Det omätbaras Podcasts
-
Är det verkligen konstnärerna som ska befria oss från det mätbaras maktfullkomlighet? Isabella Nilsson tar Fernando Pessoa till hjälp för att förstå författarnas roll i det pedantiska herraväldet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Jag vill inleda denna essä med något jag önskar att jag skrivit, men som är skrivet av någon annan.
Den mänskliga själens hela tillvaro är en vandring i halvdunkel. Vi lever i en medvetandets skymning och är aldrig säkra på vad vi är eller vad vi tror oss vara. Även de främsta bland oss är fåfänga på något sätt, och det finns ett misstag vars vidd vi inte känner till. Vi är någonting som utspelas i pausen under en teaterföreställning. Ibland skymtar vi flyktigt genom vissa dörrar något som kanske bara är en kuliss. Hela världen är lika otydlig och vag som röster i natten.
Dessa sidor, där jag för anteckningar som genomgående kännetecknas av klarhet, har jag just nu läst på nytt, och jag frågar mig: Vad är detta och vad tjänar det till? Vem är jag när jag känner? Vad dör i mig när jag lever?
Det är alltså inte jag som skrivit detta; citatet är hämtat ur den portugisiska poeten Fernando Pessoas sällsamma anteckningar i ”Oron bok”. Och erkänn: Visst är det något av det mest eleganta och insiktsfulla du hört, men samtidigt något djupt oroande?
På några få rader lyckas Pessoa ringa in inte bara vad det är att vara människa, utan också vad det innebär att vara en författare. Och författare är vi ju nästan allihop; nästan hela tiden är vi sysselsatta med att försöka sätta ord på våra tankar och känslor, och nästan hela tiden misslyckas vi. Det är i princip omöjligt, att transkribera sin inre värld till den yttre. Någonting går ohjälpligt förlorat i översättningen och även om vi någon gång ibland skulle lyckas uttrycka oss klart och redigt och överensstämmande, så är det ju ändå alltid bara detta vaga och otydliga snattrande inifrån själen som vi lyckats copypejsta in i verkligheten. Eftersom vi aldrig vågat oss så långt in att vi faktiskt hört vad som sagts.
Vad dör i mig när jag lever? Att välja är att samtidigt välja bort. När jag ägnar all min uppmärksamhet och tid åt kommunikation utåt, åt interagerande med verkligheten och dess avarter, – då finns det kanske något inom mig som lider brist, som förblir osett och försummat. Vore det kanske klokare att ge upp de misslyckade försöken att förverkliga sig? Vore det kanske en bättre idé att ge fan i verkligheten, släppa taget och blundande falla baklänges in i sig själv, försvinna ur sikte...
Pessoa, alla dagdrömmares skyddshelgon, verkar anbefalla detta. Om slaget är förlorat (och slaget är alltid förlorat, fråga Beckett, fråga Predikaren) – varför inte förlora sig i drömmar hellre än att förlora sig i realiteter?
Frågan om hur vi bör leva våra liv accentueras ständigt av de livsfientliga sätt vi ordnar våra samhällen på. I sin bok ”Det omätbaras renässans” gör filosofen Jonna Bornemark upp med det “pedanternas världsherravälde” som brukar kallas new public management. En samtidssjuka som med ledorden effektivisering, evidensbasering och kvalitetssäkring kommit att karaktäriseras av pappersexercis och eskalerande krav på dokumentation och mätbarhet. En strävan efter rättvisa kanske, men också kontroll och översikt, där allt av vikt sparas i dokument. Men eftersom den rörliga erfarenhetsvärlden inte låter sig enkelt förklaras och kvantifieras leder det till att pappersvärlden, med dess löfte om transparens och ordning, får allt högre status.
Som motvikt till denna förpappring av verkligheten slår Bornemark ett slag för konsten och filosofin.
Men alltså, jag vet inte. Jag misstänker att hon sätter allt för stora förhoppningar till konstnärerna i rollen som det rörliga intellektets försvarare gentemot de rigida, ratiostyrda pedanterna. De allra mest kreativa, känsliga och framstående intellekten i mänsklighetens historia – låt oss kalla dem Poeterna – har nämligen inte sällan funnit verkligheten så grovt tillyxad och tämligen banal att de helt enkelt inte kunnat uppbåda något genuint intresse för den. Hellre än att ödsla tid på att försöka bända loss den fysiska yttre verkligheten från pedanternas grepp, har Poeterna, som Pessoa, i alla tider tagit sin tillflykt till den inre verkligheten och ett liv i fantasin. Ja, man kan rentav hävda att pedanternas fäbless för tydliga direktiv och förhållningsregler i den fysiska gemensamhetsverkligheten snarast har tjänat Poeterna väldigt väl: ju mer förenklat, rationaliserat och schablonartat levandet i den yttre verkligheten är, desto mer tid och energi får Poeterna över till att odla sina själslivs trolska trädgårdar.
Vad Bornemark inte räknar med, när hon sätter sitt hopp till de konstnärliga praktikerna, är helt enkelt att dess mest frisinnade utövare är offer för – eller tillbedjare av – en mycket långtgående esteticism. Det vill säga: en instrumentell syn på verkligheten som är lika långtgående som new public management-pedanternas. För det är ju just filosofer och författare som genom tiderna har gjort sig kända för sina pedantiskt schemalagda, automatiserade och oflexibla vardags- och arbetsrutiner. Även om världen storsint har valt att med en romantisk omskrivning kalla detta för “excentricitet” snarare än pedanteri.
Tjusningen i ett regelbrott är regelbundenhetens verk. Pessoa tillbringade dagarna som det som i dag ofta kallas kontorsslav. Men för honom var ledan på kontoret inte någon leda i egentlig mening – nej, löneslaveriets särskilda leda var för honom en nåd, eftersom han förstod att ledan är dagdrömmens förutsättning. Monotonin är ett tillstånd som synliggör tillvarons subtila skiftningar, och vardagstristessen genererar i riklig mängd den fasa inför oändligheten som utgör motorn i det undermedvetnas produktion av bitterljuva sällsamheter. Till skillnad från vad som är fallet i många andra mjältsjuka författarskap är det vegetativa hos Pessoa ingen tillfällig omständighet, ingen transportsträcka, inget “i väntan på den stora inspirationen”. Tvärtom, en plötslig inspiration vore för honom högst ovälkommen. Något sådant som en sprudlande kreativitet skulle öka risken för att saker skulle börja hända. Och ett händelserikt liv är just vad alla oförbätterliga dagdrömmare hoppas slippa distraheras av. Den långtråkiga dvalan på kontoret är i varje bemärkelse Pessoas drömtillvaro. Han skriver:
Det enda jag har begärt av livet är att det skall glida förbi mig utan att jag märker det. Det enda jag har krävt av kärleken är att den aldrig skall upphöra att vara en avlägsen dröm.
Eller ja, om man ska vara noga så ligger dessa ord i munnen på Bernardo Soares, den person som sägs att ha utarbetat anteckningarna i ”Orons bok”. Namnet är en heteronym som bara delvis överensstämmer med den folkbokförde författaren Pessoa, men som du förstått vid det här laget så har vi inga starka skäl att kalla den ene mer verklig eller fiktiv än den andre.
Och om den återförtrollning av verkligheten som Bornemark efterlyser faktiskt skulle påbörjas, så är risken alltså överhängande att hon skulle få se oss Poeter göra aktivt eller passivt motstånd; att vi faktiskt skulle ge vårt tysta stöd till den rådande pedantiska ordningen. Vår nitiska präntarkärlek är verkligen inte väsensskild från new public management-kulturens dokumentationshysteri. Och även om det uppenbara släktskapet inte är smickrande för oss, bör det i rättvisans namn föras till protokollet, registreras och redovisas i en Powerpointpresentation.
Isabella Nilsson, författare
-
Digitaliseringen till trots ökar administrationen. Många upplever att de ska göra sitt jobb två gånger: först på riktigt och sen för att dokumentera att jobbet är gjort. När ska man mäta saker och när ska man låta bli?
Det här dubbelarbetet, först i verkligheten och sen i administrativa system, skapar stress och ohälsa. I vissa fall har administrationen ökat enormt. Vi läser ur boken Det omätbaras renässans - en uppgörelse med pedanternas världsherravälde av filosofen Jonna Bornemark där vi hittar det här exemplet:
“På en ortopedklinik i Linköping krävdes 1993 4 sidors dokumentation för 10 vårddagar, det vill säga 0,4 sidor per dag, tio år senare, 2003, krävdes 30 sidors dokumentation för 4 vårddagar, det vill säga 7,5 sidor per dag.”
Varför har det blivit så här? Mycket administrativt stöd har försvunnit och istället fördelats på kärnpersonalen. Vi räknade nog med att de digitala lösningarna skulle sköta mycket åt oss nästan automatiskt, men så har det inte blivit. Dessutom kan vi mäta nästan vad som helst hela tiden med diverse digitala lösningar, och då gör vi gärna det. Utan att tänka efter och ställa oss frågan vad det stjäl tid och fokus ifrån.
Ett filosofiskt öga på vår tidVi resonerar kring frågan om vi har drabbats av en mäthysteri. Till vår hjälp tar vi ovanstående bok av Jonna Bornemark där hon tittar på vår samtid med hjälp av ett antal filosofer ur historien. Det vi kan se är att vår samtid är väldigt fokuserad på det som är påtagligt, fysiskt och mätbart. Men vad går vi miste om när vi stirrar oss blinda på siffror? Kanske går vi miste om det som betyder mest: det svårmätta men livsviktiga i de relationer och sammanhang vi bygger och behöver i våra liv, såväl i yrkeslivet som privat.
När människor inom till exempel vården känner sig fjärrstyrda av dokumentation och krav kan det vara nedbrytande att inte få frihet att agera självständigt och omdömesgillt i sitt yrke. Det orsakar stress hos den enskilde och försämrar människors möjlighet att göra sitt jobb bra. I förlängningen leder det till att den vård som skulle kvalitetssäkras blir sämre.
Mät med eftertanke - och berätta varför Med andra ord: mäta kan vara bra, i vissa fall men inte i alla. Det är avgörande att vi funderar på varför vi ska mäta något och att vi kommunicerar det.
Det börjar bli allt mer populärt att göra så kallade pulsmätningar av till exempel hur medarbetare mår. Istället för årligt återkommande mätningar som liknar varandra ställer man lite färre frågor av varierande karaktär lite oftare. Här är några saker att tänka på om det är något du vill jobba med.
Tips om du vill pulsmäta
1. Involvera chefer och ledare tidigt
De behöver vara trygga och införstådda med vilka frågor som kommer att ställas och vad de ska göra med resultatet. De kan också ha önskemål på vad som ska mätas.
2. Ersätt inte daglig dialog
Vi behöver kunna prata med varandra om hur vi har det i vardagen. Undersökningar av olika slag ska vara till för att stötta sådana samtal - inte ersätta dem!
3. Mät både styrkor och svagheter
Det är lika viktigt att fånga upp sånt som fungerar bra - så att man kan stärka och behålla det - som att sätta fingret på svagheterna.
4. Bestäm vad ni ska göra med resultaten
Det gäller för hela organisationen och för att medarbetare ska känna sig motiverade att svara på frågorna. Alla ska veta varför undersökningen görs och vad som sker med resultaten.
Det digitala kan vara ett stöd
En digital mätning i ett möte eller under en sammankomst kan visa på likheter och olikheter eller skapa underlag för en dialog kring ett ämne. Pulserande frågor kan också användas för att stötta i reflektion.
Sammanfattningsvis: ha ett tydligt syfte med mätningen, en tydligt kommunicerad plan för hur resultaten ska hanteras och gör det tydligt att en digital mätning aldrig får ersätta dialog ansikte mot ansikte. Helen Salmonsson, revisor och ledare, har kloka tankar om det här i ett inlägg med titeln Du får det beteende du mäter .
Vår partner Twitch Health har hjälpt större företag som Länsförsäkringar och If Skadeförsäkringar med att driva och utveckla hälsocenter i nästan 20 år. Gör man rätt kan man skapa en plats för både hälsa och sociala möten som utnyttjas av så många som 80% av medarbetarna. Men det hänger på hur det genomförs.
När det lyckas får det positiva effekter: vi orkar mer, vi mår bättre och stressar mindre om vi är fysiskt aktiva. Ett gym på jobbet gör det också lättare att få ihop livspusslet och organisationen blir mer attraktiv för sina medarbetare.
Läs om hur du lyckas med företagsgymmet här.
Vår samarbetspartner Firstbeat är måna om att vi återhämtar oss när vi är lediga! Forskning baserad på analyser i deras databas har visat att lördagen är den mest stressfyllda veckodagen i Norden.
Firstbeats tips:
Undvik att hela helgen är helt förprogrammerad av aktiviteter. Behöver du göra saker, gör dem koncentrerat och skapa sen utrymme för att bara vara, utan att kolla klockan och mobilen. Stäng av jobbmobil och jobbmejl under helgen. Gör ditt bästa för att släppa jobbet. Gör tid för umgänge men inte bara party och alkohol.Vi tackar dig som lyssnar på oss för ännu en härlig säsong och önskar en skön sommar! Vi pausar nysläppet av avsnitt fram till 15 augusti när vi är igång igen.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Vi lever i mätbarhetens tidsålder. Effektivisering är ordet för dagen. Men hinner vi leva också? Filosofen Jonna Bornemark är tveksam.
Mängden information i samhället ökar i en rasande takt. Vi bär instrument som mäter vår puls och hur vi sover. Överallt blir vi ombedda att rangordna och betygsätta tjänster, upplevelser och bemötande. Men gör det oss verkligen mer effektiva? Eller blir resultatet snarare stress?
Pedanternas världsherravälde
Det här samtidsfenomenet har filosofen Jonna Bornemark riktat ljuset mot i sin nysläppta bok Det omätbaras renässans, en uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Hon menar att vi allt för ofta mäter för mätandets skull utan hänsyn till vad det leder till.
Tanken med att mäta är ofta att effektivisera. Men det är lätt att gå vilse i förhoppningen att något automatiskt blir bättre, smidigare och enklare när det går att uttrycka i siffror, eller kan presenteras i ett kalkylblad.
Kravet som tystade sången
Jonna Bornemark ger ett exempel från förskolan där ett krav på "säkerställande" av att alla barn skulle få en lässtund skapade väldigt mycket administration och dokumentation. Visserligen säkerställdes att alla barnen verkligen fick den där lässtunden (som de hade fått redan tidigare) men däremot hann man inte längre sjunga med barnen.
Många känner idag en hunger efter större närvaro i livet. Kurser i mindfulness och yoga blir snabbt fullbokade. Plötsligt måste vi träna på saker som att andas. Hur hamnade vi här?
När yttre krav krockar med den inre kompassen
Jonna Bornemark pratar om etisk stress. Sådan stress uppstår till exempel när vårdpersonal på ett äldreboende inte hinner med de viktiga personliga samtalen, för att någon annan har ställt krav på aktiviteter som ska bockas av i ett dokument. När yrkespersoner inte får använda sin kompetens och sitt omdöme för att avgöra vad som är viktigt känner de etisk stress. De har gjort rätt enligt yttre krav - det som går att mäta - men fel enligt sin inre upplevelse som säger att tiden borde ha ägnats åt det mest värdefulla.
Vad ska vi med effektiviteten till?
När byråkratin säger en sak och den inre kompassen en annan drivs många till utmattning. Särskilt när effektivitetskraven leder till underbemanning och resursbrist. I värsta fall leder våra försök att objektifiera livet och världen till att det inte finns något utrymme kvar för att vara människa. Och vad ska vi med all effektivitet till om vi aldrig hinner leva?
Jonna har själv varit utmattad, efter att ha sprungit fortare och fortare genom livet och till och med rationaliserat bort toapauser. "Jag ska bara".
Mät rätt saker - inte allt
Att mäta lagom är bra. Däremot behöver inte allt mätas hela tiden. En viktig fråga vi behöver ställa oss innan nästa mätning är: gör detta verksamheten bättre? Varför mäter vi? Och vad ska vi göra med resultatet?
Här lyssnar du på Jonnas uppskattade sommarprat från augusti 2017.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
