Apelles Podcasts
-
Om livets stora mysterier kan vi inget veta, bara tro. Men tvivlet gnager ständigt. Om man inte helt avstår från att tänka? Som de antika filosofer Vincent Flink Amble-Naess lyfter fram i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Konstnären Apelles hade arbetat med tavlan i månader. Det skulle bli ett mästerverk; det var uppenbart för var och en som såg honom arbeta. En detalj lyckades emellertid gäcka honom: fradgan på kapplöpningshästen i förgrunden. Den föreföll omöjlig att gestalta. Apelles försökte med klarare färger, grövre penslar och mindre vatten i temperan. Han svalde sin stolthet och konsulterade en rival, men också det var lönlöst. Resultaten blev hopplöst onaturliga. Till slut fick han nog, och slängde sin tvättsvamp mot hästen i vredesmod.
Folket omkring honom drog efter andan. Apelles kunde knappt tro sina ögon. Svampen hade lämnat ett omisskännligt avtryck över betslet. Hästen tuggade fradga.
Anekdoten återges av den grekiska filosofen Sextus Empiricus i boken Pyrrhoniska skisser, från 200-talet e. kr. På samma sätt som Apelles genom sina ansträngningar försökte uppnå ett perfekt konstverk, försöker filosoferna uppnå det goda livet genom att argumentera. De borde veta bättre, skriver Sextus. Först när man inser det meningslösa med hela företaget kan man uppnå målet, och njuta sin sinnesro.
Sextus Empiricus var skeptiker, eller pyrrhonist som hans meningsfränder ofta kallades under antiken. Rörelsen fick sitt namn efter förgrundsgestalten Pyrrhon, som var verksam på 300-talet f.Kr. Pyrrhon föräras ett kapitel i historikern Diogenes Laertios bok Berömda filosofers liv och läror, som är vår kanske främsta källa till kunskap om den antika filosofin och dess utövare. Diogenes beskriver Pyrrhon som en dåre, som betvivlade allt han såg. Om en kärra var på väg att köra över honom steg han inte åt sidan. Han var nämligen inte säker på att kärran var verklig. Kanske hade han fallit offer för en synvilla, eller helt enkelt blivit lurad. Om det inte vore för hans många vänner, skriver Diogenes, hade Pyrrhon knappast blivit långlivad.
Skildringen är författad 500 år efter Pyrrhons bortgång, och mycket tyder på att informationen är hämtad från en satirisk skrift som publicerades av en av Pyrrhons fiender. Sådana smädeskrifter var vanliga under antiken. Epikurén Colotes skriver att den skeptiska läran gör det omöjligt att leva, eftersom den inte medger några åsikter. Anatomen Galenus frågar sig huruvida skeptikern måste stanna ombord på ett sjunkande skepp eftersom han tvivlar på om det stigande vattnet är verkligt. Ännu år 1748 – 2000 år efter skeptikernas storhetstid – kunde den skotske filosofen David Hume skriva att samhället skulle gå under om Pyrrhons efterföljare fick gehör för sina idéer.
Skeptikerna var lätta att häckla. De efterlämnade nämligen inga skrifter där deras lära försvarades. Sextus bok är ett undantag. För den som läser hans Pyrrhoniska skisser framträder en annan bild av skeptikerna än den som förmedlades av deras fiender.
Det grekiska ordet skepsis betyder ”undersökning”, och mycket riktigt var den skeptiska filosofin en undersökande filosofi. Föremålet för undersökningarna var i första hand de andra filosoferna. Epikuréerna påstod att världen bestod av atomer, medan aristotelikerna påstod att den bestod av element. Skeptikern betraktade argumenten för och emot de båda inställningarna, och kom fram till att frågan förmodligen inte gick att besvara. Båda sidor verkade ha genomtänkta argument för sin sak, och varje omdöme om vem som hade rätt skulle ofrånkomligen bära på ett mått av godtycke.
För Sextus var skepticismen i första hand en serie tankefigurer, vars syfte var att uppnå jämvikt mellan argumenten för och emot varje ställningstagande. Därigenom visade han att våra åsikter nästan aldrig är berättigade. För det mesta kan man lika gärna se saken ur ett annat perspektiv. Inställningen gällde emellertid inte alla delar av livet. I motsats till vad belackarna ville göra gällande hade skeptikerna kunskap om många saker. Det var teorierna de förkastade, det vill säga: åsikter som sätts i samband med varandra, och ger upphov till system. Inställningen är mindre extrem än vad man skulle kunna tro.
Sextus hade måhända medgivit att honungsvinet han drack var sött, men han hade aldrig accepterat den vetenskapliga förklaringen: att glukosmolekyler interagerar med receptorer i våra smaklökar, som signalerar till hjärnbarken via elektriska impulser, och får oss att erfara sötma. En sådan slutsats hade krävt en argumentation. Och utöver det fåtal individer som utbildat sig till vetenskapsmän, och själva undersökt saken i ett laboratorium, förlitar sig de flesta av oss på auktoritetsargument. Till exempel:
Vetenskapsmännen säger att vinet är sött på grund av molekylerna. Och vetenskapsmännen är pålitliga. Alltså är vinet sött på grund av molekylerna.
Sextus hade betraktat en sådan slutledning som inte bara bristfällig, utan rent ut sagt löjeväckande. För det första vet vi inte om vetenskapsmännen verkligen säger att det förhåller sig på det viset; vi har ju knappast träffat dem alla. För det andra vet vi inte om de är pålitliga, oavsett vad de själva påstår om saken. Därför borde vi inte utan vidare acceptera att det finns något sådant som glukosmolekyler eller smaklökar eller receptorer. Att vinet är sött behöver vi däremot inga argument för att komma fram till; det känner vi ju på smaken.
Skeptikernas lära formulerades millennier innan den globala uppvärmningen var ett faktum, och för en modern läsare är det uppenbart att deras idéer vore direkt skadliga i händerna på våra makthavare. Om teorierna kan användas till att förbättra världen bör de inte förkastas. Men för de flesta av oss är klimatforskarnas rön – om smältande polarisar, avverkad regnskog och stigande havsnivåer – inte nog för att mana oss till handling. För det stora flertalet framstår rapporterna från IPCC som intet mer än en källa till ångest. På så vis påminner vår situation om den skeptikerna ville avhjälpa.
Liksom för de konkurrerande skolorna var målet för skeptikernas verksamhet ataraxia, vilket på grekiska betyder sinnesro. Stoikerna sade sig uppnå målet genom att leva i enlighet med naturen och epikuréerna genom att hänge sig åt njutningar. Skeptikerna närmade sig problemet på ett annat sätt. Deras nyckel till sinnesro var insikten om att inget kan skada oss. Men det var inte sträckbänken, lejonen eller slavdrivarna de syftade på, utan de filosofiska problemen som håller oss vakna om nätterna och inte ger oss någon ro. Vad är sanning? Vad är skönhet? Vad händer när vi dör? Frågorna är nästintill omöjliga att besvara, vilket skeptikerna var de första att inse. Följaktligen vägrade de infoga sina kunskaper i system. De vägrade se samband och göra slutledningar. Man skulle kunna säga att de vägrade tänka.
Sextus tid påminde på många sätt om vår egen. Filosofin, som hade börjat som ett självständigt sökande efter kunskap, hade stelnat i skolbildningar vars medlemmar ägnade större delen av sin tid åt att anklaga varandra för dumhet och hyckleri. I detta intellektuella klimat gjorde skeptikerna entré och retade gallfeber på sina konkurrenter genom att hävda att alla var lika goda kålsupare, och att det var samtalet i sig det var fel på.
Skeptikerna var inga livsstilsradikaler. Det var deras lära som var avvikande. Själva levde de konventionella, tillbakadragna liv. Sextus arbetade som läkare, och författarskapet var en bisyssla han ägnade sig åt på fritiden.
På samma sätt kan också vi dra oss tillbaka, och leva obesvärade av de hätska debatterna i vår samtid. I en tid där åsikter har upphöjts till dygd vore det inte mindre än ett uppror.
Vincent Flink Amble-Naess
