Cecilia Blomberg Podcasts
-
Sara Lafolie från Svenska barnboksinstitutet kommer till studion för att berätta om årets Barnboksprovning. Dessutom intervjuar vi Lars Andersson och åker hem till bokcirkeln i Visby.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Bokprovningen, som noggrant går igenom föregående års utgivning av barn- och ungdomsböcker, har gjorts sedan 1993.
LARS ANDERSSON OM VAD MAN KAN GÖRA SOM FÖRFATTARE OCH FÖRÄLDERVad har då litteraturen själv för ansvar för att bli läst? Och författarna? Lars Andersson, som nyligen kommit ut med sin 36:e roman, har en skarp uppmaning. Dessutom berättar han för vår reporter Jenny Teleman om hur det känns när en son med Downs syndrom börjar att läsa.
HEMMA HOS BOKCIRKELN "TRE KVINNOR" I VISBYTre kvinnor från gotländska Visby har sedan två år tillbaka läst och diskuterat böcker, oftast böcker de inte tycker särskilt mycket om och oftast med nån bebis närvarande. Nu är Caroline Svensson, Linnea Wigforss och Sara Kurland med och korar vinnaren av Sveriges Radios romanpris.
TREDJE NOMINERADE POETEN TILL SVERIGES RADIOS LYRIKPRIS
Vår reporter Helene Alm besökte dem.Lyrikpriset är det äldsta av Sveriges Radios priser och har sedan delats ut sedan 1958, då Nelly Sachs blev den första mottagaren. Som uppladdning inför Litteraturveckan i P1, som börjar på måndag, sänder vi den här veckan korta uppläsningar ur varje nominerad poets utgivning. Pristagaren utses av en jury.
"BEEF" – EN AV DE MEST HYLLADE TV-SERIERNA PÅ LÄNGE PÅ NETFLIX
I dag: Christoffer Bergström, som debuterade 2022 med samlingen "Avstånd".I tv-serien Beef på Netflix hamnar två trafikanter i en våldsam trafikincident – som båda vägrar att släppa. Det leder till hämndaktion efter hämndaktion som till slut riskerar att rasera båda deras liv.
Vår filmkritiker Joakim Silverdal gav den en fyra i betyg i Kulturnytt i morse. Vad är det då som är så bra med Beef?, frågar vi honom i ett samtal om konflikt och komik.
ESSÄ: OM RESANDETS VÄLSIGNELSERMänniskan är en resande varelse och efter pandemi har förstås resorna ökat - både i antal och i distans. Kanske funderar du som lyssnar just nu på om och vart du ska färdas i sommar. Då kan det vara värt att bli påmind om varför vi reser, samt vilken sorts resor som får störst betydelse.
Anna Blennow är inte enbart poet och docent i latin, utan en tågresenär av rang som dessutom forskat på guideböcker till Rom. Nu får hon guida oss genom en historia av resor.Programledare: Cecilia Blomberg.
Producent: Mattias Berg. -
Konstkritikern Blake Gopnik har skrivit en tusensidig biografi om fenomenet Andy Warhol. Ett reportage av P1 Kulturs Mårten Arndtzén.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Andy Warhol är en av de där kulturpersonligheterna som aldrig tycks upphöra att fascinera oss – liksom hans konstverk aldrig tycks upphöra att sätta nya auktionsrekord.
Den nya biografi över Warhol som kommer på svenska i dagarna ska faktiskt vara den första fullständiga. Den är hursomhelst definitivt omfattande. Över elva hundra sidor har Peter Samuelssons svenska översättningen blivit. Men så har författaren Blake Gopnik ägnat åtta år åt att skriva "Warhol – Livet som konst".
Mårten Arndtzén har talat med bokens författare, den amerikanske konstkritikern Blake Gopnik via en länk från hans bostad i New York – och som av en slump råkar han bo på samma gata som Warhols berömda ateljé Silver Factory.
Programledare: Cecilia Blomberg
Producent: Nina Asarnoj -
Den tyska konstnären Paula Modersohn-Becker hann bryta ny mark under sitt korta liv. Aldrig hade kvinnlig nakenhet skildrats på det här sättet som när hon 1906 målar en naken mor intill sin baby.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det finns inga sexuella anspelningar, inte heller några sociala. Det är rätt upp och ner en bild av en urmodersgestalt som skyddar och ger liv åt sitt barn.
Liggande kvinna med barn målades under Paula Modersohn-Beckers sista Parisvistelse. Det är en av juvelerna i hennes korta och intensiva konstnärskap. Och storheten i hennes måleri kom att uppskattas efter hennes alltför tidiga död 1907. Då hon själv blivit mor för första gången, men bara ett par veckor efter förlossningen dör av en blodpropp. Hon blir bara 31 år.
Paula Modersohn-Becker är en föregångare till den tyska expressionismen. Men hon hörde inte riktigt till dem. Hon går inte riktigt att placera in i någon av de ismer konsthistorien har skapat, utan var en konstnär som gick sin egen väg och rörde sig mellan den tyska konstnärsbyn Worpswede och storstaden Paris.
En Klassiker från 2015 av Cecilia Blomberg.
-
Sveriges Radios veckomagasin om veckan som gått och veckan som kommer med reportage, intervjuer, kommentarer och satir.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Cecilia Uddén om Salman Rushdie och SatansversernaSveriges Radios Mellanösternkorrespondent har följt Salman Rushdies författarskap och hotbilden mot honom sen den iranska ledningen utfärdade fatwan för mer än trettio år sen. "Om någon försöker tysta dig - skrik högre, om nån vill tysta ditt författarskap - skriv bättre", har Rushdie sagt. Vad är det med Satansverserna som fortfarande provocerar?
Erosion hotar stränderna i KatalonienHundratusentals ton sand spolas bort varje år av havet vid Kataloniens kust i norra Spanien. Läget är så pass akut att till och med en viktig tågförbindelse till storstaden Barcelona hotas. Anledningarna är flera, en av dem är klimatförändringen. Reportage av Cecilia Blomberg.
Skolan börjar med lärarbristEnligt beräkningar kommer det 2035 saknas 12000 lärare i Sverige. Till skolstarten nästa vecka är andelen behöriga lärare bara drygt 70 procent. Hur hanterar man det i skolorna? Reportage från låg- och mellanstadieskolan i Vegby i Västergötland av Jenny Hellström.
Hela programmet:
Timme 1:
Samtal med Cecilia Uddén, Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent, om Salman Rushdie
Erosion i Katalonien
Brottsbekämpning i Norge
Vad får man göra med sitt hus?
Krönika Nina Wormbs
Panelen
Timme 2:
Serie: Sommaren före valet. Del tre: 1988
Satir med Utkantssverige
Räden mot ex-president Donald Trumps hus
Samtal med USA-kommentator Ginna Lindberg om följderna
Skolstart med lärarbrist
Kåseri: Mark Levengood
Programledare: Kajsa Boglind
Producent: Luise Steinberger & Pia Sjögren
Tekniker: Martin Seipel -
Utrikeskrönikan 1 augusti 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Paris, måndag.
Temperaturen är nu hyfsat normal för årstiden i den franska huvudstaden, men jag har precis återvänt från en resa i trakterna runt Barcelona där mitt fokus handlat om det som inte är så normalt längre; det som uppstått i naturen som en direkt följd av klimatförändringarna.
Torkan på den iberiska halvön börjar bli så allvarlig att en ekologisk grönsaksodlare jag träffade norr om Barcelona blickar mot gammal arabisk kunskap om att odla nästan helt utan vatten.
Längs Medelhavskusten, norr om Barcelona, äter sig också höst och vinterstormarna allt längre in i stränderna. Många stränder har helt försvunnit och frågan är om den havsnära tågsträckan på riktigt ska kollapsa. Än så länge har de partier där havet raserat rälsen lagats och många tror ändå att vetenskapen ska hitta metoder för att hindra vågorna från att gröpa ur kusten ännu mer.
Men det som drabbat mig mest är nog till sist ändå att resa i spåren av de stora skogsbränderna. Det är den katastrof som allra mest är här och nu.
För två veckor sen, mitt under byfesten i den lilla staden Rocafort en bit upp i bergen, så ser borgmästaren hur lågorna närmar sig. Larmet kommer lite försenat – då har redan skogen brunnit ett tag en bit bort. Det är dit jag åker. När vi kör in i området som i folkmun kallas River Park känner jag brandlukten som en vass ton i bakgrunden. Hela dalen nedanför har brunnit och det har även många av husen.
Gatan kantas av halvfyllda containrar. Jag tittar in genom ett trasigt fönster och ser det som varit en diskmaskin. Tallrikarna står fortfarande prydligt inställda i den deformerade plåtlådan, omgiven av glassplitter och ett halvt nedfallet undertak. Här bodde Raoul med sin muskulösa boxer Conrad, som räddades ur elden av en granne eftersom han själv var nere vid kusten och badade när elden med de trettio meter höga lågorna tog sig in i trädgårdarna.
Övervåningen, som de inte kan gå in i längre till följd av rasrisken, har däremot mirakulöst klarat sig. På väggen precis vid ytterdörren hänger en massproducerad målning av helgonet Johannes Döparen som pojke med ett lamm under armen. Den är helt oskadd. Raoul berättar att det är andra branden målningen går helskinnad igenom.
Som de säger, de som sitter i trädgårdarna längs gatan med utbrända hus: Det var ändå tur att elden kom på förmiddagen. Förödelsen var stor, men ingen dog.
Så kanske Johannes Döparen ändå vakade över bostadsområdet? Man behöver inte vara överdrivet religiöst lagd för att tro på det.
Cecilia Blomberg i Paris – just hemkommen från Barcelona
[email protected] -
Sveriges Radios veckomagasin om veckan som gått och veckan som kommer med reportage, intervjuer, kommentarer och satir.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Hettan hotar matproduktionen i regeringskrisande ItalienDen värsta torkan på 70 år pratas det om i norra Italien. Inte bara skördarna är hotade utan även en hel del av vinstockarna. Torkan har också blivit en av de mest akuta frågorna politiskt som även den lyckats splittra den sköra italienska samlingsregeringens olika intressen. Vad som händer nu efter premiärminister Mario Draghis avgång i torsdags och det nyval som kommer följa gör det än mer osäkert.
Cecilia Blomberg, Sveriges Radios utsända i Sydeuropa, åkte till Po-slätten för att träffa drabbade och höra om vad som nu står på spel.
Hur ska vi prata om vädret för att rädda klimatet?I ett samtal med Maria Wolrat-Söderberg, forskare på från Södertörns högskola, och Maria Augutis, meteorolog på SVT, söker vi svar på hur våra erfarenheter och upplevelser av extremväder kan leda till ett ändrat beteende och rädda klimatet. Och bjuder på en hypotetisk väderprognos som inte bara berättar vad det blir för väder utan också de bakomliggande klimatorsakerna.
Sommaren före valet krigsåret 1940 - likheter med årets valFör första gången sedan andra världskriget har i år ett land invaderat ett europeiskt land. Och som bekant har det ju lett till att Sverige och Finland gett upp sin alliansfrihet och ansökt om medlemskap i Nato.
I vår serie om dramatiska somrar före valet har nu turen kommit till året 1940. Då pågick andra världskriget i Europa - våra grannländer hade just invaderats och det var oklart om det ens skulle hållas ett val.
Timme ett:
Torkan hotar matproduktionen i Italien
Vad krävs för att vi ska koppla vädret till klimatförändringarna?
Har Gud någon plats i skolan?
Ryssland, Iran och Turkiet - hur ensam är Putin?
Krönika av Ulrika Knutson
Panelen med Maria Eriksson, SvD, Dick Ericksson, Samtiden och Peter Gustavsson, Aftonbladet.
Timme två:
Sommaren före valet 1940
Hur påverkas årets riksdagsval av kriget i Ukraina?
Pensionärer kan tvingas flytta på grund av hyresökning på 100 procent
Utkant Sverige: Manlighet under pressatfot
Gothia Cup och EM-framgångar - när blir fotbollen jämställd?
Kåseri av Helena von Zweigbergk
Programledare: Pekka Kenttälä
Producent: Ulrika Fjällborg
Tekniker: Martin Seipel
-
Utrikeskrönikan, 14 juli 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Parma, torsdag.
Det är Frankrikes nationaldag idag och jag är i Italien och reser runt i ett landskap pinat av torka och missväxt.
Men till kvällen kommer jag vara tillbaka i Paris och få njuta av ett vackert upplyst Eiffeltorn och ett storslaget fyrverkeri som troligtvis kommer att gå i tricolorens färger blått, vitt och rött, ja ni vet - frihet, jämlikhet, broderskap.
Men det emblematiska Eiffeltornet. Det under första världskriget vaktande tornet när radiotelegrafer opererade därifrån för att kunna förse militären med viktig information om fienden. Det mår ju inte så bra just nu. Det rostar, färgen flagar och släpper och trots att man lägger ner hundratals miljoner kronor på att måla om det inför OS om två år så pågår en parallell diskussion om det ens hjälper. Är allt bara kosmetiska förbättringar som döljer större problem.
Är det även det som håller på att hända politiskt i Frankrike är min stillsamma fundering?
Det är alltid svårt att sia om framtiden men någon som gjort det till sin huvudsak är Michel Houellebecq. Den franske författare som nästan har popstjärnestatus trots eller kanske tack vare sitt slitna yttre och sin sarkastiska framtoning. I början av året kom han ut med en ny roman på drygt 700 sidor. Där gestaltas nästa presidentval 2027 – en sorgligt korrumperad historia där Emmanuel Macron som inte är namngiven men igenkännbar försöker manövrera sig till en tredje period som president vilket är mot konstitutionen. Motkandidaterna finns längst ut till höger och har sina förebilder även de i verkligheten.
En stor del av Anéantir som boken heter och som betyder ödelägga eller förinta är också en uppgörelse med fransk sjukvård som beskrivs som mekaniserad och avhumaniserad utan patientens bästa i fokus. En diskussion som också pågår på riktigt för fullt i Frankrike just nu. Lägg till i romanen en serie cyberterroristattentat, svidande kritik mot nyliberalism och en längtan till eviga värden som inte handlar om pengar och konkurrens så har ni några av huvudspåren i Houellebecqs berättelse.
Mot den bakgrunden är Eiffeltornet som rostar, och krackelerar medan man drar på några lager färg en ganska passande metafor.
För att återgå till verkligheten. Kommer Macrons framtidsoptimistiska mittenallians klara av att navigera och balansera mellan högernationalister på ena sidan och vänsterkoalitionen Nupes på andra sidan. Det medan franska folket blir allt otåligare. Man delar ut matkuponger i ett av Europas rikaste länder. Och nya strejker blossar upp hela tiden.
Helt enkelt hur bra mår republiken – kommer ytan hålla eller krackelera.
Cecilia Blomberg, Parma
[email protected] -
Språket är ett slagfält. Och i Frankrike har det stridits om rätten att få vara både kvinna och författare, konstnär eller makthavare även till ordet. Cecilia Blomberg reflekterar över utvecklingen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.
Alla som har läst romanska språk är väl förtrogna med uppdelningen i maskulina ord och feminina ord. Jag exemplifierar ur franskan: un livre – en bok – maskulinum, une peinture – en målning – femininum. Det låter ju hyfsat oproblematiskt och jämlikt.
Men när det handlar om den som höll i pennan eller penseln gick det under väldigt lång tid bara att använda maskulinform på franska: un peintre – en målare, un auteur eller un écrivain – en författare. Eller un ministre – en minister. Oavsett om just den utpekade målaren, författaren eller ministern som avsågs var en kvinna – en faktisk kvinna med namn, bostadsadress, ett liv. Någon som kämpat för att nå sin position. Kanske kämpat lite mer än de manliga kollegerna.
Det är lätt att tro att det här är ett arv sedan urminnes tider, men så är det inte.
Christine de Pizan var den första kvinnliga franskspråkiga författaren som försörjde sig, sina barn och sin mor på sitt skrivande. Hon levde mellan 1364 och 1430 och där, i övergången mellan medeltid och tidig renässans, var hon vid frontlinjen av samtidens debatter: alltifrån filosofi och politik till kvinnors ställning i samhället. Dessutom var hon poet.
Av sina samtida kallades Christine de Pizan för une clergesse – det vill säga en lärd, skrivande kvinna. Kvinnliga yrken som var rätt vanliga i de medeltida städerna hade sina egna feminina former. En kvinnlig författare kallades ofta une autrice.
Ända in på 1600-talet var innebörden i ordet ambassadrice ett kvinnligt sändebud i utlandet. 200 och 300 år senare hade ordets betydelse förskjutits till att beteckna en kvinna gift med en ambassadör. Genom borgerlighetens intåg sköts kvinnorna tillbaks in i hemmen och förlorade också den språkligt symboliska makten.
Först en bra bit in på 2000-talet återgick den språkliga maktbalansen till något som påminner mer om medeltiden än om den industriella revolutionen. En kvinnlig ambassadör är återigen en Ambassadrice. Kvinnliga författare envisas med att kalla sig écrivaine eller auteure, och en kvinnlig advokat kallar sig une avocate. Men det har varit en segdragen tvist.
Jag läser om den här språkliga maktkampen i lingvisten Bernard Cerquiglinis bok "Le Ministre est Enceinte”– på svenska: Ministern är gravid. Den som kan franska hajar till vid åsynen av titeln. Ministre har maskulin form samtidigt som adjektivet gravid har en feminin böjning med ett e på slutet. Man ser en kostymklädd man med höggravid mage framför sig.
Det är grammatiskt korrekt men samtidigt något av en bisarr, språklig karikatyr.
Bernard Cerquiglini har därför helt enkelt kryssat över den bestämda artikeln ”le” och i boktiteln ersatt det med som det ser ut ett handskrivet ”la”. Det är det här striden främst har handlat om – att titlar som handlar om makt ska kunna vara feminina. Men vägen dit har som sagt varit lång. Mer än 30 års nednötning har det tagit att få igenom den här förändringen.
På ena sidan stod Franska akademien och deras språkkonservativa, många rentav kvinnofientliga, beskyddare. På andra sidan började allt fler samla sig för att driva på en förändring. Medierna hörde till den falangen, även om tidningen Le Figaro höll ut länge i sin ovilja att reformera språket.
Bland reformisterna fanns också flera kvinnliga makthavare. De hade börjat tröttna på sina maskulina epitet. En av dem var Ségolène Royal – då biträdande skolminister i Lionel Jospins regering. Och det var Jospin som under sin tid som premiärminister redan 1998 skickade ut en kommuniké som uppmanade alla statsanställda att använda feminina former för yrken och ämbeten.
I den franskspråkiga världen utanför Frankrike var det här redan vardag. Först ut var radikala Québec som moderniserade rätten till feminina former redan på 70-talet. Belgien och Schweiz följde snart efter.
Men i Frankrike däremot aktiverade Franska akademien något som liknar en motståndsrörelse som gjorde en sak av att förlöjliga feminina former. De var outtröttligt ironiska över förflackningen och vägrade ens erkänna kvinnors alltmer framträdande positioner i det franska samhället. På andra sidan byggdes irritationen upp mer och mer och språkliga kupper genomfördes i franska parlamentets talarstol.
Så franskt, kan man tycka, att förnedra varandra i offentligheten i kampen om några enstaka bokstäver. En kamp på liv och död att få säga la istället för le eller une istället för un. Kanske även få tillstånd att lägga till ett e på slutet – så att kvinnliga författare kan få kallas det feminina nya auteure istället för manliga auteur. Eller rätten att använda slutstavelser som –aine, –ale, –esse, –ice eller det lite skämtsamma –otte som konstnären Louise Bourgeois tog ut svängarna med och skapade en del låtsatsord av när hon debuterade som rappare som 84-åring.
Men språket går djupt och inte ens franska akademien lyckades till sist hejda utvecklingen. I mars 2019 skrev de i en ny kommuniké om "att hela världen så här i början av det 21:a århundradet genomgår en stor förvandling, inte minst Frankrike. Kvinnans position i samhället har flyttats fram och många kvinnor önskar nu få ett feminint epitet som motsvarar den nya situationen för att fylla ett tomrum som funnits i språket".
Det var alltså 24 år efter Louise Bourgeois debut som rappare Och 31 år efter premiärminister Lionel Jospins uppmaning att använda den feminina formen när det till exempel är en kvinnlig minister eller direktör som avses.
Demokratiseringen av språket har tagit ett steg framåt. Men orden räcker bara så långt. Fortfarande är bara en liten minoritet av Franska akademiens ledamöter kvinnor. Och i den permanenta visningen av samlingarna på Centre Pompidou är kvinnliga konstnärer kraftigt underrepresenterade. För att bara ta två exempel. Språket går djupt, men inte så djupt.
I Sverige har vi haft våra egna språkliga märkligheter med konstruktioner som manlig sjuksköterska och fru talman och Svenska akademien fick först göra en utredning innan det beslutades att Sara Danius skulle kallas för den ständiga sekreteraren i stället för den ständige. Men i stort sett har kampen om språket i Sverige sett annorlunda ut än i Frankrike. Kanske kan man kalla den motsatt. En av de första sakerna jag lärde mig som ny på radion, var att man inte använder ordet konstnärinna utan konstnär. Poetissa, författarinna, skådespelerska var inte heller okej. Här har könsneutralisering varit modellen. Och det hörs ju nästan att konstnärinna inte har samma tyngd och dignitet som konstnär.
Nästa steg i utvecklingen i många språk är just de könsneutrala uttrycken. I engelskan finns en återgång till att använda they, och their. Reformförespråkare i tyskan och hebreiskan har föreslagit nya ändelser, men ländernas Akademier har än så länge tagit avstånd från att införa förändringarna formellt.
Det känns som att Frankrike är ett steg efter, eller vid sidan av andra språkområdens diskussioner. För där har man nu alltså precis vunnit kampen för att få använda de femininumformer vi har gjort oss av med. Och det som är neutrum i franskan, det könsneutrala – det är fortfarande alltid manligt. Så länge man pratar om grupper av människor så ses inte den maskulina formen som ett problem – än så länge. Trevande förslag till förändringar har lagts fram även där. Men räkna inte med att den reformen kommer att ske snabbt i den franska offentligheten. Och tro inte att det kommer att ske utan strid.
Cecilia Blomberg, medarbetare på kulturredaktionen
-
Kan ett hus ha en själ? Eller rent av ett psyke? Sitter husets historia i väggarna och vilka berättelser är det i sådana fall som läcker ut? Cecilia Blomberg tar oss runt bland några speciella hus.
The Stahl House i Los Angeles som är ett av USA:s mest fotograferade hus. The Eames House där designikonerna Charles och Ray bodde och skapade sida vid sida med utsikt över Stilla Havet.Men det är också hus som är karbonpapper över konstnärers fantasier och projektioner. På årets Venedigbiennal var flera paviljonger ombyggda så att man som besökare tvingades in i labyrintiska iscensatta gångar och rum. Gudsförgätna platser som de dammiga övergivna skrubbarna Mike Nelson byggt i den brittiska paviljongen. Till vita mjuka väggar som bågnar in mot besökaren i Luxemburgs paviljong.Och om huset som litterär huvudperson i tyska Jenny Erpenbecks Hemsökelse där ett hus vid en stilla insjö blir bärare av hela Tysklands våldsamma 1900-tal. Eller om le Corbusiers prestigevilla Savoye utanför Paris där det formässigt perfekta men läckande taket nästan tog livet av husbeställarens son. -
Hjärtat bultar för världen på konstbiennalen i Venedig. Samtidigt byter konstverk ägare för miljonbelopp i kulisserna. Går ekvationen ihop? Varför är det så viktigt för konsten att vara världssamvete?
Curator för årets Venedigbiennal är Okwui Enwezor. Han slog igenom med Documenta 2002 då världen tog ett kliv in i samtidskonsten. Nu tar han åter igen pulsen på samtiden och lyfter in världens stora frågor i sin utställning som handlar om All världens framtider. Och som en bakgrundston ljuder en maratonuppläsning av samtliga tre volymer av Karl Marx Das Kapital.Dessutom visas konst i 89 paviljonger och mer än 40 sidoutställningar.Cecilia Blomberg rör sig bland nationer och globala krishärdar och träffar utställningsmakarna Okwui Enwezor, Katerina Gregos, Philippe van Cauteren och Tamara Chalabi, samt konstnärerna Isaac Julien, Lina Selander, Salam Atta Sabri och Petra Bauer. -
Marockanskt kulturcenter mot radikalisering av unga, det ryska kulturlivet under allt hårdare tryck och diskussionen om Andres Serranos krucifix i urin fortsätter att väcka starka känslor i USA.
I tredje programmet i serien besöker vi Moskva och Casablanca, talar med gruppen Teateretablissemanget om prekariatet och otryggheten på den moderna arbetsmarknaden samt med Andres Serrano om frihetens gränser i fotokonsten.I över 25 år har det stormat kring bilden "Piss Christ", den amerikanske konstnären Andres Serranos foto av ett krucifix nedsänkt i konstnärens eget urin. Efter terrordåden i Paris i januari i år drog debatten igång med ny förnyad kraft."Om det är så känsligt med bilder av Muhammed, hur kan den där Serrano få hålla på med det han gör?" citerar Andres Serrano ur en tv-intervju med en företrädare för en katolsk lobbygrupp i USA efter terrordådet mot bl a "Charlie Hebdo" i Frankrike. Den distinktion Andres Serrano själv gör att han är troende katolik. "Den kristna bildvärlden är min" säger han. Andres Serrano tycker sig däremot inte ha rätt att göra bilder om en religion som inte är hans egen och han har också sagt att han drar en gräns vid barn.Debatten om frihetens villkor och pris har varit intensiv efter de dödliga attackerna i Paris i januari mot satirtidningen Charlie Hebdo och en judisk butik. Diskussionen tog ny fart efter terrordådet i Köpenhamn i februari när bland andra svenske konstnären Lars Vilks skulle framträda. Och i Ryssland strax därpå blev mordet på oppositionspolitikern Boris Nemtsov en signal om att insatserna för oliktänkande höjts ytterligare. Kulturreportaget ger sig i en serie på fem program ut i världen för att undersöka frågan "Var slutar friheten?". Följ med till Tunisien, Marocko, Ryssland, Frankrike, Turkiet, USA och Sverige för en diskussion om våra föreställningar om vad frihet är.Medverkande i det andra programmet: Anastasia Patlay, Andres Serrano, Nabil Ayouch, Roland Paulsen, Guy Standing, medlemmar ur gruppen Teateretablissemanget, m flReportrar: Cecilia Blomberg, Fanny Härgestam, Katarina Wikars och Fredrik Wadström. -
Louise Bourgeois hör till de allra största namnen i 1900-talskonsten. Hon skapade under sju decennier. Var 71 år då hon slog igenom. De stora spindlarna, stympade kropparna och rumsliknande celler är några teman hon är känd för. Cecilia Blomberg återvänder till en intervju som gjordes för 17 år sen i hemmet i New York.
Just nu visas I Have Been to Hell and Back på Moderna Museet i Stockholm. En utställning med lite mer än 100 verk, varav en tredjedel möter publiken för första gången.Cecilia Blomberg har sett den och även pratat med curatorn Iris Müller-Westermann och Jerry Gorovoy som under 30 år jobbade som Louise Bourgeoises assistent. Han var också hennes nära vän.Gör en tidsresa med Kulturreportaget tillbaka till 1998 och mötet med denna karismatiska konstnär vars motto var att vara helt öppen om sitt liv. Det handlar om barndomens svårläkta sår. Om behovet av att hela tiden slå sönder för att sedan ägna sig åt att laga och reparera. Och om ett konstnärskap som när man ser de senare verken ändå verkar ha avslutats i en mer försonande ton. -
Om ett konstprojekt, en risodling och drömmen om ett annat samhälle.
Utopin. Drömmen om det ideala samhället som ännu inte finns. Den drömmen har sedan hundratals år inspirerat konstnärer och författare. Urboken är Thomas Mores roman Utopia från 1516 som handlade om ett perfekt samhälle på en avlägsen ö. En skildring som indirekt var kritik mot hans samtida England.Men även i vår tid försöker många förverkliga utopiska idéer och i K1 den här veckan har Cecilia Blomberg besökt en sådan plats. Den alternativa risodlingen och gemenskapen kring The Land utanför Chiang Mai i norra Thailand.Platsen började ta form mentalt hos konstnären Kamin Lerdchaprasert då den thailändska ekonomin krisade i början av 90-talet. Tillsammans med sin vän Rirkit Tirvanija, en av de mest omtalade konstnärerna på den internationella konstscenen, köpte han en bit mark och började bjuda in sina konstnärsvänner att bidra med byggnader och idéer. De ville testa att bli självförsörjande, odla ris enligt gamla buddhistiska metoder och skapa en plats där konstnärer ska kunna mötas.Medverkar gör också Ulrika Jansson som vistats som konstnär på The Land och Carl-Michael von Hausswolff som byggt ett av konstnärshusen där. -
Dekadensen förknippas oftast med det förra sekelskiftet. Salome dansar i slöjor med Johannes döparens avhuggna huvud på ett fat, klena estetmän med kvinnoskräck och syfilis, Medusahuvuden, anfrätt adel och en skrämd borgarklass.
Dekadensen var en reaktion mot industrialismen och den frambrytande moderniteten och man hyllade det artificiella.Nu pågår utställningen Dekadens på Dunkers Kulturhus i Helsingborg. Utgångspunkten där är William Hogarths svit Rucklarens Väg. Cecilia Blomberg och Katarina Wikars frågar konstprofessorn Gertrud Sandqvist var dekadensen står att finna idag. Har den tappat i status? Räcker det med att röka inomhus eller måste det till utsvävningar likt Berlusconis?Musik och texter: Om kvinnans uttryck av Baudelaire, I´ve written a letter to daddy med Bette Davis, Kadavret och Berusa er av Charles Baudelaire, La Decadanse av Serge Gainsbourg och Jane Birkin, Ett öppet ord av Ola Hansson, ur Venus i Päls av Leopold von Sacher-Masoch, Femme fatale med Nico och Velvet Underground, Venus in furs med Velvet Underground, Put the blame on mame med Rita Hayworth, Each man kills the thing he loves med Ingrid Caven, ur Plattform av Michel Houllebecq.Dekadent läsning: Bertha Funcke av Stella Kleve, Venus i päls av Leopold von Sacher-Masoch, Det ondas blommor av Charles Baudelaire, Sensitiva amorosa av Ola Hansson, Mot strömmen av J K Huysmans, Huset Hilton av Jerry Oppenheimer, Sixty selected drawings av Aubrey Beardsley.Dekadent alfabet: Anna Anka, Berlusconi, Casino, Dandyism, Esseintes, Förbrännande sinnlighet, Gainsbourg, Hyperesteticism, Iskyla, Jeunesse dorée, Könsäckel, Letargi, Melankoli, Nico, Opium, Paris Hilton, Q, Rökning, Syfilis, Tristessa, Unkenhet, Venus Im Pelz, Wanda, X, Y, Z, Ångest, Äckelältande, Övervikt. -
Se glaset om halvfullt -vart tog den lilla lyckan vägen? Mängder av böcker om Lycka pumpas ut från förlagen - men går det att nå den? Går det inte att ha ett ok liv den förutan? Johan Norberg säger att de lyckligaste trots allt är entreprenörer i västvärlden och filmarna Jens Jonsson och Jörgen Bergmark reder ut vad patriarkatet har ställt till med. Katarina Wikars och Cecilia Blomberg balanserar mellan försakelse och njutning och försöker låta bli att lyssna på deppiga låtar av Nick Cave.
- Laat meer zien
