Paris Podcasts

  • Farbröderna slår sina kloka (nåja) huvuden ihop å tipsar inför jul och för pågående chanuka!
    Allmän glad förvirring!

    I avsnittet nämns:
    Frisiert/Full Throttle
    Bandu/Bausack
    Bamboleo
    Stiga Bordshockey
    Waagemut
    Power Grid/Funkenschlag
    Catan
    Age of Steam
    Babylonia
    Calico
    Bunny Kingdom
    K2
    18XX
    Freie Fahrt/Free Ride
    1849
    1848
    Red Flags over Paris
    Fort Sumter
    Golem
    The Loop
    Big Book of Madness
    Lord of the Rings
    Robinson Crusoe
    The Adventures of Robin Hood
    Legends of Andor
    Above and Below
    SOL: Last Days of a Star
    Project L
    Ingenious/Einfach Genial
    Blokus
    Ragusa
    Watergate
    Paths of Glory
    Sekigehara
    Summoner Wars 2nd Edition
    Memoir 44
    Silver Bayonet
    Kingsbridge das Spiel
    Auf Achse

  • Om presenterna från Olympia i Paris och varför hon älskar hattar. Lisa Ekdahl berättar också om hur sociala medier har förändrat samtalet med publiken och varför makrill i tomatsås är toppen.

    Marit Bergman är artist och låtskrivare med snart 30 år på scenen. I programmet pratar hon med sina gäster om turnélivet med allt vad det innebär. I varje avsnitt gör de också helt unika versioner av gästens låtar ihop.Backstage med Marit Bergman, avsnitt 5:Lisa Ekdahl slog igenom med Vem vet 1994 och det självbetitlade albumet med flera andra hits som Öppna upp ditt fönster och Benen i kors. Hon har två parallella karriärer i Sverige och Frankrike och har spelat flera gånger på den legendariska scenen Olympia i Paris, där bland andra stjärnor som Edith Piaf uppträtt. Nyligen släppte Lisa Ekdahl sitt coveralbum Grand Songs. Hör henne berätta om varför det är bra att göra fel och om en av sina förebilder Bob Dylan. Tillsammans gör Lisa och Marit Bergman en lågmäld version av bland annat Hon har gjort sig fri, tillsammans med Mattias Blomdahl.

  • Utrikeskrönikan 3 december 2021.

    Pretoria, fredag.Just nu är det regn och långvarigt strömavbrott, på grund av att en lokal relästation brunnit ner. Nio dagar kan det bli. Den inte så miljövänliga bensindrivna generatorn surrar på och sprider bensinångor över trakten. Men så kan det vara. Betydligt enklare, ja till och med extremt mycket hårdare tillvaro har de krigare inom Oromo Liberation Army som jag träffade för bara några dagar sedan. En väpnad grupp som strider mot regeringen i Etiopien, där ett annat liv, en annan verklighet.Besöket där i gränstrakterna mellan Kenya och Etiopien hade föregåtts av tystlåtna diskreta möten i Nairobi, via krypterade chattar. När vi sedan efter krånglig logistik var framme där bland de ruffsiga unga krigarna, med etiopiska berg och brölet från dromedarer i bakgrunden, så var det svårt att inte charmas. Det kanske låter konstigt. Men så var det. Här handlade det om unga människor som dansade och sjöng kampsånger, tjejer som traskade runt med automatkarbiner över axeln som fnittrade lite generat när de såg min kamera. På ett sätt var det som att besöka ett ungdomsläger var som helt i världen.Det fanns en energi, en livsglädje här, även om det var inramat av uniformer och kulsprutor. Och på yttersta allvar. Det här är på liv och död. Och det var då jag kom på det jag har sett det här förut. Jag har charmats av gerillaromantiken tidigare. Liknande scener såg jag vid en skyttegrav i Eritrea för länge sedan. Unga människor med samma patronbälten i svart läder, samma ruffsiga frisyrer, samma energi som kommer av att idag lever jag, i morgon kan jag vara död. Och jag är inte den förste som charmats.Det gäller också en hel generation reportrar som följde 60-och 70-talens befrielserörelser, från Zimbabwe till Guinea-Bissau.Kalashnikovs ute i bushen, unga som drömmer om en bättre framtid, att bli av med oket från en tidigare härskare. Samma gerillarörelser som sedan segrade, men som utan undantag förvandlades till korrupta diktaturer. Då hade reportrarna som charmats redan åkt hem till London, Paris eller Stockholm för att skriva om annat, kanske som ett sätt att hantera sin besvikelse över det som inte blev. Däri inget nytt egentligen.Det som var nytt för mig denna gång var dock den storm som mötte mig på sociala medier, på epost. Hur snabbt det spreds, denna nyhet att jag varit och träffat en av parterna i det etiopiska inbördeskriget, som ett av få medier.Jag fick ett glatt mail från en oromo-kvinna i Australien, men det dränktes snabbt i en flodvåg av kritiska, gränsande till hotfulla mail från de som stödjer den etiopiska regeringen och premiärminister Abiy Ahmed.De flesta mailen var misstänkt lika i sina budskap och formuleringar, vilket tyder på att en hel del är koordinerat. Etiopien är idag ett extremt polariserat land. Och vad hatet och hoten kan resultera i har vi sett under det senaste året på slagfälten i landet. Men allt började på sociala medier. Krig och konflikter börjar med ord. Sen blir de handlingar. Det får man inte glömma bort.Richard Myrenberg, Pretoria richard.myrenberg@sverigesradio.se

  • Utrikeskrönikan onsdag 1 december 2021.

    Paris Onsdag, Frankrikes första dam, president Emmanuel Macrons fru Brigitte Macron har hamnat i blåsväder. Hon är en mycket diskret person så det hör inte till vanligheten. Men när Madame Macron fick frågan vad hon tyckte om att Frankrike nu fått sitt eget hen iel, som är en blandning mellan han il och hon elle, sa hon: "Franska språket är så vackert, och två pronomen räcker." Men det finns det många som inte håller med om. Till exempel alla de som varken vill definiera sig som kvinnor eller män. Enligt en undersökning från det franska opinionsinstitutet IFOP gäller det för 22% av de franska 18-30- åringarna. Dessa har nu alltså fått ett personligt pronomen på prov när ordboken Le Petit Robert tagit in ordet i sin digitala upplaga. Men de språkliga hindren för den gruppen stannar inte där. Det franska språket är ju som bekant otroligt könsfixerat. Alla substantiv är antingen maskulina eller feminina, vilket bestämmer vilka artiklar man ska använda och hur adjektiven ska böjas. Även verbformerna ändras i vissa fall, beroende på om det är en man eller kvinna som gör något. Till exempel: "en vacker pojke" översätts till "un beau garcon ", medan "en vacker flicka" blir "une belle fille". Ett neutralt sätt att beskriva vacker finns inte i ordboken, än. Även om jag såg fusionen belleau föreslås i en text om inkluderande språk. Vän av ordning skulle dock påminna om att den maskulina formen i franskan också har en neutral funktion. Till exempel: Om du behöver ett personligt pronomenen för en grupp på låt oss säga 19 kvinnor och en man tar du den manliga varianten för dom ils. Om snubben skulle behöva gå iväg ett slag är det dock den feminina varianten elles som gäller. Varför detta är självklart blir det allt svårare att förklara för unga kvinnor. När jag berättade om införandet av pronomenet iel hen för min 16-åriga dotter så var hennes spontana reaktion: "Wow, vad bra!" När jag sedan tillade: "Så framöver blir det en tredje form för alla pronomen, adjektiv, artiklar och verbändelser att läsa sig.", blev hon helt vit i ansiktet. Det var bland annat med tanke på sådana som hon som inte har franska som modersmål som utbildningsminister Jean-Michel Blanqer försökte argumentera mot införandet av iel. "Våra unga och invandrare har det tillräckligt tufft som det är med detta svåra språk." Ett enklare alternativ är ju att banta språket till att mer likna det svenska, så att både pojkar och flickor är vackra, helt enkelt. Istället för att lägga till en tredje form tar man bort en, förslagsvis den maskulina då för att det inte ska kännas så mossigt. Å andra sidan, vilket är syftet med språket? Förutom att kunna förstå, göra sig förstådd, och visa vem man är? En möjlighet att uttrycka sig exakt? En möjlighet att få sjunka in i en värld av nyanser och rikedomar? Då är det ju välkommet med nya uttryck, som sätter ord på samtiden. Det blir spännande att följa det franska språkets modernisering. För jag håller med Brigitte Macron. Franskan är så vacker. Men det räcker ju tyvärr oftast inte med att vara vacker. Marie Nilsson Boij, Paris marie.nilsson-boij@sverigeradio.se

  • Fördjupar dagens stora händelser i Sverige och världen.

    Nya Regeringen. Coronarapport. 46 år efter hennes död flyttas Josephine Bakers kvarlevor till Paris. Covidpass införs imorgon. Nato och Ukraina.

  • Vad är det som gör att ett medelålders par lämnar storstadspulsen för att bosätta sig mitt i en bokskog? Och dessutom bygger upp en verksamhet mitt ute i "ingenstans"....

    Bla om vägen dit pratar Anna och jag, men också om det bästa med att åldras, livet som modell i Hongkong & Paris och om den snygga kiropraktorn hon klev in hos för 30 år sedan. Och blev kvar.

    Anna berättar även om "förkylningen" hon drabbades av som nybliven mamma, som visade sig vara något helt annat.....

    Välkommen att sitta ned på ett 11-kaffe som inspirerar och berör!

  • Den tillbakadragne poeten Fernando Pessoa och den excentriske äventyraren, poeten och ockultisten Aleister Crowley hade inte mycket gemensamt på ytan. Så varför träffades de? Henrik Nilsson berättar.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2020.Några mil utanför Lissabon finns ett dramatiskt kustlandskap som kallas Boca do Inferno, Djävulsmunnen. Här slår och skummar Atlantens vågor mot klipporna, och vattenmassorna dånar i de underjordiska grottorna. En lång rad olyckor och självmord har ägt rum vid dessa stup genom åren. Det inte alla vet är att Boca do Inferno en gång i tiden också var skådeplatsen för en märklig episod som innefattar två huvudgestalter i mellankrigstidens avantgardistiska och ockultistiska strömningar. I vissa avseenden var de varandras diametrala motsatser: Den reserverade och melankoliske poeten Fernando Pessoa, vars liv till det yttre inte var särskilt dramatiskt. Och den excentriske magikern och författaren Aleister Crowley, som levde ett liv fullt av erotiska eskapader och bisarra utsvävningar.Det var det gemensamma intresset för ockultism och astrologi som ledde fram till den osannolika kontakten mellan Pessoa och Crowley. Under många år gjorde Pessoa horoskop över de mest skilda personligheter i historien och i sin egen samtid från diktare som Lord Byron och Goethe till diktatorer som Mussolini och Salazar. Men också över de olika fiktiva författarjag som han själv skapade, Pessoas så kallade heteronymer. När han vid ett tillfälle läste den första delen av engelsmannens självbiografiska bok The Confessions of Aleister Crowley upptäckte han att det horoskop som stod tryckt på en av de första sidorna var felaktigt uträknat. I ett brev till förlaget The Mandrake Press påpekade den internationellt helt okände Pessoa misstaget och fick då ett tacksamt svar från Crowley själv. Det blev början på en oregelbunden kontakt som skulle vara i nästan ett och ett halvt år.Under lång tid var inte alla delar av den här historien kända för allmänheten, eftersom de efterlämnade breven och manuskripten i Lissabon till skillnad från resten av Pessoas kvarlåtenskap var i privat ägo. Men 2008 förvärvade staten dokumenten i en uppmärksammad auktion. Litteraturvetaren Steffen Dix har samlat allt material i en portugisisk volym under titeln O Mistério da Boca do Inferno (Mysteriet vid Boca do Inferno). Här finns brevväxlingarna och tidningsklippen från den tiden men också det ofullständiga manus till en kriminalhistoria på engelska med titeln The Mouth of Hell som Pessoa skrev inspirerad av händelserna. Och som i likhet med nästan allting av den portugisiske författaren aldrig publicerades under hans livstid.Tidigt under deras brevväxling dyker tanken på ett personligt möte upp. Det är Crowley som är den pådrivande kraften, medan den mer tillbakadragne Pessoa förhåller sig avvaktande till planerna. Crowley vill av flera olika personliga skäl fly utomlands under en tid. I breven diskuterar han möjligheterna att öppna en sorts filial i Lissabon till en av sina hemliga ordnar. Pessoa vill å sin sida övertala Crowleys förlag att börja ge ut portugisiska verk, däribland en del av hans egna dikter.Den 2 september 1930 anländer till slut Aleister Crowley till Lissabons hamn, tillsammans med sin nittonåriga älskarinna Hanni Jaeger. Pessoa tar emot dem på kajen, och Crowley beskriver honom senare i sin dagbok som en mycket trevlig man. Någon språkbarriär fanns inte; Pessoa hade lärt sig engelska under skolgången i Sydafrika och använde det ofta i sitt arbete som frilansande översättare av affärsbrev. Ibland skrev han också egna dikter direkt på engelska.Under några dagar ägnar sig Crowley och Jaeger åt strandliv i Estoril utanför huvudstaden. Men de praktiserar också så kallad sexuell magi med en sådan livlighet att hotelledningen till slut ber dem att flytta. Mitt i turbulensen flyr den unga tyskan Jaeger på egen hand in till Lissabon. Vad Aleister Crowley gör under de följande dagarna har aldrig riktigt klarlagts. Men snart hittas ett brev under ett cigarettetui vid Boca do Inferno Djävulsmunnen där Crowley har skrivit till Hanni Jaeger: Jag kan inte leva utan dig. Det andra Boca do Inferno kommer att ta mig det kommer inte att vara lika hett som ditt! Det är en journalist vid namn Augusto Ferreira Gomes som har hittat meddelandet. Av en händelse råkar han också vara en av Fernando Pessoas närmsta vänner.Aleister Crowley är spårlöst försvunnen. Allt tyder på att han faktiskt har tagit sitt liv vid Boca do Inferno. Nyheten får stor uppmärksamhet i Portugal och når också den internationella pressen. Pessoa medverkar i polisförhör och skriver artiklar om händelsen utan att avslöja att han i själva verket haft en del i vad som egentligen är ett excentriskt upptåg. Ett upptåg som gnistrar av humor och ironi och där såväl Crowley som Pessoa får användning för sina gäckande masker. För snart dyker ockultisten livs levande upp i Paris och Berlin. Den engelske magikern fortsätter sitt utsvävande och skandalösa liv, och blir efter sin död en omhuldad gestalt i olika subkulturer.Vad kan allt detta ha betytt för Fernando Pessoa? Mötena med Aleister Crowley och episoden vid Boca do Inferno måste ha varit en tumultartad händelse i hans åtminstone till det yttre stillsamma liv. Jag föreställer mig att det hade en både uppiggande och något besvärande inverkan på honom; som när en clown oväntat dyker upp och vill att man ska bistå i ett underhållningsnummer. En av de mindre kända aspekterna av Pessoas mångfacetterade person var hans intresse för kriminallitteratur. Men till skillnad från många av vår tids deckarförfattare var det inte de politiska och sociala omständigheterna kring brottet som intresserade honom utan själva pusselläggandet, tankearbetet som leder fram till gåtans lösning. Den här sidan kommer till uttryck i Pessoas egna, ofullständiga försök i deckargenren framför allt då i The Mouth of Hell. Men snart övergav han projektet. På sätt och vis kan man säga att han hade viktigare saker för sig. Istället skulle hans halvheteronym Bernardo Soares aktiveras på nytt, bokhållarbiträdet på Rua dos Douradores som skriver sin Orons bok under ensamma timmar på kontoret.Pessoa och Crowley fortsätter att växla en del brev, men Pessoa svarar med allt längre fördröjning, och till slut inte alls. Det finns anteckningar som tyder på att han betraktade Crowleys överdrifter med en viss skepsis. Men de stora skillnaderna till trots fanns det också underliggande beröringspunkter. De delade en dragning åt mystifikationer och iscensättningar; det var bara det att Pessoas lekar och förklädnader helt och hållet ägde rum inne i språket. Poeten är en som låtsas skriver han i en dikt.Med tiden måste händelserna vid Boca do Inferno ha tett sig alltmer avlägsna för honom. Hälsan försämrades av en tilltagande alkoholkonsumtion och 1935, fem år efter mötena med Aleister Crowley och Hanni Jaeger går Fernando Pessoa bort, fyrtiosju år gammal. Ännu kommer många år förflyta innan vidden och djupet av hans författarskap går upp för omvärlden. De sista orden han skriver på sin dödsbädd är på engelska: I know not what tomorrow will bring.Henrik Nilsson, författare och essäistKällor:Fernando Pessoa (red. Steffen Dix): O Mistério da Boca do Inferno. Correspondência e novela policial. Tinta da China, 2019.

  • 'The world is healing' utbrast alla millenials i veckan när Paris gifte sig, Britney släpptes från sitt förmyndarskap och Lindsay Lohans pressbild för nya filmen kom. Men är allt guld och gröna skogar? Michelle kommer ut som swiftie med citat från nyinspelade låten om Jake Gyllenhal, Max har tänkt på allt förutom bröllopsklänningarna på Paris och vad sker egentligen mellan Kourtney och Travis på kompisens bröllop? På med hörlurarna, kryp upp i soffan och fly för en stund till Hollywood med Max och Michelle. 

    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Under 18- och 1900-talen växte nya nationer upp som svampar ur jorden, och många av dem försvann lika snabbt. Vart tog de vägen? Kristoffer Leandoer tar med oss till några av dem i denna essä.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det händer att man ser prins Lekas långa och aningen vemodiga gestalt på Tiranas gator, en prins utan land, tronarvinge i ett kungarike som inte längre är ett kungarike och i praktiken inte varit det sedan år 1939, då Lekas farfar kung Zog I tog den albanska guldreserven och flydde undan italienarna till en bekväm men livslång exil.Under de oroliga åren efter kommunismens fall återvände prinsens far, vapenhandlaren Leka Zogu, till Albanien i hopp om att återinföra monarkin, men nedröstades med stor majoritet i en folkomröstning 1997. Såna planer när knappast sonen, den blide prins Leka. Han kan röra sig genom stan obesvärat till fots medan republikens officiella styresmän förflyttar sig till och från jobbet i skottsäkra bilar med blinkande blåljus. Det har sina poänger att vara statsöverhuvud i ett kungarike som inte längre finns i världen utanför historieböckerna.Länderna som inte finns är på många sätt roligare att tänka på än länderna som finns. Och då menar jag inte i första hand konstnärliga projekt som Elgaland-Vargaland, Ladonien eller Kjartanistan. Inte de fiktiva Tintinländerna Bordurien och Syldavien och inte heller Ursula LeGuins vackra centraleuropeiska skapelse Orsinien. Utan länder som faktiskt utropat sin självständighet i den här världen, hissat sina flaggor, tryckt sina frimärken bara för att nästan omgående hamna under hjulen på historiens triumfvagn. För vilken sorts historia kan vara intressantare än den som aldrig riktigt blev av, den som Hugh Trevor-Roper år 1981 skisserade i sin numera klassiska föreläsning History and Imagination: de missade avtagsvägarnas historia, de krossade drömmarnas och förlorade illusionernas; historien om hur det kunde ha blivit.Landet som jag bor är generöst i detta avseende. Trots att här bott människor som talat albanska sen urminnes tider har Albanien bara funnits som självständig stat sedan 1912, och har på den korta tiden invaderats och på andra sätt hotats till sin existens ett flertal gånger. Och trots att Albanien är mindre än Småland kan vi innanför landets nuvarande gränser hitta flera försvunna statsbildningar. Den brittiske historikern Norman Davies "Vanished Kingdoms. The History of Half-Forgotten Europe" är en 830 sidor tjock bjässe till bok, men inte ens i dess 35 sidor långa namnregister får de här länderna plats. Så försvunna är de. Vilket kanske är lika väl, för de vittnar inte bara om de egna invånarnas drömmar och förhoppningar, utan även om grannländernas hungriga blickar på en nyfödd nation.Den 28 november 1912 höjde Ismail Kemal den albanska flaggan från en balkong i kuststaden Vlora i södra Albanien och utropade landets suveränitet. Strax utanför Vlora ligger den karga ön Sazan, vars strategiska läge som lås i Adriatiska havet genom historien gjort den till åtråvärt byte för pirater och sjömakter, trots att ön saknar eget vatten. Under första världskriget ockuperades ön av italienarna, som byggde en ubåtsbas där år 1922, samtidigt som man nödtorftigt maskerade sin ockupation med egen frimärksutgivning som bevis på autonomi. Ur militär synpunkt förblev Sazan en attraktiv plats: under kalla kriget låg här en sovjetisk ubåtshamn, samt en fabrik för tillverkning av biologiska och kemiska vapen, fram till år 1961 när Enver Hoxha klippte förbindelsen med Sovjet. Därefter drevs anläggningen vidare med kinesisk hjälp. Då levde 1500 soldater på den ogästvänliga och numera helt obebodda ön. Kanske tänkte de på Odysseus, som enligt Homeros i sju års tid hölls fången på denna ö av den blint förälskade nymfen Kalypso.Söder om Vlora ligger den lilla kuststaden Himara med ungefär tretusen invånare. En strandpromenad, ett fiskeläge. En bit upp i bergen finns gamla Himara en befäst stad med gott om kyrkor, byggd utom räckhåll för pirater och andra fiender från havet. Numera vill de flesta bo på gångavstånd till vattnet, så trots den hänförande utsikten har husen uppe i den gamla staden fått förfalla och många är rena ruiner. En av dessa ruiner får jag särskilt utpekad för mig: I det här huset bodde kaptenen av Himara, här utropade han den fria republiken Himara!Jag vet ju att de till stor del grekiskspråkiga invånarna i Himara har ett eget politiskt parti, och att man sätter en ära i att tänka självständigt och fritt. Men det förefaller som ett stort och vådligt steg för en sömnig småstad, även under det kaos som rådde i glappet mellan balkankrig och världskrig, när den färska nationen Albanien ännu sökte former för sitt statsskick, att utropa sig till en autonom republik.Ändå skedde det. Kaptenen av Himara hette egentligen Spyros Spyromilios och var en grekisk militär, frihetskämpe och orosande. Under namnet Kapten Bouas ledde han en friskara på trettiofem man i den makedonska frihetskampen. Överallt där det bråkas på Balkan dyker han upp, inblandad i statskupper, skärmytslingar och krig. Under balkankrigen slåss han med albansk gerilla och besätter sin födelsestad Himara för grekisk räkning. På direkt order från Aten att evakuera vägrar han och utropar i stället den 9 februari 1914 den fria republiken Himara, vars oavhängighet varar i knappt tre veckor. Den 28 februari, i Gjirokaster längre inåt landet, utropas nämligen den Autonoma republiken Norra Epirus, där Himara bara ingår som en del. Denna något större stat hinner erkännas av stormakterna, få president och egen flagga: en svart dubbelhövdad örn som breder ut sina vingar mot ett vitt kors på blå botten, mycket stiligt. Denna flagga får vaja över Norra Epirus i knappt 8 månader, fram till den 27 oktober 1914, när grekiska armén invaderar hela området och upplöser regeringen. Men då har första världskriget brutit ut och Europakartan kommer ändå inte att se likadan ut efteråt.Ännu längre inåt landet, nära gränsen till nuvarande Nordmakedonien, ligger Korça, med sina 75 000 invånare Albaniens åttonde största stad. Under första världskriget befriades Korça från bulgarisk ockupation av franska styrkor, och de fyra år fransmännen var kvar satte så djupa spår att Korça än idag kallas Lilla Paris. Staden hade också ingått i Autonoma republiken Norra Epirus, men under fransmännens beskydd vaknade andra drömmar till liv, och i december 1916 utropade Themistokli Gërmenji den Autonoma albanska republiken Korça, också försedd med egen flagga, en kombination av trikoloren och den albanska flaggan. Korçarepubliken varade fram till 15 juni 1920, när fransmännen drog sig tillbaka: utan dem i ryggen hade man inte en chans att bevara självständigheten. Men på tre och ett halvt år sattes viktigare avtryck än flaggor och frimärken. Korça är fortfarande en stad som värnar om utbildning, konst och kulturliv. Den första albanskspråkiga skolan grundades i Korçarepubliken ett viktigt steg på vägen mot genuint oberoende. Här startades också det franskspråkiga lyceum där Albaniens blivande diktator Enver Hoxha inte bara själv gick, utan även senare hade tjänst som fransklärare.Under en kort period av oro och stora drömmar i början av förra seklet var ingen plats i Albanien för liten för att hissa egen flagga och trycka egna frimärken. Idag drömmer man snarare om välstånd, resor och EU-medlemskap vare sig man är prins eller pizzabagare så är det vidare gränser man vill ha, inte snävare.Kristoffer Leandoer

  • Omskriven i pressen, inte minst för sina teatrala outfits, var grevinnan Greffulhue med sin enorma klädbudget en av Paris främsta it-girls under slutet av 1800-talet.

    "Hon är mycket bestämd allt hon bär måste vara unikt. Hon väljer hellre att se bisarr ut än att likna någon annan. Hon är en enastående kvinna, en grande mondaine". Det var bara en av många beundrande texter som skrevs om grevinnan Greffulhue, en kvinna som själv skapade sig en image som kom att leva länge, inte minst tack vare Marcel Proust som med henne i åtanke skapade sin fiktiva karaktär Oriane, grevinnan av Guermantes. I veckans program besöker vi utställningen Nordens Paris på Nordiska Museet i Stockholm, fördjupar oss i självaste Marcel Prousts klädstil, samt reder ut hur man bäst svarar på det så kallade Proust-frågeformuläret. Gäst i studion är Ingrid Svensson, tidigare ordförande i Marcel Proust sällskapet och författare till boken Ett magiskt rum: salonger i 1920-talets Paris.

  • USA och Kina gemensamt uttalande om klimatet. Löfven har avgått - MP och C enats om strandskyddet. Klimattoppmötet fortsätter i Glasgow. LO svänger i Las-frågan. François Hollande vittnar i terrorrättegången i Paris. Ekot på plats vid den polsk-belarusiska gränsen. Vilka krav kommer Vänsterpartiet ha på Socialdemokraterna? På partiernas hemmaplan - Vänsterpartiet i Malmö. Kända radioprofilen Katarina Hahr har avlidit.

  • Löfven har avgått - MP och C enats om strandskyddet. Klimattoppmötet fortsätter i Glasgow. LO svänger i Las-frågan. François Hollande vittnar i terrorrättegången i Paris. Ekot på plats vid den polsk-belarusiska gränsen. Vilka krav kommer Vänsterpartiet ha på Socialdemokraterna? På partiernas hemmaplan - Vänsterpartiet i Malmö. Kända radioprofilen Katarina Hahr har avlidit.

  • En omstridd, högerextrem debattör kan bli Emmanuel Macrons största hot i nästa års franska presidentval. En motsvarighet till amerikanska Fox News, Cnews, har spelat en viktig roll i hans dramatiska uppsving i opinionen. Vem är Éric Zemmour? Varför lockar han inte stora folkmassor men får ett stort genomslag i medierna? Och kan han bli Frankrikes Donald Trump?

    Medverkande: Erik de la Reguera, DN:s korrespondent i Paris.
    Programledare: Sanna Torén Björling. Producent: Sabina Marmullakaj. Ljudtekniker: Patrik Miesenberger.