Farao Podcasts
-
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Vår ANDRA gäst någonsin - FARAO GROTH! Vi återförenas i detta underbara avsnitt av skratt, dialekt och besatthet över tjejerna i 9B. Farao försöker skapa sprickor mellan oss, skickar ut en kontaktannons och berättar om sitt mest straighta beteende. We love you Farao ❤️🥂🎄TÄNK att ni finns!
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Farao Groth gästar podden!
Vi ger er tips på världens bästa festspel och pratar om allt från ''wankbanks'' i mobilen, när Farao snattade från Celine Dions hus, att undvika spicy mat på tredje dejten, vad som hände bakom kamerorna när vi spelade in Parneviks i Florida och Faraos akward möte med Armand Duplantis.
Missa inte att gå på Faraos standup på Kung Carl 17 december: https://kungcarl.lolcomedy.live/ Följ oss på: https://www.instagram.com/ittybittytittypodd/
-
En sammanfattning av det bästa från Morgonshowen.
-
Vi har ställt era frågor till Farao och här kommer svaren! Även Sebastian har suttit som på nålar och hållit i en fråga till bonusavsnittet. Detta är ett avsnitt fyllt av skratt och energi!
Support till showen http://supporter.acast.com/den-moderna-mannen.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I detta avsnitt har vi besök av ingen mindre än radiopersonligheten och karaktären, Farao Groth!
Farao berättar om sin resa till den människa han är idag. Ett otroligt fint och roligt avsnitt. Skrattfest utlovas!
Support till showen http://supporter.acast.com/den-moderna-mannen.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Ja, kära lyssnare. Detta är ett helt avsnitt om älskade Karolina Rutschi Widerströms första Vasalopp. Det blir ett krispigt, soligt och gel-doftande avsnitt om tårar, dammvippor och folkdräkter. Om rutschi-backar, tandemskidor och sportlunch. Om soc-med, Pippi, Pumba och Fantastiska Farao. Om veteraner, nybörjare och om att övervinna sitt eget psyke. Håll tillgodo och varmt välkomna
-
Få författares liv kan på ett så tydligt sätt delas upp i ett före och ett efter som Oscar Wildes liv. Den på ytan bekymmerslösa författaren ersätts efter tiden i fängelset av en författare som kämpar för att skriva. Kristoffer Leandoer berättar i den här essän om Oscar Wildes oskrivna böcker.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Den 14 februari 1895 inträffar den av hela London emotsedda galapremiären för Mister Ernest, salongskomedin vars förment harmlösa, djupt absurda humor förebådar Beckett likaväl som Monty Python. Detta datum innebär höjdpunkten för Oscar Wildes karriär: när markisen av Queensbury, grälsjuk far till Wildes älskare sir Alfred Douglas, av påpassliga vakter hindras från att ställa till skandal på själva premiären lämnar han ett kort till Wilde som denne i sin tur trots vännernas avrådan lämnar över till polisen med en stämningsansökan för förtal.
Det är en rättegång som Wilde inte kan vinna, eftersom Queensburys påstående om Wildes homosexuella livsföring i sak är sant: Wilde får betala ett fruktansvärt högt pris för sitt övermod i form av konkurs, skilsmässa och två års straffarbete som kostar honom hans hälsa och förkortar hans liv.
Man kan förstå att Oscar Wilde, som var en mästare på självdramatisering i alla lägen, tyckte sig ha anledning att dela in sitt liv i ett tydligt före och ett efter: en sorglös, kreativ och suverän Oscar före 1895 års katastrof, en handlingsförlamad efter. ”Det är svårt för mig att skratta åt livet på samma sätt som jag brukade.”
Men hans senaste levnadstecknare, Matthew Sturgis, visar att det är en förenklad bild. Den sorglöse Wilde före katastrofen var en konstruktion, en fasad som Wilde höll upp inför omvärlden. Sturgis gör sig mödan att faktiskt kartlägga Wildes liv, månad för månad, år efter år, och har då funnit långa perioder av total tystnad och overksamhet, då han knappt svarade på brev: den enda möjliga slutsatsen är att Wilde livet igenom led av återkommande depressioner, som han i vanliga fall kunde kompensera för genom extraordinär arbetskapacitet, gott humör – samt ett fotografiskt minne.
Det som händer efter fängelset är att han förlorar såväl förmågan som viljan att kompensera, även om fängelsevistelsen resulterar i två av de texter som försäkrat honom en plats i litteraturhistorien: det långa fängelsebrevet De Profundis, där Wilde gör upp med älskaren Lord Alfred Douglas och försöker bygga upp en ny identitet som människa och författare, samt Balladen om fängelset i Reading, den gripande dikten om en hustrumördare och dennes avrättning.
Först gör Wilde som alla författare när idéerna tryter: återupptar påbörjade projekt, i detta fall renässansdramat En florentinsk tragedi, som blir ett ledmotiv de återstående åren, nästan en besvärjelse: att vara sysselsatt med En florentinsk tragedi innebär i själva verket att inte göra något alls. Det börjar redan i fängelset. När fängelseledningen äntligen ger Wilde tillgång både till skrivmaterial och ordentligt ljus så att han kan återuppta arbetet, visar det sig helt omöjligt. Han minns inte sin egen text, och fantasin sviker honom: ”det finns bara bitar kvar, och jag upptäcker att jag inte kan hitta på: tystnaden, ensamheten och isoleringen från allt mänskligt inflytande, innebär rena döden för hjärnverksamheten: hjärnan blir livlös: den fjättras vid lidandets monotoni”.
Jag undrar om han ändå inte fick lite skrivet i cell C.3.3 – när ett klädesplagg sägs vara prytt med pärlor som är ”vitare än de månar som vansinniga kan se genom fängelsegaller i gryningen” vill man gärna tro att det rör sig om platsens poesi.
Inte undra på att Wilde är förväntansfull inför frigivningen: ”för mig kommer all luft att vara Arabien”, säger han om världen som väntar därute.
Han är som sagt ruinerad. Till hans minimala återstående tillgångar hör copyrights samt opublicerade manuskript, framför allt sätter han sitt hopp till pjäserna En florentinsk tragedi, La Sainte Courtesane samt The Cardinal of Avignon. Tyvärr var samtliga oavslutade – och kommer att så förbli. Av de båda förstnämnda finns bara öppningsscenerna kvar, av The Cardinal of Avignon inte ens så mycket – den känner vi bara till genom hans försök att sälja in den på idéstadiet.
När Balladen om fängelset i Reading väl kommit ut börjar Wilde referera till den som sin svanesång, och han säger rätt ut: ”Jag tror inte att jag någonsin kommer att skriva mer.”
Det är den enkla sanningen. Han är trött, helt enkelt. Det smittande skrattet är borta. Innan fängelset kunde han ladda upp ny energi mellan depressionerna, men nu orkar han inte längre, det är som ett batteri där ena polen saknas: ”The intense energy of creation has been kicked out of me.”
Men om han har svårt för att skriva så har han desto lättare för att tala, och han talar gärna om sitt skrivande. Han förstod tidigare än de flesta att författaryrket inte bara innebar att skriva sina böcker utan också att leva upp till en offentlig roll: nu har han bara rollen kvar, och delvis behandlar han den som ett levebröd, ett sätt att sjunga för maten.
Men det är också det han vill: att vara litteratur, läsa litteratur, tala litteratur – men inte skriva litteratur. Wildekännaren Nicholas Frankel menar rent av att Wilde dessa sista år förädlar och förverkligar sig själv som konstverk, ungefär som när Rimbaud lämnat litteraturen och i stället levde sina dikter i Östafrika.
I Dieppe på middag hos den norske konstnären Frits Thaulow och dennes fru säger Wilde att han håller på att skriva en essä med titeln ”A Defence of Drunkenness”, och tillägger som förklaring att London måste chockas minst två gånger om året. Bättre försvarare hade fyllan knappast kunnat få: för sin väninna och välgörarinna Ada Leverson (som gjorde sitt bästa för att rädda både författare och manusfragment från undergång) beskriver Wilde hur han i ett absintrus ser en hel djungel av orkidéer växa upp ur kroggolvet. Men någon essä blir det aldrig, trots hans obestridliga sakkunskap.
I december 1898 befinner sig Wilde i det lilla fiskarsamhället La Napoule tre mil söder om Nice. Han arbetar på Balladen om fiskarpojken, en dikt tänkt som kompletterande motpol till Balladen om fängelset i Reading, och meddelar i brev till vännen Frank Harris att han har fått ett par strofer färdiga. Dessa har aldrig återfunnits, eller lästs av någon.
Här är ytterligare titlar till listan över Oscar Wildes förlorade verk: Libretto till en opera efter myten om Daphnis och Chloe, en biografi över den romerske kejsaren Heliogabalus som fascinerade Wilde för att han påstås ha gift sig med månen. Till André Gide berättar Wilde om två bibliska pjäser, en om Farao och en om Ahab och Jezebel. samt en prosaberättelse om Judas som Wilde själv beskriver som ”genialisk”. Vi har inget val annat än att tro honom, för av alla dessa underverk återstår inte mer än av biblioteket i Alexandria, det vill säga inget alls.
I ett ärligare ögonblick säger han: ”Du frågar vad jag skriver: mycket lite.”
Den 5 juli 1898 är Wilde ute och promenerar vid franska kusten tillsammans med Wilfrid Chesson, som räddat åtskilliga av Wildes böcker och manus när hans bibliotek gick på exekutiv auktion. De passerar en grind vid flodbanken och får en skymt av egendomen innanför: ”Det här är vad jag tycker om”, säger Wilde, ”att bara stå och kika in genom spjälorna. Det vore bättre än att vara i paradiset att få stå som vi gör nu, uppfatta en skymt och vilja gå in.”
Jag tänker mig att han var ganska nöjd med att ha det så. Varför kämpa för att återfå ansvaret över allt detta tungrodda maskineri, familjer, bostäder, teateruppsättningar, bokutgivningar, när energin var borta och man lika gärna kunde stå på andra sidan gallret och se på?
I de försvunna böckernas bibliotek hittar vi många titlar under Wildes namn, men det viktigaste som finns där tror jag är något annat: Oscar Wildes förlorade skratt.
Kristoffer Leandoer
-
Andlig spis blir det under en judisk sedermåltid, en blandning av rit och personliga samtal kring begreppen frihet och slaveri.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Seder betyder ordning och hela ritualen finns nedskriven i skriften Haggadan, den kan ta många timmar och blandar berättelse, sång och personliga upplevelser under måltiden. Vi fick vara med hemma hos Annebelle Gyllenspetz med gästerna Benjamin Gerber, Elisabeth Fogel och Göran Hermasson i Göteborg. Det blir en förkortad måltid, i verkligheten kan de ta 4-5 timmar under en eller ibland två kvällar i påsktid. Berättelsen som kvällen utgår ifrån är den i Andra Mosebok, Exodus, om Farao, slaveriet och slutligen uttåget ur Egypten.
Under måltiden finns ofta också plats för de närvarande att berätta om personliga aspekter av slaveri och plågor. I vår vänkrets går vi bordet runt och de som vill berättar om vad det gångna året innehållit i form av utmaningar, svårigheter och hur man lyckats ta sig ur det. Det kan vara jobbiga relationer, problem på jobbet eller berättelser om frihet från något man länge velat släppa taget om.
Annebelle Gyllenspetz
Ritualen är gammal med den görs på olika vis beroende pa varifrån i världen man kommer. Maten kan också uppdateras till vår tid och tankarna kring miljö och djurhållning. Hos Annebelle äts i denna måltid enbart kött från vilda djur.
TextHaggada
MedverkandeAnnebelle Gyllenspetz, programledare och värd
Benjamin Gerber
Elisabeth Fogel
Göran HermanssonProducent Neta Norrmo
Ljudteknik Ken Olsson
Slutmix Martin Engborg
Produktionsbolaget Munck
för Sveriges Radio Göteborg
[email protected]
