Rousseau Podcasts
-
Utrikeskrönika 12 januari 2023.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Paris torsdag.
Den franska inrikespolitiska hösten har präglats av skandaler och maktskiften. Det började med en chock inom det franska vänsterpartiet i slutet av sommaren.
Vänsterledaren Jean-Luc Melenchons kronprins Adrien Quattenens anmäldes för misshandel av sin fru. Quattenens nekade till anklagelserna och påstod att det hela var en komplott orkestrerad från inrikesministeriet, men inrikesminister Gerald Darmanin fnös, och svarade med att anmäla Quattenens för förtal.
Qattenens dömdes sen till fyra månader villkorligt för misshandeln, och den som efterträdde Melenchon som ledare för vänsterpartiet blev istället nummer två i tronföljden Manuel Bompard.
Vänsterpartiets systerparti De gröna som också har kvinnofrågan högt på dagordningen drabbades i samma veva av en liknande kioskvältare. Deras ledare Julien Bayou anklagades i en internutredning för att ha utövat psykiskt våld mot flera kvinnor, inte minst sin senaste partner, och fick även han lämna sina ledaruppdrag.
Bayou protesterade också mot anklagelserna som han menade Kafkaartade och ansåg sig utsatt för en politisk kampanj av partiets starka kvinna Sandrine Rousseau, och menade att hon använder kvinnokampen för att uppnå egna politiska mål.
Men Rousseau menar att i en värld där det är mycket svårt att få någon dömd för trakasserier och våld mot kvinnor måste man prata om det. Samtidigt kom kritik mot dessa båda partier från flera håll för att ha agerat privatdomstolar mot sina kollegor innan myndigheterna sagt sitt.
Justitieminister Eric Dupond-Moretti sa att partier inte kan komma på en egen rättsordning. I Frankrike finns ett rättsväsende och en brottsbalk. För president Macrons nybildade minoritetsregering har det varit en höst med massiv beskjutning från alla håll.
Premiärminister Borne har för att slippa allt för många eftergifter till den frikostigare oppositionen målmedvetet drivit igenom sin budget utan majoritetsstöd i parlamentet.
Detta med hjälp av den impopulära och enligt kritiker odemokratiska möjligheten – paragraf 49:3. Kanske är det även så som den nya bespottade pensionsreformen Macrons bebis då pensionsåldern ska höjas från 62 till 64 år för den stora majoriteten fransmän kommer att ta sig in i lagboken.
Då är i så fall risken att vi kommer att behöva förhålla oss till en del strejker och demonstrationer här i vår. På högerfronten har det som till vänster varit maktskiften, dock ej skandalorsakade.
Marine Le Pen har lämnat över partiledarskapet för Nationell Samling till kronprinsen Jordan Bardella. Linjen Le Pen är därmed bruten även om Bardella faktiskt är ihop med ett av grundaren Jean-Marie Le Pens barnbarn. Marine Le Pen ska nu fokusera på att bli Frankrikes första kvinnliga president.
Det krympta Högerpartiet republikanerna kämpar på för sin överlevnad med hopp om att nya väljare finns på den yttre högerkanten. I höst valdes Eric Ciotti till ny ledare, en kraftig Macronkritiker som meddelat att han i ett presidentval mellan extremhögerns Eric Zemmour och mittenhögerns Emmanuel Macron skulle välja Zemmour.
Ja, där har ni den nya kartan. Gott nytt franskt politiskt år på er!
Marie Nilsson Boij, Paris
[email protected] -
När arkeologen David Wengrow mötte anarkisten och antropologen David Graeber, blev resultatet omvälvande. Nu gästar han Sverker Sörlins studio.
”Början på allt – en ny historia om mänskligheten” – så heter boken, när den nu kommer ut i svensk översättning.
Det är 700 sidor som ifrågasätter hur mänsklighetens historia brukar berättas, och presenterar ny forskning om jägar-samlar-folk med slavar, jämlika jordbrukare och historiska städer utan kungar.
Och kanske mest spännande av allt: De skriver en ny historia om upplysningens frihetstankar. Varifrån kom egentligen kritiken mot fursten, prästen och penningen? Inte från Rousseau, utan från amerikanska ursprungsfolk ska det visa sig. ”Det är dags att ändra på historiens gång, vi måste börja med det förflutna.”
Har du ett förslag på ämne, en fråga eller något annat kring podden du undrar över. Skicka mail till [email protected].
-
I vårt tredje Predator-avsnitt sätter vi tänderna i Shane Blacks återkomst “The Predator” (2018) och hyllade “Prey” (2022). Det blir märkliga skildringar av psykiska diagnoser, ett överflöd av cgi-djur och en hel del övervåld. Avslutningsvis så rankar vi alla fem Predator-filmer och gör varsin topplista.
Dessutom lite snack om Guillermo Del Toros nya Netflix-serie “Cabinet of curiosities” och den senaste säsongen av “Cobra kai”
Och så blandar vi ihop upplysningsfilosoferna Rousseau och Voltaire.
Vi som gör podden heter Karsten Karlsson och Henrik Harej.
Kontakta oss gärna på: [email protected] -
NATUREN! Är den vän eller fiende, god eller ond? Står naturen för det oskuldsfulla och ursprungliga, det oförfalskade och äkta eller är naturen grym, primitiv och hotfull? Idag analyseras naturen och det naturliga med hjälp av Aristoteles, Rousseau och Carl von Linné. Ann saknar rapsbaggarna och Anna-Karin hyllar Kevin Costner. Vantrivs vi i kulturen? Längtar vi efter naturen? Vi undrar om svenskarna är det mest naturälskande folket i världen och och citerar Heidenstam, avhandlar trender som "skogsbad", "wild swimming" och "friblödning" och sluter oss till att det det naturliga inte alltid är bäst.PLUS: Politiska vildar, nostalgi och svenska jordgubbar.
Producerat av Silverdrake Förlag
Redaktör: Marcus Tigerdraake
Klipp: Patrik Sundén
[email protected]
www.silverdrakeförlag.se -
NATUREN! Är den vän eller fiende, god eller ond? Står naturen för det oskuldsfulla och ursprungliga, det oförfalskade och äkta eller är naturen grym, primitiv och hotfull? Idag analyseras naturen och det naturliga med hjälp av Aristoteles, Rousseau och Carl von Linné. Ann saknar rapsbaggarna och Anna-Karin hyllar Kevin Costner. Vantrivs vi i kulturen? Längtar vi efter naturen? Vi undrar om svenskarna är det mest naturälskande folket i världen och och citerar Heidenstam, avhandlar trender som "skogsbad", "wild swimming" och "friblödning" och sluter oss till att det det naturliga inte alltid är bäst.PLUS: Politiska vildar, nostalgi och svenska jordgubbar. Producerat av Silverdrake Förlag Redaktör: Marcus Tigerdraake Klipp: Patrik Sundén [email protected] www.silverdrakeförlag.se
-
Is Classic Liberalism anti-Democratic?
In this year's debate between Helena Rosenblatt and Dan Klein continues the discussion on the interpretation of and meaning of classical liberalism. Helena will introduce with a talk based on her Rousseau studies and relate to other classical liberals such as Tocqueville, Dan will present an alternative or complementary view and a discussion will follow.
A previous epiode with a debate between Klein and Rosenblatt is recorded in the episode "Om frihet" on this podcast.
Professor Helena Rosenblatt, recent recipient of a Guggenheim Foundation Fellowship, teaches in the PhD Programs in History, French, and Politicial Science, and the MA Program in Liberal Studies at the Graduate Center. She is also a faculty member of the M.A. Program in Biography and Memoir.
Daniel Klein is a Professor of Economics and JIN Chair at the Mercatus Center, George Mason University. He leads the Smithian Political Economy program at GMU Economics. He is the chief editor of Econ Journal Watch. He holds degrees from George Mason University and New York University, where in both cases he studied the classical liberal traditions of economics. His teaching focuses on economic principles and public policy issues.
-
Kulturredaktionens Mattias Berg funderar på kunskapens omöjligheter och på den svenske orientalisten Jacob Jonas Björnståhl, som kunde och visste så mycket mer än de flesta, men ändå föll i glömska.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Då och då tänker jag på kunskap. På vad jag kan och – oftast – inte kan.
Undrar varför jag aldrig tidigare lärt mig, eller kanske ens hört talas om, något helt slående.Ofta gäller det arkeologi. Ett eller annat som bokstavligen grävs fram ur historiens djup: som en bit ren kunskap. Materialiserad, fossiliserad, transformerad till marmor eller terrakotta.
Ibland kan det förändra min syn på hela arkeologins natur, eller kanske människans. På hur vi kan glömma nästan oförglömliga saker.
Ikonen för de tankegångarna är väl Pompeji. Den blomstrande romerska handelsstaden som började försvinna ur människans minne något hundra år efter Vesuvius utbrott år 79 – och sedan låg där helglömd och praktfull under jordlagren i över ettusen år.Jag kan också slås av de grekiska lämningarna på Sicilien, där jag tillbringar rätt mycket tid.
Till exempel av en relativt obesökt och oturistig plats vid namn Selinunte, antikens Selinus, på västra delen av ön. Europas allra största arkeologiska utgrävningsplats.
Här, och vid flera andra ställen på ön, finns mer eller mindre välbevarade grekiska tempel från 600-talet före Kristus. Alltså ungefär etthundra år innan Aten började bli en regelrätt stadsstat, på det grekiska fastlandet och inte på Sicilien.
Kolonin ute i havet låg alltså liksom steget före imperiets huvudstad vad gällde praktfulla monument.Dessutom var det i just Selinunte som några av de första insikterna om att antiken inte alls var vit som marmor föddes. Att den snarare var helt kulört: med tempel och statyer målade i de bjärtaste färger.
Vilket den tysk-franske arkitekten Hittorf gjorde kolorerade rekonstruktioner av, vid Selinunte, redan på 1850-talet. Ändå skulle det dröja innan insikten om antikens färger spred sig i vidare kretsar.Men visst, jag vet att kunskapsmassan är oändlig. Att ju mer man lär sig om något, desto tydligare blir insikten om hur lite man ändå vet – som redan Sokrates sade. Och jag vet att så mycket måste pressas in i historieundervisningens få lektionstimmar.
Ändå häpnar jag ofta över att jag inte fått veta något om så många fantastiska saker och ting genom mänsklighetens utveckling.
Som tidig sextitalist fick jag till exempel varken i grundskola, gymnasium eller på universitet ens höra talas om ett så centralt begrepp som den muslimska guldåldern.
En guldålder som varade i ett halvt millennium, mellan ungefär år 750 och 1250, och vars förgreningar avsatt så många hisnande vackra arkitektoniska mästerverk på Sicilien eller i Alhambra, bland annat.Jag tänker på den guldåldern, och på kunskapsbegreppet mer allmänt, när jag läser om vår otrolige orientalist Jacob Jonas Björnståhl.
Honom hade jag inte heller hört talas om – fast jag nog borde, med mina specialintressen.
Hans plats i svensk kunskapshistoria befästs också genom den helt magnifika boken Björnståhls resa. Där gör fyra forskare från språk-, religion- och litteraturvetenskap något jag aldrig tidigare sett i utgivningen utanför de akademiska förlagen. Ett rasande ambitiöst försök att på 500 packade sidor, utifrån sina respektive infallsvinklar, fånga den här upplysningsgiganten.Men det är inte lätt, ens för specialister.
Björnståhl tycks nästan för fascinerande för sitt eget bästa. Blir på gränsen till en sagofigur från den rastlösa, delvis osorterade, kunskapsinhämtningens tid – som hos oss inte kallas guldålder utan ”upplysning”.
Inte minst var Björnståhls förmåga att ta sig in överallt helt förbluffande. Få träffa de allra största som på ett pärlband genom Europa. I Schweiz Voltaire, i Tyskland Goethe, i Frankrike Rousseau och i Holland Diderot.
Björnståhl tycks också samtala med dem alla som mer eller mindre jämbördig. Om lärda ting, spatserar, dinerar.
Och om jag inte koncentrerar mig på allvaret – Björnståhls närmast besatta sökande efter denna kunskap – kan jag nästan se honom framför mig som en upplysningens Zelig. En gestalt likt Woody Allens filmfigur liksom inklippt i centrala historiska sammanhang, bredvid de allra mest kända gestalterna.Men kunskapsjakten var verkligen ingen lek eller pose för Björnståhl. På många sätt blev den snarare hans personliga hävstång.
Från det modesta ursprunget som son till en fänrik i lilla sörmländska Näshulta fick han som tolvåring, vintern 1743, fotvandra till Strängnäs trivialskola. Där blev han redan före tonåren undervisad i latin, antik grekiska och hebreiska.
På gymnasiet lade han även till syriska och kaldeiska – och skrev så småningom en avhandling på latin med den svenska titeln ”Hebréernas Tio Guds Bud belysta av den arabiska dialekten”. Genom den fick han en docentur i arabiska.Ändå, trots kunskapens användbarhet för att skaffa sig ett bättre liv, tycks den för Björnståhl primärt ha haft ett egenvärde.
Han var lika upphetsad över stort som smått i sina hundratals resebrev. Till en början publicerade i tidskriften Tidningar om Lärda saker, för att sedan bli ymniga samlingsvolymer under tidningsmannens Gjörwells redaktörskap.
Det kunde handla om en nyöversättning av ett språkvetenskapligt storverk om antika dialekter. Eller märkvärdiga arkeologiska upptäckter, hisnande utsikter eller en viss typ av odlingsmetoder.
Eller om det sagolika bibliotek i Oxford han beskrev som en ”skattkammare för den orientaliska litteraturen”. Dit han, mot all kutym, fick egen nyckel och satt där från sex på morgonen till åtta på kvällen.Så småningom tog sig Björnståhl under sin tolv år långa resa även till Konstantinopel, ett av den orientaliska kulturens verkliga centra, och till Grekland. Där var uppdraget att hitta de avgörande manuskripten i ensligt belägna kloster.
Den felande länken mellan det orientaliska, det antika och det kristna. Bibelns själva källkoder.Björnståhl dock dog av rödsot långt innan han hittade vad han sökte. Fick därmed inte heller veta om sin slutgiltiga kröning, som anlände brevledes för sent: utnämningen till Professor i de orientaliska och grekiska språken vid Lunds universitet.
Det är en ödets ironi, bland många gällande honom. Mycket av det viktigaste kring Björnståhl har också försvunnit spårlöst: alla hans personliga resejournaler, liksom den ståtliga minnessten som restes efter honom i Thessaloniki.
Men den definitiva ironin är kanske att jag tidigare inte ens hört talas om Björnståhl. Att han, trots alla sina kunskaper, själv inte blev en bit av vad vi nuförtiden definierar som riktigt nödvändig kunskap.
Världsresenären reste alltså aldrig hela vägen in i vårt kollektiva minne. Till läroplaner eller kurslitteratur, eller åtminstone någon halv lektionstimme på gymnasiet.Så jag fortsätter att tänka på kunskapsbegreppet: dess möjligheter och omöjligheter. På till exempel Björnståhl och Selinunte och guldålder och upplysning. På människans minne och glömska.
Och på allt jag aldrig fått lära mig att jag borde lära mig.Mattias Berg, medarbetare på kulturredaktionen
Litteratur
Johan Stenström, Vassilios Sabatakakis, Carla Killander Cariboni och Catharina Raudvere: Björnståhls resa – Europa och Konstantinopel 1767–1779. Makadam förlag, 2021.
-
Maria har lyssnat på den intressanta debatten om pacifism och rättfärdiga krig i podden Jesusfolket och reagerade på uttalandet att djävulen (diabolo - den som splittrar, minns ni?) styr i världen. Den utgångspunkten leder oss in på Rousseau och Hobbes och även en sväng till antikens syn på människan. Hur är det egentligen, är vi i grunden onda eller goda?
I podden nämns två böcker:
I grunden god av författaren Rutger Bregman, där bilden av människan som ond kraftigt ifrågasätts.
Att slå följe för fred är en samling essäer av åtta teologer som formulerar sig om hur kyrkan och kristenheten kan verka för fred och om fred är något mer än frånvaro av konflikt.
Vilka tankar väcker avsnittet hos dig? Dela gärna med dig på vår Instagram Jord är du eller på facebooksidan med samma namn. Och du! Du missar väl inte att prenumerera på podden i din poddspelare?
-
"Plikten framför allt!". Idag blir det en otidsenlig hyllning av PLIKTEN i Söndagsskolan. Varför väcker ordet plikt så obekväma reaktioner? Vilken är relationen mellan plikt och lydnad? Är det en plikt att offra sig för ett högre syfte - vad skulle det i så fall vara? Vidare: Rousseau dissas och Kant hissas. PLUS: Ann rasar mot kultursidor i allmänhet och Björn Wiman i synnerhet. Anna-Karin hävdar sin rätt att föredra ketchp med socker, Ann vägrar att vara en förebild och Anna-Karin slår fast att Söndagsskolan inte är en hälsopodd. Väl bekomme!Ansvarig utgivare: Samizdat Publishing ABKlippare & Redaktör: Marcus Blomgren, Silverdrake Förlagwww.silverdrakeförlag.se See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
-
"Plikten framför allt!". Idag blir det en otidsenlig hyllning av PLIKTEN i Söndagsskolan. Varför väcker ordet plikt så obekväma reaktioner? Vilken är relationen mellan plikt och lydnad? Är det en plikt att offra sig för ett högre syfte - vad skulle det i så fall vara? Vidare: Rousseau dissas och Kant hissas. PLUS: Ann rasar mot kultursidor i allmänhet och Björn Wiman i synnerhet. Anna-Karin hävdar sin rätt att föredra ketchp med socker, Ann vägrar att vara en förebild och Anna-Karin slår fast att Söndagsskolan inte är en hälsopodd. Väl bekomme!Ansvarig utgivare: Samizdat Publishing ABKlippare & Redaktör: Marcus Blomgren, Silverdrake Förlagwww.silverdrakeförlag.se See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
-
Vad händer med litteraturen när författaren blir en offentlig person, en talare och influencer? Om det är ett problem så är det i alla fall inget nytt problem. Det menar Mikael Timm i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
”Författare kan alla bli – boka en föreläsning och bli expert” lockar en annons på nätet. Här finns också en bok om hur man som författare skall se till att hamna i tv-soffan.
I Odysséen finns en scen där Odysseus kommer till fajakernas ö. På kvällen blir han inbjuden att tala om sina resor. Hovet sitter i festsalen, i mörkret lyssnar folket. I Homeros dikt har Odysseus själv upplevt de faror han berättar om. Den där kvällen är han författare och skådespelare i samma person och därmed en förebild för vår tids mediale författare. Den berättare som sätter sig i tv-soffan bör likt Odysseus se till så att kropp och ord bli ett.
Lärarna på författarkursen i annonsen har förstås skrivit böcker, men de är också artister, präster, atleter, metrologer, forskare, ståuppkomiker, entreprenörer, ingenjörer, fotografer, kockar – ja, de är mer kända i dessa funktioner än som författare.
Är detta ett exempel på Litteraturens sjunkande status?
Nej, jag tror inte det. Snarare innebär författarnas medieaktiviteter en återkoppling till 1800-talet då författaren blev både samhällskritiker och underhållare – ibland bägge delarna.
TV-soffans gäst som sitter där för att hen skrivit en bok om något som verkar roligt bör kanske kallas estradör eftersom det gäller ”att spela sig själv” snarare än att vara sig själv. Författaren som gästar TV-soffan med ambitionen att ändra världen bör kanske, som Jan Myrdal, kalla sig skriftställare. Bägge hör hemma i en offentlighet där det skrivna ordet lever i bakgrunden, som underlag för vad som sägs och visas i bild.
Författare har förstås varit offentliga personer sedan antiken. Innan massmedia föddes var Rousseau och Voltaire influencers i brev, middagskonversationer och offentliga tal. Konsten att framträda och konsten att spela sig själv är sedan länge förbunden med det skrivna ordet.
Den som lyckats bäst med att förena skrift och tal avled innan radion och televisionen fanns. Oscar Wilde blev känd under 1880-talet som föreläsare. Han turnerade i Amerika och Storbritannien och talade om allt möjligt: mode, heminredning, filosofi, hur man arrangerar blommor… men inte om sina pjäser – de hade han ännu inte skrivit.
Efter turnéerna började verkligen Wilde skriva på allvar, men lite motvilligt - han föredrog att tala framför att skriva. Ändå fick både hans essäer, t ex den om socialism, och hans dikter en stor publik genom att författaren redan var känd, om inte annat så för in klädstil. Wilde fann skrivandet tråkigt ända tills han började författa de komedier som gjorde honom älskad. Då var han känd som Londons kvickaste man och teatern var den perfekta konstformen för denne briljante konversatör. Personerna i hans pjäser är vitsiga, impertinenta, repliksnabba och provocerande - som han själv.
Att framträda i sällskapslivet var del av hans yrke, han arbetade medvetet med rösten och kläderna var valda med yttersta omsorg. Gästerna tog för vana att skriva ned vad han sagt när de kom hem och man vet att han provade olika versioner av repliker i salongerna innan han skrev in dem i pjäserna. Ja, han provade till och med tonfallen. George Bernard Shaw, som umgicks med Wilde, anmärkte att även om det gick att läsa Wildes repliker så kunde ingen leverera dem som han.
Wilde testade också sina prosaberättelser i olika versioner som kunde ta rätt lång tid att framföra. Middagsgästerna accepterade Wildes teatralitet och att maten blev försenad, de var med på att sudda ut gränsen mellan privat och offentligt.
Inte undra på att kritikerna betraktade verk och upphovsman som samma sak. I recensionerna anklagades Wilde för omoral – därför att hans gestalter uppfattades so omoraliska. Utdragen från rättegångarna emot honom är rena seminarier om ont och gott, konst och verklighet. Wilde svarade sina kritiker i domstolen och i tidningarna som publicerade brevväxlingar mellan Wilde och redaktörerna.
Wilde fick alltså mycket uppmärksamhet och stor publik - men dålig kritik. Han sågs som en oseriös författare vilket berodde på att hans privatliv överskuggade hans texter. Och när han slutligen föll från den piedestal han rest åt sig var det i ett förtalsmål. I den processen krävdes en annan retorik än vad Wilde var mäktig och hans liv och författarkarriär krossades.
Wilde var förvisso inte det sena 1800-talets ende offentlige författare men ingen annan skapade en så fascinerande författarroll. Därför förgriper Wilde tv:ns och radions tid. Ja, han är en nyckelfigur för den som vill förstå det offentliga samtalet. Hans användning av paradoxer, sättet att tala skämtsamt om viktiga ting och allvarligt om oviktiga fungerar perfekt i tv-studion. Och åtskilliga tv-serier har lånat grepp från Wildes pjäser
Återstår de författare som skriver utan vilja uppnå ett samhälleligt eller teatralt mål. De syns nästan aldrig i den mediala offentligheten. Låt oss kalla dem diktare. De är text, inte fysisk närvaro och påminner om den tid när det skrivna ordet dominerade offentligheten.
Idag är det skrivna ordet fortfarande viktigt, men det tar en omväg till läsarna via scenen. Gestaltning innebär att estradören och debattören blir sitt eget registrerade varumärke. Texten blir kropp. Det gäller inte bara inom populärkulturen utan också författare som Jean Paul Sartre, Norman Mailer, Simone de Beauvoir, Günther Grass och Marguerite Duras. Deras verk liknar förvisso inte Oscar Wildes men icke desto mindre finns en koppling. Dessa namnkunniga författarna var kanske inte lika skickliga i självgestaltning som Wilde – men de visste de vad de ville göra framför en mikrofon.
Men hur ofta möter man sådana författare i media? När det är som är som värst är bokskrivaren en offentlig figur i flugviktsklass: pratsam, alltid beredd att hala fram en åsikt om vad som helst.
Pinsamt, men knappast skadligt för litteraturen. Kanske har de pratsamma litteratörerna till och med skapat en ny genre. Jag tänker på Jean-Paul Sartre som när han förlorade synen och inte längre kunde skriva utvecklade intervjun till en konstart. Några av hans bästa resonemang fördes i intervjuer som senare trycktes till exempel i böckerna Vad förmår litteraturen och Självporträtt. Willy Kyrklunds intervjusvar är små mästerverk av skarpsinne. Italo Calvinos och Borges föreläsningar var lika briljanta som deras böcker.
Även estradören skapar i någon mening text. Det jag minns bäst av Stig Larssons verk är inte någon rad ur hans böcker och pjäser utan en radiointervju på 80-talet i vilket han sade att de flesta människor hellre skulle välja vackrare utseende än högre lön.
Så om nu litteraturen måste slåss med media om vår tid. Om det politiska samtalet är i kris på grund av gaphalsar – ja, då kan måhända den talande författaren vara litteraturens och opinionsbildningens räddning.
Fast Wilde skulle förstås ha sagt något dräpande om en sådan tanke…
Mikael Timm
-
Den egna känslan, allmänviljan och direktdemokrati. Det är tre begrepp som 1700-talsfilosofen Jean-Jacques Rousseaus betonade. Vad betydde dem för honom i hans egen tid och hur har dem kommit att tolkas i dag? Det pratar vi om i veckans program som har en tydlig samhällsfilosofisk prägling.
Gäst i programmet är Torbjörn Aronson, fil dr i statskunskap och docent i kyrkohistoria.
-
Vänsterns journalister och kulturpersonligheter omhuldar och romantiserar förortsgangsters. Anton Stigermark bryter ned fenomenet som påminner om Rousseaus ädla vildar som inte har korrumperats av den egna civilisationen.
Följ oss på Odysee:
https://odysee.com/$/invite/@Palaestra:4
✅Stöd vår kanal✅
Dela, gilla, kommentera och donera:
▶️SWISH: 123 0265 298
▶️BankGiro: 743-9433
▶️Kontonummer SEB: 5403 10 554 55
▶️ IBAN: SE3550000000054031055455
▶️PATREON: https://www.patreon.com/palaestramedia
▶️Paypal: paypal.me/palaestra
💰Kryptovalutor
Bitcoin: 3EXMdznv3wpbSeoZzQoiQkSKyW5TBCE3yA
För andra valutor skriv till: [email protected] för aktuell adress
✅Lyssna på Spreaker:
https://www.spreaker.com/user/palaestramedia
✅Få notifikationer via Telegram:
https://t.me/palaestra
✅Skriv upp Er på vårt nyhetsbrev på:
https://palaestramedia.com/prenumerera/
Social Media:
✅ FACEBOOK: https://www.facebook.com/palaestramedia/
✅ TWITTER: https://twitter.com/Jonas2Nilsson
✅ INSTAGRAM: https://www.instagram.com/jonas.o.e.nilsson
This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit jonasnilsson.substack.com/subscribe -
Vad är egentligen idéhistoria? Dessutom om litterära salonger, vilka som fick tänka stora tankar, om hur vi delar in historien i efterhand, om Wollstonecraft och Nordenflychts kritik av Rousseau och mycket mer med professor Elisabeth Mansén.
Become a member at https://plus.acast.com/s/alltduvelatveta.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Vem kunde tro att vi skulle leva i en tid präglad av religionskrig? Kanske skulle vi rentav behöva en ny upplysningstid? Tillfället har i alla fall uppenbarat sig då några av den franska upplysningens frontfigurer fyllt tre sekel jämnt. När det var dags för Denis Diderot att blåsa ut 300 ljus på sin födelsedagstårta öppnade hemstaden Langres det första museet över upplysningstiden. I Sverige drog KTH-professorn Bo Göranzon igång Dialogseminariet på Dramaten 1993, inspirerad av Diderots tankar om att förena handens och hjärnans kunskap. Idag drivs seminariet vidare på konsthallen Vandalorum. Karsten Thurfjell har träffat franska och svenska Diderotfans i Langres och Värnamo.
1748 samlades ett antal ambitiösa unga vetenskapsmän och filosofer i Paris kring ett jätteprojekt som skulle engagera ett stort nätverk av experter och som skulle överträffa alla tidigare uppslagsverk, l´Encyclopedie. Som redaktör genom hela processen var Denis Diderot verkets givna centralfigur, ett universalgeni som med energi, esprit och uthållighet kunde driva det omfattande projektet vidare.Många av tidens stora hjärnor deltog, med Diderot och matematikern d´Alembert som huvudredaktörer, vid sidan av namn som statsvetaren Montesquieu, den lynnige fritänkaren Rousseau och den ständigt landsflyktige polemikern Voltaire i bakgrunden.
