Jenny Tunedal Podcasts
-
Sju diktsamlingar hann hon med, den amerikanska poeten Anne Sexton. Hon kallades för bekännelsepoet och sa själv att hon var den enda bekännelsepoeten. Katarina Wikars träffar Jenny Tunedal, en av översättarna till samlingsvolymen "Sanningen de döda vet". (Sändes första gången 31 oktober 2015)
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Radioproducenten Katarina Wikars ögon glöder när hon talar om sin nyförälskelse i den amerikanska poeten Anne Sexton. Född 1928 i Newton, Massachussets, död 1974.
Välkommen att återhöra eller lära känna Anne Sextons omisskännliga röst, i hennes texter och i hennes egna uppläsningar.
En människa som i hela sitt liv brottades med psykisk sjukdom, och fick rådet av sin terapeut att pröva skriva poesi.
En poet som ogenerat och gärna skrev om otrohet, droger, mens, abort, incest och onani, men som också hämtade inspiration hos Bröderna Grimm eller Bibeln.
Hör hennes svenska översättare Jenny Tunedal, poeten Helena Eriksson och lyrikoraklet Göran Sommardal. Uppläsare är Anne-Li Norberg.
Skriv till oss! [email protected]
-
P1 Kultur guidar dig genom ett år då pandemirestriktionerna äntligen lättade på landets scener, men där publiken hade svårt att hitta tillbaka. Vilka var de stora höjdpunkterna?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Och vad utmärker teateråret 2022? Vilka överraskningar och genombrott har vi sett? P1 Kulturs panel av teaterkritiker, Kristina Lindquist och Loretto Villalobos, blickar tillbaka och korar sina favoriter.
KRISTINA LINDQUISTS TRE BÄSTA UPPLEVELSER:”Kung Mor” av Jenny Tunedal och Christina Ouzounidis på Teater Galeasen, i regi av Christina Ouzounidis.
”(Macbeth)” av Jens Ohlin och Hannes Meidal (fritt efter William Shakespeare) på Dramaten, i regi av Jens Ohlin.
”Borkmania” av Henrik Ibsen/Alejandro Leiva Wenger på Malmö stadsteater, i regi av Stefan Pucher.
LORETTO VILLALOBOS TRE BÄSTA UPPLEVELSER:"Strandad" av Karin Rehnqvist på Kungl. Operan.
"The tale of the great computing machine" av Carl och Åsa Unander-Scharin på Reaktorhallen, KTH.
"Ålevangeliet" av Patrik Svensson och Emmy Lindström på Folkoperan m.fl.
SUZANNE OSTEN OM NORÉN: JAG LÄRDE UPP HONOM SOM REGISSÖRRegissören Suzanne Osten lärde känna Lars Norén redan 1981, när han var ny i teatervärlden. Nu arbetar hon med Lars Noréns texter igen – när hon sätter upp hans sista efterlämnade pjäs "Temps mort" på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Vår reporter Björn Jansson träffade henne under repetitionerna.
ESSÄ: OM VAD SOM HÄNDER VID STRANDKANTEN"Mina älskade stränder äts upp av mänsklig dumhet", säger journalisten och författaren Eva-Lotta Hultén om ett myllrande och fascinerande havsliv och en skrämmande utveckling, i dagens essä från OBS.
Programledare: Lisa Wall
Producent: Felicia Frithiof -
Fyra dagar in i december har vi tillsammans sett fyra premiärer: AI-operan "The Tale of the Great Computing Machine" av Carl och Åsa Unander-Scharin efter en bok av Nobelpristagaren Hannes Alfvén i KTH:s reaktorhall. Cecilia har sett Jakten på Kulturhuset Stadsteatern som är en scenversion av Thomas Vinterbergs film i regi av Eirik Stubø och på samma teater "Köket är hemmets hjärta" som är Agnes Lidbecks dramatikerdebut och regisseras av Nora Nilsson. Loretto har sett Spegelmannen av Viktor Tjerneld på Uppsala Stadsteater, som är inspirerad av den fejkande Der Spiegel-journalisten Claas Relotius.
Om allt detta pratar vi, och även om "Kung Mor" av Christina Ouzounidis & Jenny Tunedal på Teater Galeasen, som Loretto nu också äntligen haft tid att se. Dessutom bjuder Cecilia på ett recept på flytande äppelpaj och berättar hur man smörtvättar brandy. Det är ju ändå snart jul.
Medverkande: Loretto Villalobos & Cecilia Djurberg (klipp & redigering) -
En människa som inte kan sluta sörja: Vad är det hon sörjer egentligen? Alla de dödas död eller bara den egna oförmågan att leva. En orättvis värld eller en gammal barndom. En förälder eller en omöjlig kärlek. Vad ska hon göra med all sorg? Gå i terapi? En diktsamling om det stoff som sorgen vävs av: kärleken, döden och längtan. Språket, molnen, husdjuren. Den oändliga barndomen. Jenny Tunedal i samtal med Birgitta Westlin, präst i Lundby församling, Göteborg.
Medarrangör Wahlström & Widstrand
-
Fyra essäer om lyriska bilder som ibland kan uppfattas som klichéer men som ruvar på oupptäckta hemligheter. Karin Nykvist läser en diktsamling om rosor och känner doften från årtusenden av kronblad.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017.
Jag läser Olga Ravns diktsamling ”Den vita rosen” och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria.
För de finns ju överallt, rosorna. Alldeles nyss hos Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att ”my Luve is like a red red rose /That’s newly sprung in June”.
Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt ”Dagen svalnar”.
Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.
För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam.
Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg.
När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för ”Den vita rosen” är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria.
Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka.
Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: ”rose is a rose is a rose is a rose” där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt:
Allt
vad jag
har gjort
för att
behålla dig
blomstrarAllt
vad jag
har gjort
för att
behålla dig
blomstrarAllt
vad jag
har gjort
för att
behålla dig
blomstrarRosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.
Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss – i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som ”blomstrar”, ”gräs”, ”nässlor”, och – så klart – ”ros” möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage.
”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”.
Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen.
På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt:
Alla gåvorna
som jag mottog
jag har varit
för bortskämd och för
ruttenPå baksidan till den svenska utgåvan kallas ”Den vita rosen” för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden – den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid.
Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. ”Mitt hjärta faller som en fettdroppe” skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen – soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar.
Karin Nykvist, litteraturvetare
Litteratur
Olga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017. -
1a rad: Varje morgon måste låtsas Uppläsning: Jenny Tunedal
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Diktsamling: "Dröm, baby, dröm"
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2022MUSIK Ryan Francesconi: Not Ned
EXEKUTÖR Ryan Francesconi, gitarr
-
Nu så, ett något försenat avsnitt av Dinter utan filter, den ledande svenska litteraturpodden där samtalen både leder över och in i varandra. Nu med en av Sveriges främsta poeter, Jenny Tunedal, vars nya diktsamling Dröm baby dröm just har kommit ut. Det blev ett samtal om att läsa poesi, om skrivandet och inte minst om att dikten kan vara den enda platsen där det faktiskt går att vara/existera med vissa i de närmaste outhärdliga känslor av sorg och förlust. Ett stort varmt tack till Jenny för att hon ville vara med. Ett tack till skådespelaren Anna Lyons för inläsningar och även till musikern Cicely Irvine för musiken. Slutligen också ett varmt tack till Ekström&Garay. Utan er inget Dinter utan filter!
Författarfoto Sara Mac Key.
Vi vill också passa på att tipsa om Jenny Tunedals föregående diktsamling, Rosor skador. Läs!
-
Vad gör man med en sorg som inte beter sig? Om acceptansen vägrar infinna sig? Det var frågor som tog poeten Jenny Tunedal in i arbetet med diktboken Dröm, baby, dröm. Om detta och varför hunden Tiger fick vara med i boken, handlar veckans avsnitt. Programledare Lisa Tallroth.
-
Ett efter ett försvinner minnena hos Jonas Bruns mamma Catarina. Som trådarna i en väv, skriver han i boken Hon minns inte. Och vad blir kvar? Vem är den människa som saknar både minnen och drömmar? I podden berättar Jonas om hur det var att leva intill Alzheimers sjukdom, hur skrivandet både bär minnet och poesin som hjälpte när det var som tyngst. Johanna Stenius ger fler tips på böcker som skildrar demens. Programledare Lisa Tallroth.
Böcker som nämns i avsnittet:
Hon minns inte av Jonas Brun
Deep Lane av Mark Doty
Kvinnan av Annie Ernaux
Boken om E Av Ulla Isaksson
Jag skriver över ditt ansikte av Anna Karin Palm
Glöm allt men inte mig av Philomène Grandin
Rosor, skador av Jenny Tunedal
Nattexpressen av Karin Erlandsson -
Läsning är inte bara avkoppling utan också en källa till funderingar, som: Är det normalt att läsa hur fort som helst? Och kan man återerövra barndomens förmåga att försjunka i en bok när tiden går allt snabbare? Louise Epstein och Anna Tullberg utsätter sig för läsexperiment. I programmet hör du: Jenny Tunedal, Magnus Florin, Alexander McCall Smith, James Ellroy, Per Hamid Ghatan och Elisabeth Mansén.
-
Om det problematiska med att vara en läsare, något som inte alltid är så fridfullt som man kanske kan tro. Hur gör man när det går för snabbt? Kan man få tillbaka barndomens känsla av att försjunka i en bok? Louise Epstein och Anna Tullberg rannsakar sig själva, ger sig ut i naturen och intervjuar författarna Jenny Tunedal, Magnus Florin och Alexander McCall Smith, samt Per Hamid Ghatan, läkare och hjärnforskare och idéhistorikern Elisabeth Mansén.
”Texten angriper mig, utövar ett våld mot mig och jag måste anfalla tillbaka”. Så säger författaren Magnus Florin om sitt förhållande till läsning.Läsning är inte bara avkoppling utan också en källa till funderingar, som: Är det normalt att läsa hur fort som helst? Och kan man återerövra barndomens förmåga att försjunka i en bok när tiden går allt snabbare? Louise Epstein och Anna Tullberg utsätter sig för läsexperiment, ger sig ut i naturen och hör med både författare och vetenskapsmän vad de har att säga om saken.I programmet hör du: Jenny Tunedal, Magnus Florin, Alexander McCall Smith, James Ellroy, Per Hamid Ghatan och Elisabeth Mansén.Programledare: Louise Epstein och Anna Tullberg
