Barbro Lindgren Podcasts
-
Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, säger Karin Nykvist.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes för första gången iden 17 april 2018.
Varje termin börjar ungefär femtio studenter läsa litteraturvetenskap i Lund. Och jag är den första lärare de träffar. Det är ett möte jag alltid ser fram emot – studenterna är både öppna och nyfikna, samtidigt som de så klart är erfarna läsare.
det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi.
För att snabbt lära känna mina nya studenter ber jag dem alltid snabbt skriva namnet på deras livs största läsupplevelse. Svaren är överraskande konstanta: det är alltid någon som älskar Jane Austens böcker, en annan som diggar Kafka, en tredje som drämmer till med Sartre eller Shakespeare. Kanon lever och har hälsan – åtminstone bland dem som läser litteraturvetenskap. Men det är alltid också någon som svarar JK Rowling och Harry Potter. De första gångerna det hände minns jag att jag tänkte att ”den här studenten har inte börjat läsa böcker för vuxna än”.
Men varför skulle barnlitteratur vara något vi växer ifrån? Varför betrakta ett läsarliv som en trappklättring, där vi på första trappsteget möter det enkla för att sedan röra oss uppåt, mot det mer avancerade? Barnlitteraturen är ofta lika komplex som den för vuxna. Men på andra vis. Och den har mycket att erbjuda en vuxen läsare. Jag har sett det gång på gång, på seminarier där studenter lite glatt överraskade gått igång på Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” som politisk text eller på Stian Holes ”Hermans sommar ” ur ett psykoanalytiskt perspektiv. ”Men den här boken rymmer ju så mycket!” har de utropat. ”Det såg jag inte förut! Och så vacker den är!”
De här seminarierna har flera gånger fått mig att fundera över de kriterier vi av tradition använder för att skilja mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur- och vad dessa kriterier säger om hierarkier och makt i världen utanför litteraturen. Lite tillspetsat kan man säga att barnböcker slarvigt förstås som enkel litteratur för ofärdiga människor. Och det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi. Flera nyutkomna böcker behandlar denna läsarnostalgi; som den amerikanska ”Wild things: The Joy of Reading Children’s Literature as an Adult” av Bruce Handy eller den engelska ”Bookworm – a Memoir of Childhood Reading” av Lucy Mangan – böcker fyllda av skimrande minnen av barnkammarmöten med Beatrix Potter, Dr Seuss och CS Lewis.
Och visst kan det vara härligt att läsa om älskade böcker från barndomen. Men det finns flera och mycket bättre skäl att våga sig in på barnavdelningen. Och här kommer mina topp-fem argument för att vi vuxna inte ska behöva något barn i knät – inte ens det svunna barn som vi själva en gång var – för att läsa det som kallas barnlitteratur.
läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär
1. I barnboken pågår en ständig förhandling: vad är viktigt, hur vill vi att världen ska vara och hur fruktar vi att den faktiskt är? Det är inte en slump att dystopin är så stor inom ungdomslitteraturen just nu: det är klimatkatastrofer, krig och totalitarism vart man ser. Men dagens barnbok är också fylld av hopp och lyckliga slut. I nästan alla de böcker för barn om flykt som jag läst under den senaste tiden vinner de som vill ta emot och ta om hand, båtar kommer fram, familjer återförenas och de snälla och nyfikna kamraterna får med sig de misstänksamma. I Pija Lindenbaums ”Pudlar och pommes” är det den trångsynta och främlingsfientliga hunden som ändrar sig, inte de nyfikna och generösa. Så förvandlas vår ångest över nyhetsflödet till hanterbara sagor. Nästan alltid, som sagt. Ett spännande undantag är danska Morten Dürrs bok ”Zenobia”, som borde få hjärtat att brista på den mest cyniske försvarare av Fort Europa. Så anledning nummer ett: läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär – och därmed också dig själv.
2. Läs för att få ett konkret perspektivskifte! Läs till exempel en bok av Eva Lindström, där livets vanlighet och underlighet skildras ur ett perspektiv som är i enmetershöjd snarare än en och sjuttio. Då ser du allt skrufs under soffan när du är på ett ganska ordinärt kalas och blir av med mössan i underbara ”Hit med våra mössor”. Eller läs Sara Lundbergs vackra bilderbok ”Fågeln i mig flyger vart den vill” och få svindel när du klättrar i träd och längtar bort. Världen blir helt enkelt synlig på nytt och det bekanta och invanda blir främmande och större. Lundbergs bok är förresten ett utmärkt exempel på den sinnliga upplevelse som barnboken ofta erbjuder.
3. Och just sinnligheten är mitt tredje argument: många av de bilderböcker som skrivs idag är helt enkelt uppslukande konstverk, där flera sinnen retas. Flickan som berättar i Lundbergs bok sitter i trädet och drömmer, i en färgmättad, gröndoftande illustration. Och texten lyder:
Om jag kryper ihop kan jag
se ut som en fågel som sover.
Som den jag gjort av blålera.
Den jag ska ge till mamma.
Det är poesi som gestaltar barnets upplevelse av världen.
Och munken – är det en person eller ett bakverk?
4. Och det fjärde argumentet då? Lekfullheten – så klart! Den filosofiska språkleken uppfanns inte i den språkmaterialistiska poesin utan i nonsensramsan. Så räcker Lennart Hellsings dikter hela livet. Som den om papegojan och munken, ni vet:
Dinkelidunkelidoja
heter en grön papegoja
dinkelidunk
heter en munk
som bor i en pepparkakskoja.
Visst får den oss att le? Här finns ljudleken, rytmen och språkglädjen. Men också språkfilosofin: papegojan är ju en ljudhärmare som pekar på språket som bara låter, ordet som kan fyllas med innehåll eller fortsätta vara tomt ljudmaterial. Och munken – är det en person eller ett bakverk? Textens pepparkaka får mig att tänka att den kanske är bägge delar, och i Poul Ströyers klassiska illustration av dikten äter en frodig munk givetvis munkar och språkleken fortsätter över till bildmediet. Det är skoj, javisst, men det är också en avancerad lek med utgångspunkt i ordets slumpmässiga förhållande till den värld det ska beskriva.
Skrattet i barnlitteraturen är allra oftast varmt och helt renons på distanserande ironi. Här räds ingen patetiken , de största känslorna eller de svåraste frågorna. Och det är faktiskt mitt femte argument.
Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare?
5. Barnlitteraturen väjer inte, tassar inte runt. Den går rakt på. Som i Annica Hedins och Per Gustavssons bilderbok ”Stig”, där världen är full av hål där den döde brodern Stig skulle ha varit: på gungan, vid matbordet, vid tågbanan. Eller som i Barbro Lindgrens dikt om kärlek och vänskap, där slutklämmen lyder ”Den jag älskar heter Örjan men de kallar honom smörjan” och där både kärleken, världen och det korta livet ryms i raderna:
Och Örjans ögon lyste röda
Tänk, sa han
Om hundra år så är vi döda
Då finns det inga ögonSom små sjöar
Men riktigt vatten finns det
Med små gröna öar
Så är det. Snart ska vi dö och vår kärlek ta slut. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare?
Det finns alltså flera skäl till att du ska söka dig till barnavdelningen. Här har du bara fått fem. Givetvis kan du dela dina upplevelser med dina eller andras barn. Men du behöver inget alibi.
Karin Nykvist, litteraturvetare och kritiker
-
Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, säger Karin Nykvist.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Varje termin börjar ungefär femtio studenter läsa litteraturvetenskap i Lund. Och jag är den första lärare de träffar. Det är ett möte jag alltid ser fram emot – studenterna är både öppna och nyfikna, samtidigt som de så klart är erfarna läsare.
det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi.
För att snabbt lära känna mina nya studenter ber jag dem alltid snabbt skriva namnet på deras livs största läsupplevelse. Svaren är överraskande konstanta: det är alltid någon som älskar Jane Austens böcker, en annan som diggar Kafka, en tredje som drämmer till med Sartre eller Shakespeare. Kanon lever och har hälsan – åtminstone bland dem som läser litteraturvetenskap. Men det är alltid också någon som svarar JK Rowling och Harry Potter. De första gångerna det hände minns jag att jag tänkte att ”den här studenten har inte börjat läsa böcker för vuxna än”.
Men varför skulle barnlitteratur vara något vi växer ifrån? Varför betrakta ett läsarliv som en trappklättring, där vi på första trappsteget möter det enkla för att sedan röra oss uppåt, mot det mer avancerade? Barnlitteraturen är ofta lika komplex som den för vuxna. Men på andra vis. Och den har mycket att erbjuda en vuxen läsare. Jag har sett det gång på gång, på seminarier där studenter lite glatt överraskade gått igång på Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” som politisk text eller på Stian Holes ”Hermans sommar ” ur ett psykoanalytiskt perspektiv. ”Men den här boken rymmer ju så mycket!” har de utropat. ”Det såg jag inte förut! Och så vacker den är!”
De här seminarierna har flera gånger fått mig att fundera över de kriterier vi av tradition använder för att skilja mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur- och vad dessa kriterier säger om hierarkier och makt i världen utanför litteraturen. Lite tillspetsat kan man säga att barnböcker slarvigt förstås som enkel litteratur för ofärdiga människor. Och det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi. Flera nyutkomna böcker behandlar denna läsarnostalgi; som den amerikanska ”Wild things: The Joy of Reading Children’s Literature as an Adult” av Bruce Handy eller den engelska ”Bookworm – a Memoir of Childhood Reading” av Lucy Mangan – böcker fyllda av skimrande minnen av barnkammarmöten med Beatrix Potter, Dr Seuss och CS Lewis.
Och visst kan det vara härligt att läsa om älskade böcker från barndomen. Men det finns flera och mycket bättre skäl att våga sig in på barnavdelningen. Och här kommer mina topp-fem argument för att vi vuxna inte ska behöva något barn i knät – inte ens det svunna barn som vi själva en gång var – för att läsa det som kallas barnlitteratur.
läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär
1. I barnboken pågår en ständig förhandling: vad är viktigt, hur vill vi att världen ska vara och hur fruktar vi att den faktiskt är? Det är inte en slump att dystopin är så stor inom ungdomslitteraturen just nu: det är klimatkatastrofer, krig och totalitarism vart man ser. Men dagens barnbok är också fylld av hopp och lyckliga slut. I nästan alla de böcker för barn om flykt som jag läst under den senaste tiden vinner de som vill ta emot och ta om hand, båtar kommer fram, familjer återförenas och de snälla och nyfikna kamraterna får med sig de misstänksamma. I Pija Lindenbaums ”Pudlar och pommes” är det den trångsynta och främlingsfientliga hunden som ändrar sig, inte de nyfikna och generösa. Så förvandlas vår ångest över nyhetsflödet till hanterbara sagor. Nästan alltid, som sagt. Ett spännande undantag är danska Morten Dürrs bok ”Zenobia”, som borde få hjärtat att brista på den mest cyniske försvarare av Fort Europa. Så anledning nummer ett: läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär – och därmed också dig själv.
2. Läs för att få ett konkret perspektivskifte! Läs till exempel en bok av Eva Lindström, där livets vanlighet och underlighet skildras ur ett perspektiv som är i enmetershöjd snarare än en och sjuttio. Då ser du allt skrufs under soffan när du är på ett ganska ordinärt kalas och blir av med mössan i underbara ”Hit med våra mössor”. Eller läs Sara Lundbergs vackra bilderbok ”Fågeln i mig flyger vart den vill” och få svindel när du klättrar i träd och längtar bort. Världen blir helt enkelt synlig på nytt och det bekanta och invanda blir främmande och större. Lundbergs bok är förresten ett utmärkt exempel på den sinnliga upplevelse som barnboken ofta erbjuder.
3. Och just sinnligheten är mitt tredje argument: många av de bilderböcker som skrivs idag är helt enkelt uppslukande konstverk, där flera sinnen retas. Flickan som berättar i Lundbergs bok sitter i trädet och drömmer, i en färgmättad, gröndoftande illustration. Och texten lyder:
Om jag kryper ihop kan jag
se ut som en fågel som sover.
Som den jag gjort av blålera.
Den jag ska ge till mamma.
Det är poesi som gestaltar barnets upplevelse av världen.
Och munken – är det en person eller ett bakverk?
4. Och det fjärde argumentet då? Lekfullheten – så klart! Den filosofiska språkleken uppfanns inte i den språkmaterialistiska poesin utan i nonsensramsan. Så räcker Lennart Hellsings dikter hela livet. Som den om papegojan och munken, ni vet:
Dinkelidunkelidoja
heter en grön papegoja
dinkelidunk
heter en munk
som bor i en pepparkakskoja.
Visst får den oss att le? Här finns ljudleken, rytmen och språkglädjen. Men också språkfilosofin: papegojan är ju en ljudhärmare som pekar på språket som bara låter, ordet som kan fyllas med innehåll eller fortsätta vara tomt ljudmaterial. Och munken – är det en person eller ett bakverk? Textens pepparkaka får mig att tänka att den kanske är bägge delar, och i Poul Ströyers klassiska illustration av dikten äter en frodig munk givetvis munkar och språkleken fortsätter över till bildmediet. Det är skoj, javisst, men det är också en avancerad lek med utgångspunkt i ordets slumpmässiga förhållande till den värld det ska beskriva.
Skrattet i barnlitteraturen är allra oftast varmt och helt renons på distanserande ironi. Här räds ingen patetiken , de största känslorna eller de svåraste frågorna. Och det är faktiskt mitt femte argument.
Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare?
5. Barnlitteraturen väjer inte, tassar inte runt. Den går rakt på. Som i Annica Hedins och Per Gustavssons bilderbok ”Stig”, där världen är full av hål där den döde brodern Stig skulle ha varit: på gungan, vid matbordet, vid tågbanan. Eller som i Barbro Lindgrens dikt om kärlek och vänskap, där slutklämmen lyder ”Den jag älskar heter Örjan men de kallar honom smörjan” och där både kärleken, världen och det korta livet ryms i raderna:
Och Örjans ögon lyste röda
Tänk, sa han
Om hundra år så är vi döda
Då finns det inga ögonSom små sjöar
Men riktigt vatten finns det
Med små gröna öar
Så är det. Snart ska vi dö och vår kärlek ta slut. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare?
Det finns alltså flera skäl till att du ska söka dig till barnavdelningen. Här har du bara fått fem. Givetvis kan du dela dina upplevelser med dina eller andras barn. Men du behöver inget alibi.
Karin Nykvist, litteraturvetare och kritiker
-
Sara Olausson är serietecknare, illustratör och författare. Hon har gjort ett tiotal böcker, främst serieböcker men även kapitelboken Jordgubbsbarnen som nominerades till Augustpriset för barn- och ungdomslitteratur 2019.
Sara är systerdotter till författaren Barbro Lindgren och har gjort serieversionen av Loranga. I mars i år gav hon ut två pekböcker tillsammans med sin moster Barbro.
Sara är även skicklig på att buktala.
Podcasten Under körsbärsträdet
Avsnittet gjordes av Frippe Nilsson & Annika Jegbert.
Inspelat den 8 maj 2022 i Stockholm.www.poddsamtal.se
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Bland annat om vad en människa lämnar efter sig, om saknad efter de som gått bort och om personer som Lars Vilks och Gunilla Bergström som Martin intervjuat. Om eftermälen och konsten att förlåta.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Ärkebiskopen Antje Jackelén och mästerkocken Markus Aujalay och youtubern Mauri Hermundsson gästar Martin Wicklin i studion. Dessutom spelas julmusik av mer tveksam art. Mångmiljonären Lasse Diding pratar om Jan Myrdal och om att få en andra chans. Andra gäster är författaren Barbro Lindgren som inte bryr sig särskilt om julen, astronomen Susanne Aalto om betydelsen av teleskopet som äntligen nu skickas upp , förläggaren Christoffer Holst om explosionen av julromantik inom litteraturen och så möter Martin Wicklin Raymond Björling som är barnbarn till Jussi – och som sjunger ”O, Helga Natt” för lyssnarna. Och hur ska det gå – kommer Martin att hitta Mohammed, pojken från Irak han intervjuade för 18 år sedan på flyktingförläggningen i Lilla Edet och som helst av allt ville bli polis. Vad hände sedan? Är han kvar i Sverige?
00.00 Martin hälsar god morgon och God jul med ett ljudminne – och talar om sina möten med Lars Vilks och Gunilla Bergström
06.55 Martin Wicklin letar efter Mohammed från Irak som han intervjuade för 18 år sedan
12.29 astronomen Susanne Aalto om det teleskop som sänds upp denna jul
16.45 författaren Barbro Lindgren om att fira jul, utan att egentligen fira, om mörkret, döden och ljuset
21.50 fortsättning: Mohammeds historia – blev han polis, det som han ville?
24.35 Martins julhälsning
26.08 mästerkocken Markus Aujalay och youtubern Mauri Hermundsson gästar Martin Wicklin i studion. Om bristen på ansjovis och en oväntad vänskap.
42.05 ärkebiskopen Antje Jackelén och Martin Wicklin – om konsten att förlåta
57.11 Sunkjulmusik med konnässörerna Fredrik af Trampe och Anna-Lena Lodenius
01.07.25 Martin om Lars Vilks, Gunilla Bergström och Jan Myrdal och (01.10.23) intervju med multimiljonären och Myrdal-vännen Lasse Diding
01.20.05 om explosionen av romantiska julromaner, med förläggaren Christoffer Holst
01.26.17 Martin Wicklin om Mohammed – vad har hänt de senaste 18 åren?
01.31.48 Martin möter Raymond Björling, Jussis barnbarn
01.35.02 Raymond Björling sjunger ”O Helga Natt”
01.36.34 Martin hälsar God natt och God Jul
-
Ett specialprogram om Barbro Lindgren signerat Kerstin Wixe!
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Barbro Lindgren har skrivit i hela sitt liv. Barnböcker, ungdomsböcker, vuxenböcker och poesi. Hon har skapat klassiker som Lilla Sparvel, Loranga, Masarin och Dartanjang, Mamman och den vilda bebin och Max-böckerna som nästan varenda småbarnsförälder läst. Hennes texter blir musik och teater, hennes kreativitet verkar aldrig ta slut.
Men nu har jag slutat med intervjuer och framträdanden, säger Barbro Lindgren på sin telefonsvarare.
Det är svårt att tro att det här skulle vara den sista intervjun med Barbro Lindgren, men hon säger att det får vara bra nu. Skrivandet tänker hon dock inte sluta med, det är alldeles för roligt.I mötet med Kerstin Wixe får vi inte bara höra henne berätta om vem som är förebilden till Dartanjang. Hon berättar också om sitt frihetsbehov, sitt skrivande och sin praktiska inställning till döden.
Programmet är producerat av Kerstin Wixe.
-
Kalle Lind och Mjölbyfödde Martin Hellström går igenom Mjölbys plats i svenskt kulturliv. Ture Sventon! Barbro Lindgren! Jacques Werup! Torgny Wickman!
-
En pappas olagliga verksamhet, en missbrukande mamma som visade skräckfilmer för sitt barn och föräldrar som offrat allt för sina barn.
Medverkande: Ulises STOR Infante Azocar, Joakim Lundell, Lars Lerin, Hanna Hellquist, Messiah Hallberg, Barbro Lindgren, Carolina Klüft, Katja, Pamela Adlon, Per Gessle, Shima Niavarani och Clara Henry.
Musik:
Martha Wainwright - Bloody Mother Fucking Asshole
Stor och Seinabo Sey - Pappas låt
Bob Dylan - Forever young
Siw Malmkvist - Mitt Lilla Barn
John Lennon & Plastic Ono Band - Mother
Gyllene Tider - Leva livet
Clara Henry - Melodifestivalens mellanakt
Programledare: Kristoffer Triumf.
Producent: Clara Wallin.
Distribution: Acast.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Premiär! En ny podd av kritiker om scenkonst. Med Cecilia Djurberg och Loretto Villalobos. Ljudtekniker: Emil Lörelius, Ljudteknikerpoolen
I första avsnittet nämner vi följande verk och uppsättningar:
Den kaukasiska kritcirkeln av Bertolt Brecht
Min mamma är en drake av Thomas Lindahl och Irena Kraus efter en bok av Pija Lindenbaum på Kungliga Operan
Loranga, Masarin och Dartanjang av Barbro Lindgren i regi av Sally Palmquist Procopé, Orionteatern
Suzanne Osten: Medeas barn av Per Lysander och Flickan mamman och soporna dramatiserad av Erik Uddenberg på Unga Klara, filmen Flickan mamman och demonerna
Medea av Euripides, bearbetning & regi: Viktor Tjerneld, Uppsala stadsteater
Medea av Daniel Börtz Regi Stefan Larsson, Kungliga operan
Medea – it’s a classic av Nadja Hjorton på Mdt Sthlm, musik av Britta Persson
Borders av Tilde Björfors, Cirkus Cirkör/Malmö Stadsteater
Mamman av Åsa Lindholm efter Maxim Gorkij, regi och dockor: Erik Holmström, Teater Tribunalen, musik av Dror Feiler
Dinosauria av Nils Poletti på Turteatern
Inneboende av Anders Carlsson, Institutet
Äldreomsorgen i Övre Kågedalen av Nikanor Teratologen, bearbetning och regi Nils Poletti, Turteatern
Conte d’Amour av Anders Carlsson, regi Markus Öhrn, Institutet/Nya Rampen
Winterreise av Elfriede Jelinek, regi Christina Ouzounidis på Teater Galeasen och i regi av Melanie Mederlind på Helsingborgs stadsteater
Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf, regi och dramatisering, Josefin Ankarberg Moment Teater -
Det svåra hundratrettionionde avsnittet med författaren Barbro Lindgren. Vi pratade om Öland, frihetsberoendet, mående, filosofi, vad det måste vara för musik till skrivande, barnböcker, ett ord som borde förbjudas, ALMA-priset, att få en son som ser ut precis som man ritat honom, vikariat på NK, att bli deprimerad av en skolbyggnad, tanken på en ”Loranga-värld”, konsten att förlora, Astrid Lindgren, studenterna som byggde en bassäng i Ukraina, hur viktigt ett rum är för skrivandet, att tycka om ensamheten och givetvis en hel del om vad man gör med 5 miljoner kronor.Avsnittet presenteras av Readly.Redaktör och redigering: Lovisa Ohlson.Distribution: Acast. (För Android här! Och i App store här!)Musik: Jojje Wadenius - Mitt lilla barn och Bröderna Lindgren (feat Patrik Arve) - Orangutang.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Ett program om Anna Höglund av Göran Sommardal
Först kom Jaguaren, en bok om fantastiska förvandlingar av Ulf Stark, men där minnet av Anna Höglunds teckningar är lika starkt som textförfattarens verser. Och sedan dess en rad samarbeten mellan Höglund och Stark: Den svarta fiolen, Min syster är en ängel, Lille Asmodeus, Liten, Hönsfjäderskorna, Kan du vissla Johanna. Anna Höglund har också tecknat till Barbro Lindgrens texter: Nu är vi jobbarkaniner, Nu är vi gorillor låssas vi, Gogos vita barn. Och så har hon gjort sina egna. Först kom Först var det mörkt, en skapelseberättelse, och sedan bl.a. de fyra böckerna om Mina och Kåge, och de fyra böckerna tillsammans med Gunnar Lundkvist om Igelkotten och Mullvaden. Och nu ska vi få veta den inbildade sanningen
