Norman Mailer Podcasts

  • Registret står inte särskilt högt i kurs i Sverige, men i England finns ett eget skrå för indexmakare. Fredrik Sjöberg gör några nedslag i bokregistrets fascinerande historia.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Den amerikanske författaren Norman Mailer sägs ha varit både fåfäng och självupptagen. Alla som känner någon författare vet att egenskaperna i fråga inte var unika för just honom, men möjligen var han ändå värre än andra. Så berättas till exempel att han brukade börja läsningen av nya böcker med att leta i registret efter sitt eget namn, vilket för yngre lyssnare kan jämföras med att googla sig själv, alltså en vederbörligen skambelagd form av självbefläckelse.

    Detta visste Mailers kollega William Buckley, så när han en gång på 1960-talet skickade en av sina många böcker till Mailer, skrev han ingen dedikation på försättsbladet, sådär som man brukar göra. Istället slog han upp sidan 339, tog fram sin röda kulspetspenna och plitade dit ett hurtfriskt ”Hi there!”, intill registerordet ”Mailer, Norman”. Hur denne uppfattade tilltaget är inte känt, men eftersom han behöll boken livet ut får man anta att han tog det med fattning.

    Själv skriver jag dedikationer med blyerts, helt enkelt av hänsyn till mottagarna. Alla äger ett suddgummi och ibland är dedicerade böcker bara ett kvitto på att ingen brydde sig om att köpa dem, varför upphovsmannen tvingades ge bort dem. Zoologen Olof Ryberg, även kallad Lopp-Olle, är ett bra exempel. Hans avhandling om de svenska fladdermössens parasitfauna är väldigt svår att få tag på utan dedikation; ibland är det flera stycken, för när böckerna kom ut på andrahandsmarknaden köpte han dem själv och gav bort dem igen.

    Men vi kommer bort från ämnet, som inte är dedikationer, utan själva registret, vars utveckling från medeltiden och framåt visar sig vara en intressant historia. Den som en vacker dag gör sig omaket att röja upp i mitt efterlämnade bibliotek ska upptäcka att nästan allt är fackböcker i vitt skilda ämnen, men med en sak gemensam: i alla finns register. Sådana böcker brukar jag nämligen spara. De utan register brukar jag kasta bort eller dumpa på närmsta antikvariat. Att läsa dem kan vara nog så nöjsamt, men sen är de oanvändbara.

    Ämnet belyses i boken Index, A History of the, av engelsmannen Dennis Duncan. Registrets historia, alltså. Lite begränsat kan tyckas, men faktum är att också de som med diagnosmanualmässig hetta verkligen älskar förteckningar i alfabetisk ordning har mycket nytt att lära. Oväntade saker, som att Erasmus av Rotterdam på 1500-talet skrev en hel bok där han strök texten och endast gav ut registret. Folk läser ändå inget annat, sa han surt.

    Till pjäsen hör även att boktryckare, åtminstone i England, förr kunde komponera fientliga register för att på den vägen kritisera böckernas innehåll. Många politiska strider utspelade sig i registren, och även rent litterära debatter, varav det bästa exemplet är en 1700-talsroman som hette The Man of Feeling och som senare, under den viktorianska eran, ansågs beskriva en man av alltför klent virke, så när en litteraturprofessor gav ut den där romanen igen försåg han den med ett Index of tears, ett register som förtecknar alla de ställen där huvudpersonen gråter. Den sträve professorn ville därmed visa sitt förakt för bokens, som det hette, emotionella inkontinens. Det blev ett långt register, och då var han ändå tydlig med att han bara förtecknade tårar, inte suckar och snyftningar.

    Här bör inflikas att vi i Sverige har lite andra traditioner, liksom enklare. Skönlitteratur har över huvud taget sällan register och fackböcker avslutas oftast bara med ett personregister som görs i all hast av redaktören eller korrekturläsaren. Den brittiska litteraturens mer avancerade sakregister har sin grund i att man där håller sig med professionella registermakare som är organiserade i Society of Indexers, en intresseorganisation som säkert har egna julfester också, då man samlas och sänker en bägare på någon avsides pub och gratulerar varandra till särskilt lyckade uppslagsord.

    Även fransmännen är av tradition påfallande noga, låt vara att ingen ännu har lyckats upprepa den bragd som vid mitten av 1800-talet utfördes av den katolske teologen Jacques Paul Migne. Han kom på den briljanta idén att låta trycka samtliga kyrkofäder i ett enda bokverk. Sagt och gjort. Verket Patrologia Latina gavs ut i 217 volymer, vilket oss emellan låter som ett sömnpiller för elefanter; hur som helst var det slutligen dags att skriva registret. Detta kom att omfatta fyra tjocka böcker och var så detaljerat att man till sist fann sig tvungen att även göra ett register till registret. Enligt legenden ska den fromme prästen ha hyrt in femtio registermakare som arbetade oavbrutet i tio år.

    Från början, före Gutenberg och boktryckarkonsten, var det naturligt nog mest kyrkans män som höll på med register och innehållsförteckningar, allt för att underlätta spridningen av Bibelns djupsinnigheter, men det hela komplicerades av att böckerna då skrevs för hand av kopister, och inte ens Bibeln var indelad i kapitel och verser på den tiden, så det var ofta svårt att hitta. Den alfabetiska ordningen upptäcktes visserligen redan under antiken, men det krävdes en helt annan innovation för att man skulle få snurr på verksamheten och vi talar nu om den litterära världens motsvarighet till uppfinningen av hjulet, nämligen sidnumreringen.

    Detta tekniska alexanderhugg inträffade år 1470, två år efter Gutenbergs död. Böcker tryckta på papper hade således funnits en tid, men ingen hade förut kommit på det där med paginering. Nuförtiden är sidnumren så självklara att vi inte tänker på vilken revolution de innebar.

    Fast det är klart, undantag finns. Det vore tjänstefel att här inte nämna Lars Norén, vars dagböcker väckte sådan uppståndelse, inte bara på grund av att författaren ansågs vara både fåfäng och självupptagen, utan också för att hans med god marginal tusensidiga böcker saknar sidnummer. Detta retade framför allt kulturjournalister. De skribenter Norén beskrev som idioter, och de var många, kunde nu inte tipsa varandra om vilken sida angreppet fanns på.

    Kanske, slår det mig, sitter nu den gode Norén i sin himmel och ler ikapp med Erasmus av Rotterdam under överinseende av Sankte Per, vars blick för människornas brott rimligen leder till slutsatsen att förtal av journalister ändå inte är så farligt. Förresten går väl skärselden på sparlåga av energipolitiska skäl, och i det läget får man prioritera, naturligtvis med utgångspunkt från syndaregistret – som säkerligen, tråkigt nog, är längst av alla.

    Fredrik Sjöberg, författare och biolog

     

    Litteratur

    Dennis Duncan: Index, A History of the – Bookish Adventure from Medieval Manuscripts to the Digital Age. W. W. Norton Company, 2022.

     

  • I skuggan av betongen

    Vi besöker författaren John Ajvide Lindqvist i hans hem i skärgårdsidyllen Rådmansö för att prata om den gråa, trista förorten som motiv och miljö i skräckfiktionen. John Ajvide Lindqvist är Sveriges genom tiderna störste skräckförfattare och behöver ingen vidare presentation. Tomas och Lars säger: Nu är han äntligen här. Vi pratar också om: Låt den rätte komma in, By på höjden, Låt de gamla drömmarna dö, X - den sista platsen, Blackeberg, spökbacken, dödsbacken, “Får vi din moppe?”-grafittin, den opublicerade diktsamlingen Blackeberg: onaturliga mötesplatser, Sommaren 1985, socialdemokratins glansdagar, Rörelsen - den andra platsen, Tage Erlander, Hanteringen av odöda, Pappersväggar, Clive Barker, The Forbidden, Candyman, Råslätt, Norrahammar, urban legends, världens bästa skräcknovell In the Hills the Cities, De dödas röster, den outgivna radioföljetongen Nattkirurgen, Lilla stjärna, Norman Mailer - nej: Truman Capote! - nej: Raymond Chandler! - amerikanska filmbolagsblåsningar, Svarta Madame kom fram, Ouija-bräden, Matt Reeves, Let Me In, Tomas Alfredsson, Kvinnan i det låsta rummet, Rolf Lassgård, pjäsen och platsen Storstugan, Vänligheten, Patrick Bateman, William Shakespeare, Fjodor Dostojevskij, Brott och straff, Elias Canetti, Stephen King, Mr Harrigan’s Phone, Tabitha Jane Spruce, Finders Keepers, The Dead Zone, Verkligheten, Samantha Fox, Mats Strandberg, Anders Fager, Mariana Enríquez, Vår del av natten, Det vi förlorade i elden, pjäsen De obehöriga, Peter Andersson, Ann Petrén, Leif Andrée, Mia Ajvide, Sulky och Bebbe regerar okej, Ordfront Förlag och självklart något om att alla egentligen är socialdemokrater innerst inne. Patreon-lyssnare avnjuter dubbel speltid där snacket fortsätter om allt från strömmingsfiske i gryningen till det kronologiska flödesschemat i TV-spelet Forbidden Siren. Nu är han äntligen här. Nostalgi, löst tyckande och akademisk analys.

  • Vad händer med litteraturen när författaren blir en offentlig person, en talare och influencer? Om det är ett problem så är det i alla fall inget nytt problem. Det menar Mikael Timm i den här essän.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ”Författare kan alla bli – boka en föreläsning och bli expert” lockar en annons på nätet. Här finns också en bok om hur man som författare skall se till att hamna i tv-soffan.

    I Odysséen finns en scen där Odysseus kommer till fajakernas ö. På kvällen blir han inbjuden att tala om sina resor. Hovet sitter i festsalen, i mörkret lyssnar folket. I Homeros dikt har Odysseus själv upplevt de faror han berättar om. Den där kvällen är han författare och skådespelare i samma person och därmed en förebild för vår tids mediale författare. Den berättare som sätter sig i tv-soffan bör likt Odysseus se till så att kropp och ord bli ett.

    Lärarna på författarkursen i annonsen har förstås skrivit böcker, men de är också artister, präster, atleter, metrologer, forskare, ståuppkomiker, entreprenörer, ingenjörer, fotografer, kockar – ja, de är mer kända i dessa funktioner än som författare.

    Är detta ett exempel på Litteraturens sjunkande status?

    Nej, jag tror inte det. Snarare innebär författarnas medieaktiviteter en återkoppling till 1800-talet då författaren blev både samhällskritiker och underhållare – ibland bägge delarna.

    TV-soffans gäst som sitter där för att hen skrivit en bok om något som verkar roligt bör kanske kallas estradör eftersom det gäller ”att spela sig själv” snarare än att vara sig själv. Författaren som gästar TV-soffan med ambitionen att ändra världen bör kanske, som Jan Myrdal, kalla sig skriftställare. Bägge hör hemma i en offentlighet där det skrivna ordet lever i bakgrunden, som underlag för vad som sägs och visas i bild.

    Författare har förstås varit offentliga personer sedan antiken. Innan massmedia föddes var Rousseau och Voltaire influencers i brev, middagskonversationer och offentliga tal.  Konsten att framträda och konsten att spela sig själv är sedan länge förbunden med det skrivna ordet.

    Den som lyckats bäst med att förena skrift och tal avled innan radion och televisionen fanns. Oscar Wilde blev känd under 1880-talet som föreläsare. Han turnerade i Amerika och Storbritannien och talade om allt möjligt: mode, heminredning, filosofi, hur man arrangerar blommor… men inte om sina pjäser – de hade han ännu inte skrivit.

    Efter turnéerna började verkligen Wilde skriva på allvar, men lite motvilligt - han föredrog att tala framför att skriva. Ändå fick både hans essäer, t ex den om socialism, och hans dikter en stor publik genom att författaren redan var känd, om inte annat så för in klädstil. Wilde fann skrivandet tråkigt ända tills han började författa de komedier som gjorde honom älskad. Då var han känd som Londons kvickaste man och teatern var den perfekta konstformen för denne briljante konversatör. Personerna i hans pjäser är vitsiga, impertinenta, repliksnabba och provocerande - som han själv.

    Att framträda i sällskapslivet var del av hans yrke, han arbetade medvetet med rösten och kläderna var valda med yttersta omsorg. Gästerna tog för vana att skriva ned vad han sagt när de kom hem och man vet att han provade olika versioner av repliker i salongerna innan han skrev in dem i pjäserna. Ja, han provade till och med tonfallen. George Bernard Shaw, som umgicks med Wilde, anmärkte att även om det gick att läsa Wildes repliker så kunde ingen leverera dem som han.

    Wilde testade också sina prosaberättelser i olika versioner som kunde ta rätt lång tid att framföra. Middagsgästerna accepterade Wildes teatralitet och att maten blev försenad, de var med på att sudda ut gränsen mellan privat och offentligt.

    Inte undra på att kritikerna betraktade verk och upphovsman som samma sak. I recensionerna anklagades Wilde för omoral – därför att hans gestalter uppfattades so omoraliska. Utdragen från rättegångarna emot honom är rena seminarier om ont och gott, konst och verklighet. Wilde svarade sina kritiker i domstolen och i tidningarna som publicerade brevväxlingar mellan Wilde och redaktörerna.

    Wilde fick alltså mycket uppmärksamhet och stor publik - men dålig kritik. Han sågs som en oseriös författare vilket berodde på att hans privatliv överskuggade hans texter. Och när han slutligen föll från den piedestal han rest åt sig var det i ett förtalsmål. I den processen krävdes en annan retorik än vad Wilde var mäktig och hans liv och författarkarriär krossades.

    Wilde var förvisso inte det sena 1800-talets ende offentlige författare men ingen annan skapade en så fascinerande författarroll. Därför förgriper Wilde tv:ns och radions tid. Ja, han är en nyckelfigur för den som vill förstå det offentliga samtalet. Hans användning av paradoxer, sättet att tala skämtsamt om viktiga ting och allvarligt om oviktiga fungerar perfekt i tv-studion. Och åtskilliga tv-serier har lånat grepp från Wildes pjäser

    Återstår de författare som skriver utan vilja uppnå ett samhälleligt eller teatralt mål. De syns nästan aldrig i den mediala offentligheten. Låt oss kalla dem diktare. De är text, inte fysisk närvaro och påminner om den tid när det skrivna ordet dominerade offentligheten.

    Idag är det skrivna ordet fortfarande viktigt, men det tar en omväg till läsarna via scenen. Gestaltning innebär att estradören och debattören blir sitt eget registrerade varumärke. Texten blir kropp. Det gäller inte bara inom populärkulturen utan också författare som Jean Paul Sartre, Norman Mailer, Simone de Beauvoir, Günther Grass och Marguerite Duras. Deras verk liknar förvisso inte Oscar Wildes men icke desto mindre finns en koppling. Dessa namnkunniga författarna var kanske inte lika skickliga i självgestaltning som Wilde – men de visste de vad de ville göra framför en mikrofon.

    Men hur ofta möter man sådana författare i media? När det är som är som värst är bokskrivaren en offentlig figur i flugviktsklass: pratsam, alltid beredd att hala fram en åsikt om vad som helst.

    Pinsamt, men knappast skadligt för litteraturen. Kanske har de pratsamma litteratörerna till och med skapat en ny genre. Jag tänker på Jean-Paul Sartre som när han förlorade synen och inte längre kunde skriva utvecklade intervjun till en konstart. Några av hans bästa resonemang fördes i intervjuer som senare trycktes till exempel i böckerna Vad förmår litteraturen och Självporträtt. Willy Kyrklunds intervjusvar är små mästerverk av skarpsinne. Italo Calvinos och Borges föreläsningar var lika briljanta som deras böcker.

    Även estradören skapar i någon mening text. Det jag minns bäst av Stig Larssons verk är inte någon rad ur hans böcker och pjäser utan en radiointervju på 80-talet i vilket han sade att de flesta människor hellre skulle välja vackrare utseende än högre lön.

    Så om nu litteraturen måste slåss med media om vår tid. Om det politiska samtalet är i kris på grund av gaphalsar – ja, då kan måhända den talande författaren vara litteraturens och opinionsbildningens räddning.

    Fast Wilde skulle förstås ha sagt något dräpande om en sådan tanke…

    Mikael Timm

  • The Noble Art of Self Defence har sporten kallats, men i verkligheten är det en kampsport där det ofta handlar om att gå till attack. Möt kulturskribenten Åsa Sandell, som har en bakgrund som proffsboxare. Med sin unika inblick i sportens värld berättar hon om historierna, känslorna och varför folk går upp i ringen gång efter gång.


    Programledare: Fritte Fritzson

    Producent: Ida Wahlström

    Klippning: Gustav Wulff

    Signaturmelodi: Vacaciones - av Svantana i arrangemang av Daniel Aldermark


    Facebook: https://www.facebook.com/alltduvelatveta/

    Instagram: @alltduvelatveta / @frittefritzson

    Twitter: @frittefritzson


    Har du förslag på avsnitt eller experter: Gå in på www.fritte.se och leta dig fram till kontakt!

    Podden presenteras i samarbete med Acast


    Böcker om boxning


    Norman Mailer: The Fight, 1975

    Joyce Carol Oates: On Boxing (Om boxning), 1988

    Torbjörn Säfve: En gentleman äntrar ringen : tio berättelser om boxning, 2019

    Åsa Sandell, Själ & Hjärta, 2020


    Filmer om boxning


    Rocky, regi John G. Avildsen, 1976 (med manus och medverkan av Sylvester Stallone)

    Raging Bull, regi Martin Scorsese, 1980 (med Robert de Niro)

    When We Where Kings, regi Leon Gast, 1996 (om The Rumble in the Jungle)

    Milton Dollar Baby, regi Clint Eastwood, 2004 (med Eastwood och Hillary Swank)

    Cinderella Man, regi Ron Howard, 2005 (med Russel Crowe)

    Become a member at https://plus.acast.com/s/alltduvelatveta.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Paul Bowles skickade ut amerikanerna i öknen i sin debutroman Den skyddande himlen från 1949. Han var kompositör och gift med författaren Jane Bowles och kom till Nordafrika på fyrtiotalet och blev kvar där till sin död 1999.

    Han var kompis med Gertrude Stein och Truman Capote och alla beatpoeterna. På åttiotalet fick en han en renässans, unga adepter kom vallfärdande till hans hem i Tanger i Marocko. Då var Jane redan död på mentalsjukhus i Spanien, hon hade alltid mer ångest mer skrivkramp, men hon fick till romanen Två allvarligt sinnade damer och några pjäser. Norman Mailer har sagt att Paul Bowles öppnade litteraturen för morden, drogerna, incesten, orgiens rop, civilisationens slut, inte illa, och det slog uppenbarligen an."Du skapar en karaktär och tänker ut det värsta som skulle kunna hända honom eller henne, och sen låter du det hända. That is the pleasure of writing." I dagens K1 hör vi en intervju med honom från 1991, då Lena Gavelin besökte honom i hans hem i Tanger. Katarina Wikars ser om filmen Den skyddande himlen av Bertolucci med Debra Winger och John Malkovich som det äkta paret Kit och Port.De tar med sig sina egna trauman och missbruk ut i hettan och tomheten, var skulle de annars göra av dem? Port drivs av en längtan bort och aldrig tillbaka och när hans pass blir stulet känner han bara lättnad. Kit pimplar champagne i pumps av ödlehud, försöker förhålla sig till tusen förebud, identifiera alla omen, hon är kroniskt rädd för att ta ansvar för sitt eget liv.De kan inte röra varann, bara vid andra och knappt det, Kit väntar på en förändring utifrån, Port är instängd i sin egenhändigt byggda bur av ensamhet, de reser så fort, Port med tyfusen i kroppen ifrån sitt pass, må det aldrig komma tillbaka, Kit låter föras bort av karavanen, sin kropp hårdhänt användas, inga minnen mer, den dörren är stängd. Det finns inte längre några ord att tänka med. Bara himlen ser på, men det gör den inte och en dag skyddar den inte ens längre, den spricker och bakom den hålet, mörkret, ingenting.