Trettondagsafton Podcasts

  • Vad är egentligen roligt? Historikern Peter K Andersson berättar om den eviga humorkonflikten från Shakespeare till Killinggänget.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Det finns ett avsnitt av tv-serien Seinfeld där huvudpersonen, som är en framgångsrik ståuppkomiker, vill göra ett dåligt framträdande för att förstöra för sin rival, som ska uppträda efter honom. För att garantera att publiken inte ska skratta tar han på sig färgglada kläder och kliver upp på scenen med orden ”Nu ska vi ha roligt!” Att säga åt publiken att de ska skratta, eller att för tydligt signalera humor, verkar för många vara ett bra sätt att döda humorn. Det är så tydligt så fort vi ser en komiker som ställer sig på en scen med en viss uppsyn och ett visst sätt att tala, att vi förväntas skratta. De flesta går med på det och kan knappt hålla sig för skratt innan komikern ens har öppnat munnen, men jag känner människor som har svårt att skratta åt komiker just för att det är meningen att man ska skratta åt dem.

    När Jerry Seinfeld medvetet försöker förstöra humorn genom att påtala den ställer han sig mitt i skärningspunkten för en gammal tvistefråga som kommit att definiera vårt sätt att betrakta humor. Kanske börjar den med William Shakespeare.

    När Hamlet instruerar den besökande skådespelartruppen i hur de ska framföra sina repliker lägger han också ut texten om hur truppens clown bör agera. ”Låt inte dem som spelar clowner säga mer än det som hör till rollen”, säger han, för ”det finns en del clowner som själva skrattar för att lura sin publik att också skratta. Det är simpelt”, anser Hamlet, och tyder på ”en ynklig lust att briljera.” Raderna har ofta tolkats som Shakespeares egna åsikter om hur en komisk skådespelare bör framträda. Och om man ska ta honom på orden så är det just den påstridige och skrikige komikern som han vänder sig emot. Faktum är att Shakespeare och den skådespelare som spelade de komiska rollerna i hans tidiga pjäser just hade gått skilda vägar när Hamlet hade premiär 1599. Denne skådespelare hette Will Kemp och hade under flera år varit Londons främste teaterclown. Ja, ordet clown hade myntats bara något decennium tidigare som en beteckning på den roll i snart sagt varje pjäs som hade till uppgift att vara den komiske drummeln som klantar till alltihop och som skulle vara en igenkänningsfaktor för de i publiken som stod på marken och hade betalat de billigaste biljetterna. Den ursprungliga betydelsen i ordet clown var egentligen lantis eller bondlurk.

    Will Kemp hade excellerat i den här typen av roller och Shakespeare hade med glädje skapat oförglömliga karaktärer åt truppens clown, från Dogberry i Mycket väsen för ingenting till Bottom i En midsommarnattsdröm. Men Kemp hade också rykte om sig att köra sin egen grej, att ”säga mer än det som hörde till rollen”, för att citera Hamlet. Han var en improvisatör som blev berömd på egen hand och vars närvaro i en uppsättning kanske distraherade från dramats handling. Hur det än var så lämnade han Globeteaterns kompani och blev ersatt av en annan clown med en helt annan stil. Han hette Robert Armin och Shakespeare skulle skriva flera roller åt honom, bland annat narren Feste i Trettondagsafton och narren i Kung Lear. Samarbetet mellan Shakespeare och Armin har tolkats som mer harmoniskt eftersom Armin bättre kunde gestalta de filosofiska och klipska narrar som Shakespeare föredrog i sina pjäser framför enfaldiga bondläppar och klumpiga betjänter.

    Detta skifte i Shakespeares komiska författarskap speglar också den generella utveckling inom den engelska teatern som skedde kring sekelskiftet 1600. De grälla clowner som tidigare hade varit en självklar ingrediens i både komedier, tragedier och krönikespel knuffades nu alltmer ut, betraktades som vulgära och ersattes med mer sofistikerade och urbana komiska figurer – parodier på snobbar och hovmän eller fyndiga hovnarrar.

    Det här är en motsättning som verkar återkomma vid olika tillfällen i historien. Det är inte sällan som kritikerna är samstämmiga med Shakespeare och förordar komik levererad med en oberörd gravallvarlig min. I Sverige kom det här lägret att bli synonymt med den ironiska generationen, kanske tydligast representerad av Killinggänget, som gjorde humor som på ytan ibland såg ut som seriösa dramaproduktioner eller som byggde på så initierade referenser att få människor utanför Stockholm förstod allt som sas. Det var en humor som medvetet bröt med sina föregångare, de på 80- och tidigt 90-tal så populära Galenskaparna och After Shave, eller Sven Melanders Nöjesmassakern. Som Henrik Schyffert en gång uttryckte det i en intervju: ”Före oss var det bara Åke Cato.” Men det fanns också företrädare för det andra lägret: samtida med Killinggänget var Stefan & Krister, representanter för ett helt annat ideal, ett ideal där det som Seinfeld försökte göra för att döda skrattet sannolikt skulle tas emot med stor entusiasm. Många i samtiden avfärdade Stefan och Krister som vulgär buskis, och Killinggänget växte delvis fram som en motpol till detta. Men även om det på ytan kunde se ut som en klyfta mellan stad och land, försvinner denna prydliga uppdelning när man betraktar humorn närmare. Det räcker kanske att peka på Robert Gustafsson, medlem av Killinggänget, vars humor på scen och i tv ibland överträffar Stefan och Krister i högljuddhet, hostningar och överdriven dialekt.

    Det är långt mellan 1590-talets London och 1990-talets Sverige, men trots det finns i båda tidpunkter en likartad konflikt mellan två typer av humor. Man kan hitta andra exempel på hur de som vill hävda sin sofistikerade humor demonstrativt avfärdar de överdrivna komikerna och vurmar för de mer subtila. Det är till exempel fortfarande många som säger sig föredra det lakoniska stenansiktet hos Buster Keaton framför Chaplins utstuderade sentimentalitet. Uppkomsten av begreppet deadpan comedy i början av 1900-talet illustrerar kanske en växande preferens för humor som inte ska ge sken av att vara humor.. Frågan är vad som är svårast. Många komiker kan vittna om att det är svårt att skriva skämt när man anstränger sig för att vara rolig. Och den bestående populariteten i bloopers och roliga hemmavideor där vanliga människor snubblar helt utan förvarning är kanske ett bevis på att den äkta komiken är den som uppkommer utan att någon försöker vara rolig. Å andra sidan är det kanske tur att vi också har komiker som gör jobbet åt oss. Akutmottagningarna skulle säkert hålla med mig.

    Peter K Andersson, historiker

  • I avsnitt 42 av ”Talk to me” intervjuar Sarah Dawn Finer den guldbaggebelönade skådespelerskan Sofia Ledarp. 


    Sofia växte upp i Stockholm med grekisk pappa och svensk mamma. 

    Pappa jobbade på Alexandra i Stockholm och uppväxten med honom var vitt skild från tryggheten i hemmet med mamma. 

    Varför heter hon Ledarp när ingen av hennes föräldrar hette det, och varför fick hon lära sig franska istället för grekiska?

    Hennes första jobb var i ”Trettondagsafton” på Stadsteatern som Helena Bergströms ”bodydouble", men det skulle dröja ytterligare ett par år innan hon stod på scen i sin Dramaten debut, då i Maria Stuart med regi av Ingemar Bergman. 


    Hur var det att göra audition för Bergman och att som första jobb, få studera idolerna Lena Endre och Pernilla August?

    Varför blev teater snabbt något som tog över allt och handlade om liv och död för henne?

    Varför ville regissören ge henne sparken från sin första produktion utanför scenskolan, hur var det att vinna en Guldbagge för sin första huvudroll på film?

    Hur var det att jobba med skådespelerskorna succéserien ”Fröken Frimans Krig”? 

    Vad händer när jobbet är så viktigt att man inte inte vem man är utan det, eller när man inte hittar ut eller säger stopp, när det är för mycket?

    Hur var det att få en diagnos i vuxen ålder och vad var det som föll på plats?

    Vad hände med systerskapet bland kollegorna efter MeToos ”Tystnad Tagning” och vad har egentligen förändrats?

    Sofia har ni kunnat se i allt från ”De tre musketörerna” & ”Jösses flickor” på scen, till på liten och stor skärm i ”Hinsehäxan”, ”Millenium serien”, ”Julkalendern” och snart även i ”Gåsmamman” på tv.

    Hon har även belönats med Kurt Linders stipendiet, även regisserat och också medverkat i ”Stjärnorna på Slottet”. 


    Likheterna och olikheterna i Sofias och Sarahs situationer kring tankar om NPF kan ni också höra om i avsnittet 16 av ”Talk to me” med Lotta Borg Skoglund. 


    Mycket nöje!


    "TALK TO ME" Produceras av SDF Entertainment AB


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.