Belgrano Podcasts
-
När den argentinske författaren Ernesto Sabato förlorade tron på framsteget gav han sig ut på jakt efter något nytt att tro på. En jakt som Dan Jönsson beskriver i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det finns ett konstruktionsfel i vår civilisation. Strandsatta på ett klot som evigt roterar i världsrymden har vi sedan några hundra år tillbaka fått för oss att världen måste gå framåt. Framstegen mäts och bekräftas i stigande BNP och medellivslängd, teveskärmar med allt högre upplösning och en digital teknik som stadigt ökar sin prestanda i enlighet med Moores lag. Att sedan allt detta har ett pris, ofta mycket högt i form av miljöförstöring, krig och kulturell utarmning kan inte förnekas, men märks ju framför allt i den moderna världens periferier, där människor konstant slits mellan hopp och förtvivlan. Vi andra har valet att stå fast vid våra illusioner, eller se världen i vitögat. Och vad är då alternativet? Vad ska vi tro på, om vi inte längre tror på framsteget? På Gud, säger någon. Hur då, i en värld där allt är på väg åt fel håll? På Människan? Samma sak där. Innan man vet ordet av befinner man sig i en Existentiell Kris, avgrunden är bottenlös, man tvingas inse att just de som talar om Framsteget i själva verket utgör kärnan i en ond konspiration. Som Fernando Vidal Olmos konkluderar i sin berömda ”Rapport om blinda” måste man tänka sig att Gud, om han existerar, antingen är en skurk eller en stackars frustrerad konstnär. ”Ibland, vid några få tillfällen, lyckas han bli en Goya, men i allmänhet är han urusel.”
Fernando Vidal Olmos dyker upp i den argentinske författaren Ernesto Sabatos stora roman ”Om hjältar och gravar” från 1962. Fernando är en mänsklig spillra ur den dekadenta argentinska aristokratin, en paranoiker som med sin förryckta världsbild driver fram förloppet i den tragiska kärlekshistorien mellan hans dotter Alexandra och studenten Martín. Jag läste romanen första gången i tjugoårsåldern, när den kom på svenska, sedan en gång till kort därefter i känslan av att en gång för alla ha hittat svaret på vilken bok jag skulle ta med mig till en öde ö, om jag fick frågan. Jag drömde om att gå på gatorna i Buenos Aires, se platserna där detta ödesdrama utspelat sig någon gång i mitten på femtiotalet: Lezamaparken med Ceresstatyn, där Martín träffar Alexandra; huset vid torget i Belgrano, där Fernando ger sig in för att avslöja den blinda världshärskarsektens förfärliga hemligheter. Jag hamnade förstås aldrig på någon öde ö, fick aldrig ens frågan, och när jag många år senare äntligen kom till Buenos Aires hade jag förstås glömt det där. Men när jag nu på nytt läser om romanen måste jag nästan förvånat konstatera att känslan står sig – inte så mycket för de dunkla konspirationsteorierna, de skräckromantiska stämningarna och de metafysiska resonemangen som nog fångade mig på den tiden, utan för den språkliga tätheten, den existentiella svindeln och den intellektuella fantasin. ”Om hjältar och gravar” är kort sagt en av de där riktigt stora romanerna som aldrig verkar gå att läsa ut.
Ernesto Sabato föddes 1911 och utgav sin första roman ”Tunneln” 1948, en surrealistiskt färgad mordhistoria berättad i efterhand av mördaren själv, en manisk konstnär som delar många drag med Fernando i ”Om hjältar och gravar”. Dragningen åt ockulta konspirationer är någonting som återkommer i samtliga Sabatos tre romaner – fler är de inte. Den sista, ”Abaddon utplånaren”, kom ut 1974 och är i grund och botten en mångstämmig och lätt förbryllande kommentar till de båda föregående, där Sabato själv rör sig bland sina romanfigurer i en berättelse där den egna biografin blir omöjlig att separera från lagren av fiktioner. Och som dessutom oavbrutet viker av åt än det ena, än det andra hållet, med avbrott för metafysiska spetsfundigheter, aktuella tidningsnotiser eller brutala interiörer från den argentinska militärpolisens tortyrkammare. Ockultismen och konspirationerna får man ta för vad de är; en intrigdrivande motor snarare än dess egentliga stoff – men vad de framför allt tjänar till är att undergräva varje antydan till realism och sanningsanspråk. Som det står på ett ställe i ”Om hjältar och gravar”: ”Jag tror att sanningen duger för matematiken, kemin, filosofin. Men inte för livet.”
Nu ska man inte förväxla den här ståndpunkten med någon sorts postmodern relativism. För Sabato är det alltså inte så att sanningen inte existerar – men den räcker inte. Finns det en idé som genomsyrar hans författarskap så är det den om en förlorad helhet, ett existentiellt sammanhang som förenar kropp och ande, myter och fysik, men som smulats sönder av den moderna vetenskapens analyser. Sabato visste vad han talade om; han började sin yrkesbana som partikelfysiker och hade en av allt att döma lovande karriär framför sig som forskare vid det ansedda Curielaboratoriet i Paris. Men mötet med surrealismen, och de desillusionerande insikterna i den vetenskap som just då stod i begrepp att utveckla atombomben, fick honom att överge alltihop för litteraturen. Hans allra första bok, ”Uno y el universo”, fritt översatt ”Envar och universum” – kom ut 1945 och är en originell filosofisk essä som i korta, alfabetiskt ordnade avsnitt söker en vidare och djupare förståelse av världen. Kritiken mot det moderna samhällets rationalistiska övertro återkommer sedan i de essäer Sabato fortsatte skriva parallellt med sina romaner, som ”Hombres y engranajes” (Människor och kugghjul) 1951, ”El escritor y sus fantasmas” (Författaren och hans spöken) 1963 eller den självbiografiska ”Antes del fin” (Inför slutet) 1999.
I detta livsbokslut vänder sig den snart nittioårige författaren direkt till ungdomen, och låter onekligen lite som den gamle på berget när han mässar om televisionens fördärvlighet och förlusten av moraliska värden. Men Sabato hade vid det laget uppnått en position som nationellt samvete, efter att han på åttiotalet utsågs att leda undersökningskommissionen om de utomrättsliga försvinnandena under juntatiden 1976-83. Kommissionens rapport publicerades 1984 under titeln ”Nunca más” (Aldrig mer); den lär vara en av de mest sålda böckerna i Argentina någonsin och Sabato har ibland talat om den som sin fjärde roman. Rapporten, och de dödshot han sedan tvingades leva med, har med åren helt kommit att överskugga de auktoritära ställningstaganden Sabato tidigare gjort – bland annat hörde han till dem som efter kuppen -76 fraterniserade med juntaledaren Videla, som han beskrev som en ”kultiverad och respektabel man”. Jag vet inte om det är glömt och förlåtet i alla kretsar, troligen inte, men i sin allra sista bok, essän ”La resistencia” (Motståndet) från 2000 beskriver han sig som ”kristen anarkist” och uppmanar till ett moraliskt motstånd, en vägran att inordna sig som kugghjul i det kapitalistiska maskineriet, även om det innebär att man får offra en del av sin bekvämlighet. ”Världen förmår ingenting mot en människa som sjunger i sin olycka”, skriver han. Också om man vägrar tro på framsteget måste det gå att hitta vägen framåt.
Dan Jönsson, författare och essäist
Ernesto Sabato på svenska
Abaddon, utplånaren. Översättning av Annika Ernstson. Norstedts, 1986.
Tunneln. Översättning av Peter Landelius. Lind & Co, 2011.
Om hjältar och gravar. Översättning av Peter Landelius. Lind & Co, 2013.
