Nietzsche Podcasts
-
I Septologin följer Jon Fosse sin huvudperson Asle till det yttersta. Maria Edström följer med och tänker att så länge berättelsen pågår, kommer hon att leva.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes ursprungligen den 7 februari 2023.
När jag var allvarligt sjuk och tänkte mycket på döden började jag läsa Jon Fosses Septologin – först på nynorska, sen i Lars Anderssons lysande översättning. Fosse har alltid varit en favorit, inte minst som dramatiker, och i allt han skriver umgås de levande och de döda otvunget med varandra. Men det var först här som han gav mig den där speciella, liksom hypnotiskt meditativa effekten som jag tror andra finner hos säj Proust eller Norén. De tre volymernas sju delar rymmer en textmassa på ungefär ett och ett halvt tusen sidor och formar sig till något likt en stor nebulosa i rymden; en formation, inte av stjärnstoft utan av ord; om konst, Gud, kärlek, uppväxt, ensamhet, missbruk, död. Nuet och det förflutna tvinnas samman likt resor i rumtiden som tar plats i huvudpersonen konstnären Asles ”nebulosa”, i hans medvetande, i hans hjärnas slyngor.
Det märkliga var hur tröstande dessa böcker var för mig, likt en saga läste jag ett stycke varje kväll. Nu ska jag läsa Fosse-gubben, tänkte jag, han blev till en sagofarbror med sin sjungande stil, sina omtag, upprepningar och med sin vaggande och hållande rytm. Som en på en gång tröstande som smärtfylld sång. Fosse har liknat sitt skrivande vid såväl dödsmetall som countrymusik – smärta och sentiment.
Ur textens nebulosa framträder en handling som utspelas under sju veckodagar strax för jul. Asle, målare, änkling, konverterad katolik, nykter alkoholist, före detta storrökare bor i ett gammalt hus i Dylgia, en liten ort vid Sognefjorden en bit norr om Bjørgvin (det gamla namnet för Bergen). Med sitt allt gråare hår i en liten hästsvans och med sin svarta rock, sin sammetskavaj, sin axelremsväska i läder, sin sjal runt halsen har han i princip sett likadan ut sen han blev vuxen. Den döda hustrun Ales plus grannen Åsleik och hans gallerist Beyer är egentligen de enda som nu finns i hans liv. Han ber sina böner med hjälp av sitt radband, sin rosenkrans, filosoferar över Gud och går tidigt upp och tidigt i säng. Och så målar han, oavbrutet. En äppelodlares son uppvuxen på Vestlandet som blivit konstnär.
Fosse beskriver ett liv som strävar efter känslan av att vara hållen, buren av det omständligas enkla skönhet, där såväl den älskade farmorns gamla filt som spännramarna på vinden har sin givna plats. Där hunden Brage rusar runt och färgar snön gul med sin kisstråle, där ljudet av traktorn som plogar snön och lukten av stekt fläsk och ägg i Asles kök skapar en trygg sinnlighet, och där Asle slår sig ner och ser på sitt landmärke, ett skär ute i sjön där ett slags samtal med de döda och det förflutna drömlikt uppstår. Ett liv där oro, rädsla och missbrukets mörker hålls i schack av rutiner, böner och av en avståendets, accepterandets och trons etik. Och Asles metod att hålla oron stången blir som en lugnande meditation även för mig när jag läser.
Men han är också väl tankspridd och valhänt, packar inte upp sina matvaror, tänder inte eld i spisen, glömmer att ge hunden mat. Faller liksom ut i tankar, drömmar och minnen. Men ta dig samman karlskrälle, tänker jag mer än en gång, som en gnatig och orolig fru.
För oron och ambivalensen finns där hela tiden, visar sig egentligen redan i första meningen där Asle målat en tavla som väcker motstridiga känslor; två korsade streck, ett brunt och ett lila. ”Ett Andreas-kors” som Asles granne Åsleik säjer på sitt beskäftiga vis – Andreas, martyren som inte tyckte sig vara värdig att korsfästas på samma vis som Jesus. Asle som en Andreas? Tveklöst är han en av Fosses alla gestalter vars oro och ångest gör själva levandet svårt och där skapandet blir enda vägen att uthärda. Men där det skapade också kan visa något skrämmande. Asle strävar efter sanningen, ”det lysande mörkret” i sina målningar, men den nya bilden verkar hångrina åt honom. Han tänker liksom tvångsmässigt ambivalent att den är färdig men ändå inte klar, att den är bra men ändå dålig. Och varje ny del i Septologin inleds med hur duken står där på sitt staffli som ett dunkelt hot.
Så det är inte blott tröst och vila hos Asle, det finns också något kusligt och ångestfyllt. Fosse underminerar försåtligt sin avklarande stil, placerar ut skevheter och gåtor. Jag-berättaren Asle förefaller vara av det opålitliga slaget, betänk de tre volymernas titlar; han har ”ett annat namn”, är ”en annan” och får ”ett nytt namn”.
Asle har dessutom en namne, också en konstnär och som är förvillande lik honom själv. Men Namnen som han kallas är ensam, försupen, bor i en hyreslänga, är gift och skild flera gånger med barnen spridda för vinden. En alternativ, negativ dubbelgångare.
Asle hittar Namnen i en snödriva, skakande i fullt delirium och far med honom till sjukhuset och är sen mycket upptagen av hans tillstånd. En krock mellan två parallella universum, en störning, en ”glitch” i rumtidsväven, där personer och tidsplan fördubblas, förtätas och löses upp. De två Asle verkar vara en och samma och två olika på en och samma gång. Fosse utmanar hela tiden bilden av sig själv som högstämd, lurigt för han in moment av skräck, thriller och som här närmast science-fiction.
Som i en serie scener där olika tidsplan slingrar sig runt varandra. Asle tycker sig se sig själv som ung i ett kärleksmöte med Ales i en snöig lekpark, när han kör hem från Bjørgvin. Och han ser sen vid upprepade tillfällen sig själv som ung gå på vägen eller titta ut genom fönstret och då se hans, den äldre Asles lilla vita varubil fylld med målningar och matvaror köra förbi på vägen. Tiden som en ut-och-invänd mössa.
Och tid som rinner ut, för när jag inser att jag snart måste skiljas från Asle och hans liv får jag en separationsångest som nog är dödsångest – så länge jag läser, så lever både Asle och jag, i ett slags Sheherazade-effekt. Jag anar oråd när de tre, Asle, Brage och Åsleik ska på julmiddag och båtens färd över fjorden blir som den över floden Styx.
Och målningen med Andreaskorset löper som en dödens budbärare från början till slut. Som om bilden hela tiden vet något Asle – och jag – inte vet. Fosse kanske lär mig att dö, tänker jag och tror mig få en lektion, en övning, en generalrepetition för det som kommer.
Men Fosse skriver om minnet, kärleken, skapandet och kanske om förtröstan. Han vet lika lite om döden som någon av oss och naturligtvis är han till fullo medveten om detta. Men han följer Asle mycket nära den där gränsen och försöker föreställa sig döden som händelse, upplevelse, passage.
Jon Fosse tar ett så vackert språng ut mot detta okända, men påminner oss också faktiskt om sitt egentliga mandat i frågan när han i den sista volymen inledande citerar den gamle religions-förnekaren Nietzsches: ”Bara narr. Bara diktare”
Målningen, Septologins dödsmask, tas till slut ned från staffliet. Och jag slutar att läsa och slungas åter, tills vidare, tillbaks till de levande.
Maria Edström, kritiker
Litteratur
Jon Fosse:
Det andre namnet – Septologien I-II. Samlaget, 2020.
Eg er min annan – Septologien III-V. Samlaget, 2020.
Eit nytt namn – Septologien VI-VII Samlalet, 2021.
Det andra namnet – Septologin I-II. Översättning Lars Andersson. Albert Bonniers förlag, 2021.
Jag är en annan – Septologin III-V. Översättning Lars Andersson. Albert Bonniers förlag, 2022.
-
Dan Jönsson läser Friedrich Nietzsches efterlämnade anteckningar och reflekterar över en av idéhistoriens mest gåtfulla och skrämmande begrepp.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det finns en grymhet även hos simpla själar, skriver Friedrich Nietzsche i en anteckning från 1885. Det stämmer verkligen: jag minns att jag som liten, i lågstadieåldern, tillsammans med en kompis kunde fördriva sysslolösa eftermiddagar med att fånga flugor under dricksglas och sedan titta på hur de flög runt där inne, alltmer försvagade, tills syret tog slut. Det fanns också en grannflicka som var lite annorlunda och som vi roade oss med att trakassera eftersom det var så lätt att få henne att gråta. Ja, barn är grymma. Och ibland kan jag undra vart den där grymheten har tagit vägen sedan dess, kanske har jag som det heter vuxit upp, kanske finns den kvar och bryter fram då och då när jag med, får jag erkänna, en liten hemlig, omoralisk kittling utrotar ett myrbo. Inget att yvas över, men hade jag berättat för Nietzsche skulle han antagligen ha nickat uppmuntrande. I mina låga instinkter hade han känt igen den starkaste av mänskliga drivkrafter, viljan till makt.
Jag förvånas ibland över hur upprymd jag blir när jag läser Nietzsches texter. Det borde jag ju inte bli: väldigt mycket han ger uttryck för går egentligen stick i stäv mot mina egna, pacifistiska värderingar. Hans aristokratiska samhälls- och människosyn; föraktet för svaghet och avskyn mot allt som luktar medlidande, demokrati och jämlikhetssträvanden; våldsromantiken och misogynin; hyllandet av makten, kriget, ondskan. Man kan förstås säga, som man ofta gör numera för att försvara att man ändå läser honom, att Nietzsche också avskydde antisemitism, patriotism och religion, ja att hela hans verk genomsyras av en misstro mot auktoriteter – och det är sant, men det ändrar ju i grund och botten ingenting. Nietzsche läser man på egen risk, med blodsmak i munnen, och samtidigt alltså med denna besynnerliga upprymdhet, denna lycka över att få vistas i en tankevärld där inget är på förhand givet, en värld där ljuset bländar, och där mörkret både förfärar och förför. En lockande, men kuslig värld där det sanna och det goda gång på gång dras i smutsen, men där också horisonten öppnas mot en gränslös frihet. Om än alltså på andra sidan en moralisk avgrund, ekande av denna den mest gåtfulla, mest skrämmande av filosofiska grundprinciper. Viljan till makt.
Begreppet ”viljan till makt” dyker upp och återkommer som ett mantra genom Nietzsches sena skrifter. ”Viljan till makt” är också det begrepp som framför allt fått hans namn att förknippas med nazismen och dess ideologi. Inte utan skäl. Historien är välbekant vid det här laget – filosofens syster Elisabeth Förster-Nietzsche, som med sin man hade rest till Paraguay för att bygga upp en tysk, antisemitisk exilkoloni, fick när hon kom hem ta hand om både sin psykiskt sjuke bror och hans efterlämnade anteckningar. Ur detta väldiga, kaotiska material redigerade hon tillsammans med Nietzsches gamle vän Heinrich Köselitz, den ende som riktigt kunde tyda hans handstil, fram det som gavs ut som broderns sista, oavslutade verk, med titeln just Der Wille zur Macht. Boken och dess radikala försök att ”omvärdera alla värden”, dess bejakande av våldets och styrkans principer och dess uttryckliga fantasier om att utrota svaga och undermåliga existenser blev en stark impuls för nazismens herrefolksideologi. Mitt eget exemplar är tryckt 1930, med ett högstämt, smått apokalyptiskt efterord av Alfred Baeumler, den filosof som mer än någon annan bidrog till att lansera Nietzsche som fascismens husgud. Tre år senare skulle han gå i spetsen för fackeltåget till nazisternas första bokbål på Opernplatz i Berlin.
Att sentida, entusiastiska läsare har gjort vad de kunnat för att rentvå Nietzsche från denna bruna sörja är begripligt; han är verkligen så mycket mer än det. Både urval och redigering i Viljan till makt är förstås subjektivt, kanske också tendentiöst – men att kalla boken för en ren förfalskning, som en del har gjort, håller inte. Här finns inga påhittade partier; allt som står där går att hitta i de efterlämnade anteckningarna, och att Nietzsche under flera år planerade ett stort verk med just den titeln står utom tvivel. Kanske övergav han planerna till slut, som det har spekulerats i, kanske inte, ingen vet med säkerhet – allt vi vet är det som står att läsa i dessa efterlämnade anteckningar, en textkompost om cirka femtusen sidor varav ett urval på ungefär en tiondel utgör det nionde bandet av hans samlade verk på svenska. Att försöka orientera sig i detta motstridiga, vilda material är som att dyka på djupt vatten – knappt har man fiskat upp en tanke förrän man måste upp och andas, och för varje insikt man bärgar har en annan just glidit en ur händerna. Det är texter som kränger mellan ironi och förtvivlan, från korta utbrott av triumferande visioner till heroiska, men fåfänga försök att samla tankarna i ett enhetligt system.
Det är i dessa försök till systematisering ”viljan till makt” får en central, sammanhållande funktion. Nietzsche skrev i en tid när den kristna världsbilden på allvar utmanades av darwinismen och dess materialism, och hans filosofi skulle enkelt uttryckt kunna ses som ett kraftfullt avvisande av dem båda två. Det han ser för sig är istället ett slags andlig och estetisk evolutionsteori där sammanbrottet för de traditionella moraliska värdena urartar i en allmän nihilism, som det är den framtida människans stora uppgift att övervinna och höja sig över. Och där viljan till makt blir den drivande impulsen i detta skapande av ”övermänniskan”, liksom den är den verkande kraften i hela det flöde av ständigt blivande och ständig kamp som genomsyrar världen.
Det blir en giftig teori, som tillspetsad kan bli roten till mycket ont; det är onekligen svårt att förneka logiken i att om det nu finns ”övermänniskor” måste det kanske, när allt kommer omkring, också finnas ”undermänniskor”? Men samtidigt ryms här alltså också en väldig, frigörande kraft. Nietzsches filosofiska ”hammare”, som han kallar den, är ett verktyg som ända in i vår tid duger till att slå hål på ihåliga ideologiska beläten och låta tomheten eka ur självklara värdegrundsbegrepp som ”demokrati” och ”allas lika värde” inför en verklighet där våldet regerar och ojämlikheten är institutionell. Det som än idag gör Nietzsches tankevärld så provocerande är att den inbegriper båda dessa poler, man får helt enkelt ta det onda med det goda. Viljan till makt har ingen inneboende moral: den är den kraft som sprider död och förintelse, men också i vidare mening den kraft som försöker besegra motstånd överhuvudtaget – den som gör att barnet lär sig läsa och fågeln flyga, som inspirerar konstnärer att skapa konst och aktivister att ta strid, men också helt banalt, det som får oss att gå upp på morgonen, ta på oss skor och jacka, eller som här, i en av de små nonsensverser som inleder Den glada vetenskapen:
Ja, ibland så gör jag glass:
Nyttigt för att maten smälta!
Har ni mycket ni ska smälta,Bör ni tycka om min glass!
Den ändrar visserligen ingenting den heller. Men ändå.Dan Jönsson, författare och essäist
LitteraturFriedrich Nietzsche: Samlade skrifter. Band 9, Efterlämnade anteckningar. Översättning: Jim Jakobsson. Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2021.
Hans Ruin: I förnuftets skugga – essäer om Nietzsches filosofi. Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2021.
-
Smärta kan fördärva ett liv, men i grunden är smärtan människans vän. Så varför tycks samtidsmänniskan göra allt för att fly det som gör ont? Ulf Karl Olov Nilsson funderar över saken.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Smärta innebär inte tystnad, men väl språkets slut. Får vi tillräckligt ont slutar vi berätta om hur ont det gör, slutar tala. Smärta tar oss tillbaka till det förspråkliga, till vår barndom, när vi gnydde, grät eller skrek. En människa i smärta blir alltså i språklig mening ensam. Men smärtan är samtidigt rentav etiken och det mellanmänskligas början. När någon annan skriker eller kvider – ett barn, ett djur, någon sjuk – är det nästan omöjligt att inte lida själv. Och vilja hjälpa.
Skulle smärtan – gud bevare oss! – bli ännu större försvinner vi, alltså svimmar. Tack och lov, får man väl nästan säga. För det går knappast att tänka sig något värre än att inte bli räddad av medvetslöshet. Som i Helvetet i Dantes Gudomliga komedi där de förtappade själarna varken kan sona sina synder eller dö bort utan istället någorlunda vakna och alerta i evighet fortsätter att svälta, eller frysa, eller brinna, eller gisslas, eller bli stungna av getingar. Det är inte svårt att förstå varför medeltidsmänniskan verkligen inte ville hamna i helvetet. Ett slags modern version av samma vidrighet kunde vara när torterare nuförtiden väcker upp den avsvimmade fången med en spruta adrenalin för att fortsätta tortyren.
Men talet och smärtan är motsatser även på andra sätt. Elaine Scarry visar i sin klassiska fenomenologiska studie The Body in Pain oupphörligen på det mänskligt odelbara i smärtan. Att själv ha smärta är att leva i visshet – den som har mycket ont är helt säker på saken – men att höra om en annan människas smärta är att befinna sig i tvivel. För hur kan man veta vad en annan människa egentligen känner?
Smärtförnimmelsens språkliga outtryckbarhet tvingar oss att tala om den med ett slags omskrivningar, menar Scarry. Vi talar om smärta också utan yttre orsak och utan kroppslig skada som om den ändå hade det, så här exempelvis: ”Det känns som om någon bankar inuti mitt huvud med en hammare.” ”Det känns som jag hade ett rivjärn i halsen.” ”Den känns som om min magsäck har gått sönder och min ryggrad gått av.”
Friedrich Nietzsche går i Den glada vetenskapen ännu längre i sitt smärtbildspråk och skriver: ”Jag har gett min smärta ett namn och kallar den Hunden. Den är lika trogen, lika påträngande och skamlös som varje annan hund.” Genom att benämna smärtan för hunden, kan Nietzsche förlägga den utanför sig själv, betrakta den utifrån, kanske kontrollera den. Det är därför en händelse som ser ut som en tanke att man under 2000-talet tränat upp så kallade smärthundar som ledsagare åt kroniska smärtpatienter. Hundarna får lukta på bomull som patienten andats på eller strukit över huden och tränas på det sättet till att larma vid begynnande smärtattacker; smärthunden kan häpnadsväckande nog varna innan attacken brutit ut och dessutom lära sig vilken typ av smärta som nalkas, så att patienten i förebyggande syfte kan ta rätt medicin i rätt styrka i rätt tid.
Är inte detta ett exempel på hur vi allt oftare inte bara lär oss utan rentav förnimmer saker, så att säga, utifrån och in snarare än inifrån och ut. Är jag trött? Jag vet inte, men min sömnapp på telefonen talar om för mig hur många timmar jag sovit. Är jag hungrig? Jag vet inte, borde jag vara det? Jag får titta i kaloritabellen.
En smärta som på liknande sätt måste läsas av i det yttre beskrivs i Valerie Fritschs roman Hjärtklaffar från Johnson & Johnson. Där föds gossen Emil utan förmåga till smärtförnimmelser och Fritsch skriver: ”Han kände varken ett ytligt skrapsår eller ett djupt snitt, ingen magsmärta och ingen brännskada, inte den råa smärtan i ett skrubbsår och inte den osynliga hos huvudvärken.” Emil är ett vilt barn som undersöker sin hejdlösa kropps yttre begränsningar: ”[Han] Satte handen på den glödande spisplattan när ingen tittade eftersom det såg så roligt ut när brännblåsorna växte”, ”Med intresserad min höll han upp sina blodiga händer framför näsan på föräldrarna och frågade: mamma, gör det här ont?”
När jag kollar upp saken visar det sig att Fritsch beskriver ett syndrom som går under namnet ”Hereditär sensorisk och autonom neuropati typ V”. Något bot finns inte och viktigt är att lära barnet vad som normalt ger smärta, vilken vattentemperatur som är lagom och hur man klär sig när det är minus trettio ute. Eller plus, och gassande sol. Någonting liknande beskriver läkaren Paul Brand som arbetade med leprasjuka på 1950-talet och förmodligen var den första att argumentera för att spetälska i första hand inte, som man tidigare trodde, var en sjukdom i muskelvävnaden utan i nerverna. Den deformation som lepran ofta resulterade i var inte endast en effekt av bakterier orsakade av själva sjukdomen; istället hade skadorna ofta att göra med den sjukes oförmåga att känna smärta och att han därför råkade skada sig själv. Paul Brands mest kända bok heter således The Gift of Pain.
Brands arbete och Fritsch roman blir tydliga exempel på hur vi behöver smärtan som ett slags orientering i tillvaron. Smärta har ett slags verklighetseffekt: enda gången vi verkligen uppfattar och känner våra kroppsdelar och organ är när vi har ont i dem. Och utan smärtsignaler kan vi aldrig riktigt veta vad vi ska skydda oss mot.
Koreansk-tyska filosofen Byung-Chul Han menar i boken Palliativsamhället att vår tid präglas av algofobi, en allmänt utbredd rädsla för smärta och att det gör våra liv vilsna och tomma på mening. Den moderna människan söker trivsel, lycka, individuell framgång och är den första generation som uppfattar smärtfrihet som ett slags lagstadgad rättighet. Smärta som historiskt associerats med rening, hjältemod, motståndskraft och i Nietzsches fall rentav som ”lyckans tvilling” ses idag som meningslös, ett medicinskt problem att bli av med. Andra sidan av palliativsamhällets mynt, menar Byung-Chul Han, är att det parallellt med tendensen att fly smärtan paradoxalt nog löper en motsatt rörelse där extremsport och självskadebeteende utgör försök att förvissa sig om den egna existensen. ”Jag känner smärta, alltså finns jag.”
Den utbredda algofobin är en av anledningarna till, menar Byung-Chul Han, att opioidmediciner som ursprungligen användes inom palliativ vård – alltså vård i livets slutskede när inget bot längre står till buds – så frikostigt skrivs ut till och konsumeras av friska människor. Han syftar på opiod-krisen i USA och menar att den akut ökande användningen av smärtstillande morfinläkemedel kommit att dölja samhällsförhållanden som leder till lidande. Vi skulle kunna beskriva detta – och kanske hela det smärtlösa men tomma tillstånd vårt samhälle är på väg mot – med en tautologi: opium har blivit ett opium för folket.
Ulf Karl Olov Nilsson, författare och psykoanalytiker
Litteratur
Byung-Chul Han: Palliativsamhället – smärta idag. Översättning: Anna Bengtsson. Ersatz, 2021.
Valerie Fritsch: Hjärtklaffar från Johnson & Johnson. Översättare: Linda Östergaard. Bokförlaget Faethon, 2022.
Elaine Scarry: The body in pain – The making and unmaking of the world. Oxford University Press, 1988.
Friedrich Nietzsche: Samlade skrifter band 5, Den glada vetenskapen – "la gaya scienza". Översättning Carl-Henning Wijkmark. Brutus ÖStlings bokförlag Symposion, 2019.
-
Kära vänner, idag blev det en lite mer uppluckrad, varmare och förhoppningsvis mer tunnhudad podd än vanligt. Det blir bland annat Nietzsche, Russell och Wittgenstein, och de kom över oss när vi var lite off guard. Vi hoppas att det blir lika trevligt för er att lyssna, som det var för oss att spela in. /Victoria och Christer
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
This is a free preview of a paid episode. To hear more, visit www.enrakhoger.se
Om du stirrar in i avgrunden länge nog, så kommer avgrunden att stirra in i dig.
Citatet är från Nietzsche. Den vanliga, och säkert mest rimliga, tolkningen är att man ska akta sig för att bli det man kämpar mot. Men orden kom till mig när jag läser Lisa Bjurwalds senaste bok – Slava Ukraini! Kvinnors motstånd under Ryss…
-
Utrikeskrönika 12 december 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Leipzig, måndag.
”Runter mit dem Handy!”
Ner med mobilen, sa mannen bredvid mig på läktaren bestämt.
”Men jag ska bara twittra lite, yrkesmässigt”, sa jag.
”Vad är det du inte förstår? Sitter du här engagerar dig du dig, om inte förtar det magin även för mig”, sa han och det fanns inget mer att diskutera.
Igår kväll kom den barske mannens exempel för 10 år sen i Dortmund tillbaka till mig här i Leipzig.
Jag hade köpt biljetter till Juloratoriet i Bachs egen kyrka, Thomaskyrkan. För en som matats med Bach sen barnsben var det en storartad upplevelse att sitta intill Bachs grav och höra musiken på det ursprungliga stället.
Den berömda inledningen hade knappt klingat ut förrän jag noterade att bänkgrannen satt och surfade och skrev meddelanden.
I den korta pausen mellan tredje och fjärde kantaten sa jag till.
Mannen blev perplex av frågan, det märktes, men utan att klaga sa han, inga problem och sen kom den inte upp igen.
Bra där, det är sannerligen en konst att kunna ta en vänlig tillsägelse på ett icke-passivaggressivt sätt också.
Och resten av konserten, när mobildistraktionen var borta, flödade tankarna. Plötsligt slog det mig att Bach, Luther och reformationen och Nietzsche och Wagner och murens fall 1989 med flera viktiga personer och händelser, har sina vaggor just i det här området i Tyskland, i en ungefär drygt 10 mils radie i alla väderstreck rakt ut från Leipzig.
Och flera av de mest intensiva måndagsdemonstrationerna mot den nuvarande regeringens energi- och Rysslandspolitik genomförs också i städer i det här området och det händer att på dem den ”tyska riket-fanan” svingas av någon Reichsbürger.
Ja, det slog mig där i Bachmusikens brus att den tyska historien är så dramatisk, inte minst med Leipzig som utgångspunkt, så full av omstarter, delningar, murar, krossade livsöden, förlorade livsverk och ändrade gränser, händelser så stora att steget till farlig bitterhet för en del inte som råkar ut för den inte blir så långt och att det nog måste tas med som en viktig grogrund i alla fall till varför vissa tyskar, trots demokratins otroliga stabilitet i landet sen årtionden tillbaka, uppenbarligen drömmer om något annat.
Det är nog ingen tillfällighet att den misstänkte ledaren för terrorgruppen, den 71-årige adelsmannen, Henrik XIII, tydligen har förlorat flera av sina mångåriga rättstvister för att få tillbaka fastigheter och ägodelar som tvångsomhändertogs ifrån hans släkt under DDR-tiden.
Det finns förstås flera andra förklaringar, som jag berört i rapporteringen, och bara för att man utsatts av den dramatiska, så ofta omvälvande tyska historien, så urskuldar det förstås ingen statskuppsvilja. Men denna faktor, tror jag nu efter mina mobilfria och tankeflödande kväll under Thomaskyrkans höga valv och till Bach eviga musik, måste med i ekvationen om man vill förstå.
Så nästa gång på en konstupplevelse eller idrottsevenemang du störs av någon som hellre håller på med mobilen, våga luta dig fram och väs ”runter mit dem Handy” och se, dina tankar kommer flöda.
Daniel Alling, Leipzig
[email protected] -
Ann är uppjagad av alla spermaharar som spridit sin säd i hemlighet under åren. Vad får en läkare att leka gud? Makt? Rasbiologiska förtecken? Storhetsvansinne eller Nietzsches tankar om övermänniskan som ska sprida sin säd vidare för att skapa en superavkomma? Mickes känsla för premiärer och kärlek. Margaux Dietz eventuella straff och livet på en pinne!
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Hur gick det egentligen till när Nietzsche blev galen, och varför spökar Lasse Hallström i huvudet på Christer? Välkomna hem till oss igen denna utmärkta söndag.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Skådespelaren Stina Ekblad var en ung flicka när hon för första gången läste en dikt av den finlandssvenska poeten Edith Södergran: "Upplevelsen sitter mycket djupt, jag fick en fysisk chock."
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
POETEN EDITH SÖDERGRAN – EN AV DE FÖRSTA MODERNISTERNA PÅ SVENSKAEdith Södergran (1892-1923) föddes i Sankt Petersburg, Ryssland. Den finlandssvenska familjen Södergran var välbärgad, men förlorade sina tillgångar efter ryska revolutionen 1917. Den unga Edith Södergran gick i en dyr skola, studerade flera språk och började först skriva poesi på tyska. 1907 god fadern dog i TBC och året efter fick även hon sjukdomen. Under många år vistades hon på sanatorier i Finland och Schweiz och tog del av tidens nya litterära strömningar. Redan med sin första diktsamling 1916, "Dikter", bröt Södergran ny mark med orimmade dikter och ett starkt jag i centrum. Nästa bok, "Septemberlyran", orsakade stor debatt när hon i futuristisk anda och inspirerad av Nietzsches övermänniskoideal utropade sig som ledare för den nya tiden. Med fem böcker under sin livstid och den postumt utgivna Landet som icke är räknas Edith Södergran som en av dom första modernisterna och främsta lyrikerna i Norden.
STINA EKBLAD HAR EN LIVSLÅNG RELATION TILL EDITH SÖDERGRAN
På midsommardagen 1923 dog Edith Södergran av lungsoten, endast 31 år gammal.Stina Ekblad är skådespelare, men har också gett ut dikter och självbiografin "Här brusar strömmen förbi". Hon utbildade sig till skådespelare vid Odense Teater, har arbetat på bland annat Stockholms stadsteater och blev fast anställd på Dramaten i Stockholm 1988. Hon har också medverkat i TV-serier och spelfilmer, till exempel som Agnes von Krusenstjerna i "Amorosa" regisserad av Mai Zetterling 1986. Hon är en mycket uppskattad recitatör och har under många år läst poesi av Edith Södergran på scenen, i radio och på skivinspelningar. Stina Ekblad är hedersdoktor vid Stockholms universitet och har undervisat på Teaterhögskolan i Stockholm.
GUNNAR BOLIN – KULTURJOURNALIST PÅ SVERIGES RADIOProgramledare Gunnar Bolin är mångårig medarbetare på Sveriges Radio och har arbetat på kulturredaktionen sedan 1989. Förutom otaliga radioinslag har han också skrivit två böcker: "Hovjuvelerarens barn" och "Bibliotekarien i Magdeburg".
Producent: Maria Götselius
-
Måste man vara antingen moralist eller nazist? Erik har läst Nietzsches skandalessä Tragedins födelse och försöker navigera mellan männen med mustascherna.
-
Syfilis följde med Columbus sjömän från den nya världen och fick snabb spridning i Europa. Syfilis smittade främst vid sex och någon riktigt bra behandling kom inte förrän penicillin började användas brett efter andra världskriget. I slutet på 1800-talet drabbade 15 procent av den manliga befolkningen i Europa.
Sjukdomen som orsakar oerhörda plågor hos den drabbade med smärtor, deformationer, förlorade extremiteter och i sitt sista stadium galenskap. I tongivande kretsar som författare och konstnärer var syfilis mycket vanligt, men sjukdom avhandlas ofta kodad form eftersom den var så skamlig.
I detta avsnitt av podden Historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med litteraturvetaren Agneta Rahikainen som skrivit boken Smittans rike: Om syfilis i konst, kultur och kropp.
Listan på kända personer med syfilis kan göras lång från politikern Cesare Borgia i renässansens Italien, till poeten Charles Baudelaire i 1800-talets Paris, filosofen Nietzsche i Tyskland. Kompositören Ludwig van Beethoven i Österrike och konstnären Anders Zorn i Sverige. En del hävdar att Adolf Hitler led av syfilis.
Både Carl-Michael Bellman och Lasse Lucidor diktade om syfilis, men även om samtiden förstod vad sångerna handlade om är det inte alltid tydligt vad som menas med att akta näsan idag när syfilis är en ganska ovanlig och behandlingsbar sjukdom.
Inom dekadenslitteraturens författare på 1800-talet var syfilis inget författarna skämdes för, utan snarare ett bevis på virilitet.
”För en fransman är det otänkbart att uppnå medelåldern utan att fått syfilis och Hederslegionen.” skrev författaren André Gide och hans uttalande visar vilken spridning syfilis hade under 1800-talet och det tidiga 1900-talet.
I Frankrike uppskattades cirka 150 000 personer årligen dö till följd av syfilis och sjukdomen drabbade människor i alla samhällsklasser. De existerande behandlingarna med kvicksilver och malaria kunde ofta döda patienterna.
De första anteckningarna om en syfilisepidemi i Europa gjordes åren 1494/1495 i Neapel, Italien under en fransk invasion och fick först namnet ”Neapolitanska sjukan”, i Frankrike kom den att kallas ”Italienska sjukan”. Efter att ha fått fäste i Frankrike genom att sprida av de återvändande franska trupperna blev den bland annat i Tyskland känd som ”Franska sjukan”; en äldre benämning som fortfarande används. Vid sidan av fransosen är pocker det vanligaste äldre svenska namnet.
Skelett äldre än 1500 e.Kr. som uppvisar syfilis har endast återfunnits på den amerikanska kontinenten. Skelett från precolumbianska gravar i Centralamerika bär till exempel tydliga tecken på sjukdomen. I samtida källor beskrivs också den sjukdom Columbus sjömän hade med sig hem från Amerika 1493.
Lyssna också på När en handfull män erövrade Latinamerika och Smittorna som dödar mer än kulor och granater.
Bild Gustav-Adolf Mossa, The Dead Women (Les Mortes), 1908.
Musik: Beethoven Symphony #9 med Craig Austin, Storyblocks Audio.
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Allt är meningslöst. Ingenting betyder något. Gott och ont, rätt och fel är bara ett jagande efter vind.
I tomrummet avkläds vi alla tankar och uppfattningar. Trots att den moderna världen delvis blivit till genom mötet med mörkret i detta rum, framstår det för oss som obehagligt och skrämmande.
Vi ryggar undan och stänger igen dörren. Inte främst för att det kanske skulle finnas något där inne som skrämmer oss. Utan snarare för att där, blir allt tomt. Kylan är så kompakt. Så total. Där inne finns den sanning som avkläder oss alla lager av lögner förutan vilka, vi skulle gå under.
Gud är död, skriver Nietzsche. Ja, den medeltida Gudsuppfattningen gick under i tomrummet. Men var det som dog, kanske bara våra tankar? I tomrummet finns en hemlig passage till den fördolda solen, som bara öppnas för den som gått in i mörkret och stängt dörren efter sig. Det var i bidandet i detta rum som Dionysios Areopagiten skrev sin mest kända text. Ett litet mästerverk på bara några sidor som inleds med en bön till en Gud som dväljs i den djupaste skuggan, i ett strålande mörker.
Länk till chatgrupp på signal:
https://signal.group/#CjQKIDZAFjacbg7E1B_VxHjM7pzg5kkc5SZZ3oZPmdidRVIZEhBhvIKnEEyqETf7cTnHsGY-
Mer från vårt instagramkonto:
https://www.instagram.com/p/CerzxvDN5eP/Musik och ljud av Aionarch:
Aionarch | Spotify
-
Charlotte Brontë axlade inte konstens klimatansvar, ändå har hon bidragit till minskat bilåkande. Författaren Isabella Nilsson reflekterar över den eventuella nyttan med konst och människor.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Uppläsare Sofia Strandberg.
I klimatkristider och andra humanitära kristider är det naturligt att vi ställer oss frågan om konstens och kulturutövarnas roll och ansvar, deras potentiella bidrag till problemets lösning. Men inte sällan uppmuntras – eller snarare åläggs – konstnären att bli aktivist. Hur ska konst vara skapt, frågar vi oss, för att effektivast förändra världen?
Jag tycker att den som får en sådan fråga bör svara som Stina Oscarson: ”att den förändring konst har möjlighet att skapa ligger bortom vår föreställningshorisont”. Oscarson tror att konst absolut kan förändra världen, men att vi aldrig kan förutspå exakt på vilket vis. “Det kan alltså gå hur som helst. Och det är att sätta sig på mycket höga hästar om man tror sig kunna kontrollera resultatet. Att kunna förutse vilka tankar och känslor som i mötet med konsten kommer att väckas inom en människa och vad hen sedan väljer att göra med dessa”, skriver hon. Låt mig ta ett exempel från mitt eget liv:
I november, när de två kilometrarna mellan mig och mataffären ligger inbäddade i ett yllefuktigt töcken av mörker, regn och snålblåst, finns det bara en enda person i världen som kan övertyga mig om att avböja mammas erbjudande om bilskjuts, till förmån för en klimatförnuftig utsläppsfri promenad. Denna enda person skulle ha kunnat heta Greta, men eftersom jag är en obotlig romantiker och verklighetsfrånvänd bokmal med en ofrivillig dragning åt tragik och patetik, så heter hon Jane. Jane Eyre, närmare bestämt. Bara genom att hela vägen till affären unna mig själv att leka att jag är den i stormnatten irrande romanhjältinnan Jane Eyre, som hjärtekrossad och tappert och övergivet stretar sig fram över den karga engelska heden – så blek! så febrig! så modig! – lyckas jag uppbåda tillräckligt med själsstyrka för att följa mitt klimatsamvetes röst. (Mr Rochester! yrar jag när jag utmattad segnar ner på en bänk vid självscanningsapparaterna.)
På sanning: mer än någon annan konst har Charlotte Brontës romantiska svärmerier på detta sätt bidragit till minskat bilåkande i mitt liv. Ändå saknar hennes romaner varje tillstymmelse till klimataktivistiskt budskap eller ögonöppnande miljömedvetenhet. Inte en enda liten fjuttig konstnärlig gestaltning av flygskam kan hon erbjuda läsaren. Charlotte Brontë är helt enkelt inte en författare som axlat konstens klimatansvar. Det beror säkert delvis på det faktum att hon varit död i sisådär 150 år, men likväl: romanen “Jane Eyre” borde inte kunna räknas till sådan konst som har kraft att minska människors koldioxidutsläpp och hjälpa dem att ställa om till en miljömässigt hållbar livsstil. Ändå måste vi, givet min nyss återgivna empiriska erfarenhet, räkna “Jane Eyre” till just sådan konst. Jag är alltså ytterst benägen att hålla med Stina Oscarson. Jag tror att kulturen lika väl som naturen mår bäst av artrikedom och mångfald. Litteraturen behöver talskrivare som Greta Thunberg, den behöver kärleksromanförfattare som Charlotte Brontë, den behöver kulturskribenter som Stina Oscarson, och kanske till och med en nonsenspoet som undertecknad. Vi författare kan liksom inte helt egenmäktigt och självrättfärdigt låta kalhugga bokskogen i syfte att plantera nyttoväxter i dess ställe. Ett sådant tuktande vore sorgligt kontraproduktivt och dessutom fåfängt på gränsen till storhetsvansinnigt.
Mångfaldens nödvändighet gäller, det tåls att inskärpas, naturligtvis inte bara för litteraturen och konsten men också för livet i stort. Även den förändring ett människoliv kan skapa ligger bortom vår föreställningahorisont. Vill säga, att bedöma huruvida ett liv är “lyckligt” eller “olyckligt” är kanske inte oöverstigligt svårt, om inte annat kan man ju fråga den som livet tillhör. Men att bedöma huruvida ett liv är “nyttigt” eller “onyttigt”, det är omöjligt. Varken livets ägare eller någon annan människa har den typ av överblick som skulle krävas. Ett till synes meningslöst och förspillt liv kan mycket väl utgöra en bit i ett ännu inte färdiglagt världspussel. Alla tråkiga intetsägande helgrå pusselbitar kanske tillsammans bildar hjältens listiga lösskägg, eller mynningen till en magisk grotta, eller en hundvalps mjuka päls. Medans tvärtom en vackert brokig pusselbit med glitter och silverstänk kanske visar sig utgöra en bit av den onda trollkarlens trolldryck! Så menar till exempel Nietzsche när han i Den glada vetenskapen påpekar att fastän en väldigt genial individ bidrar med mycket gott till världen kan hennes samlade inverkan på mänskligheten ändå vara skadlig. Detta eftersom, förklarar han, mindre heroiska naturer riskerar att gå under när de försöker leva med geniet som förebild; den lilla skarans hjältedåd väcker den stora massans självförakt. Spontant kan jag ju tänka då, att i så fall kanske vi klenare människor behöver jobba lite på vår självkänsla, snarare än att lasta genierna för deras oefterhärmliga genialitet. Men Nietzsche har en poäng: det är fullt möjligt att orsaka skada med det bästa man har, och lika möjligt, måste vi anta, att komma till nytta och vara till glädje med sitt livs sämsta. Vi repeterar Oscarsons ord “Det kan alltså gå hur som helst. Och det är att sätta sig på mycket höga hästar om man tror sig kunna kontrollera resultatet.”
För egen del var jag under många år heltidssjukskriven till följd av svårt tvångssyndrom. Periodvis oförmögen att lämna lägenheten, insnärjd i min egen paranoida värld av magiskt tänkande, har jag knappast varit sinnebilden av en nyttig samhällsmedborgare. Ofta har jag känt mig värdelös, och också faktiskt varit det, enligt mångas sätt att räkna. Men kanske kommer även mitt nervösa livsverk att gå åtminstone plus minus noll till slut? Det positiva behöver som vi har sett inte alltid ha sin upprinnelse i något positivt. Även något otrevligt kan på märkliga omvägar få oväntat trevliga följder. För att citera min lillasyster, som en morgon fundersamt mellan müslituggorna utbrast:
“Isabella, tror du inte man skulle kunna bygga en nöjespark baserad på dina tvångstankar?”
Hm. Osvuret är bäst. Men det man förlorar på gungorna tar man igen i karusellen. Soten är boten och boten är soten – och såväl soten som boten är, om vi ska tro på vad en väldigt vis man en gång sade, tomhet idel tomhet och ett jagande efter vind.
Isabella Nilsson, författare även känd som Nonsensprinsessan
I texten refereras till en text av Stina Oscarsson i Svenska Dagbladet den 6 augusti 2019. Artikeln endast tillgänglig för prenumeranter: https://www.svd.se/a/8mxypd/inte-kulturens-uppgift-att-radda-demokratin
Bilden är en illustration baserad på Georges Michels (1763-1843) målning "Moorland, The Storm Cloud": https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Georges_Michel_(1763-1843)_-_Moorland,_The_Storm_Cloud_-_35.534_-_Burrell_Collection.jpg och ett fotografi av skådespelerskan Charlotte Thompson (1843-1898) i rollen som Jane Eyre: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Charlotte_Thompson_as_Jane_Eyre_-_NYPL_ps_the_2712.jpg
-
Krig, förödelse och död. Avsnitt 151 blir det inte muntert någonstans. Vi försöker förstå oss på Rysslands oprovocerade angrepp på Ukraina och vad som lett fram till pågående konflikt. Vi tittar lite på landets historia, den starka nationalismen och diskuterar två dokumentärfilmer som aktualiserats på nytt. Men Metalpodden handlar ju först och främst om musik och därför gör vi en kort djupdykning ner i obskyra ukrainska metalband; allt från landets första thrash-band, till post-metal, dissonant och modern black, mathcore och kvinnliga enmansband. Ingen kan inte göra allt, men alla kan göra något. Se detta som det lilla strået till den enorma stack som är kriget i Ukraina just nu.
Spellista:
Foo Fighters - White Limo (Wasting Light / RCA)
Bezmir - Arrival (Void / Werewolf)
1914 - Pillars Of Fire (The Battle Of Messines (Where Fear And Weapons Meet / Napalm)
Adem - Ballast (Time Of Madness / Moon)
Nug - Radiance (Alter Ego / Willowtip)
Khors - Blissforsaken (Where The Word Acquires Eternity / Ashen Dominion)
The Nietzsche - The Golden Radio (S/t / Venona)
Grave Circles - When Birthgivers Recognize The Atrocity (Tome II / Les Acteurs de l'Ombre)
Sidus Atrum - Breath Of Agony (Spiral Of Life / Kvlt Und Kaos)
-
Det pågår en kamp om sanningen, om berättelsen eller narrativet gällande kriget i Ukraina. Finns det en sanning?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stora delar av det ryska folket serveras en bild av att Ryssland har en moralisk plikt att skydda sig mot fienden och “fascisterna i Ukraina som hotar Ryssland”. I Sverige och EU har vi en helt annan världsbild.
Finns det rätt och fel, sant och falskt om bakgrunden till detta krig eller bara olika världsbilder, olika perspektiv och narrativ? Med filosofiska termer: Värde- och kunskapsrelativism eller -objektivism? Nietzsche hävdade att “Sanningen är i likhet med moralen, något relativt. Det finns inga sanningar, bara tolkningar.”
- Laat meer zien
