Mark Twain Podcasts
-
UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-744"));Hej kära läsare
Hoppas att din påsk har varit bra och att du nu känner dig hoppfull inför att göra tiden fram till sommarsemestern till något speciellt. Vilket kan vara att hitta magin i vardagen även när det är som tuffast. Eller att vara än mer produktiv på jobbet.
Du har säkert egna idéer som är bättre, men oavsett så behövs det lite medveten omtanke för att få till det … Vill ni ha inspiration i den riktningen på jobbet så ta gärna en titt på mina föreläsningar HÄR! Vill du istället privat gå en kurs online så hittar du det här
Sedan är jag väldigt glad över att så många av er hör av och vill vara med på retreat med mig och Jesper Caron den 15-16 oktober. Vill du vara med på det hittar du informationen du behöver HÄR!
Den här veckan funderar jag över en sak som är ständigt närvarande i allas våra liv. Något som håller oss tillbaka mer än något annat. Men lite förståelse kan göra all skillnad i världen och plötsligt löses hindren som stått i vägen för oss upp. Nyfiken? Scrolla ner och kom ihåg …
Ditt liv är ett mästerverk,
Anders Haglund
Nothing found.
UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-745"));Veckans citat
”Jag har levt ett långt liv fyllt med mängder av problem,varav de flesta aldrig hände.”- Mark Twain
UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-746"));
UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-747"));Vill du vara mindre rädd?UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-748"));Nog är det märkligt hur mycket vi människor verkar vara rädda för? Jag har träffat klienter med allt från telegrafstolpefobi och tuggummifobi till rädsla för att både lyckas och misslyckas. Eller för att prata om känslor eller mängden pengar man tjänar eller bli avvisad eller…
Kan tänka mig att du som läsare skulle kunna hjälpa mig att fylla sida upp och sida ner med andra saker som gör oss oroliga, stressade, skrämda eller t.o.m. livrädda. Speciellt i dessa tider med pandemi och hot om krig. Samtidigt tror jag inte det finns en enda person som inte känner att livet skulle kunna bli bättre om en enda rädsla som försvårar just våra liv bara försvann, eller hur?
Nu kanske du är en av dem som säger: Jag har inga egentliga rädslor … Sanningen är dock den att vi alla styrs till stor del av den där obekväma känslan, men vi kallar den ofta något annat. Mest för att skydda oss själva och känna oss lite tuffare än vi innerst inne är. Drivna, högpresterande människor som jag träffar på brukar till exempel säga sig vara ”lite stressade”. Medan omtänksamma människor mer ser det berättigad oro som visar hur mycket man bryr sig till skillnad från ”alla andra”.
Den grundläggande känslan är dock rädsla. Rädsla för vad som i slutändan blir konsekvensen om allt på att göra listan inte blir gjort eller viktiga dead-lines inte nås. Eller hur mycket hemskheter som skulle hända om man inte försökte förutse dem och vidta nödvändiga åtgärder. Den gängse idén att minska rädslan blir då att vara mer produktiv och bli bättre på att förutsäga framtiden.
Tyvärr så räddar inte den mentala stansen oss inte från morgondagens elände utan suger bara livsglädjen ur idag. Min tanke med detta brev är därför att visa på att så länge som vi har den idén om hur vi ska göra för att minska vår rädsla så blir det inte bättre. Den dolda hemligheten för dem som kämpar med rädsla är istället att det enbart är tanken på framtida smärta som gör oss rädda. Utan de tankarna tagna på allvar kan ingen av oss ha upplevelsen.
Vilket innebär att i den grad som någon ser rädsla som information om verkligheten omkring dem (med andra ord, jag hade inte känt mig rädd om det inte fanns goda skäl för det), så får de svårt att komma ifrån sin oro, stress, ångest eller vilken annan omskrivning för rädsla de än personligen använder. Kan de å andra sidan se att rädslan enbart är information om deras egen tan... -
I obetalt samarbete med Netflix så har vi trillat ner i grytan igen: vi är där. vi gör det. Vi åker in i Netflix-karusellen! Vi snackar gripande cowboysdrama, glittrig anime och cosplaygodis. Vi fastnar i tidernas galapremiär. I Veckans Ben™ grottar vi ner oss i Mark Twains underbara värld med komedin Band of Robbers (2015)
Finns där poddar finns på Netflix.Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Vissa försöker binda människorna till historien. Andra vill frigöra oss helt, hävda att vi börjar på år noll. Liken följer i tankarnas fotspår, konstaterar Michael Azar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i februari 2018.
När den amerikanske författaren Mark Twain år 1909 fick frågan om vad det var som fick honom att bli författare, svarade han att allt tog sin början med Julius Caesars beslut att korsa floden Rubicon. Genom att kasta sin berömda tärning, säger Twain, förändrade den romerske generalen nämligen ”hela människosläktets framtid för alltid”.
Vi behöver inte följa Twains argumentation i detalj, utan bara ta fasta på hans idé att våra livsbanor föds ur historiska sammanhang som förbinder var och en av oss med snart sagt hela mänsklighetens ödesdrama. Varje ögonblick i tidens flod framstår hos Twain som intimt sammanlänkat med varje annat. Och det är just därför som hans självanalys lämnar det begränsade jaget bakom sig – ty att vara, det är att ärva. Och att ärva, det är att slungas in i en bestämd livsbana i historiens flöde, där var och en – medvetet eller omedvetet – måste ta sig an allt det som föregående generationer lämnat efter sig.
När kyrkofadern försöker analysera sin egen själ så börjar han alltså redan i Edens lustgård
Nu finns det naturligtvis många sätt att rota jaget i det förgångna. Under många sekler genomsyrades den västerländska idéhistorien av en särpräglat kristen version på temat – jag tänker på kyrkofadern Augustinus lära om arvsynden. Hos honom utgår varje analys av den enskilda människan från det drama som antogs ha ägt rum mellan Gud och den första människan. Människosläktets samlade lidande, säger Augustinus mot slutet av trehundratalet, har ytterst sin upprinnelse i vad han kallar ”Adams ursprungliga synd”. Ditt och mitt livsöde ligger sålunda inkapslat i Adams beslut att en gång vända sig bort från Gud.
Så när kyrkofadern försöker analysera sin egen själ så börjar han alltså redan i Edens lustgård: ”Den synd som bor i mig”, skriver han, ”utgör ett straff för den synd som begicks av en man vars vilja var friare än min – för jag, jag är ju ett barn av Adam.”
Augustinus resonemang mynnar ut i en resignation av enorma proportioner: hos honom är människan helt och fullt beroende av Guds nåd. Vi kan inte på egen hand frälsa oss själva ur den vanmakt och död som Adams gärning dömer oss till.
Här friställs människan inte bara från en färdigmodellerad plats i Kosmos utan också från Historiens grepp.
Det hör till den sekulära modernitetens främsta kännetecken att den gör upp med denna augustinska ödesfilosofi. Nej: Ingen skall dömas för synder som hon inte själv har begått. Och åter nej: vi är inte beroende av Gud för vår räddning. Förmågan till förändring och pånyttfödelse ligger inom oss, inte utom oss. Människan kan ta sitt öde i egna händer.
Det är framför allt under renässansen som denna nya livsfilosofi börjar spira. Låt mig bara ta ett exempel: florentinaren Pico della Mirandolas pamflett ”Om människans värdighet” från 1486. Hos Pico representerar Adam nämligen inte syndens närvaro i världen, utan frihetens uppdykande bland Skaparens skapelser. Här friställs människan inte bara från en färdigmodellerad plats i Kosmos utan också från Historiens grepp.
Att vara fri är att alltid kunna börja om från början.
Det är en princip som med tiden kommer att utgöra en grundstomme i det moderna projekt som tar gestalt under upplysningen och som sätts i verket under den franska revolutionen. Här drömmer man om att föda fram en helt Ny människa, en ny och oförvitlig Adam som på nytt börjar mänsklighetens historia, men denna gång utan några ödesdigra felsteg. Frågan är bara hur en sådan ny människa ska kunna frambringas? Hur löser man upp den intima förbindelsen mellan Varat och Arvet, mellan det förflutnas förvillelser och den framtid som målas i lysande färger?
Revolutionen är mänsklighetens gemensamma korsande av Rubicon.
Idén om den Nya människan väver samman två svar i ett; i henne förkroppsliga en kanske tidigare aldrig skådad sammanstrålning av förnuft och revolt. Vi ser det redan hos den moderna filosofins fader. År 1637 förklarar fransmannen René Descartes att förnuftets uppgift består i att ”förkasta och utrota” allt det som binder tanken vid blott nedärvda idéer; ja, allt det som hotar det rationella jagets förmåga att grunda kunskapen i sig självt allena. Hos de franska revolutionärerna möter vi ett liknande uppslag, men här handlar det mindre om individen än om folket, mindre om den enskilda människans autonomi än om hela nationens självbestämmande. Revolutionen är mänsklighetens gemensamma korsande av Rubicon.
Som jakobinen Saint-Juste formulerar det: ”revolutionen styckar hela mänskligheten för att göra den ung på nytt.”
Så kom den Nya människan att representera förhoppningen om en morgondag där fria människor inte erkänner någon annan herre än sitt eget förnuft. Äktenskapet mellan förnuft och revolt lägger grunden till en politisk entusiasm som fortfarande hemsöker stora delar av världen i kampen mot ofrihet och ojämlikhet.
Men hur skall man egentligen förena idén om kollektivt självbestämmande med föreställningen om individen som sin egen lagstiftare? Och går det verkligen att göra upp med det förflutna på det sätt som förnuftets mest övertygade språkrör gjorde gällande?
På porten till ett arbetsläger i Gulagarkipelagen kunde man läsa följande inskrift: ”Med järnhand skall vi driva mänskligheten mot lyckan!”
I den franska revolutionens anda har vi sett ett flertal revolutioner proklamera ett nytt år 0 i vårt släktes historia. Och i deras strävan efter att börja om från början har vi inte bara bevittnat massivt fysiskt våld gentemot den gamla ordningens kroppar, utan också systematiska försök att på psykologisk väg utplåna historien ur de levandes själar. Hela samhällen har förvandlats till gigantiska omskolningsläger. Istället för ett folk som aktivt medverkar i skapandet av sin egen framtid har vi fått totalitära Partier som påtvingar folket en redan definierad framtid. På porten till ett arbetsläger i Gulagarkipelagen kunde man läsa följande inskrift: ”Med järnhand skall vi driva mänskligheten mot lyckan!”
Så berövar även Augustinus förmodade dödsfiender individen rätten att på egen hand skapa sitt öde.
Å andra sidan är det inte heller klart hur man skall värdera drömmen om den individuella autonomin. Upplysningens vision om en människa som skapar sig själv utan någon annans vägledning hemfaller i slutändan åt en irrationell tro på den mänskliga rationaliteten. Idén om the Self made-man ger ofta uttryck för en blindhet inför det sätt på vilket både historien och kollektivet pulserar i hjärtat av det vi så gärna tror bara är vårt eget: det vill säga i våra livsval, i våra tankar och i vår förståelse av oss själva. Där Mark Twain börjar sin självanalys i Romarriket förblir vår moderna narcissist fastklistrad framför sin egen spegelbild. Och i sin aversion mot allt som hotar denna snäva självbespegling försöker hon kapa alla band mellan det egna varat och arvet från det förgångna.
Genom denna förtvivlade akt skall livets år noll äntligen återskapas
Få av upplysningens författare var lika klarsynta som Markis de Sade på denna punkt. I samma stund som jaget kräver absolut autonomi – och gör anspråk på att vara sin egen absoluta begynnelse och lagstiftare – måste hon gå till angrepp mot alla yttre källor till sin existens. Gudarna, naturen, historien, samhället, föräldrarna … alla står de i vägen för den som vill grunda sitt liv enbart på sig själv. I en av markisens romaner går den kvinnliga huvudfiguren så långt att hon låter sy ihop sin moders könsorgan…
Genom denna förtvivlade akt skall livets år noll äntligen återskapas – och göra henne fri att börja om sitt liv från början.
Priset för en sådan dröm om fullständig autonomi är kanske ingenting mindre än världens undergång.
Michael Azar, professor i idé och lärdomshistoria
