Bonniers Podcasts
-
1968 utkommer författaren Bo Balderson med sin första deckare. Statsrådet och Döden blir en omedelbar succé och startskottet för en deckarserie om elva böcker. Men bakom framgångarna döljer sig ett av litteratursveriges största mysterier: namnet Bo Balderson är en pseudonym, och än idag har den hemlige författaren inte gett sig tillkänna. I första avsnittet bestämmer sig radiojournalisten Axel Winqvist för att gå till botten med fallet Bo Balderson. Han bockar av de mest uppmärksammade teorierna om pseudonymen och intervjuar Astrid Lindgrens barnbarn, Olof Palmes son och vår före detta statsminister Ingvar Carlsson. Är det en svensk superkändis som ligger bakom Balderson – och finns det personer på bokförlaget Bonniers som känner till sanningen? Lever författaren fortfarande, eller planerar Balderson att gå i graven med sin hemlighet? Axel befinner sig snart i en labyrint av olika spår och bevis. Jakten på Bo Balderson görs av produktionsbolaget Studio Olga för Spotify Dok. Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices
-
Parentesen är ända sedan den först uppstod en oroande partisan. Den träder in i texten som en eftertanke, med ett tillägg som komplicerar och bjuder motstånd, säger litteraturvetaren Jesper Olsson.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 27 november 2018.
”Parentes livet slut parentes”. Så slutar dikten ”First Person Shooter” i Malte Perssons bok ”Till dikten”. Bokstavligen. Raden rymmer inte några krökta tecken av välbekant slag, bara ord. Läsaren bjuds in att yttra något som egentligen hör till det skrivnas och outsagdas domän. Och vems röst är det som hörs inom parentesen: min egen, poetens, eller någon tredje? Frågan motiveras av diktens tema om poesins promiskuösa natur. Det vill säga, poetiska texters förmåga att framträda på och upplevas på en mängd olika sätt av en mängd olika läsare.
Parenteser, precis som andra skiljetecken, hör till språkets stumma register. De fyller en funktion i texter – de organiserar och rytmiserar vår läsning. Men de pockar inte på uppmärksamhet, och vill definitivt inte höras. Undantagen bekräftar som alltid regeln. Som i Carl Fredrik Reuterswärds konceptuella arbete ”Prix Nobel” från 1966. I denna poesibok får vi ta del av de grafiska resterna av ett föregivet Nobelpristal. Orden har plockats bort, och allt som återstår är en armatur av skiljetecken – som Reuterswärd själv, med sedvanlig ironi, läste in på grammofonskiva.
I sin studie ”Digital Shift” skriver litteraturvetaren Jeff Scheible att parenteser i en text alltid väcker tankar på dynamiken mellan skrivande och läsande och tystnad och tal. Vilket också begreppets långa historia vittnar om. Själva termen härrör från grekiskans parentesis, som betyder att foga in bredvid. Under antiken bildades ordet för att beskriva en retorisk operation – ett inskott eller sidoreplik i ett anförande – som gav extra energi och perspektiv på det som talaren hävdade. Intressant nog har begreppet alltså sina rötter i ett muntligt sammanhang.
Det var först under medeltiden – år 1399 hävdar en handbok – som termen började hänvisa till ett skrivet tecken. Det var då som de klassiska bågarna (lunula, liten måne på latin) kom till bruk. Precis som andra skiljetecken bidrog parentesen till uppdelningen av en tidigare sömlös skrift. Vilket också indikerar en förskjutning i litteratur- och mediehistorien: en övergång från högläsning till tyst läsning – från ett klingande ord som delas kollektivt till ljudlösa meningar, som möblerar en individs inre rum.
parentesens stumhet är alltså, precis som fiskars, skenbar och bedräglig.
Skiljetecken var på det sättet kopplade till det tysta läsandets utbredning – en process som mediehistoriker förbinder med uppkomsten av ett modernt jag. Det subjekt som den franske filosofen Descartes skulle fira med sitt ”jag tänker alltså är jag”. Men parentesen var ändå, från början, en oroande partisan. Den träder in i texten som en eftertanke, med ett tillägg som komplicerar och bjuder motstånd (också när den vill förklara och förtydliga). Som om ytterligare en stämma än den som tidigare talat ville göra sig hörd. Parentesen öppnar för både brus och polyfoni.
Det är inte någon tillfällighet att estetiskt brokiga perioder i litteraturhistorien, som barock och romantik, uppvisar en ökning i bruket av parenteser medan frekvensen sjunker under 1700-talets upplysning och 1800-talets realism. Med det tidiga 1900-talets avantgarde blev tecknet delaktigt i den mediepoetik som då bedrevs – där skrivandets mediala och materiella villkor gjordes till föremål för experiment av dadaister och andra. Talande är den tyske expressionisten Christian Morgensterns dikt ”Fisches Nachtgesang” (Fiskens nattliga sång) från 1905, bestående av enbart stumma streck och omkullvälta parenteser.
Men parentesens stumhet är alltså, precis som fiskars, skenbar och bedräglig. Dess rötter i retorik och vältalighet skulle även bekräftas av flera 1900-talsförfattare, som aktivt utforskade tecknet. En av dem var den rysk-amerikanske språkekvilibristen Vladimir Nabokov, vars roman ”Lolita” (1955) rymmer hela 450 parenteser, vilket är en signal om verkets komplexitet, och som givetvis påverkar läsningarna av det.
Nabokovs förtjusning i tecknet var inte något isolerat exempel under efterkrigstiden. Tvärtom blev perioden en framgång för det parentetiska. Särskilt inom filosofin och kulturteorin. Genom att skapa ett avbrott och en fördröjning i textens flöde blev parentesen en perfekt symbol för sextiotalets poststrukturalism. Tecknet förkroppsligade vad den franske filosofen Jacques Derrida kallade ”différance”. Det var inte någon tillfällighet att Derridas egen tongivande essä och vidräkning med den amerikanske språkfilosofen John Searle, ”Signature événement contexte” (1971), lyckades packa in hela 190 parenteser i en text på 21 sidor, enligt Jeff Scheible, som uppenbarligen känt sig kallad att räkna dem …
Siffrorna påminner också om att parentesens viktigaste operativa område – vid sidan av det skrivna ordet – är matematiken. Och under det senaste halvseklet har dess matematiska tillämpning framför andra varit i algoritmer och programspråk. Att hävda att parenteser haft en betydelse för hur samtida verkligheter utformas är, med andra ord, en underdrift. Det mest parentestäta av programspråk är sannolikt LISP, där staplandet av logiska nivåer kan bli svindlande. Något av detta illustreras hos en samtida svensk författare, som gärna
utforskar skärningspunkter mellan poetiskt och digitalt. Så här låter det när rymdspelet ZAXXOR ska beskrivas i Pär Thörns roman ”Din vän datamaskinen” (2008) – med parentestecknen högt uttalade: ”För att rädda världen (det vill säga jorden med tillhörande kolonier (exempelvis Venus (vilket är en djungelplanet, liknande en blandning av det inre av Afrika och Amazonas …” Och så fortsätter texten att vecklas in till dess att fem slutparenteser i rad leder tillbaka till den nivå som beskrivningen startade på …
På så vis kan parentesen presenteras som det ekologiska och relationella tänkandets figur framför andra.
Om algoritmer aktualiserar parentesen, gäller det också för samtidens brännande frågor kring klimat och miljö. En av 2000-talets mest inflytelserika tänkare, Bruno Latour, har diskuterat hela vår modernitet som en parentes – ett perspektiv på historien som kommer ur den kolonialisering och exploatering av jorden som åtföljt modern vetenskap, kapitalism och industrialism – och som placerat oss i en växande klimatkatastrof. Vad som krävs idag, bortom modernitetens parentes, är ett annat och ekologiskt tänkande.
Och kanske skulle denna ambition hos Latour kunna förstärkas genom ett mer raffinerat skriftbruk av parenteser? Parentesen är ju en figur som i stället för att nagla fast något – likt ett objekt att hantera och exploatera – i stället lägger till ännu ett perspektiv. Parentesen i en text bygger en ny platå eller värld, varifrån saker kan upplevas annorlunda. Och nästa parentes gör detsamma. I princip finns inte någon gräns för detta alstrande av nya kopplingar, relationer och miljöer. På så vis kan parentesen presenteras som det ekologiska och relationella tänkandets figur framför andra.
Detta gör i högsta grad parentesen till ett skiljetecken för samtiden – för poeter, filosofer och miljöforskare och alla vi andra textbrukare. Och då har jag inte ens nämnt, att den är bärande byggsten i en alldeles vanlig smiley.
Jesper Olsson, litteraturvetare och kritiker
Litteratur
Cuddon, J. A. A Dictionary of Literary Terms (Wiley-Blackwell 2013)
Derrida, Jacques, Marges de la philosophie (Les Éditions minuit 1972)
Hörl, Erich (red.), General Ecology (Bloomsbury 2017)
Nabokov, Vladimir, Lolita (Penguin 2011)
Persson, Malte, Till dikten (Bonniers 2018)
Reuterswärd, Carl Fredrik, Prix Nobel (Bonniers 1966)
Scheible, Jeff, Digital Shift (University of Minnesota Press 2015)
Thörn, Pär, Din vän datamaskinen (Modernista 2008)
-
I årets sista avsnitt snackar vi Bonniers bud på Readly, stoppade annonser och om att robotarna nu tar över på riktigt. Och så bjuder panelen på framtidshopp.
I det 139:e avsnittet av Publicistpodden samlar programledare Jonas Nordling åter sina panelister Helle Klein, chefredaktör och vd för Dagens Arbete samt ordförande för Sveriges Tidskrifter, och Thomas Mattsson, senior advisor på Bonnier News och ordförande för Utgivarna. På årets sista agenda står:
Domen mot Theodor Engström och Thomas Mattsson sent funna film på gärningsmannen Kulturministerns öppning för nya tag kring mediestödet Dagstidningarnas textkamp mot SVT AI-journalistikens återkomst Bonnier News bud på Readly Sekos Kina-annons och varför Expressen inte publicerade Utgivarutmaningar kring just annonser IFJs siffror över döda och fängslade journalister Hoppfulla spaningar inför 2023 från Thomas Mattsson och Helle Klein.God lyssning!
Frågor eller synpunkter?
Kontakta Jonas Nordling på [email protected] -
De stora drakarna - organisationer med goda resurser och välkända varumärken har lättare att få stöd av finansiärer och har även mer tid och resurser för att söka medel. Samtidigt finns det många små gräsrotsorganisationer som gör ett mycket viktigt jobb men är okända för de givare som vill ge stöd, och de saknar även tid och kunskap kring hur de ska söka bidrag. Vad kan vi göra för att fler organisationer ska få ta del av stödet?
Medverkar i avsnittet gör: Lovisa Fhager Logothetis verksamhetschef Bonniers familjestiftelse, Mardin Baban verksamhetschef Nya Kompisbyrån, Paul Alarcón generalsekreterare Daniel Sachs stiftelse, Charlotte Rydh generalsekreterare Giva, Andreas Drufva marknadschef Naturskyddsföreningen.
-
Jag har länge tänkt att surrogatmödraskap vore ett bra poddämne. Så såg jag Josefin de Gregorio, författare och litteraturredaktör på Svenska Dagbladet, diskutera detta på Twitter med Teodor Koistinen (som är en vän, även om han tycker att jag har fel i mycket). Teodor gillade en kampanj från Moderata ungdomsförbundet, där de skriver att man vill “stärka kvinnors rätt till sin egen kropp” och som ett led i det legalisera surrogatmödraskap. Hennes svar var: “Legalisera surrogatmödraskap är ett steg i helt fel riktning. Kvinnor är inte handelsvaror.”
Efter det följde en mycket kort debatt som slutade i att de kom fram till att de inte höll med varandra och inte skulle nå längre. Jag tänkte att jag skulle utmana Josefin, och mig själv, med svåra frågor om surrogatmödraskap.
Min ingång är att jag har en vän som har fått två barn med hjälp av en surrogatmamma. Min vän och hans make har gjort det i USA, och det har kostat skjortan för dem. Vilket innebär att mamman har fått bra betalt, och hon har fått god vård. De har också hållit kontakten, som jag förstår saken. Min väns familj – med två män och deras barn – hade inte varit möjlig om inte kommersiellt surrogatmödraskap var tillåtet i vissa amerikanska delstater. Vem är jag, eller någon annan, att sätta mig till doms över det?
Vi pratar om detta och gränserna för vad man kan tänkas få göra med sin kropp. Är allt verkligen till salu? Om inte, hur kan man argumentera för motsatsen?
Från livets början rör vi oss till livets slut och diskuterar dödshjälp. Jag håller just nu på att skriva en essä om detta, och det är en fråga jag diskuterat privat med Josefin under lång tid. Det är också något hon har skrivit om.
En väns mamma avslutade nyligen sitt liv. Det var slutet på en lång process, där hennes lungor successivt lade ned. De började leta transplantation, men på grund av pandemin så drog det ut på tiden. Till sist kunde hon inte andas utan hjälp av en maskin. Så en dag fick hon äntligen nya lungor. Det krävdes ingen återhämtning. Hon var direkt uppe på benen, full av energi. Som ett mirakel. Hon och hennes man, min kompis pappa, köpte nytt hus och en hund. Pensionen de hade sett fram emot tillsammans kunde börja. Sedan började kroppen stöta bort lungorna. Snart var hon sängliggande igen. Varje andetag en kamp. Och några nya lungor kunde hon inte få, ens om hon hade velat. När kroppen skjutit bort ett organ är man inte längre legitim som mottagare. Hon bestämde sig för att sluta äta och dricka och dö. Hela vägen fram till döden var hon klar i huvudet. Hon var sig själv hela vägen, så att säga. Hon var lika beundransvärd i livet som i döden, skulle jag säga. En kvinna som imponerade på dem hon mötte.
Jag måste säga att hennes sätt att hantera döden har fått mig att omvärdera frågan om dödshjälp. Så varför behövde hon svälta och törsta ihjäl? Varför kunde hon inte fått en spruta, som man kan få i Oregon i USA? Det hade förkortat hennes lidande. Här blir frågan religiös. Har man rätt att avsluta ett liv man fått till skänks av Gud? Jag lutar åt ja, Josefin lutar åt nej. Men så är jag en enkel hedning som aldrig riktigt förmår mig bli kristen fullt ut. Jag tror att döden är att föredra framför att förlora sig själv till ALS, demens eller aggressiv cancer. Jag tror jag har rätt, men jag kan ha fel. Hade det inte varit för kristna som trodde på livets okränkbarhet hade aldrig slaveriet avskaffats runtom i världen.
Vi avslutar med en diskussion om den nya regeringens förslag på en ny kulturkanon. Lyssna hela vägen så får ni ett exklusivt boktips av SvD:s främsta bokexpert!
Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.
Jag kan också rekommendera hennes skönlitterära böcker Antarktis från 2013 och Samuel är mitt namn från 2017. Hennes essä Emily Dickinson och vulkanerna kom 2019 och fick Gerard Bonniers essäpris året efter. Här kan man läsa allt hon skrivit i SvD.
Battle of ideas
Jag var i London förra helgen och deltog på ett slags debattfestival som kallas Battle of Ideas. Jag kommer återge en del av det som skedde där i nästa text. Mitt bråk med en italiensk socialist, som uppskattade min bråkighet mer än de brittiska, tyska och tjeckiska paneldeltagarna.
Samtidigt passade Unherd på att spela in en intervju med mig som just publicerats på deras hemsida. Intervjuaren Freddie Sayers har fått en del kritik för att han ställde tuffa frågor till mig, men jag tycker att det är precis som det ska vara. Om ens uppfattningar och argument inte tål granskning så kanske de inte är särskilt välunderbyggda till att börja med. (Här kan man läsa en text baserad på intervjun.)
Om ni har missat Freddies intervjuer på Unherd så är det något jag rekommenderar. Han har förmågan att göra samtalet mer konstruktivt med sitt sätt att ställa frågor på. (Dessutom är han halvsvensk och pratar nästan flytande svenska, vilket är mer än man kan säga om min engelska.)
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe -
Mediepodden är tillbaka efter sommaren och sammanfattar en ganska sömnig mediesommar. Desto mer eldigt blir det när Emanuel ska brandtala om hur medier borde bevaka valet. Olle är skeptisk. Dessutom följer vi upp avgångskraven på Cilla Benkö, om Bonniers plötsligt avgångna VD Stina Andersson, om Emanuels sommarprat och om Olles flytt från Stockholm. Sveriges bästa mediepodd är nu helt producerad utanför Stockholm! Stötta det på patreon.com/mediepodden
-
Hon försökte genom litteraturen att frigöra sig från sitt köns medfödda bojor. I sitt författarskap målade hon med skarpa drag upp kvinnans underkastelse inom äktenskapet, och drömde om en frihet i gemenskap. Men självförakt, ensamhet, brustna illusioner och en stormande kärleksaffär kom att dra ned henne i ett svart djup av olycka. Litteraturväven berättar historien om Victoria Benedictsson: Som att rista med en nålsudd i sitt eget hjärta.
Litteraturväven är ett program av och med Jonas Stål, med inläsningar av Dick Lundberg, Hanna Stål Wintzell och Beatrice Berg. Fjodor Dostojevskijs porträtt är tecknat av Irem Babovic.
Poddavsnittet finns att läsa som textfil på Oxelösunds biblioteks webbplats:
KÄLLOR:
[Litteratur]
Benedictsson, Victoria – Dagböcker 1876-1888, GML förlag (2014)
Benedictsson, Victoria – Den bergtagna och andra berättelser, Hammarström & Åberg (1982)
Benedictsson, Victoria – Fru Marianne, Lind & co (2000)
Benedictsson, Victoria – Från Skåne/Pengar, Albert Bonniers förlag (1950)
Benedictsson, Victoria – Ord på liv och död: Kortprosa, drama, dagbok I, Atlantis (2008)
Benedictsson, Victoria – Ord på liv och död: Kortprosa, drama, dagbok II, Atlantis (2008)
Benedictsson, Victoria – Sirenen, GML förlag (2015)
Benedictsson, Victoria – Stora boken: Volym 1: Dagbok 1882-1884, Cavefors (1978)
Benedictsson, Victoria – Stora boken: Volym 2: Dagbok 1884-1886, LiberFörlag (1982)
Björk, Nina – Fria själar: Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson, Wahlström & Widstrand (2008)
Forssberger, Annalisa – Ekon och speglingar: Studier kring Victoria Benedictsson, Johanne Luise Heiberg och Herman Bang, Rabén & Sjögren (1961)
Holm, Birgitta – Victoria Benedictsson, Natur & Kultur (2007)
Larsson, Lisbeth – Hennes döda kropp: Victoria Benedictssons arkiv och författarskap, Weyler (2008)
Sjögren, Margareta – Rep utan knutar: Victoria Benedictsson: En levnadsteckning , Bonniers (1979)
[Nätet]
http://victoriabenedictsson.se/
https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/%C3%A5ttiotalet -
Äntligen gör Mias mamma entré och berättar om när hon firade påsk på ett hälsohem med att fly därifrån, körandes en buss, till ett konditori pga hat mot dadlar. Även om vad Mias julklapp gjort med hennes fötter. Mia som lider av rymdångest ger sig ändå in och förbi händelsehorisonten inför en totalt oförstående Hampus. Vi får veta allt om Bonniers skrivarstuga i Visby, om varför det äts Pad Thai hemma hos Skäringer 10:20 och så sätter Hampus liiiite för långt betyg på sitt kärleksliv.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Sofia har suttit i karantän vilket resulterat i gigantiska hemmaprojekt som inte gått helt enligt planerna. Karolina kanske har hamnat i typ Bonniers bojor och kanske är också Sofia på väg dit. Även viktiga frågor om hur man ska hantera eventuella ex inlogg och killars klyschiga Tinderprofiler avhandlas. Tänk att ni finns
-
Få människor hade ett sådant inflytande över Gustaf Frödings liv och eftermäle som hans syster Cecilia. I denna essä påminner Elisabeth Lindfors om kvinnan bakom den store skalden.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Och minns du Ali Baba
och minns du vår gröna sal
syrengrotta, lummig och sval
där mörk som den sköna
sultanen av Saba
och brunögd och spenslig och smal,
du satt och förtalde
en saga, du valde
bland en tusen en nätters tal.
Så skönt skriver Gustaf Fröding om sin äldre syster, Cecilia, i Stänk och flikar från 1896. Hon är hans förtrogna och den som alltid tror på hans storhet. Han skriver om när hon som barn berättar sagor för honom och får honom att säga ja till sin fantasi.
Cecilia anses vacker, bestämd, trygg och frimodig, men även orolig och svartsjuk. Hon har ögon som är svarta som lysande kolbitar, av vissa anses hon ha ett kyligt intellekt, av andra betraktas hon som en varm kvinna. Friarna står på kö på de europeiska baler hon bevistar.
I ungdomen är Cecilia förlovad med en tysk jurist, Eduard Crüsemann, vigseln dem emellan ska äga rum i Göteborg men när beskedet kommer att han har förlorat hela sin förmögenhet blir inget bröllop av. De fortsätter att vara förlovade en tid men enligt Cecilia inser hon under tiden den egna familjens arvsbelastning, alltså galenskapen, och avstår.
Hon är konstnärligt lagd men utbildar sig senare till lärare och är under några år anställd på Eva Rodhes skola i Göteborg.
Gustaf Fröding är slarvig med pengar, för att inte säga omdömeslös. Fadersarvet rinner honom ur händerna och han lånar mycket av sina studiekamrater i Uppsala. Systrarna, Cecilia och Hedda, får rädda hans heder och många är de som säger sig ha fordringar på honom.
Till sist ägnar Cecilia sitt liv åt att hjälpa honom, de bor en lång tid tillsammans på Bangårdsgatan i Uppsala.
Hon är den som sköter om honom och systern Hedda, som arbetar på bank i Göteborg, står för ekonomin. De lever ett knapert liv men som tur är får syskonen ibland ärva en del pengar, tidvis blir det också inkomster av utgivningen, och många gånger räddar det situationen. Hon håller Gustaf utanför konflikter och strider och anser att han har nog med sin egen kamp. På den punkten är hon bestämd och kan därför inkräkta på hans frihet och värna om hans intressen.
Något hemskt inträffarGustaf Fröding vårdas i Görlitz 1889 – 90. Vårdanstalten anses vara en av de bästa mot alkoholism och Gustaf får förtroende för personalen, han känner ro där, dricker nästan ingenting, och kan avsluta sin första diktsamling ”Guitarr och dragharmonika”, som utkommer på Bonniers 1891. Den får positivt mottagande och Fröding kan därefter på allvar kalla sig skald.
När Gustaf skrivs ut från vårdhemmet i Görlitz vill han göra en resa genom Europa men Cecilia vågar inte släppa iväg honom ensam, hon har för avsikt att göra honom sällskap. Emellertid försvinner han under vistelsen i grannstaden Dresden. Efteråt berättar han att han har supit och befunnit sig på ett antal horhus och att något ”hemskt” har inträffat - vilket han ofta skulle återkomma till. Vad det ”hemska” består i förtäljer dock inte historien.
Sommaren 1896 vistas syskonen på Utö, en harmonisk tid, där skriver Gustaf Fröding ”Stänk och flikar” som bland annat innehåller dikten ”En morgondröm”, för vilken han senare blir åtalad.
Ida Bäckman (1867 – 1950), lärarinna, journalist och författare, söker upp skalden på Utö, Cecilia och hon blir de bästa vänner, de bildar ett slags triangel. Ida är förtjust i båda syskonen, Gustaf föreslår hon till och med äktenskap. Hon skriver även om Cecilias vackra ögon, som hon drunknar i, och om hennes klokskap, hennes dyrkan och ömhet.
Men Ida Bäckman kommer så småningom i onåd, då är Gustaf Fröding inskriven på hospitalet i Uppsala. Överläkaren och Cecilia bestämmer att Ida inte är en person som Gustaf bör träffa, det kan vara ”menligt för hans hälsa”. Kanske är det så att han blivit för intresserad av Ida? Det vet vi inte och kommer aldrig att få veta.
Sedermera utkommer Ida Bäckman med en bok om sitt förhållande till Gustaf Fröding, ”Gralsökaren” och för den får hon mycken spe. Vissa kritiker anser att hon inte ens har träffat skalden, vilket alltså är fel, men det är klart att hans namn är ett slags ”dörröppnare”, genom honom träffar Ida Bäckman till exempel Gustaf Fjaestad och Selma Lagerlöf.
”Och minns du Ali Baba” utkommer 46 år efter Cecilias död och är ett slags redogörelse för Gustafs uppväxt. Gustaf som är fem år yngre än Cecilia och ofta som barn hänger efter sin syster, Mathilda, ett par år äldre, är enligt Cecilia ett geni. Hon skildrar den trasiga familjen, modern som transporteras till Danmark vid Gustafs födelse och som inte orkar ta hand om honom när hon återkommer. Fadern blir underligare och underligare, vissa skulle säga att han blir galen.
Cecilia tar stridMen Cecilia blir trött på och av omhändertagandet, dessutom är hon sjuklig, så skalden vårdas från 1905 till sin död av sjuksystern Signe Trotzig på Gröndal och i Tullinge. De kommer förstås varandra nära och det tycker Cecilia inte om.
När skalden dör visar det sig att han har skänkt utgivningsrätten till det som senare ska bli samlingen ”Reconvalescentia” till Signe Trotzig och då tar Cecilia strid. Det är hon och ingen annan som ska stå för skaldens eftermäle.
Hon är sedan länge den som står för kontakten med Bonniers Förlag och det är hon som ansvarar för sammanställningen av materialet till samlingarna ”Efterskörd” (1910) och ”Efterlämnade skrifter”(1914).
Vad är det som gör att en syster tar hand om sin bror som Cecilia Fröding gör? Hon är inte ensam, många är de kvinnor som tar hand om sina syskon, sina föräldrar eller sin make vid den här tiden. Enligt tradition är omhändertagandet kvinnas lott - men är det så enkelt?
Om det är brist på pengar eller den ärftliga belastningen eller övertygelsen om att brodern är ett geni som är det avgörande kan ingen veta. För Cecilia kanske det är allt sammantaget?
Hon är i alla fall den som ägnar sitt liv åt Gustaf Fröding och initierar tolkningar av skaldens dikter, ibland i samråd med systern, Hedda. Hon har alltså i hög grad bidragit till Gustaf Frödings eftermäle.
De sista åren är Cecilia Fröding sjuklig, opereras och dör 1914, 59 år gammal. Gustaf Fröding dör 1911, 51 år gammal. Skalden får en ståtlig begravning, 200 000 personer kantar vägen där hans likkista förs fram. Det får inte Cecilia men så småningom, 2012, och tack vare Värmlands nation får hon en egen gravsten, tillsammans med systern, Hedda, bredvid honom på Uppsalas gamla begravningsplats.
Elisabeth Lindfors
-
Var Selma Lagerlöf lesbisk? Eller vore en sådan etikett att tvinga på historien vår tids definitioner och begrepp? Anna Blennow reflekterar över kärlekens namn utifrån några gamla fotografier.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Två kvinnor ser in i kameran. Den ena, mörka, sitter upprätt i en höghalsad svart klänning. Mot henne, tätt intill, lutar sig den andra, ljushåriga. Hon har en penna i sin uppsträckta hand, nästan som ett vapen. På ett annat fotografi ser vi dem igen. Nu sitter de sida vid sida i varsin stol, inte lika nära. Den mörka håller i en bok. Under de uppslagna pärmarna, nästan skymda, skymtar kvinnornas händer som närmar sig varandra, rör vid varandra.
Den ljushåriga kvinnan är Selma Lagerlöf. Den mörka är Sophie Elkan, hon som kallats Lagerlöfs ”reskamrat” och ”väninna”. Men när deras brevväxling offentliggjordes 1990, 50 år efter Lagerlöfs död, visade det sig att deras relation gått betydligt djupare.
Nu ser vi ytterligare ett fotografi. En halvnaken kvinna med en lilja i handen sitter på en hög tron i klassicerande stil. Eller är det en kvinna? Hennes nedböjda ansikte påminner om antika avbildningar av androgyna gudar som Dionysos och Apollon. Framför henne knäböjer en annan kvinna, endast iklädd ett par snörda sandaler i grekisk stil.
Kvinnorna på bilden är den amerikanska författaren Natalie Barney och hennes älskarinna Eva Palmer. Såväl den explicita scenen som vårt källmaterial tydliggör att de var mer än bara väninnor. Natalie Barney levde öppet som lesbisk i Paris, där hon höll litterära salonger, och Palmer var en i raden av hennes många kärlekar.
Fotografierna av de båda paren är tagna runt sekelskiftet 1900. De har många gemensamma beröringspunkter, samtidigt som deras uttryck är väsensskilda från varandra. Hur gestaltades relationer mellan kvinnor vid den här tiden, och varför?
Att Selma Lagerlöf levde i flera nära förhållanden med kvinnor har varit välkänt. Genom sin yrkesutbildning till lärarinna mötte hon kvinnor som av olika skäl flytt förväntan om make och äktenskap. Under den tio år långa anställningen vid flickläroverket i Landskrona i slutet av 1800-talet svärmade Selma såväl för kolleger som för kvinnor i Köpenhamns kulturkretsar. Senare blev Sophie Elkan och därpå Valborg Olander hennes långvariga livskamrater.
Men när hennes brevväxling med Elkan och Olander publicerades för några decennier sedan fick dess innehåll ett blandat mottagande. Fanns det verkligen tillräckligt med bevis i breven för att Lagerlöf var lesbisk? En recensent menade att man inte borde göra Lagerlöf till ”något slags pionjär för modernt enkönade förhållanden”, utan istället fokusera på hennes verk. Och i sin biografi över Lagerlöf är Anna-Karin Palm genomgående tveksam till att definiera Lagerlöfs sexualitet.
Ja, hur ska man benämna de kärleksrelationer mellan kvinnor som vi kan spåra historiskt, och vad får det för följder? Vad kallade kvinnorna själva sina relationer, i en tid då homosexualitet inte myntats som vedertagen term? Den sista frågan behandlas i antologin ”Den kvinnliga tvåsamhetens frirum”, där litteraturvetare, historiker och genusvetare skildrar kvinnopar i det tidiga 1900-talet, bland annat just Lagerlöf och Elkan.
Dokumenterade relationer mellan kvinnor vid den här tiden stod i nära samband med den framväxande kvinnorörelsen, och valet att leva tillsammans med en annan kvinna tolkas därför ibland i ljuset av politik och ideologi. Det framhävs också ofta att brevkulturen under perioden präglas av ett sensuellt språk, där smekningar och kyssar kunde sändas fram och åter mellan kvinnor utan att detta nödvändigtvis behöver tolkas som speglingar av en erotisk situation. Men detta, precis som tidens syn på kvinnlig sexualitet som obetydlig, passiv och ofarlig, kunde å andra sidan skapa frirum där begär mellan kvinnor kunde passera oförmärkt under radarn. Det poängteras av flera författare i antologin att en tid som ännu saknade fasta sexologiska etiketter kan ha möjliggjort en mera fri och flytande skala mellan vänskap och sexualitet.
En bildad bakgrund var också något som var gemensamt för många av kvinnoparen, såväl Lagerlöf och Elkan som Eva Palmer och Natalie Barney. Palmer hade läst latin och grekiska vid Bryn Mawr, det första amerikanska högre lärosätet för kvinnor. Lagerlöf studerade vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm, den första akademiska utbildningen för kvinnor i Sverige. Men medan Palmer och Barney arrangerade uppläsningar och föreställningar kring Sapfos dikter, raderades alla anspelningar på lesbisk kärlek i svenska tolkningar av Sapfo, och pronomen byttes till och med från feminint till maskulint i översättningar. Lagerlöfs tidiga litterära förebilder är svenska och manliga, som Bellman och Runeberg.
Därför är det inte oväntat att de ord som kvinnor som Elkan och Lagerlöf använder för att beskriva sina relationer inte är hämtade från den antika världen. Istället talas det i hemlighetsfulla antydningar om magnetism, trollmakt och livsmakt. Vid samma tid skriver Eva Palmer i ett kärleksbrev hur hon föreställer sig Natalie Barney dansa naken med hennes egen kropp som dansgolv. Och Barneys diktsamlingar dominerades av kärlekslyrik uttalat riktad till kvinnor, med Sapfo som ständig ledstjärna.
Det finns också ett högst reellt skäl till att vi finner en så stor skillnad i öppenhet kring hur kvinnornas kärlek gestaltas. I Frankrike, där Barney och Palmer levde, var homosexualitet inte olagligt enligt lagsamlingen Code Napoléon från 1804 (som också medgav religionsfrihet och allas likhet inför lagen). I Sverige var homosexuella handlingar förbjudna i lag ända till 1944, mellan såväl män som kvinnor. När Lagerlöf skriver till Elkan att de borde bränna sina brev – ”Det är farligt för oss, som det nu är” – var det troligen inte bara omgivningens reaktioner hon syftade på, utan också ett påtagligt hot om juridisk straffbarhet.
Och öppenhet kan också vara en klassfråga. Natalie Barney kom från en förmögen familj och var ekonomiskt oberoende: hon behövde inte bry sig om eventuell skandalisering. Selma Lagerlöf var tvungen att försörja sig själv, först som lärarinna och sedan som författare, på grund av familjens sviktande finanser.
En månskensnatt i Landskrona. Selma Lagerlöf vandrar längs Strandpromenaden med Anna Oom, en av hennes tidiga romantiska förbindelser. Senare skriver Anna till Selma och påminner om hur de stod där tillsammans på udden, och hur hon sedan sökt sig tillbaka dit ensam och plockat en stor bukett blommor. Vi kan aldrig säkert få veta hur mycket fysiskt begär som dolde sig i deras svärmeri. Men om vi inte tar möjligheten i beaktande, kommer vi inte heller att kunna reflektera över den brännande frågan: hur var det att vara lesbisk i Landskrona runt år 1900?
Att det då ännu inte fanns någon konkret term för fysiska relationer mellan kvinnor betyder inte att något sådant begär inte existerade. Om vi fortsätter att beskriva sekelskifteskvinnornas kärleksförhållanden som vänskap med inslag av romantik riskerar vi att reprisera en förmodern föreställning om kvinnans svaga och outtalade sexualitet. Då förblir den, som Eva Borgström och Hanna Markusson Winquist skriver i antologin, ”kärleken som inte vågar säga sitt namn” – ”the love that dare not speak its name”.
Anna Blennow
Litteratur:
Eva Borgström & Hanna Markusson Winquist (red.), ”Den kvinnliga tvåsamhetens frirum. Kvinnopar i kvinnorörelsen 1890–1950”, Appell förlag 2018.
Ying Toijer-Nilsson, ”Du lär mig att bli fri. Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan”, Bonniers 1992.
Ying Toijer-Nilsson, ”En riktig författarhustru. Selma Lagerlöf skriver till Valborg Olander”, Bonniers 2006.
Anna-Karin Palm, ” ’Jag vill sätta världen i rörelse’. En biografi över Selma Lagerlöf”, Bonniers 2019.
Artemis Leontis, ”Eva Palmer Sikelianos. A Life in Ruins”, Princeton University Press 2019.
Ingrid Svensson, ”Ett magiskt rum. Salonger i 1920-talets Paris”, Ellerströms 2017.
Sigrid Schottenius Cullhed, ”När Sapfo kom ut”, Klassisk filologi i Sverige: reflexioner, riktningar, översättningar, öden, red. Eric Cullhed och Bo Lindberg, Kungl. Vitterhetsakademien 2015.
-
På bara något år gick Ann Heberlein från universitetslektor, DN-skribent och författare på Bonniers till att bli bortvald av alla. Vad var det som hände?
-
På bara något år gick Ann Heberlein från universitetslektor, DN-skribent och författare på Bonniers till att bli bortvald av alla. Vad var det som hände?
-
Hon sökte med ljus och lykta efter frihet och mening långt bort från det rotlösa och mondäna Europa, och fann den bland Saharaöknens nomader, vilka hon skildrade i sina väderbitna anteckningsböcker. En äventyrerska i manskläder i ett koloniserat Nordafrika vars liv kantades av sex, droger och islam. Litteraturväven berättar historien om Isabelle Eberhardt: Där De Sävliga Kamelerna Drar Förbi.
Litteraturväven är ett program av och med Jonas Stål, med inläsningar av Beatrice Berg, Hanna Wintzell och Dick Lundberg. Isabelle Eberhardts porträtt är tecknat av Irem Babovic.
KÄLLOR:
[Litteratur]
Bennett, Kirsty – From desire to discontent: Isabelle Eberhardt between cultures, University of Sussex (2013)
Chouiten, Lynda – Isabelle Eberhardt and North Africa: a carnivalesque mirage, Lexington Books (2014)
Eberehardt, Isabelle – Berättelser från Maghreb, Skarabé (1993)
Eberhardt, Isabelle – The passionate nomad: the diary of Isabelle Eberhardt, Virago Press (1987)
Eberehardt, Isabelle – Södra Oran, Skarabé (1993)
Eberehardt, Isabelle – Vagabond, The Hogarth Press (1988)
Kobak, Annette – Isabelle: the life of Isabelle Eberhardt, Virago Press (1998)
Lindqvist, Sven – Ökendykarna, Bonniers (1990)
Matthis, Moa – Pionjärer och feminister: om fyra kvinnliga författare och äventyrare, Nordtstedts (2006)
Siljeholm, Ulla & Olof – Resenärer i långkjol, Carlssons Bokförlag (1996)
[Artiklar]
Soutine, Jai – Isabelle and the Dream of Liberty. Eberhardt Press Review, Spring 2005. -
Han var outsidern som tog den europeiska modernismen till Sverige, samtidigt om han plågades av svek och själslig förtvivlan. Han var drömmaren vars lyrik kom att förändra den svenska diktarkonsten. Litteraturväven berättar historien om Gunnar Ekelöf: Jag Har Drömt Mig Ett Liv. Följ oss gärna på instagram för att se vad som är på gång.
Litteraturväven är ett program av och med Jonas Stål, med inläsningar av Beatrice Berg, Hanna Wintzell och Dick Lundberg. Gunnar Ekelöfs porträtt är tecknat av Irem Babovic.
KÄLLOR:
[Litteratur]
Cullenberg, Johan – En diktares kompost: om Gunnar Ekelöf, Natur & Kultur (2012)
Ekelöf, Gunnar – Blandade kort, Bonniers (1957)
Ekelöf, Gunnar – Dikter, Månpocket (1999)
Ekelöf, Gunnar – Drömmen om Indien, Bokvännerna (1989)
Ekelöf, Gunnar – En självbiografi, Bonniers (1971)
Ekelöf, Gunnar – Också jag har varit Alfred Vestlund, Gunnar Ekelöf-Sällskapet (2016)
Ekelöf, Gunnar – Utflykter och promenader, Bokförlaget Aldus/Bonniers (1963)
Lagercrantz, Olof – Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma, Wahlström & Widstrand (1995)
Olsson, Anders – Ekelöfs nej, Bonniers (1983)
Sommar, Carl Olov – Gunnar Ekelöf, Bonniers (1991)
Svedjedal, Johan – Spektrum: den svenska drömmen, Wahlström & Widstrand (2011)
[Artiklar]
Lagercrantz, Olof – Spriten närde och tärde Gunnar Ekelöf. Dagens Nyheter. 29 december 1993 - Laat meer zien
