En impressionist som i ord och ton målat allt från Fritiof Anderssons robusta äventyr till Rönnerdahls skimrande skärgårdsidyll.
Pampas, Shanghai, Bohuslän och Stockholms skärgård, allt kunde blandas i samma visa.
Genom radioapparaterna och turnéerna tog han för länge sedan världen in i folkhemmet. I vår tid kan visorna och berättelserna fortfarande väcka drömmar för den som vill ut, men också hjälpa den som kommit hit att förstå Sverige.
I programmet hörs både Everts och andras röster ur arkiven. Medverkar gör också musikvetaren Johanna Broman Åkesson, kompositören och musikproducenten Peter Nordahl och musikerna Sofia Karlsson och Päyam Tabatabayi.
Research, ljudläggning och produktion: Eva Schöier
Presentation: Staffan SchöierEn P2 dokumentär från 2021.
-
Fyren Pater Noster på ön Hamneskär utanför Marstrand var nere för räkning. Men någon hörde en bön från de farliga skären.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
"Ett stormpiskat Marstrand ber sitt Pater Noster", skrev Ted Ström i Vintersaga. Och nog har många sjömän bett en bön när dom passerade dom farliga Pater Noster-skären.
Evert Taube har beskrivit fyren som ett järnskelett. Den är designad av Gustaf von Heidenstam, pappa till den kände författaren Verner von Heidenstam.
Fyren byggdes 1868 men 1977 togs den ur drift och ersattes av kassunfyren Hätteberget. I början av 2000-talet var den i stort renoveringsbehov, och den 32 meter långa pjäsen monterades ned och fraktades in till land. Nu följde en osäker tid för fyren, vart tog den vägen, skulle man ha råd att renovera den?
Men det verkade som om Gud hörde bön utifrån den vindpinade ön...
Medverkande:
Pelle Stavfeldt, föreningen Pater Nosters vänner (arkivintervju)
Mirja Lilja Hagsjö, VD på företaget Pater Noster Ett hem vid horisonten -
I nästan hundra år var Johnsonbåtar en vanlig syn ute på haven. De var med dem som svenska industriprodukter exporterades och gjorde succé runtom i världen, inte minst i Argentina och Chile. Med sig hem hade de kaffe, bananer och massor av andra varor som för alltid förändrade matvanorna hemma i Sverige. Tusentals svenskar färdades med båtarna och både ombord och på land fick de uppleva strapatser och äventyr. Bland passagerarna fanns också kändisar som Greta Garbo och Evert Taube. I det här avsnittet berättar författaren Nathan Shachar om hur rederier som dessa spelade en viktig roll i bygget av det moderna Sverige.
Du finner Johnsonlinjen och Latinamerika samt Bokförlaget Stolpes övriga utgivning hos Bokus.se dessutom till 20 procents rabatt med koden STOLPE20.
Foto: © Engelsbergs Arkiv/Nordstjernan AB, 2021.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Nu är det dags för Sveriges gladaste person att steppa in i studion och höras i Sveriges bästa podd, Guldtands Podcast! Jag pratar såklart om legenden Jani Jokinen! Jag har nog inte träffat en positivare person än honom. Han har medverkat 2 gånger i Sveriges dyraste serie som är Robinson. Han har varit med ända till finalveckan! Jag har alltid undrat om de går till så som man ser på tv? Det kan ja lova att de inte gör. Jani kommer lära oss allt! Vi kommer även prata om hans liv från ungt tills idag. Han fick en förödande start i unga år där han blev sexuellt utnyttjad och hur gick det sen? Podden finns där poddar finns! Avsnittet släpps i två delar. Dela och sprid podden! #podcast #podd #poddar #sverige🇸🇪 #sweden🇸🇪 @janijokinee @mikaelthomsen
Entreprenören Mikael Thomsen från Göteborg
Ljudtekniker: Emil Johansson / CrystalEntertainment
Redigering: Emil Johansson / CrystalEntertainment
Ljudtekniker's instagram @emilakaempa
Följ Guldtands Podcast Facebook: https://www.facebook.com/Guldtands-Podcast-234558507697843/
Följ Guldtands Podcast Instagram: @guldtandspodcast
Veckans låt: Evert Taube - Så länge skutan kan gå -
Uppsnack
Ulf Lundell
Isabella Scorupco
Hockey-VM, Svenska Ishockeyförbundet och svenska spelare i Ryssland
Janne Andersson och Arga Snickaren
Olles spelarundersökning
Evert Taube
Maradona och memorabilia
Snooker-VM
Sportikoner i trubbel med rättvisan
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Den okända pärlan i Taubes låtskatt! Få har hört den och varken Evert eller Sven-Bertil har spelat in den. Kärleken och vinden historien om åldrad ungdomskärlek i ett vindpinat Bohuslän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Programledare:
Jack Lantz
[email protected] -
I detta avsnitt får du höra om följande:
Våra spellistor med det vi lyssnat på under 2021.
Spotifylista:
Jack
https://open.spotify.com/playlist/6c6nyQEZlqd5WDgJ8f7hcV?si=yivNAuXTR12yW_MOMJaXQA
Mattias
https://open.spotify.com/playlist/65heGqnCpmAMxLVYINv39m?si=792f1034b9f14493
Tony
https://open.spotify.com/playlist/279O1eK3sSmVfHDOPQJV1e?si=1ddb955ea6e4425f
Applemusiclista:
Jack
https://music.apple.com/se/playlist/blindtech-support-jack-2021/pl.u-jV899D9sdYdo8DV
Mattias
https://music.apple.com/se/playlist/blindtech-support-mattias-2021/pl.u-NpXmmWgumMmjA40
Tony
https://music.apple.com/se/playlist/blindtech-support-mattias-2021/pl.u-NpXmmWgumMmjA40
Vad fick vi för julklappar.
Vilken app använde vi mest 2021.
Mattias:
LibreLink
Tony
Omni, feedme, spotify
Boktips
Mattias
Drakens återkomst av Robert Jordan.
Omgiven av idioter Thomas Eriksson.
Serier/film:
Mattias.
See Apple tv +
Foundation Apple tv+
Bonusfamiljen SVT play.
DEG svt play.
Jack: Dokumentär om Evert Taube
Tony: Film News of the world på Netflix.
Tips och trix för mac / ios /android
Jack: Så här svarar du på inkommande samtal, då det ringer på Macen!
Tony: One UI 4/android 12 för Samsung galaxy s10 och nyare.
Tony Smart hemstyrning med Homeassistant
Hör gärna av er till oss. Eposta till [email protected] -
Jussi Björlingmuseet i Borlänge stängdes permanent 2021 nu flyttar minnet av världstenoren in på biblioteket istället. Men trots internationella protester hade museet väldigt få besökare - kommer det att komma fler nu?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Följ med Katarina Wikars och Anna-Karin Ivarsson i den tredje och sista delen i reportageserien ”Bergslagen inifrån”.
ARBETARFÖRFATTAREN EDOUARD LOUIS TILLBAKA MED MODERSSKILDRING
Den franske arbetarförfattaren Edouard Louis har tidigare skrivit sin egen berättelse, sin fars berättelsen och nu har turen kommit till hans moder i den nya romanen ”En kvinnas frigörelse”. Samtal om en av Frankrikes mest uppmärksammade författare just nu.
VECKANS ORD: LUNGOR
Den här veckan ser Jenny Teleman hur skildringar av regnskogen andas i olika takt. Veckans ord är: Lungor.
ESSÄ: EVERT TAUBE SOM KLIMATAKTIVIST FÖRE SIN TID
I takt med att klimathotet blivit allt tydligare, och dess konsekvenser allt mer uppenbara, har också flera olika litteraturteoretiker försökt beskriva hur litteraturen kan gestalta en radikalt annorlunda syn på naturen, där människans behov inte värderas högre än andra arters. I dagens essä undersöker litteraturvetaren Eva Stenskär om Evert Taube var före sin tid.
Programledare: Saman Bakhtiari
-
Litteraturvetaren Eva Stenskär hör hur en svensk nationalskald tycks ha varit före sin tid med att skriva klimatvänlig litteratur.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
"Sjösala vals", "Fritiof och Carmencita", och "Så länge skutan kan gå" – många av oss har väl någon gång skrålat med i någon Taube-låt! De dyker upp alltsomoftast, särskilt om somrarna, och har en förmåga att göra oss lite så där lagom rosigt patriotiska. För nog klappar våra hjärtan snabbare när vi hör rader som "Se hur hela Uppland står i lågor" och "Så skimrande var aldrig havet." Men faktum är, att Taubes versrader är mer än somriga och skärgårdsromantiska nostalgiknippen, det går nämligen att förstå Taubes sånger som radikalt miljömedvetna texter. Det är en tolkning som kanske först i spåren av en klimatdiskussion går att förstå och uppskatta till fullo. Taubes alter ego Rönnerdahl tycks stå för ett nytt sätt att förhålla sig till naturen – ett förhållningssätt som ter sig allt viktigare när skogsbränder, översvämningar och artutrotningen blivit till stående inslag i nyhetsrapporteringen.
En av de viktigaste teoretikerna inom det som kommit att kallas ekokritik är Lawrence Buell. I sin bok The Environmental Imagination: Thoreau, Nature Writing, and the Formation of American Culture, ifrågasätter han vad som krävs för att en text ska kunna kallas "environmental", det vill säga med fokus på miljön. Han svarar själv genom att göra upp en lista på eventuella inslag. För att en text ska kallas "environmental", menar Buell, så måste miljön utgöra mer än en ram, det mänskliga intresset ska vara införstått men inte vara det enda intresset i texten, mänskligt ansvar för miljön ska vara en del av textens etiska oriententering och slutligen bör miljön porträtteras som något pågående till skillnad från något statiskt. Vid närmare titt på två av Taubes mest folkkära sånger, "Änglamark" och "Sjösala vals", blir det tydligt att båda texterna faktiskt kan ses som miljömässiga, även ur ett akademiskt perspektiv. "Änglamark" skrev Evert Taube 1971 som en uppmaning till att rädda Vindelälven från vattenkraftsutbyggnad , och textens tema är just miljöförstöringen. Djur och miljö utgör verkligen något mer än en kuliss för "handlingen", de skulle till och med kunna kallas för huvudpersoner i texten. "Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa!" utropar Taube, och ber oss att tänka om. "Låt sista älven som brusar i vår natur, brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!" Naturen framstår här som en resurs att använda med försiktighet, med ett barns känsla av lekfullhet – inte för att tillgodose krassa vinstintressen.
Också "Sjösala vals" tycks stämma väl in på Buells kriterier. Djur och natur står i och för sig inte i samma självklara fokus som i "Änglamark", för här dansar människan in, personifierad av Rönnerdahl. Ändå verkar gränserna mellan Rönnerdahl och naturen som omger honom flyta samman. Rönnerdahl, sjunger Taube, skuttar ur sin säng och valsar över Sjösala äng. Här omges han av tärnan, ekorren, finken, göken och – ja, du minns nog – alla de där blommorna som redan slagit ut på ängen: gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol. Det intressanta är att det verkar finnas ett samförstånd mellan Rönnerdahl och naturen omkring honom. Rönnerdahl kallar på djuren, som svarar honom med förståelse. Rönnerdahl är en gammal man, fortsätter Taube, men han dansar minsann ändå. Han har sorger och ont om sekiner och ingen kan riktigt förstå hur han får det att gå ihop. Ingen då, alltså, utom tärnan, ekorren, finken och vårens första gök. Vilket tyder på att det finns ett slags simpatico, det vill säga en vänlig inställning, mellan människa och djur. Naturen i "Sjösala vals" gestaltas som en pågående process, fåglar dyker, ekorrar gungar och blommor blommar – tecken på aktiva ekosystem. "Ekocentrism predikar goda egenskaper som vördnad, ödmjukhet, ansvar och omsorg," skriver den brittiske geografen och miljöaktivisten Timothy O'Riordan i sin bok Environmentalism. Och visst handlar "Änglamark" om att behandla vår jord som ett arv, som måste förvaltas på rätt sätt, med vördnad, ödmjukhet, ansvar och omsorg: blommorna ska leva, fåglarna flyga och sjunga, älven ska brusa.
När Rönnerdahl viftar över ängen lycklig som en lärka i bara nattsärk och blomsterkrans verkar han bli ett med naturen, och därmed också gestalta en livsstil som många tycks längta till. Det är ett tillstånd som fungerar som en förlängning av oss själva. Det är trots allt en så välkänd bild. För nog är det så att Rönnerdahl blir ett med naturen när han dansar fram där, är det inte så vi ser honom? Och är det inte det livet vi längtar till i dessa dagar? Att kunna leva med naturen som en förlängning av oss själva? I inledningen till Future Primitive: The New Ecotopias, skriver science fiction författaren Kim Stanley Robinson att världen, den är minsann inte en maskin vi kan använda och byta ut hursomhelst, den är mer än så, den är en förlängning av vår egen kropp. Försöker vi hugga av den, dör vi.
Taubes texter gestaltar alltså ett tillstånd som många av oss vill uppnå. Han ger också svar på hur det ska gå till. Trots att "Sjösala vals" nämner pengabekymmer, så uttrycks ingen egentlig materialistisk avsaknad. På det viset är Taubes sång mer än en pastoral blick tillbaka i tiden, den är också en uppmaning till att tänka enkelt. Den brittiska filosofen Kate Soper talar i boken The Politics and Pleasures of Consuming Differently, om "alternativ hedonism", med detta menar hon att vi bör öppna våra sinnen för njutningen i ett hållbarare leverne. Soper hävdar att ett mer hållbart användande av resurser inte nödvändigtvis behöver innebära nyutveckling, det kan lika gärna betyda ett återgående till enklare tider. Vi måste, skriver hon, välkomna "nya sätt att tänka på vad som utgör nöjen." Istället för att betrakta den nuvarande situationen som en kris, så menar Soper att vi istället kan se på den som en möjlighet, en möjlighet till ett bättre liv. Inte ens självförverkligandet behöver komma på efterkälken, säger Soper. Nya sätt att tänka på vad som utgör nöjen – kanske är det detta som Professor Lawrence Buell syftar på när han talar om begreppet "voluntary simplicity" – "frivillig enkelhet" – ett begrepp han menar har bl.a. Buddha och Gandhi som föregångsgestalter. Frivillig enkelhet förespråkar ett mer hållbart leverne, ett liv där vi konsumerar mindre, och väljer bort en materialistisk livsstil. Buddha, Gandhi och… Rönnerdahl. Taube har gett oss mer än en trevlig visa att nynna på, en fingervisning om njutningen i det lilla. Kanske bör vi helt enkelt följa med Rönnerdahl i dansen ut i naturen bland djuren på väg mot en hållbar, bättre, och – förhoppningsvis – mer njutbar framtid!
Eva Stenskär, litteraturvetare
- Laat meer zien
