Darwin Podcasts
-
Paparazzipoddens Michelle Hallström, Sveriges ledande expert på populärkultur samt pionjär inom ljuderotik, gästar Forum för att avhandla en typisk intellektuell av vår tid (Substack-essäist född tidigt 2000-tal). Dessutom: upphovsmannen bakom Corecore, renässans på crack, fri spekulation om Mark Fishers ”Capitalist realism”, #nichecore #deinfluence och nutidshistoria från Darwin till Bill Gates.
Texter vi läst till avsnittet:
micro-individuality – Rayne Fisher-Quann
https://internetprincess.substack.com/p/micro-individuality
How the internet killed the It Girl – Rayne Fisher-Quann
https://i-d.vice.com/en/article/93avq7/how-the-internet-killed-the-it-girl
-
Hjärnan är så mycket mer än förnuft. Malena Forsare reflekterar över att när kroppen berättar det intellektet inte förstått.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Första gången det hände var på Patologen i Lund. Utanför var det grönskande vår. Men ingenting av det, och ingenting av allt som då verkligen betydde något, märktes i den lilla ringen av studenter som slöt sig runt den ensamma hjärnklumpen. Docenten hade precis rullat in hjärnan, som nu låg och guppade i en bunke. Hjärnan hade ingen blick, ingen kropp eller vilja. Den hade förlorat sin människa. Och nu skulle den noga skivas upp framför våra ögon, så att vi skulle få veta något om demenssjukdomens inre anatomi.
Jag gjorde ett tankefel, som varje luttrad obducent noga lärt sig att undvika. Istället för att tänka på hjärnan, började jag tänka på människan. Jag ställde en fråga om begravningen; vad hjärnan tänkte om att den nu låg här, istället för i jorden där kroppen fanns. Jag minns doften av desinfektionsmedel och skaldjur. Att jag tog några steg mot skjutdörren, och där någonstans, i det gungande mötet med gravitationen, fångade docenten mig med ett vant grepp.
Avståndet mellan hjärna och kropp – hur skulle vi begripa det? I neuropsykologikursen var det aldrig något som direkt diskuterades. I gruppen av blivande psykologer pratades det överhuvud taget väldigt lite om att kroppen talar sitt eget språk och ofta är snabbare än tanken. Att den fångar upp vår existens – övergångarna i livet – och reagerar på dem, ibland innan vi själva fattat.
Den holländska läkaren och traumaforskaren Bessel Van Der Kolk beskriver i sin bok, ”The Body Keeps the Score”, hur Darwin var tidig med att peka ut förbindelser mellan kropp och hjärna. Enligt Darwin involverades ”den pneumogastriska nerven” vid stark psykisk upphetsning, så att även inälvornas tillstånd påverkades. Terminologin har förändrats, men inom dagens traumavård är man allt mer överens om att behandlingen vid posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, behöver inbegripa kroppen, eftersom det som händer den skapar avtryck i hjärnans olika minnescentra.
Darwin var således något på spåren. På 1990-talet introducerades en viktig, om än omstridd teori, som bygger på denna enkla slutsats: att hjärna och kropp hör intimt ihop. Den amerikanska psykologprofessorn Stephen Porges myntade den så kallade ”polyvagala teorin”, som utgår från vagusnervens förgreningar, vilka skapar förbindelser mellan olika organ, såsom hjärna, lungor, hjärta och mage. Och den betonar hur viktigt det sociala samspelet är i vårt psykiska – och fysiska – mående. Kroppar talar till varandra med ansiktsuttryck, gester och tonfall, och om traumatiska minnen lärt oss att vara rädda för andra, ja, då måste terapeuten mer än vanligt visa tålmodig värme och empati.
Andra gången det hände var i en biosalong. Jag hade drabbats av en aning om att jag inte längre fick plats i tillvaron såsom den såg ut. Men det visste jag inte då, för tanken var inte färdig. I ett försök att greppa vad som höll på att hända, trampade jag en lördag iväg på min cykel för att se filmatiseringen av Annie Ernauxs självbiografiska ”L’événement”. Egentligen mest för titelns skull: ”Omständigheter” är ett vidöppet ord. I filmen är det katolskt 60-tal, i Frankrike någonstans, och en ung kvinna söker, dag efter dag, med blicken i sina trosor. Hon är gravid och vill allt annat än det. Så hon kämpar för rätten att välja. Samtidigt som läkarna vägrar att gå henne till mötes, väninnorna vänder bort blicken och den manlige vännen vill passa på – det är ju utan risk för en ny konception.
Någonstans mellan vecka 8 och 9 tar hon en strumpsticka, och för den långt in i sig själv. När biomörkret börjar snurra är det som om jag redan är i filmens slut. Där ett för tungt foster hänger på sin sträng ner i toaletten och blödningen inte går att stoppa. Jag famlar mig ut och sjunker ihop under en grön exitskylt i biografens öde källare. Där svettas jag ut ångesten som kommer av att vara instängd i livets cellsystem. Fostret är inte mitt, men kroppen, den är min. Och nu vägrar den plötsligt att samarbeta.
Som färdig psykolog började jag så småningom att arbeta med traumatiserade barn. Bland patienterna fanns en grupp som var särskilt svårläkt: barn som tidigt utsatts för sexuella övergrepp. En del av de här barnen hade utvecklat en strategi som en gång hjälpt dem. De hade övergett sina kroppar för att stå ut. Övergreppen tillhörde nu det förflutna, men barnen fortsatte att av och till checka ut från sin fysiska tillvaro. Det kallas dissociation och kan beskrivas som den yttersta förlusten. Barnet försvinner bort och blir okontaktbar. Enligt van der Kolk måste vi närma oss en sådan patient just genom kroppen. Med försiktiga försök till rörelse, beröring och ögonkontakt. För att på så sätt återföra barnet till här och nu.
Det skulle hända en tredje gång, men då inte i form av en svimning. Sent en natt, när allt var för sent och det som verkligen betytt något inte längre fanns kvar, rann all kraft som en ström ur kroppen. Jag hamnade kraftlös och skakande på golvet. Det blev svart och tonat blått, det skimrade som inuti ett regn, och samtidigt som jag var fastkättrad såg jag allt utifrån. Efteråt rådfrågade jag en fysioterapeut om det som hänt; det liknande ingen tidigare erfarenhet. Hon svarade något om nervsystemet, men jag minns inte riktigt vad. Och förresten hade hon själv varit med om samma sak. Så här i retrospektiv blir det ändå begripligt: kärleken hade tagit slut, och kroppen, den var förtvivlad och kunde liksom inget göra.
Hur långt är avståndet mellan hjärna och kropp? Hur långt är avståndet mellan det som en människa tänker och det hon känner? Kanske har vi bäst chans att förstå det i de ögonblick, då kroppen talar om för oss vad vi måste göra. När vi måste bryta upp. Fly från en plats. Eller när vi bara behöver släppa taget om något för att överleva själsligt.
Efter den hastiga sortin från hjärnobduktionen hamnade jag i ett litet uppvakningsrum. Rummet är till för sådana som jag, som svimmar vid åsynen av människans innanmäte. Docenten berättade att flera av hennes medicindoktorander börjat sina karriärer just så. Som om de, när de betraktat vår köttiga insida, aktiverats i sin existentiella varseblivning. För vi har att inse att avståndet mellan hjärna och kropp är en illusion. Miljarder nervtrådar förbinder hjärnan med resten av oss själva. Vårt misstag är att vi tror att intellektet är överordnat våra sinnesförnimmelser. I själva verket, menar Bessel van der Kolk, håller kroppen räkningen. Den är vårt bästa instrument.
Malena Forsare, kulturjournalist och psykolog
-
Victoria kärleksbombar Christer och jämför till och med sin äkta make med Gandhi. Vad är det frågan om? Christer har snöat in på Sonja Kovalevsky och Victoria lyckas självklart komma in på Jung på ett eller annat sätt. Välkomna hem till oss och avsnitt 37!
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Nytt avsnitt som summerar landslagsveckan och såklart blickar fram mot Brighton. Borde Trent bojkotta landslaget framöver? Vilka LFC-spelare blir uttagna till VM? Ska Jota eller Darwin starta på lördag? Många frågor. Många svar! Bara att hänga med!
-
Tuchel, Conte och dramat i Stamford Bridge - you love to see it. Cucurellas hår, Fellainis hår och Guendouzis hår. Darwin såg rött, sen såg han rött. Barcas antiklimax. Alme-nästan-ria vs Alaba. Samtliga storlag i Italien vann och visade klass. Henry i luften, Lasagna i backen. Angel Di Maria? Cok vacker i svartvitrandigt.
-
Podden är tillbaka med en nattmangling från en altan i Thailand. Det blir Darwins fyrverkeri, lagets kaptensomröstning, hur klubben lockade över Luis Diaz och en massa annat. Ännu ett mysigt sommaravsnittt i väntan på att säsongen sparkar igång på riktigt. Dessutom blir det tunga tröjavslöjanden från marknaden i Hua Hin. Häng med!
-
Susanne Wigorts Yngvesson är professor i etik vid Enskilda högskolan i Stockholm. Hon forskar i huvudsak kring två fält. Det ena är etiska, filosofiska och teologiska aspekter av övervakning. Det andra är rättighetsorienterade frågor om medieetik och religionsfrihet/samvetsfrihet. Susanne har också tillsammans med Rikard Roitto redigerat och skrivit i boken; ”Teknoteologi – AI och människans villkor”.
Poddens tolfte avsnitt handlar om framtiden utifrån den israeliske historikern Yuval Noah Hararis bok ”Homo Deus – En kort historik över morgondagen”. Samtalet berör både scenarier som ligger mer nära i tiden och även hur det kan se ut om några tusen år när ny teknik och annan forskning ännu tydligare påverkar våra liv och erfarenheten av helighet i skapelsen. Med i det här samtalet och i framtida Darwins stege-samtal är också Maria Bergius, präst i Domkyrkan i Göteborg. Ett tillskott som vi är mycket glada för. -
Specialavsnitt! I veckans avsnitt får vi besök av vår vän Viktor som berättar om den potentiellt saknade pusselbiten till Darwins teori. Vi får höra om en outtröttlig jakt på den "levande fossilen" man trott varit utdöd i miljoner år. Inslag av kidnappning, polisiärt skydd av uppstoppad fisk och diplomatisk kris utlovas.
-
Den brittiske geologen och naturalisten Charles Darwin (1809-1882) är en av vetenskapshistoriens största ikoner. Hans banbrytande teorier om evolutionen och det naturliga urvalet visade hur allt liv hängde samman. Idéerna väckte ramaskri i 1800-talets Europa och utlöste vildsinta debatter om tro och sekulärt vetande. Själv höll sig den konflikträdde Darwin helst på behörigt avstånd från all polemik. Men vad var det egentligen som Darwin hävdade? Var fick han sina teorier ifrån? Varför blev världsomseglingen med skeppet Beagle en så betydelsefull upplevelse för den unge naturalisten? Och hur kommer det sig att Darwins tänkande har använts i så radikalt olika syften efter hans egen död? Bildningspodden ger en introduktion till Charles Darwins liv och verk.
Gäster i studion är Emelie Jonsson och Petter Hellström. Emelie är litteraturhistoriker verksam vid Universitetet i Tromsö, Norge, och aktuell med boken "The Early Evolutionary Imagination: Literature and Human Nature" (Palgrave Macmillan, 2021). Petter Hellström är idéhistoriker vid Uppsala universitet, specialiserad på vetenskapshistoria, och och disputerade 2019 på avhandlingen "Trees of Knowledge: Science and the Shape of Genealogy".
Samtalsledare och producent: Magnus Bremmer
Bildningspodden är en del av Anekdot – det digitala bildningsmagasinet. Fler poddar, filmer och essäer hittar du på Anekdot.se. -
Vi lämnar Corona bakom oss och fullkomligt dönar
ut avsnitt 55 av Musiksnacket genom en djuuupdykning
ner bland Jupiters månar, och dess sekvensiella rörelser.
Går det att se ett samband till oss människor som klappar samtidigt
helt plötsligt i ett applådtack?
Vi startar upp en ”Musiksnacketchallenge”, och pratar i Tempi.
Vad hände med Variax gitarrerna från Line 6, och på
vilket sätt uppskattar Isak prylar som kan EN sak endast?
Ny Jingel implementeras.
Välkomna!
Get bonus content on PatreonSee acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
-
Håll i hatten, Ytspänning är tillbaka, och denna vecka har vi en superspännande gäst!
Journalisten och författaren Kajsa Ekis Ekman släppte i våras en omdebatterad bok, "Om könets existens", som avhandlar "den nya synen på kön" och vad den kan få för konsekvenser för kvinnor, transpersoner och homosexuella.
I Ytspänning utvecklar hon sin syn på debatten kring kön och trans. Hon ger också programledar-puggorna en omgång av Darwins teori om hanen som en vacker påfågelstupp, till skillnad från honan, som i djurriket ofta är färglös och väljer partner efter dess skönhet.
Självklart avhandlar vi även hennes hudvårdsrutin och får handfasta tips på billig retinol från sydligare breddgrader.
Tune in!
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Anna berättar om Katarzyna Zowada som mördades på ett fruktansvärt sätt i Krakow 1998. Karin berättar om John Darwin som tog sin kajak The Orcha till havs 2002 och försvann.
Lyssna på Mord Mot Mord redan på onsdagar i Podplay-appen eller på podplay.se. Källor och bilder för dagens avsnitt publiceras i Facebookgruppen Mord Mot Mord Podcast. Önska fall på Instagram, skriv till @karinlondre eller @sandellanna. Mord Mot Mord är en vanlig snackig podd, fast om mord. Det är lättsamt prat i ett försök att hantera världens värsta ämne. -
Humor är vanligt bland människor och andra primater. Vad vi skrattar åt förändras med tiden - kanske också skrattets kvalitet? Läkaren Matz Larsson minns sin tid som clown, i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Jag hade precis fått min läkarlegitimation, och blivit anställd på Huddinges psykiatriska klinik. Då uppkom plötsligt behov av ledighet, lång ledighet – och redan om en vecka! Det var inte särskilt populärt, eftersom jag hade flera nattjourer inplanerade. Jag väntade nervöst på besked. Min chef hade till och med tillkallat klinikchefen. De tog god tid på sig men till slut kallades jag in i rummet.
De två herrarna synade mig från topp till tå.
– Att åka till München för att jobba som clown på en Cirkus låter fullkomligt vansinnigt, vansinnigt…
(lång paus)
..men samtidigt så roligt och studentikost, att det måste premieras!
De slog sig för knäna och kasta till mig en beviljad ledighetsansökan. Drömjobbet var mitt!
Men är det verkligen drömjobbet att vara clown, komiker – yrkesmässigt reta till skratt? Historikern Peter K Andersson ställer frågan i boken Komikerns Historia.
För vad händer när rampljuset slocknar? Drar sig komikern tillbaka till en värld av ensamhet och introspektion? Följande episod anges vara autentisk:
En djupt deprimerad och livstrött man besöker doktorn. Denne ämnar skriva ut ett recept men får en idé och säger: Gå och se på clownen Grimaldi! Ni kommer att gå därifrån mycket gladare. Patienten suckar.
– Det är jag som är clownen Grimaldi.Grimaldi förändrade clownens skepnad för alltid. Det började i London 1806. Han framträdde som harlekin, men överraskade alla genom en helt ny kreation: Grälla färger, djärva mönster. Det vitsminkade ansiktet pryddes med tjocka röda läppar.
Ja, Grimaldi skapade cirkusclownen och blev omåttligt populär, men hans barndom och vuxna liv var dystert och vemodigt, så han kom att bli sinnebilden för den melankoliske komikern.
Fast det är konkurrens om den titeln. Max Linder – filmens första världsstjärna, liksom Robin Williams - suiciderade. Den manodepressive Spike Milligan, en förebild och föregångare till Monty Pyton, for titt som tätt till psykiatriska kliniken.
Lyckligt ovetande om sådant for jag ner till München för att bli clown på anrika Cirkus Krone. Den vita rocken ersattes av en harlekin-kostym med klingande bjällror på huvudet. Jag och fem andra clowner skuttade över en gammaldags plint, fastnade, krockade, snubblade, tappade byxan, fick lavemang. Kort sagt ett klassiskt clown-nummer.
Artistgruppen hette Humbugs, ett passande namn, för clowner bör misslyckas med det mesta, te sig betydligt dummare än sin publik. Det var vi bra på. Cirkuspubliken kunde bokstavligt se ner på oss från sin läktare. Våra stunttrix, snubblingar och fall nådde oanade höjder – och bottnar. Botten på cirkusen, dvs cirkusgolvet var hårt och kunde bli snorhalt. Björnurin och papegoj-spillning från tidigare nummer gjorde det geschwint att dratta på ändan. Visst kunde det vara smärtsamt men publikens skratt fungerade likt morfin.
Publikens skratt fungerade likt morfin.
Några decennier senare frågar jag mig: Hur kom det sig att jag beredd att växla läkaryrkets status och pålitliga lönekuvert mot clownens lågavlönade, kringflackande och frakturbenägna syssla? Vad var det som lockade?
Svaret är nog ”skrattretande”. Ja, nu menar jag det bokstavligt: skrattretandet – det som främst lockade var faktiskt lusten, förmånen, glädjen av att framkalla skratt!
Då reser sig frågan - Vad är skratt – egentligen? Platon, Aristoteles, Descartes, Kant, Schopenhauer, Darwin, Freud har tacklat frågan, dock utan större framgång.
Aristoteles hade fel. Skratt är inte unikt för människan. Schimpanser producerar skratt såväl när de kittlas som när de leker. Fast, skrattande schimpanser låter helt annorlunda än oss, producerar betydligt glesare skrattljud - ett enda skrattljud per utandning och inandning. ”Ha—--Ha—--Ha—--Ha”. Även råttor producerar skrattliknande ljud.
Det var evolutionen av vår två-fota gång som liksom ”frikopplade” det mänskliga skrattet från andningen. Bröstkorgens muskler var inte längre oumbärliga vid förflyttning. Detta möjliggör ett mycket snabbare tempo.
Det finns två typer av skratt. Det spontana, "ärliga" känslodrivna skrattet brukar kallas Duchenne-skratt. När andra primater än människa brister ut i skratt handlar det alltid om Duchenne-skratt, alltså den ofrivilliga, "ärliga" sorten. Den andra skratt-varianten, det viljemässigt utlösta skrattet kan blott människan leverera.
Skrattet har stor social och känslomässiga kraft, och skratt fyller helt olika funktioner i olika situationer. Att skratta åt någon vid fel tillfälle kan utlösa mord, att skratta med någon kan förena, skapa sammanhållning, rent av rädda livhanken i en hotfull situation.
Skrattar många samtidigt kan det uppstå något magiskt. Det har clownerna i Humbugs och förstås många andra komiker fått uppleva. Samspelet, timingen med övriga aktörer, och viktigast av allt - publiken.
Att skratta gott – a la Duchenne - skänker samhörighet!
På en cirkus är publikhavet nära, sinnena alerta, och reaktionerna omedelbara. Dessutom, ekvilibristiska musiker bevakar clownens krumsprång, blåser i trumpeten, slår till cymbalen – i rätt millisekund. Det liksom böljar fram - musik, applåder, skrattsalvor, andningsrörelser. Artister, musiker och publik, barn som gamla, bildar som en stor synkroniserad organism. Att skratta gott – a la Duchenne - skänker samhörighet!
Mycket av denna sinnlighet, synkroni och närhet har gått förlorad i dagens komik. Den klassiska clownen finns i bästa fall på barnsjukhuset, men förknippas främst med skräckfilmer som Jokern. Komikern sitter i TV-soffan, eller skämtar via Youtube, fjärran från sin publik. Den postmoderna komikern drattar ej på ändan, nej hen står upp.
Trots att självironin är betydande, så tycks stå upp-artisten ändå liksom vara smartare är sin publik. Och där lurar en fara: Med en förtjust publik, blir komikern till det yttre lik en predikare, men en sann komiker behöver snarare vara predikarens motsats. En komiker som tar sig själv på för stort allvar glider lätt in i predikarrollen, och humorn brakar samman.
Så, kära stå-uppare: Om du blivit en förkunnare - om din humor gått i stå.
Några små tips. Pröva gärna bjällror i hatten, eller varför inte vitmålade kinder, stora röda läppar, grälla färger, djärva mönster.
Matz Larsson
Referenser:
Komikerns Historia av Peter K. Andersson, Natur och Kultur, Falun, 2020
Provine RR. Laughter as a scientific problem: An adventure in sidewalk neuroscience. J Comp Neurol. 2016 Jun 1;524(8):1532-9. doi: 10.1002/cne.23845. Epub 2015 Sep 24. PMID: 26131571.
-
Kanske kan du få känna dig lite smartare efter att ha lyssnat på Vetenskapsradion Hälsas bokcirkel. Vi tar oss an boken Genen en högst privat historia.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I tider när utvecklingen går oerhört snabbt inom det genetiska området med möjligheter att kartlägga genetiska sjukdomar, i viss mån behandla dem och även en teoretisk möjlighet att påverka arvsanlag hos kommande barn och barnbarn –då kan det vara fint att ha en bra grund att stå på.
Vi hoppas att du kan få det genom att följa med i Vetenskapsradions bokcirkel där vi pratar om gener utifrån boken ”Genen – en högst privat historia” av Siddharta Mukherjee.Tillsammans med vetenskapshistorikern Petter Hellström och genetiska vägledaren Charlotta Ingvoldstad-Malmgren resonerar vi den första bokcirkelomgången om allt från Platons tankar om ärftlighet på 300-talet före Kristus fram till Darwins idéer kring evolutionen och det naturliga urvalet.
När menade Platon att en perfekt människa kan bli till? På vad sätt kan en text från Jesajas i Gamla testamentet ha påverkat en av de mest revolutionerande tankarna hos Darwin?
Häng med i bokcirkeln. Vi tar oss tillsammans igenom den nästan 600-sidiga boken. Boken finns att låna på bibliotek, som e-bok eller kanske hos antikvariat, eftersom den gavs ut 2018.Välkommen med i Vetenskapsradion Hälsas bokcirkel om Genen – en högst privat historia!
Programmet sändes första gången 25 februari i år.
Programledare Annika Östman
[email protected]Producent Camilla Widebeck
[email protected] -
Rune Røsten is the head of Schibsted Growth in Norway. He’s written an article in Schibsted Future report ehere he compares startups with Darwin’s theory of evolution. In this episode, he also elaborates on what sort of companies he’s looking into and why the entrepreneur is more important than the business idea.
- Laat meer zien
