Simone en Beauvoir Podcasts

  • Madame de Sévignés klassiska brev har påverkat författare som Marcel Proust mycket. Men hur ska man förstå den idealiska bild hon målar upp av sin älskade dotter? Emi-Simone Zawall undersöker saken.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-27.

    Av alla himlakroppar i vårt planetsystem är solen tyngst. Ändå blir solen hela tiden lite lättare. De väteatomer i stjärnans mittpunkt som förenas med helium, förvandlas nämligen också till helium, som i sin tur är lättare än väte, och följden av det livsljus som uppstår är att solen förtär sig själv med fyra miljoner ton per sekund.

    Är ett älskande människohjärta som solen?

    När Madame de Sévigné talar om kärlek i mitten av 1600-talet vänder hon återkommande blicken mot sitt eget hjärta. I ett brev från den 1 juni 1669 beskriver hon det som ett hjärta med resurser som den älskade inte kan förstå. Den 18 september 1679 skriver hon: ”Mitt hjärta är nu en gång skapat så, i förhållande till dig, att jag må vara överkänslig när det gäller allt som har med dig att göra, men det räcker med ett ord, minsta tecken på tillgivenhet, en kram, ett ömhetsbevis för att jag ska falla till föga. Jag blir genast botad, det är nästan övernaturligt, mitt hjärta återfår genast all den ömma känsla som aldrig minskar utan bara fogar sig efter omständigheterna. Det har jag sagt till dig åtskilliga gånger och jag säger det igen för det är ju sant. Jag kan inte tro att du skulle missbruka detta. Säkert är att du är den som sätter mitt hjärta i rörelse, på vilket sätt det vara må.”

    Den 12 januari 1676 funderar hon, inte helt olikt kartografen som står under sin stjärnhimmel, på vilken färg hennes kärleksfulla hjärta skulle kunna ha. Hon skriver: ”Jag glömde säga dig att jag, som du, har tänkt på olika sätt att framställa människohjärtat, några i vitt, andra i svartaste svart. Mitt för dig har en vacker färg.”

    Vem var det som gjorde Madames hjärta så antänt?

    Madame de Sévigne föddes som Marie de Rabutin Chantal i Paris 1626 i en av Frankrikes förnämaste familjer. Redan som barn förlorade hon sina föräldrar och togs därför omhand av sina morföräldrar och sin morbror som såg till att ge henne en fin utbildning. 18 år gammal gifte hon sig med markis Henri de Sévigné och fick två barn, François-Marguerite och Charles. I övrigt var äktenskapet en katastrof. Maken var slösaktig och otrogen – dödades till slut i en duell om en älskarinna – och gjorde Madame till änka vid 25 års ålder. Därefter var intresset för män ett avslutat kapitel för hennes del. Hon gifte sig aldrig igen och hade inga älskare heller, även om hon var beundrad av många. All den kärlekskraft hon var i stånd att uppbåda koncentrerade hon istället till dottern; inte ens sonen Charles kom i närheten av hennes beundran.

    hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren, konstaterar att Madames kyskhet var ”sensationell” för att sedan fråga sig: ”Var Madame de Sévigné frigid?”

    När dottern flyttade till Provence 1671 där hennes make, greve de Grignan, blivit utsedd till guvernör, sammanfattade Madame sin skilsmässa från henne med orden: ”Jag grät och det kändes som om jag skulle dö.” En månad senare skrev hon till dottern: ”Varenda fläck i detta hus angriper mig; hela ditt rum tar död på mig. Jag har ställt en skärm mitt i för att rubba perspektivet; jag vill slippa se det fönster varifrån jag såg dig stiga upp i d’Hacquevilles vagn och försökte ropa dig tillbaka. Jag blir ju rädd när jag tänker på att jag kunde ha kastat mig ut genom fönstret, ibland blir jag ju som galen.” Ett år senare, den 12 februari 1672, skrev hon: ”Tycker du inte att vi varit ifrån varandra väldigt länge nu? Det smärtar mig och skulle vara outhärdligt om jag inte älskade att älska dig som jag gör, hur många bedrövelser det än måtte medföra.”

    Sedan dess, eller åtminstone sedan 1745 när ett första urval av hennes brev gavs ut, har Madames livslånga lidelse för sin dotter ekat genom litteraturen. Virginia Woolf liknar henne i en av sina essäer vid en äldre man som har en ung älskarinna som bara plågar honom, medan hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren, konstaterar att Madames kyskhet var ”sensationell” för att sedan fråga sig: ”Var Madame de Sévigné frigid?”

    I Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt" är hon inte bara den författare som nämns flest gånger. Hon får också fungera som estetiskt föredöme och en påminnelse om faran i att dra för snäva gränser kring livet och kärleken. Ska man tro den amerikanska litteraturprofessorn Elizabeth Ladenson är hon till och med en nyckel till romanens själva kärleksideal. Det visar sig genom att Proust ständigt låter huvudpersonens mormor gå omkring med en volym av Madames brev i sin ficka. Efter mormoderns död blir det istället huvudpersonens mor som alltid vill ha breven tillhands och det band som Sévigné upprättar mellan mormodern och hennes dotter, håller huvudpersonen Marcel utestängd från en gemenskap han inte kan återfinna ens i sina egna kärleksrelationer. På samma sätt, menar Ladenson, visar flera av romanens kvinnor att kärleksrelationer faktiskt kan vara lyckliga, så länge som de äger rum mellan likar, bortom svartsjuka och erotiska maktspel, kort sagt: mellan kvinnor som älskar kvinnor.

    Det kan hända att Madames så kallade ”frigiditet” och kärlek till sin dotter var ett sätt att slippa älska män. Men det ligger närmare till hands att tro något annat. Man vet helt enkelt för lite om dottern François-Marguerite de Grignan. Visserligen brände hennes egen dotter, Pauline, alla brev som François-Marguerite skrev till Madame, och visserligen har en samtida författare beskrivit henne som fåfäng och kallsinnig. Men det som mest av allt borde utgöra källan till ett närgånget porträtt av henne – Madames alla brev och kärleksförklaringar – låter henne egentligen aldrig framträda som person. Alla omdömen som Madame fäller om henne – som att hennes skrivkonst är ”gudomlig” och att hon är ”vackrare än en ängel” – är så idealiserade att de blir meningslösa.

    Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett narcissistiskt monument?

    I ”Kärlekens samtal” skriver Roland Barthes om hur kärleksbrevet utmärker sig från andra brev genom att vara uttryckt på ett ”hängivenhetens språk” som saknar alla biavsikter, och Madames brev till sin dotter liknar i det hänseendet en älskandes brev till sin älskade. Men lika mycket som Madame älskade sin dotter, älskade hon att älska sin dotter, och man kan tänka sig att hon älskade sig själv som älskande eftersom det i förlängningen gjorde henne älskansvärd.

    ”Jag skulle ju bli bedrövad om du inte älskade mig lika mycket som jag älskar dig”, skriver hon den 6 april 1672. Istället för att betrakta sin dotter som en människa i egen rätt verkar det alltså som om hon förblev ett objekt för Madames eviga tillbedjan, en idol, och ytterst ett redskap för Madames kärlek till sig själv.

    ”Detta behov av att vara två för att kunna etablera en öm dialog med sig själv”, skriver Simone de Beauvoir i ”Det andra könet” när hon kartlägger den kvinnliga narcissistens behov av att rikta kärleken till en annan mot sig själv för att uppleva sig själv som älskad. Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett narcissistiskt monument?

    Nej, att betrakta Madame som en människa blind för allt och alla andra än sig själv är att gå för hårt åt henne. Trots allt finns det ingen som är som solen, fullkomligt självförbrännande och oegennyttig. Det är det som är älskandets paradox: att man inte kan ge utan att samtidigt ta något.

    Då är det bättre att läsa Madames brev som betraktelser över alla de uttryck en passion kan ha, och låta henne vara precis det hon är: en kärlekens uppenbarelse.

    Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker och översättare

    Samtliga citat ur breven är hämtade ur ”Madame de Sévignés brev” i urval och översättning av Arne Melberg, Atlantis 2018.

  • Per Engdahl (1909-1994) var aktiv fascist redan 1920-talet och kom efter andra världskriget att spela en central roll i omvandlandet av nationell högerextremism till en internationell rörelse. Han var också nära vän med Ikeagrundaren Ingvar Kamprad


    Per Engdahl grundande den fascistiska Nysvenska rörelsen, som aldrig blev någon massrörelse i Sverige. Han levde ända fram till 1994 och hann med att umgås med ledande nazister i Hitlertyskland, hjälpa nazister att fly till Sydamerika samt att omorganisera den europeiska högerextrema rörelsen efter andra världskriget.


    I maj 1951 organiserade han en europeisk högerextrem konferens i Malmö där han förenade både nazister och fascister i samma rörelse. Per Engdahl blev också chef för rörelsens internationella förbindelsekontor i Malmö. Han fortsatte att umgås flitigt med ledande personer i Tredje riket efter kriget och besökte på 1960-talet Francos Spanien.


    Nysvenska rörelsen blev under 1960-talet helt marginaliserade. Men ledande figurer i rörelsen var med och grundade den främlingsfientliga organisationen Bevara Sverige svenskt. Därmed blev Per Engdahl en viktig länk mellan fascismen och nazismen under andra världskriget till nutida främlingsfientliga rörelser som Bevara Sverige Svenskt som i sin tur blev grunden till dagens Sverigedemokraterna.


    IKEA-grundaren Ingvar Kamprad vägrade att ta avstånd från sin fascistiska vän. Kamprad bidrog också med pengar till rörelsen och gav ut Per Engdahls bok ”Politisk allmänbildning”. När Ingvar Kamprad gifte sig första gången 1950 var Per Engdahl inte bara inbjuden utan också ombedd att hålla tal.


    I reprisen av reprisen av det nymixade avsnitt 32 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Elisabeth Åsbrink som är journalist och författare. Hon har skrivit boken 1947 som väver samman fascisten Per Engdahls öde, med judiska flyktingar och Simone de Beauvoir. Hon har också berört Per Engdahl i boken I Wienervald står träden kvar där hon avslöjade Ikea-grundaren Ingvar Kamprads nära relation till fascistledaren och hans rörelse.

    Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Vad händer med litteraturen när författaren blir en offentlig person, en talare och influencer? Om det är ett problem så är det i alla fall inget nytt problem. Det menar Mikael Timm i den här essän.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ”Författare kan alla bli – boka en föreläsning och bli expert” lockar en annons på nätet. Här finns också en bok om hur man som författare skall se till att hamna i tv-soffan.

    I Odysséen finns en scen där Odysseus kommer till fajakernas ö. På kvällen blir han inbjuden att tala om sina resor. Hovet sitter i festsalen, i mörkret lyssnar folket. I Homeros dikt har Odysseus själv upplevt de faror han berättar om. Den där kvällen är han författare och skådespelare i samma person och därmed en förebild för vår tids mediale författare. Den berättare som sätter sig i tv-soffan bör likt Odysseus se till så att kropp och ord bli ett.

    Lärarna på författarkursen i annonsen har förstås skrivit böcker, men de är också artister, präster, atleter, metrologer, forskare, ståuppkomiker, entreprenörer, ingenjörer, fotografer, kockar – ja, de är mer kända i dessa funktioner än som författare.

    Är detta ett exempel på Litteraturens sjunkande status?

    Nej, jag tror inte det. Snarare innebär författarnas medieaktiviteter en återkoppling till 1800-talet då författaren blev både samhällskritiker och underhållare – ibland bägge delarna.

    TV-soffans gäst som sitter där för att hen skrivit en bok om något som verkar roligt bör kanske kallas estradör eftersom det gäller ”att spela sig själv” snarare än att vara sig själv. Författaren som gästar TV-soffan med ambitionen att ändra världen bör kanske, som Jan Myrdal, kalla sig skriftställare. Bägge hör hemma i en offentlighet där det skrivna ordet lever i bakgrunden, som underlag för vad som sägs och visas i bild.

    Författare har förstås varit offentliga personer sedan antiken. Innan massmedia föddes var Rousseau och Voltaire influencers i brev, middagskonversationer och offentliga tal.  Konsten att framträda och konsten att spela sig själv är sedan länge förbunden med det skrivna ordet.

    Den som lyckats bäst med att förena skrift och tal avled innan radion och televisionen fanns. Oscar Wilde blev känd under 1880-talet som föreläsare. Han turnerade i Amerika och Storbritannien och talade om allt möjligt: mode, heminredning, filosofi, hur man arrangerar blommor… men inte om sina pjäser – de hade han ännu inte skrivit.

    Efter turnéerna började verkligen Wilde skriva på allvar, men lite motvilligt - han föredrog att tala framför att skriva. Ändå fick både hans essäer, t ex den om socialism, och hans dikter en stor publik genom att författaren redan var känd, om inte annat så för in klädstil. Wilde fann skrivandet tråkigt ända tills han började författa de komedier som gjorde honom älskad. Då var han känd som Londons kvickaste man och teatern var den perfekta konstformen för denne briljante konversatör. Personerna i hans pjäser är vitsiga, impertinenta, repliksnabba och provocerande - som han själv.

    Att framträda i sällskapslivet var del av hans yrke, han arbetade medvetet med rösten och kläderna var valda med yttersta omsorg. Gästerna tog för vana att skriva ned vad han sagt när de kom hem och man vet att han provade olika versioner av repliker i salongerna innan han skrev in dem i pjäserna. Ja, han provade till och med tonfallen. George Bernard Shaw, som umgicks med Wilde, anmärkte att även om det gick att läsa Wildes repliker så kunde ingen leverera dem som han.

    Wilde testade också sina prosaberättelser i olika versioner som kunde ta rätt lång tid att framföra. Middagsgästerna accepterade Wildes teatralitet och att maten blev försenad, de var med på att sudda ut gränsen mellan privat och offentligt.

    Inte undra på att kritikerna betraktade verk och upphovsman som samma sak. I recensionerna anklagades Wilde för omoral – därför att hans gestalter uppfattades so omoraliska. Utdragen från rättegångarna emot honom är rena seminarier om ont och gott, konst och verklighet. Wilde svarade sina kritiker i domstolen och i tidningarna som publicerade brevväxlingar mellan Wilde och redaktörerna.

    Wilde fick alltså mycket uppmärksamhet och stor publik - men dålig kritik. Han sågs som en oseriös författare vilket berodde på att hans privatliv överskuggade hans texter. Och när han slutligen föll från den piedestal han rest åt sig var det i ett förtalsmål. I den processen krävdes en annan retorik än vad Wilde var mäktig och hans liv och författarkarriär krossades.

    Wilde var förvisso inte det sena 1800-talets ende offentlige författare men ingen annan skapade en så fascinerande författarroll. Därför förgriper Wilde tv:ns och radions tid. Ja, han är en nyckelfigur för den som vill förstå det offentliga samtalet. Hans användning av paradoxer, sättet att tala skämtsamt om viktiga ting och allvarligt om oviktiga fungerar perfekt i tv-studion. Och åtskilliga tv-serier har lånat grepp från Wildes pjäser

    Återstår de författare som skriver utan vilja uppnå ett samhälleligt eller teatralt mål. De syns nästan aldrig i den mediala offentligheten. Låt oss kalla dem diktare. De är text, inte fysisk närvaro och påminner om den tid när det skrivna ordet dominerade offentligheten.

    Idag är det skrivna ordet fortfarande viktigt, men det tar en omväg till läsarna via scenen. Gestaltning innebär att estradören och debattören blir sitt eget registrerade varumärke. Texten blir kropp. Det gäller inte bara inom populärkulturen utan också författare som Jean Paul Sartre, Norman Mailer, Simone de Beauvoir, Günther Grass och Marguerite Duras. Deras verk liknar förvisso inte Oscar Wildes men icke desto mindre finns en koppling. Dessa namnkunniga författarna var kanske inte lika skickliga i självgestaltning som Wilde – men de visste de vad de ville göra framför en mikrofon.

    Men hur ofta möter man sådana författare i media? När det är som är som värst är bokskrivaren en offentlig figur i flugviktsklass: pratsam, alltid beredd att hala fram en åsikt om vad som helst.

    Pinsamt, men knappast skadligt för litteraturen. Kanske har de pratsamma litteratörerna till och med skapat en ny genre. Jag tänker på Jean-Paul Sartre som när han förlorade synen och inte längre kunde skriva utvecklade intervjun till en konstart. Några av hans bästa resonemang fördes i intervjuer som senare trycktes till exempel i böckerna Vad förmår litteraturen och Självporträtt. Willy Kyrklunds intervjusvar är små mästerverk av skarpsinne. Italo Calvinos och Borges föreläsningar var lika briljanta som deras böcker.

    Även estradören skapar i någon mening text. Det jag minns bäst av Stig Larssons verk är inte någon rad ur hans böcker och pjäser utan en radiointervju på 80-talet i vilket han sade att de flesta människor hellre skulle välja vackrare utseende än högre lön.

    Så om nu litteraturen måste slåss med media om vår tid. Om det politiska samtalet är i kris på grund av gaphalsar – ja, då kan måhända den talande författaren vara litteraturens och opinionsbildningens räddning.

    Fast Wilde skulle förstås ha sagt något dräpande om en sådan tanke…

    Mikael Timm

  • I vår sommarserie "Nio tänkare att ha koll på" kretsar samtalet kring paret Sartre och de Beauvoir och deras filosofi om frihet och att människan är vad hon själv gör sig till.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    December 1933. Tre unga vänner träffas på en bar i Paris. En av dem heter Jean Paul Sartre, en annan Simone De Beauvoir. Den tredje, Raymond Aron, har varit i Berlin och studerat fenomenologin: en idétradition som utgår från den levda erfarenheten, istället för abstrakta principer och axiom.

    Här sås fröet till en filosofi som under maximer som ”Existensen föregår essensen” och ”Man föds inte till kvinna, man blir det” skulle komma att nå långt utanför de akademiska seminarierna, in i konsten och litteraturen – och rentav förknippas med en livsstil med individens okränkbara frihet i centrum.

    Hur såg det löfte ut som lockade så många, inte minst unga, till existentialismen under åren efter Andra världskriget? Och vad har Sartre och De Beauvoir att säga oss idag? Filosofiska rummet tar sig an den franska existentialismen med hjälp av Åsa Moberg, författare och översättare, och Mats Rosengren, professor i retorik vid Uppsala universitet.

    Programledare: Tithi Hahn
    Producent: Mårten Arndtzén

    Programmet sändes första gången den 10 februari 2019

  • Lär dig mer om Simone de Beauvoir, fransk författare och tänkare som med klassikern "Det andra könet" blev en feministisk ikon.


    Avsnittet är tidigare publicerat i Allt du velat veta på 5 minuters eget flöde här på Acast, där du också hittar nya avsnitt flera gånger i månaden.


    Facebook: https://www.facebook.com/alltduvelatveta/

    Instagram: @alltduvelatveta / @frittefritzson

    Twitter: @frittefritzson

    Become a member at https://plus.acast.com/s/alltduvelatveta.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Det svåra tvåhundratjugofemte avsnittet med journalisten Johanna Frändén. Vi pratade om allmänbildning, terrorism, journalistiken, den franska högern, klädförbud, barnaga, det goda samtalet, Simone de Beauvoir, tvåsamheten, att inte längta efter barn, Zinedine Zidane, Schlätta, om att älska att få smycken och givetvis en hel del om Zlatans mörkaste hemlighet.Producent David Mehr Distribution: Acast. (För Android här! Och i App store här!)

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Hemma hos Paul Auster och Siri HustvedtUSA:s mest kända författarpar är förmodligen Paul Auster och Siri Hustvedt. Paul Auster, mannen bakom bland mycket annat romanerna i New York-trilogin från mitten av 1980-talet. Gift med Siri Hustvedt, som med sin förra roman Vad jag älskade fick sitt stora internationella genombrott. Marie Lundström är hemma hos de båda i sekelskifteshuset i Brooklyn, New York, där de sedan länge bor. Hör en unik parintervju om kärlek, hemmets skötsel, hur de hjälper varandra med skrivandet, deras olika arbetsmetoder och gemensamma vardag - och hur de egentligen träffades för mer än 28 år sedan.

    Hur lever två författare ihop? Myten om det skapande paret har under modern tid personifierats av franska Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir. USA:s nu levande mest kända författarpar är Paul Auster och Siri Hustvedt. Paul Auster, det snygga egensinniga geniet, mannen bakom bland mycket annat romanerna i New York-trilogin från mitten av 1980-talet. Gift med Siri Hustvedt, som med sin förra roman Vad jag älskade fick sitt stora internationella genombrott. Marie Lundström har varit hemma hos de båda i sekelskifteshuset i Brooklyn, New York, där de sedan länge bor. Hör en unik parintervju om kärlek, hemmets skötsel, hur de hjälper varandra med skrivandet, deras olika arbetsmetoder och gemensamma vardag - och hur de egentligen träffades för mer än 28 år sedan.