Eva Lindström Podcasts

  • Att EU:s pengar används på rätt sätt är viktigt, och något som Sverige brukar trycka extra hårt på. Eva Lindström, svensk ledamot i Europeiska revisionsrätten, gästar detta avsnitt av Sieps podcast för ett samtal kring EU:s räkenskaper, felprocent och det paradigmskifte som pågår just nu.Europeiska revisionsrätten hör till EU:s mindre kända institutioner, men har en viktig uppgift i att granska unionens räkenskaper. Uppgiften växer också i takt med att unionen hanterar mer medel, vilket har skett inte minst sedan den stora återhämtningsfonden sjösattes. Eva Lindström är Sveriges ledamot i Europeiska revisionsrätten, och i detta avsnitt av Sieps Podcast beskriver hon just återhämtningsfonden som ”ett fullständigt paradigmskifte” för EU:s finansiering men också för hur medlemsstaterna kan använda EU-pengar.Samtalet bjuder också på en förklaring av den felprocent som revisionen presenterar i sina granskningar, vilka svagheter som finns i EU:s system för kontroll och vad medlemsländernas olika förvaltningsmodeller innebär när medlen ska granskas.Programledare är som vanligt Annika Ström Melin och Göran von Sydow. De avslutar avsnittet med en blick framåt mot den 14 december, då regeringen presenterar programmet för det svenska EU-ordförandeskapet.I avsnittet nämns några publikationer, både från Sieps och Europeiska revisionsrätten. På avsnittets sida på sieps.se finns länkar till dem.

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, säger Karin Nykvist.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes för första gången iden 17 april 2018.

    Varje termin börjar ungefär femtio studenter läsa litteraturvetenskap i Lund. Och jag är den första lärare de träffar. Det är ett möte jag alltid ser fram emot  –  studenterna är både öppna och nyfikna, samtidigt som de så klart är erfarna läsare.  

    det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi. 

    För att snabbt lära känna mina nya studenter ber jag dem alltid snabbt skriva namnet på deras livs största läsupplevelse. Svaren är överraskande konstanta: det är alltid någon som älskar Jane Austens böcker, en annan som diggar Kafka, en tredje som drämmer till med Sartre eller Shakespeare. Kanon lever och har hälsan – åtminstone bland dem som läser litteraturvetenskap. Men det är alltid också någon som svarar JK Rowling och Harry Potter. De första gångerna det hände minns jag att jag tänkte att ”den här studenten har inte börjat läsa böcker för vuxna än”.

    Men varför skulle barnlitteratur vara något vi växer ifrån? Varför betrakta ett läsarliv som en trappklättring, där vi på första trappsteget möter det enkla för att sedan röra oss uppåt, mot det mer avancerade? Barnlitteraturen är ofta lika komplex som den för vuxna. Men på andra vis. Och den har mycket att erbjuda en vuxen läsare. Jag har sett det gång på gång, på seminarier där studenter lite glatt överraskade gått igång på Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” som politisk text eller på Stian Holes ”Hermans sommar ” ur ett psykoanalytiskt perspektiv. ”Men den här boken rymmer ju så mycket!” har de utropat. ”Det såg jag inte förut! Och så vacker den är!”

    De här seminarierna har flera gånger fått mig att fundera över de kriterier vi av tradition använder för att skilja mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur- och vad dessa kriterier säger om hierarkier och makt i världen utanför litteraturen. Lite tillspetsat kan man säga att barnböcker slarvigt förstås som enkel litteratur för ofärdiga människor. Och det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi. Flera nyutkomna böcker behandlar denna läsarnostalgi; som den amerikanska ”Wild things: The Joy of Reading Children’s Literature as an Adult” av Bruce Handy eller den engelska ”Bookworm – a Memoir of Childhood Reading” av Lucy Mangan – böcker fyllda av skimrande minnen av barnkammarmöten med Beatrix Potter, Dr Seuss och CS Lewis.

    Och visst kan det vara härligt att läsa om älskade böcker från barndomen. Men det finns flera och mycket bättre skäl att våga sig in på barnavdelningen. Och här kommer mina topp-fem argument för att vi vuxna inte ska behöva något barn i knät  – inte ens det svunna barn som vi själva en gång var – för att läsa det som kallas barnlitteratur.

    läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär

    1. I barnboken pågår en ständig förhandling: vad är viktigt, hur vill vi att världen ska vara och hur fruktar vi att den faktiskt är? Det är inte en slump att dystopin är så stor inom ungdomslitteraturen just nu: det är klimatkatastrofer, krig och totalitarism vart man ser. Men dagens barnbok är också fylld av hopp och lyckliga slut. I nästan alla de böcker för barn om flykt som jag läst under den senaste tiden vinner de som vill ta emot och ta om hand, båtar kommer fram, familjer återförenas och de snälla och nyfikna kamraterna får med sig de misstänksamma. I Pija Lindenbaums ”Pudlar och pommes” är det den trångsynta och främlingsfientliga hunden som ändrar sig, inte de nyfikna och generösa. Så förvandlas vår ångest över nyhetsflödet till hanterbara sagor. Nästan alltid, som sagt. Ett spännande undantag är danska Morten Dürrs bok ”Zenobia”, som borde få hjärtat att brista på den mest cyniske försvarare av Fort Europa. Så anledning nummer ett: läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär – och därmed också dig själv.

     

    2. Läs för att få ett konkret perspektivskifte! Läs till exempel en bok av Eva Lindström, där livets vanlighet och underlighet skildras ur ett perspektiv som är i enmetershöjd snarare än en och sjuttio. Då ser du allt skrufs under soffan när du är på ett ganska ordinärt kalas och blir av med mössan i underbara ”Hit med våra mössor”. Eller läs Sara Lundbergs vackra bilderbok ”Fågeln i mig flyger vart den vill” och få svindel när du klättrar i träd och längtar bort. Världen blir helt enkelt synlig på nytt och det bekanta och invanda blir främmande och större. Lundbergs bok är förresten ett utmärkt exempel på den sinnliga upplevelse som barnboken ofta erbjuder.

    3. Och just sinnligheten är mitt tredje argument: många av de bilderböcker som skrivs idag är helt enkelt uppslukande konstverk, där flera sinnen retas. Flickan som berättar i Lundbergs bok sitter i trädet och drömmer, i en färgmättad, gröndoftande illustration. Och texten lyder:

    Om jag kryper ihop kan jag

    se ut som en fågel som sover.

    Som den jag gjort av blålera.

    Den jag ska ge till mamma.

     Det är poesi som gestaltar barnets upplevelse av världen.

     Och munken – är det en person eller ett bakverk? 

    4.  Och det fjärde argumentet då? Lekfullheten – så klart! Den filosofiska språkleken uppfanns inte i den språkmaterialistiska poesin utan i nonsensramsan. Så räcker Lennart Hellsings dikter hela livet. Som den om papegojan och munken, ni vet:

     Dinkelidunkelidoja

    heter en grön papegoja

    dinkelidunk

    heter en munk

    som bor i en pepparkakskoja.

    Visst får den oss att le? Här finns ljudleken, rytmen och språkglädjen. Men också språkfilosofin: papegojan är ju en ljudhärmare som pekar på språket som bara låter, ordet som kan fyllas med innehåll eller fortsätta vara tomt ljudmaterial. Och munken – är det en person eller ett bakverk? Textens pepparkaka får mig att tänka att den kanske är bägge delar, och i Poul Ströyers klassiska illustration av dikten äter en frodig munk givetvis munkar och språkleken fortsätter över till bildmediet. Det är skoj, javisst, men det är också en avancerad lek med utgångspunkt i ordets slumpmässiga förhållande till den värld det ska beskriva.

    Skrattet i barnlitteraturen är allra oftast varmt och helt renons på distanserande ironi. Här räds ingen patetiken , de största känslorna eller de svåraste frågorna. Och det är faktiskt mitt femte argument.

    Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare?

    5. Barnlitteraturen väjer inte, tassar inte runt. Den går rakt på. Som i Annica Hedins och Per Gustavssons bilderbok ”Stig”, där världen är full av hål där den döde brodern Stig skulle ha varit: på gungan, vid matbordet, vid tågbanan. Eller som i Barbro Lindgrens dikt om kärlek och vänskap, där slutklämmen lyder ”Den jag älskar heter Örjan men de kallar honom smörjan” och där både kärleken, världen och det korta livet ryms i raderna:

    Och Örjans ögon lyste röda

    Tänk, sa han

    Om hundra år så är vi döda


    Då finns det inga ögon

    Som små sjöar

    Men riktigt vatten finns det

    Med små gröna öar

    Så är det. Snart ska vi dö och vår kärlek ta slut. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare?

    Det finns alltså flera skäl till att du ska söka dig till barnavdelningen. Här har du bara fått fem. Givetvis kan du dela dina upplevelser med dina eller andras barn. Men du behöver inget alibi.

    Karin Nykvist, litteraturvetare och kritiker

  • Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, säger Karin Nykvist.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Varje termin börjar ungefär femtio studenter läsa litteraturvetenskap i Lund. Och jag är den första lärare de träffar. Det är ett möte jag alltid ser fram emot  –  studenterna är både öppna och nyfikna, samtidigt som de så klart är erfarna läsare.  

    det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi. 

    För att snabbt lära känna mina nya studenter ber jag dem alltid snabbt skriva namnet på deras livs största läsupplevelse. Svaren är överraskande konstanta: det är alltid någon som älskar Jane Austens böcker, en annan som diggar Kafka, en tredje som drämmer till med Sartre eller Shakespeare. Kanon lever och har hälsan – åtminstone bland dem som läser litteraturvetenskap. Men det är alltid också någon som svarar JK Rowling och Harry Potter. De första gångerna det hände minns jag att jag tänkte att ”den här studenten har inte börjat läsa böcker för vuxna än”.

    Men varför skulle barnlitteratur vara något vi växer ifrån? Varför betrakta ett läsarliv som en trappklättring, där vi på första trappsteget möter det enkla för att sedan röra oss uppåt, mot det mer avancerade? Barnlitteraturen är ofta lika komplex som den för vuxna. Men på andra vis. Och den har mycket att erbjuda en vuxen läsare. Jag har sett det gång på gång, på seminarier där studenter lite glatt överraskade gått igång på Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” som politisk text eller på Stian Holes ”Hermans sommar ” ur ett psykoanalytiskt perspektiv. ”Men den här boken rymmer ju så mycket!” har de utropat. ”Det såg jag inte förut! Och så vacker den är!”

    De här seminarierna har flera gånger fått mig att fundera över de kriterier vi av tradition använder för att skilja mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur- och vad dessa kriterier säger om hierarkier och makt i världen utanför litteraturen. Lite tillspetsat kan man säga att barnböcker slarvigt förstås som enkel litteratur för ofärdiga människor. Och det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi. Flera nyutkomna böcker behandlar denna läsarnostalgi; som den amerikanska ”Wild things: The Joy of Reading Children’s Literature as an Adult” av Bruce Handy eller den engelska ”Bookworm – a Memoir of Childhood Reading” av Lucy Mangan – böcker fyllda av skimrande minnen av barnkammarmöten med Beatrix Potter, Dr Seuss och CS Lewis.

    Och visst kan det vara härligt att läsa om älskade böcker från barndomen. Men det finns flera och mycket bättre skäl att våga sig in på barnavdelningen. Och här kommer mina topp-fem argument för att vi vuxna inte ska behöva något barn i knät  – inte ens det svunna barn som vi själva en gång var – för att läsa det som kallas barnlitteratur.

    läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär

    1. I barnboken pågår en ständig förhandling: vad är viktigt, hur vill vi att världen ska vara och hur fruktar vi att den faktiskt är? Det är inte en slump att dystopin är så stor inom ungdomslitteraturen just nu: det är klimatkatastrofer, krig och totalitarism vart man ser. Men dagens barnbok är också fylld av hopp och lyckliga slut. I nästan alla de böcker för barn om flykt som jag läst under den senaste tiden vinner de som vill ta emot och ta om hand, båtar kommer fram, familjer återförenas och de snälla och nyfikna kamraterna får med sig de misstänksamma. I Pija Lindenbaums ”Pudlar och pommes” är det den trångsynta och främlingsfientliga hunden som ändrar sig, inte de nyfikna och generösa. Så förvandlas vår ångest över nyhetsflödet till hanterbara sagor. Nästan alltid, som sagt. Ett spännande undantag är danska Morten Dürrs bok ”Zenobia”, som borde få hjärtat att brista på den mest cyniske försvarare av Fort Europa. Så anledning nummer ett: läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär – och därmed också dig själv.

     

    2. Läs för att få ett konkret perspektivskifte! Läs till exempel en bok av Eva Lindström, där livets vanlighet och underlighet skildras ur ett perspektiv som är i enmetershöjd snarare än en och sjuttio. Då ser du allt skrufs under soffan när du är på ett ganska ordinärt kalas och blir av med mössan i underbara ”Hit med våra mössor”. Eller läs Sara Lundbergs vackra bilderbok ”Fågeln i mig flyger vart den vill” och få svindel när du klättrar i träd och längtar bort. Världen blir helt enkelt synlig på nytt och det bekanta och invanda blir främmande och större. Lundbergs bok är förresten ett utmärkt exempel på den sinnliga upplevelse som barnboken ofta erbjuder.

    3. Och just sinnligheten är mitt tredje argument: många av de bilderböcker som skrivs idag är helt enkelt uppslukande konstverk, där flera sinnen retas. Flickan som berättar i Lundbergs bok sitter i trädet och drömmer, i en färgmättad, gröndoftande illustration. Och texten lyder:

    Om jag kryper ihop kan jag

    se ut som en fågel som sover.

    Som den jag gjort av blålera.

    Den jag ska ge till mamma.

     Det är poesi som gestaltar barnets upplevelse av världen.

     Och munken – är det en person eller ett bakverk? 

    4.  Och det fjärde argumentet då? Lekfullheten – så klart! Den filosofiska språkleken uppfanns inte i den språkmaterialistiska poesin utan i nonsensramsan. Så räcker Lennart Hellsings dikter hela livet. Som den om papegojan och munken, ni vet:

     Dinkelidunkelidoja

    heter en grön papegoja

    dinkelidunk

    heter en munk

    som bor i en pepparkakskoja.

    Visst får den oss att le? Här finns ljudleken, rytmen och språkglädjen. Men också språkfilosofin: papegojan är ju en ljudhärmare som pekar på språket som bara låter, ordet som kan fyllas med innehåll eller fortsätta vara tomt ljudmaterial. Och munken – är det en person eller ett bakverk? Textens pepparkaka får mig att tänka att den kanske är bägge delar, och i Poul Ströyers klassiska illustration av dikten äter en frodig munk givetvis munkar och språkleken fortsätter över till bildmediet. Det är skoj, javisst, men det är också en avancerad lek med utgångspunkt i ordets slumpmässiga förhållande till den värld det ska beskriva.

    Skrattet i barnlitteraturen är allra oftast varmt och helt renons på distanserande ironi. Här räds ingen patetiken , de största känslorna eller de svåraste frågorna. Och det är faktiskt mitt femte argument.

    Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare?

    5. Barnlitteraturen väjer inte, tassar inte runt. Den går rakt på. Som i Annica Hedins och Per Gustavssons bilderbok ”Stig”, där världen är full av hål där den döde brodern Stig skulle ha varit: på gungan, vid matbordet, vid tågbanan. Eller som i Barbro Lindgrens dikt om kärlek och vänskap, där slutklämmen lyder ”Den jag älskar heter Örjan men de kallar honom smörjan” och där både kärleken, världen och det korta livet ryms i raderna:

    Och Örjans ögon lyste röda

    Tänk, sa han

    Om hundra år så är vi döda


    Då finns det inga ögon

    Som små sjöar

    Men riktigt vatten finns det

    Med små gröna öar

    Så är det. Snart ska vi dö och vår kärlek ta slut. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare?

    Det finns alltså flera skäl till att du ska söka dig till barnavdelningen. Här har du bara fått fem. Givetvis kan du dela dina upplevelser med dina eller andras barn. Men du behöver inget alibi.

    Karin Nykvist, litteraturvetare och kritiker

  • Eva Lindström tilldelas i år Astrid Lindgren Memorial Award. Tillsammans med Marie Lundströms läser hon sin nya bok "Jaga inte oss".

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    I Eva Lindströms bilderböcker sover man inte alltid tryggt om natten. Saker kan försvinna, rymma eller bli stulna. Och vad har blickarna för betydelse? Djuren och människorna i Lindströms böcker ser ofta ut att spana, speja, eller bara titta bort för att hålla sina känslor inne.

    Eva Lindström föddes 1952 i Västerås. Genom serier tog hon sig in till den bilderbokskonst som gjort henne till en unik röst. Nu kommer hon till Lundströms Bokradio för ett samtal om alltifrån hur hon arbetar till ugglorna Janne och Lage.

    Skriv till oss! [email protected]

    Programledare: Marie Lundström

    Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Daniel Sjölin (producent)

  • Tisdagen 22 mars 2022 tillkännagavs att bilderboksförfattaren Eva Lindström tilldelas Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne (Alma-priset). Anna Tullberg träffade Eva Lindström i hennes ateljé 2008. Det blev ett samtal om favoritfärger, allt som ligger och skräpar och varför det mesta försvinner i hennes böcker.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

  • 2022 tilldelades hon Almapriset och hon prenumererar på Augustprisnomineringar. Men vad gör Eva Lindströms bilderböcker så speciella att man blir knockad redan vid omslaget? funderar Jörgen Gassilewski.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången den 13 november 2018.

    Vad är det som händer när man upplever att ett konstverk innehåller födelse, död och allt däremellan? I en episk roman, en familjekrönika som sträcker sig över generationer och århundraden, eller en monumental diktsvit, byggs det här upp efterhand. Vi lär steg för steg känna språket, bilderna, miljön, personerna, deras öden och relationerna dem emellan och det blir så småningom en verklighet vi tyckt oss ha gått runt och andats i sedan vaggan.

    Men när det inträffar redan på omslaget till boken? Då är det något av en sensation: En flicka i tyllkjol. En trafikskylt av något slag. En brasa. Vad som kan vara två sittunderlag. En liten fågel. Ett stort ökenlandskap.

    Det låter inte som det ser mycket ut för världen. Men det gör det och det är det.

    Den lilla serietidningsliknande figuren med vad som kan tänkas föreställa en hårboll på huvudet utstrålar en blandning av äventyrslust, integritet, förvirring och ensamhet. Hon och fågeln är vända bort från varandra. Det är ett avstånd mellan dem, brasan, trafikskylten och några mer eller mindre svårtolkade former som kommer in i bilden från höger, eventuellt en kaktus, ett svart moln och två tält eller hus.

    Det låter inte som det ser mycket ut för världen. Men det gör det och det är det. Är det skillnaden i skala mellan det stora och det lilla, fågeln, flickan och den jättelika öknen och världen? Är det den kommande historien som ligger utspridd i olika stationer och plan i bildytan? Kan det vara det intensiva måleriska arbetet där täckande och halvt genomskinliga färger arbetats in i de stora fälten i lager på lager och i oräkneliga nyanser? Och så bokens titel i skrivstil: "kom hem Laila".  

    Eva Lindström är numera en legendar bland bilderboksskapare. Född 1952 har hon hunnit inspirera flera generationer yngre kollegor. Hon är mångfaldigt prisbelönad och vilka barn och vuxna minns inte titlar som "Jag rymmer!", "Oj, en polis", "Olli och Mo", "Jag tycker inte om vatten" och "Alla går iväg"?

    Den sammantagna textmängden i "kom hem Laila" skulle rymmas på tre rader i en roman. Och är en enda enkel uppmaning: Någon vill att Laila ska komma hem och när man öppnar bokens pärmar visar det sig att denna någon lovar en rad saker om hon gör det: "Du får en luftmadrass,/en sjö,/en stig./En hallonyoghurt/och ett berg." och så vidare.

    På bilderna visualiseras och förverkligas löftena när de en gång uttalats: Luftmadrassen, visserligen i öknen, men på nästa uppslag i sjön och på uppslaget därpå en stig, som kommer väl till pass när Laila kommer iland. En hallonyoghurt när det behövs en paus och ett stort berg att titta på när det är dags för vila...

    Som alla människor är hon en sådan som vill att vi både blandar oss i och inte blandar oss i.

    Möjligen är det mellanmänskliga en del av hemligheten med Eva Lindströms epik i kortformat. Känslan av att detta universum är befolkat, trots att figurerna ofta är få. Tilltalet är enkelt – och på ett annat plan komplext. Någon vill att Laila ska komma hem, lovar henne en massa saker och frammanar dem i samma ögonblick. Läsaren får snart en känsla av att denna någon är ett kollektivt vi – och det bekräftas också i slutet av boken. Ett vi som vet att Laila är en självständig person, att hon måste få ge sig ut på sina egna äventyr om hon ska kunna känna sig fri och lycklig – som en människa – men att hon också behöver stöd och mat och hjälp och roliga saker att göra. Som alla människor är hon en sådan som vill att vi både blandar oss i och inte blandar oss i. Löftesgivarna levererar sensationer, hot och faror: "Du får en lägereld, en utsikt och ett paraply./ Ett stup?" Men också medel att klara av och bemästra dem: "Du får en bro,/en egen hållplats/och en väg, en buss,/ett hus, en dörr."  

    Kanske är det Laila själv som frammanar allt detta. Under sin på en gång ensamma och suveräna färd genom boken – och livet. Även de andra människorna, det "vi" läsaren får möta först på bokens sista uppslag. Det kan vara så att hon har hittat på alltihop själv. För att skapa ett eget rum, i leken, i självverksamheten, för att få vara och bli sig själv – ett jag som klarar att möta verkligheten och de andra som befolkar den, stå på sig och inte gå sönder på en gång. Och upptäcka och tillåta att andra kan ta plats i det egna rummet också.

    Det frammanande, performativa, i leken, går igen i alla Eva Lindströms böcker. Och lekens rollbyten, de tunna väggarna mellan jag, du och vi. Lekandet fungerar som ett ramverk och ger gestalterna suveränitet och integritet, så att de kan återinträda i verklighetens ofärdighet och kollektivets ofullkomligheter. I boken "Jag tycker inte om vatten" hamnar huvudpersonen Alf lite bredvid för att han hatar vatten, men slutar nöjd på en luftmadrass, i vattnets gemenskap, fast fortfarande utan att bada. Fåret i "Jag rymmer!" är tvunget att skicka vykort till vännerna i hagen för att de ska förstå att det rymt och komma för att hämta det. Fast det tror ändå att det inte ska följa med tillbaka: "Inte nu i alla fall." I "Alla går iväg" blir Frank ensam och gråter i kastrullen. Men han kokar marmelad av tårarna och sedan bjuder han Titti, Palle och Milan på te: "Vill ni ha te med marmeladsmörgås? frågar han. Jaha. Jo. Ja. det vill dom kanske."    

    "kom hem Laila" är såväl skapelseberättelse som frälsningslöfte och nyenkel katalogdikt.

    Många sagor, lekar och ramsor har den här formen. Men Eva Lindström förskjuter det hela på sitt eget vis. De brutala klippen och sättet på vilket scenerna ändå griper in i varandra skapar tillsammans en känsla av storslagenhet. Jag kommer att tänka på Alice Munros noveller. Bildskapandet – med sin utgångspunkt i lika delar vuxnas oskolade uttrycksfullhet och barnbilders expressivitet – har kusiner som Jockum Nordström och konstnären Dick Bengtsson, som bearbetade sina verk med strykjärn för att få den rätta känslan av förgängelse, tidslager och patina. Jockum Nordström återvänder, precis som Eva Lindström, gärna till en filmisk amerikansk västkust och ödemark bortom tid och rum. Klangrum längre bort bildar George Herrimans Krazy Kat och hans surrealistiska ökenlandskap och Jean de Brunhoffs böcker om elefanten Babar. När det gäller de Brunhoff handlar det framför allt om skala. Stora volymer, som Babars kropp, eller en ballong, kontrasterar mot minimala detaljer, som en palm eller blomma i fjärran och skapar den episka upplevelsen.

    Det är naturligtvis samspelet mellan bild och text som är kärnan i och som aktiverar det jag talar om. Ordet, det betecknande, följt av ett kommatecken på uppslagets vänstersida, förebådar förverkligandet, det betecknade, på högersidan. De få ordens placering på sidan och interpunktionen varieras i en kontrapunkt. I ett mittuppslag sker en intensifiering, en fugans trångföring. För första gången är det många ord på en och samma sida: "Du får en lägereld, en utsikt och ett paraply." Laila är uppe på platåbergets topp, har tänt en lägereld och ser ett svart moln närma sig. Som tur är ligger ett paraply bredvid henne. Det skymmer, allt blir grått, världen är stor, Laila liten och den mikroskopiska tändsticksasken med de tre stjärnorna ligger många meter bort.  

    Men så landar alltihop till slut i bokens sista uppslag där vännerna, på ett så märkvärdigt vis vuxna och barn på en och samma gång, har dukat upp en kastrull, där en ensam spaghettislinga har smitit ut och förbi locket. Vännerna tittar ut genom den öppna ytterdörren och fönstret, där Laila skymtar förbi i sin tyllkjol: "Du får din älsklingsrätt. Om du bara kommer hem till oss."

    Jörgen Gassilewski, författare

  • Veckans startuppställning: Fouad Youcefi och Carolina Neurath mot Victor Malm och Linda Jerneck!

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    En dramatisk vecka i inrikespolitiken och Lantzkampen bjuder de tävlande på frågor om allt från osossiga ord med Magdalena Andersson, centerpartisten Jonny Catos placering i plenisalen och gymnastiktermer med Ebba Busch. Och vad betyder egentligen schmackedunkad?

    Lantzkampen i P1 gästas av SVT-stjärnorna Fouad Youcefi & Carolina Neurath som ställs mot Expressen-stjärnorna i form av ledarskribent Linda Jerneck och kulturskribent Victor Malm! 

    De utvalda ska försöka lista ut om det finns dresserade bävrar i Dalarna, om skäret i Ljungskile verkligen ska heta Röven eller Röva samt vilken låt det är som Europeiska Revisionsrättens Eva Lindström citerar?

    Det blir ronder som Hur slutar det - inrikespolitik, Stämmer påan, Populärkulturella referenser, Glosförhör och den numera klassiska avslutningsronden Räkna med Lantzkampen!

    Lantzkampen i P1 är en frågesport om veckans nyheter

    Så går det till: Två lag, med två personer i varje, tävlar om vem som mest hängivet har följt med i veckans nyhetsrapportering.

    Programledare är som alltid Annika Lantz och vår ständiga domare Sara Lövestam!

    Hör du något lustigt i nyheterna som du tycker skulle passa i Lantzkampen - hör av dig till oss! Mejl: [email protected]

  • Eva Lindström sa upp sig i affekt efter ett lönesamtal för att en kollega fick mer. Ska det inte löna sig att vara en riktigt bra förskollärare och resultera i mer i plånboken? Vi snackar om myter och missförstånd kring lönen, om otydliga lönekriterier och huruvida man måste säga upp sig och byta kommun för att få upp sin lön?!

  • Eva Lindström, ledamot i Europeiska revisionsrätten, om risken att miljarderna i EU:s coronafond inte hamnar där de ska. Hur gröna blir investeringarna? Och om bedrägerierna i den egna myndigheten.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Kommentar: Susanne Palme, Ekots EU-kommentator 
    Programledare: Mikael Kulle
    Producent: Maja Lagercrantz
    Tekniker: Jesper Timan

  • Förskolläraren Eva Lindström berättar om det allra svåraste med jobbet, om de stora utmaningarna och om det allra bästa med att vara just förskollärare. Hon avslöjar missarna hon själv gjorde som nyexad, berättar om när hon gick in i väggen som ny lärare och vad hon sedan lärt sig av det.

    Och så berättar hon om tillfället då hon lämnade ut fel barn till en morfar som skulle hämta sitt barnbarn.