June Podcasts
-
John Dillinger arbetar hårt, men på fel sida av lagen. Ändå är han ansedd som något av en hjälte. En gentleman som i tredelad kostym begår sina brott, iklädd ett snett charmigt leende, och med ett maskingevär i handen.
Stötta oss på Patreon.com/krimkalendern!
KÄLLOR MANUS:
Braswell, Sean. “John Dillinger's Legendary Penis.” Ozy. (June 25, 2015) www.ozy.com/flashback/john-dillingers-legendary-penis/60348
Biography.com Editors. “John Dillinger (1903-1934)” A&E Television Networks/Biograpy.com (April 2, 2014.) www.biography.com/people/john-dillinger-9274804#final-months-and-death
Baker, Ronald L. Hoosier Folk Legends. Indiana University Press. (1982)
Monroe History. 2021. BERYL HOVIOUS AND PUBLIC ENEMY NO. 1 https://monroehistory.org/2021/03/22/beryl-hovious-and-public-enemy-no-1/ (Hämtad: 2022-12-01).
Wikipedia contributors, "John Dillinger," Wikipedia, The Free Encyclopedia, https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=John_Dillinger&oldid=914271646
Carlson, Peterson “Rest in Pieces: The Dillinger Legend.” The Washington Post. (January 24, 2006) Originally accessed at: http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2006/01/23/AR2006012301854_5.html Accessed on 9/10/19 at: https://web.archive.org/web/20160331094832/http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2006/01/23/AR2006012301854_5.html
-
John Dillinger arbetar hårt, men på fel sida av lagen. Ändå är han ansedd som något av en hjälte. En gentleman som i tredelad kostym begår sina brott, iklädd ett snett charmigt leende, och med ett maskingevär i handen. Stötta oss på Patreon.com/krimkalendern! KÄLLOR MANUS: Braswell, Sean. “John Dillinger's Legendary Penis.” Ozy. (June 25, 2015) www.ozy.com/flashback/john-dillingers-legendary-penis/60348 Biography.com Editors. “John Dillinger (1903-1934)” A&E Television Networks/Biograpy.com (April 2, 2014.) www.biography.com/people/john-dillinger-9274804#final-months-and-death Baker, Ronald L. Hoosier Folk Legends. Indiana University Press. (1982) Monroe History. 2021. BERYL HOVIOUS AND PUBLIC ENEMY NO. 1 https://monroehistory.org/2021/03/22/beryl-hovious-and-public-enemy-no-1/ (Hämtad: 2022-12-01). Wikipedia contributors, "John Dillinger," Wikipedia, The Free Encyclopedia, https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=John_Dillinger&oldid=914271646 Carlson, Peterson “Rest in Pieces: The Dillinger Legend.” The Washington Post. (January 24, 2006) Originally accessed at: http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2006/01/23/AR2006012301854_5.html Accessed on 9/10/19 at: https://web.archive.org/web/20160331094832/http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2006/01/23/AR2006012301854_5.html
-
June och Emiliospelar båda äventyrshästspelet Star Stable, som firar 11 år 2022. Emilio ärjämngammal med spelet medan June är några år yngre. I avsnittet pratar de med bibliotekariernaEmma och Tove om varför de gillar spelet så mycket. Samtalet handlar om magiskahästar, hemliga uppdrag, lysande runstenar och uråldriga träd. June och Emiliodelar också med sig av sina bästa tips.
Kontakta oss omdu vill vara med i podden eller har förslag på teman för kommande avsnitt: [email protected]
Instagram: @knivstabibliotek
Producent: Knivsta bibliotek
Inspelning och redigering: Emma Bäckström och Tove Frankow Crivellaro
Intromusik: Corporate Uplifting Motivation av M-Dewala
Outromusik: Upbeat Motivation Corporate av M-Dewala
Omslagsbild: @maldoo_minal
-
Fyra essäer om lyriska bilder som ibland kan uppfattas som klichéer men som ruvar på oupptäckta hemligheter. Karin Nykvist läser en diktsamling om rosor och känner doften från årtusenden av kronblad.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017.
Jag läser Olga Ravns diktsamling ”Den vita rosen” och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria.
För de finns ju överallt, rosorna. Alldeles nyss hos Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att ”my Luve is like a red red rose /That’s newly sprung in June”.
Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt ”Dagen svalnar”.
Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.
För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam.
Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg.
När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för ”Den vita rosen” är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria.
Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka.
Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: ”rose is a rose is a rose is a rose” där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt:
Allt
vad jag
har gjort
för att
behålla dig
blomstrarAllt
vad jag
har gjort
för att
behålla dig
blomstrarAllt
vad jag
har gjort
för att
behålla dig
blomstrarRosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.
Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss – i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som ”blomstrar”, ”gräs”, ”nässlor”, och – så klart – ”ros” möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage.
”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”.
Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen.
På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt:
Alla gåvorna
som jag mottog
jag har varit
för bortskämd och för
ruttenPå baksidan till den svenska utgåvan kallas ”Den vita rosen” för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden – den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid.
Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. ”Mitt hjärta faller som en fettdroppe” skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen – soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar.
Karin Nykvist, litteraturvetare
Litteratur
Olga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017. -
Once again it is time to dig into what has happened during a month of gaming. June was packed with gaming shows that were not E3! There were a lot of cool looking games and we will cherrypick some of them in this months episode. There was fighting and horror, cozy and frantic. Do join us!
-
Tove utsattes för psykisk misshandel, lögner och svek som till slut resluterade i ett förnedrande övergrepp. Mitt i det tunga läkningsarbetet försöker hon se sitt eget mönster för att förstå hur hon kunde hamna i järngreppet av någon annans makt och kontroll. Genom både dagboksinlägg och stunder av smärtsamma och rörande insikter, får vi följa hennes process av att stärka och hela sig själv från grunden. Eftersom Tove arbetar som trädgårdsmästare, tänker hon på sin förövare som en mördarsnigel och hon vägrar låta det slemmiga, giftiga spår han lämnade efter sig förstöra mer än han lyckades ödelägga under deras tid tillsammans. Ett avsnitt om att hitta sin styrka och egenansvar efter att ha överlevt trauma.
Epilogen Podcast är en kreativ och finstämd monologpodd som är illustrerad med musik och ljudffekter. Producerad av konstnären Mia Makila (miamakila.com). "Mördarsnigeln" är skriven och framförd av Tove Sporrong.
Musik: Blue Dot Sessions - Basketliner / Minister Creek / Winter in Black, Kai Engel - June, Monolog Rockstars - Dream Sequence, North Hive - Hive, Yusuke Tsutsumi - A Little WorldLjudeffekter från freesound.org (Kyster, Eelke)
-
Kenneth Arnolds illustration🌛av den egenartade halvmåneformade farkosten. William Rhodes foto på "flying disc”(inklippt röda rutan) från Phoenix i Juli 1947. När Arnold såg Rhodes foto sa han det var precis så de andra 8 diskformade objekten såg ut. Det var dessa flying discs som syntes en masse sommaren -47. Vissa uppgifter från Roswell talar om en sådan "disc", fast även crumbled dishpan och äggformad kapsel.
ICER International Coalition for Extraterrestrial Research
GQ https://www.youtube.com/watch?v=4yX6ETCKyPo
Tucker Carlson Luis Elizondo https://youtu.be/zVkrhpkjfv0
Avsnitt 3 med Clas Svahn https://open.spotify.com/episode/6Eaf56JFJMcock9YxMPBf3?si=083c3aeaeb6e4e91
The Singular Adventure of Mr Kenneth Arnold.
Martin Shough © June 2010 http://www.cufos.org/cases/1947_06_24_US_OR_Mt_Rainier_Shough-article_Arnold.pdf
Tack för att du lyssnar och delar. Ekonomiskt stöd skulle hjälpa oss att få igen utgifterna. En slant tas emot med stor tacksamhet på 0722330843. Extra tack till Lars och Oscar! Vi nås i facebookgruppen med samma namn eller på [email protected] , [email protected]
Stötta och få tillgång till mer kontroversiella delar, plus annat https://anchor.fm/thomas-persson2/subscribe
--- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/ufobrt/message -
This episode is both in Swedish and English
If you are English-speaking, you can find the English introduction further down which makes the talk easier to follow.Längre ned kan du även se filmen SUSANA.Further down you can also see the movie SUSANA.
I det här avsnittet av SAQMI Play möter vi den argentinska filmskaparen Susana Blaustein Muñoz, som med sin ständigt aktuella självbiografiska film Susana tidigt blev en queer pionjär. Filmen från 1980 är en av dom allra första svenska lesbiska historier som skildras i rörlig bild, Susana bodde nämligen i Stockholm ett tag i slutet av 70-talet och hängde bland annat i kretsarna kring Lesbisk front. Christina, hennes dåvarande finlandssvenska flickvän som också var ny i Stockholm, figurerar i filmen. 40 år senare kommer deras pånyttfödda kärlek att skildras i kortfilmen Old Love Dies Hard, som skulle blivit en längre uppföljare till Susana men som verkar förbli den drygt åtta minuter kortdokumentär den är idag.Sitt breda internationella genombrott fick Susana Blaustein Muñoz 1985 med dokumentärfilmen Las Madres de la Plaza de Mayo som nominerades till en Oscar. Las Madres är en film om dom argentinska kvinnor som utmanade landets militärjunta och drev en enorm kamp för att få veta vad som hänt deras barn, som försvunnit under dom år Argentina var en militärdiktatur. Varje torsdag samlades mödrarna på torget Plaza de Mayo i Buenos Aires framför presidentens residens. Deras vita sjalar blev ett signum och rörelsen känd över hela världen.Susana Blaustein Muñoz, idag 68 år, har examen i konst från Bezalel Academy i Jerusalem i Israel och en master i film från San Francisco Art Institute i USA. Idag bor hon återigen i sin hemstad Mendoza i Argentina. Vi ska alldeles strax låta Susana själv berätta om sitt arbete. Hon nämner direkt sitt självporträtt Susana som kom till när hon studerade film i San Fransisco. Susana är en slags dagbok i rörliga bilder och ett möte mellan två systrar som valt olika sätt att leva sina liv. Susana väver samman cinema vérité och intervjuer till ett collage av stillbilder, amatörfilmer och animationer för att gestalta den kulturella kontext i vilken kvinnlig, sexuell och etnisk identitet formas. Hon ber sina familjemedlemmar, älskare, ex och vänner berätta om henne framför kameran. Vad tycker du om Susana? undrar hon. Filmen blev censurerad av den argentinska staten – som flera av Susanas filmer. Hon säger idag att det är nästintill omöjligt för henne att arbeta som filmskapare i sitt hemland.Malin Holgersson och SAQMIs grundare Anna Linder, hade samtalet med Susana den 28 juni 2021. Susana sitter i sitt hem i Mendoza i Argentina och vi sitter hemma hos Anna i Majorna i Göteborg.Text av Malin Holgersson.
SUSANA, 1980, US/Argentina, 25 min, sv/vit, 16mm.Experimentell dokumentär om Susana Blaustein Muñoz liv. I sitt självbiografiska porträtt lämnar Susana hemlandet Argentina, för att leva sitt liv utanför det kulturella trycket från den latinamerikanska samhälls- och familjestrukturen. Det är en personlig och privat berättelse, likt en dagbok i rörliga bilder. Susana är en politiskt viktig film och en av de allra första svenska lesbiska historier som skildras och som bör ingå i ett svenskt kulturarv. Fler filmer av Susana längre ned:
Trailer till filmen SUSANA:
Relaterat material:
Screen: 'Las Madres' of ArgentinaText by Walter Goodman, The New York Times, April 2, 1986
Relationer blir film långt borta och nära, SvDText av Henrik Sahl Johansson, Publicerad den 4 augusti 2014.
Texts and films by Susana Blaustein Muñoz:
In this episode of SAQMI Play we meet the Argentinian filmmaker Susana Blaustein Muñoz, who became an early queer pioneer with her always relevant autobiographical film Susana. This film from 1980 marks one of the first Swedish lesbian stories to be portrayed in moving images, since Susana lived in Stockholm for a while in the late 70’s, and for instance hung out in the circles around Lesbisk front (Lesbian Front). Christina, her Finno-Swedish girlfriend at the time, who was also new to Stockholm, appears in the film. 40 years later their reborn love will be depicted in the short film Old Love Dies Hard, which was meant as a longer follow up to Susana, but seems to remain the slightly over 8-minute long documentary short that it is today.
Susana Blaustein Muñoz had her broad international breakthrough in 1985 with the documentary film Las Madres de la Plaza de Mayo, which was nominated for an Oscar. Las Madres is a film about the Argentinian women who challenged the nation’s military rule and waged a tremendous struggle for the right to know what happened to their children who’d disappeared during the years when Argentina was a military dictatorship. Every Thursday the women gathered at the Plaza de Mayo in Buenos Aires in front of the President’s residency. Their white scarves became a signum, and the movement grew famous all over the world.
Susana Blaustein Muñoz, now 68 years of age, has an art degree from the Bezalel Academy in Jerusalem in Israel, and a master in film from the San Francisco Art Institute in the USA. Today she once again lives in her hometown of Mendoza in Argentina.
In just a moment we’ll let Susana talk about her work herself. Directly she mentions her self-portrait Susana, which came to life while she was studying film in San Francisco. Susana is a kind of diary of moving images as well as a meeting between two sisters who’ve chosen different ways of living their lives. Susana weaves together cinema vérité and interviews to create a collage of stills, amateur films, and animations, to portray the cultural context in which female, sexual, and ethnic identity is formed. She asks her family members, lovers, exes, and friends to talk about her in front of the camera. What do you think about Susana? she wonders. The film was censured by the Argentinian state – just like many of Susana’s films. She says that today it’s almost impossible for her to work as a filmmaker in her home country.
Malin Holgersson and SAQMI’s founder Anna Linder had this discussion with Susana on the 28th of June, 2021.Susana sits in her home in Mendoza in Argentina and we sit in Anna’s home in Majorna in Göteborg.Text by Malin Holgersson. Translated to English by Alex Alvina Chamberland
Filmografi:SUSANA, 1980, US/Argentina, 25 min, Black/White, 16mm. Experimental documentary about Susana Blaustein Muñoz life. In this autobiographical portrait, Susana leaves her native Argentina to live her life outside the strictures of Latin American cultural and family pressures. Susana interweaves cinema vérité interviews of her family and lovers with snapshots, home movies and even a Disney cartoon to render the cultural context in which female, sexual and ethnic identity is shaped.
See the film SUSANAPrice: 40 skr. The money goes directly to the filmmaker.Las Madres; The Mothers of Plaza de Mayo, 1985, 64 min, 16mm. Co-directed and produced with Lourdes Portillo.Nominated for an Academy Award for Best Documentary in 1986, Las Madres documents the courageous political actions of the Mothers of the Plaza de Mayo, a group of Argentine women who gather weekly at the Plaza de Mayo in Buenos Aires to remember the children that "disappeared" during the Dirty War (1976-1983). La Ofrenda - The Days of The Dead (El Diade Los Muertos), 1989, 62 min. Produced and Directed by Lourdes Portillo and Susana Blaustein Muñoz. Filmed simultaneously in Oaxaca DF and San Francisco. A documentary exploring the varying cultural practices of the "Day of the Dead" in both Mexico and Chicano/a communities in the United States. Nominated for Grand Jury Prize at Sundance Film Festival 1989.My Home: My Prison, 1993, 60 min. My Home: My Prison is based on the autobiography of Palestinian journalist Raymonda Tawil, one of the first Palestinians to engage Israelis in dialogue twenty-four years ago. She was arrested several times by the Israeli military and accused of being a collaborator by some of her own people. Yet today, she is considered a pioneer of the peace process in the Middle East. My Home, My Prison is also about the struggle for women's rights. Raised in a misogynistic society that limits the freedom of women. Raymonda grew into a person who dared to speak her mind. Now exiled in Paris, she remains controversial; her daughter Suha married Yasser Arafat. Directed with intensity by two Jewish filmmakers. Erica Marcus and Academy Award nominee Susana Blaustein Muñoz, the film, set against the backdrop of the last fifty years of the Israeli-Palestinian conflict, goes beyond traditional documentary by interweaving archival footage, interviews and reenacted scenes from Tawil's memories, accompanied by dramatized excerpts from her writings. It screened at the Haifa Film Festival 1994 -1996.Ave Phoenix, 1995, 27 min. Short Film. Directed, produced and written by Susana Blaustein Muñoz. Starring Mira Furlan a former actress of Emir Kusturica. Sponsored by AFI in Hollywood,Awakening from Sorrow: Buenos Aires 1997, 2009, 40 min, Directed by John Knoop and Karina Epperlein. Produced by John Knoop, Susana Blaustein Muñoz, Karina Epperlein. A documentary about the rise of the movement called HIJOS. Children of the disappeared. The film is about a crucial moment in history when the grief of young Argentines - whose parents disappeared and were tortured and killed during the 'Dirty War' (Argentina's dictatorship organized mass killings of civilian dissidents during the 1970s until 1983) erupts into public action, and becomes a cornerstone for social movements from South America to Serbia. Until these young people began to organize and demand explanations from their government, the predominant coping strategy has been to pretend that the missing are still alive. This film documents the power to transform pain into action to lift the veil of repression that has gripped a generation of young people.
Old Love Dies Hard, 2013, 8:30 min. This autobiographical film shows that there is no agelimit for falling in love. The story of Susana and Christina takes us from Stockholm to Buenos Aires. Susana and Christina met in their 20`s and reconnected via Facebook 35 years later. Their love was rekindled at age 60 and they made a commitment to settle together. Never say never is the message!
See the film Old Love Dies Hard:
Credits SAQMI Play:Producenter: Anna Linder och Malin HolgerssonDesign och kod: Vincent OrbackKomposition: Amanda LindgrenKlipp och mix: Malin HolgerssonAnsvarig utgivare: Anna Linder
SAQMI Play produceras med stöd avKulturrådet och Göteborgs stad.
