Henrik Nilsson Podcasts
-
Det händer att oväntade intryck väcker oss till liv inne i livet, och på ett bråddjupt sätt gör oss medvetna om oss själva och världen. Ibland sker det under en resa.
Om Henrik Nilsson:Henrik Nilsson är författare och essäist, född och bosatt i Malmö. Han ägnar sig också åt att introducera och översätta utländsk litteratur, särskilt från den spansk- och portugisiskspråkiga världen.Producent: Mette Göthberg -
Det händer att jag fylls av en diffus tacksamhet som jag inte riktigt vet vad jag ska göra av. För hur ska jag tacka för smaken av morgonens första klunk kaffe?
Om Henrik Nilsson:Henrik Nilsson är författare och essäist, född och bosatt i Malmö. Han ägnar sig också åt att introducera och översätta utländsk litteratur, särskilt från den spansk- och portugisiskspråkiga världen.Producent: Mette Göthberg -
De räddar livet på hundratusentals elektronikprylar varje år och ser till att mobiltelefoner, datorer och surfplattor används under hela sin livslängd. Efter över två decennier i branschen står it-återanvändarna Inrego plötsligt i centrum för två globala megatrender, när digitalisering och hållbarhet seglar upp som vår tids ödesfrågor. I det här avsnittet av Digitala Influencer-podden förklarar Inregos grundare, Henrik Nilsson, varför han inte ägnar sig åt återvinning, rätar ut frågetecknen kring cirkulär och linjär ekonomi och förklarar hur Sverige kan bli ett återanvändningens Silicon Valley.
-
När allting runt en plötsligt har blivit kallare än man kunde föreställa sig, då hör en filt över axlarna till den allra första och viktigaste hjälpen man kan få.
Om Henrik Nilsson:Henrik Nilsson är författare och essäist, född och bosatt i Malmö. Han ägnar sig också åt att introducera och översätta utländsk litteratur, särskilt från den spansk- och portugisiskspråkiga världen.Producent: Mette Göthberg -
I själva verket påminner det korta och enstaviga ordet tack om en liten gåtfull sten som skimrar i ständigt nya nyanser beroende på vilket håll vi betraktar den ifrån.
Det här avsnittet av Tankar för dagen utgick p g a situationen i Ukraina.Om Henrik Nilsson:Henrik Nilsson är författare och essäist, född och bosatt i Malmö. Han ägnar sig också åt att introducera och översätta utländsk litteratur, särskilt från den spansk- och portugisiskspråkiga världen.Producent: Mette Göthberg -
När jag tänker efter måste det vara ett av de vanligaste och ändå mest förbisedda ljuden i många människors liv.
Om Henrik Nilsson:Henrik Nilsson är författare och essäist, född och bosatt i Malmö. Han ägnar sig också åt att introducera och översätta utländsk litteratur, särskilt från den spansk- och portugisiskspråkiga världen.Producent: Mette Göthberg -
Nytt avsnitt av THL Podden där vi kommer prata om Tugg Hockey League.I dagens avsnitt så gästas Dennis och Tomas av Vegas GM Henrik Nilsson som berättar lite om inledningen i ligan samt lite framtidsplaner. Vi pratar även om uttagningarna av All-Star lagen och de senaste stora trejder som gjorts.Vi önskar en god lyssning.
-
Varje dag hör jag brottstycken av främmande människors samtal på gatan, i affären eller i något annat av stadens alla offentliga rum.
Repris från 15 oktober 2021Om Henrik Nilsson:Henrik Nilsson är författare och essäist, född och bosatt i Malmö. Han ägnar sig också åt att introducera och översätta utländsk litteratur, särskilt från den spansk- och portugisiskspråkiga världen.Producent: Mette Göthberg [email protected] -
Vad är det för berättelse som syns på bokens sidor? Den som lämnat tydliga spår efter sig i form av kaffefläckar, bokmärken och sandkorn. Henrik Nilsson funderar på de livsöden som passerat bokens sidor.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
En gång köpte jag en begagnad bok på Tjuvarnas marknad i Lissabon. Det var en varm oktoberdag och höstregnen hade ännu inte börjat falla. Jag slog mig ner på en parkbänk med utsikt över folkvimlet för att öppna det slitna exemplaret av den portugisiske poeten Ruy Belos samlade dikter. På försättsbladet hade den tidigare ägaren skrivit sitt långa namn i klarblått bläck. Längre ner fanns ett sidnummer antecknat med blyerts. Jag slog upp det och hittade ett par diktrader som strukits för: ”Jag vet inte vad jag borde göra / bara att jag borde göra det jag inte vet.”
När jag bläddrade vidare upptäckte jag att boken var full av understrykningar, förkryssade dikter och egna dedikationer som hon, den tidigare läsaren, gjort till personer som tydligen stod henne nära. Särskilt många dikter hade hon tillägnat en viss Ricardo. Men en av dem hade uppenbarligen fått en särskild innebörd, för bredvid titeln hade hon kort och gott skrivit: ”Till mig själv.” När jag slog ihop boken hade många frågor väckts om vilka krokiga vägar den tagit för att nå fram till mig. Och lika mycket som jag tänkte på poeten Ruy Belo som skrivit dikterna, tänkte jag på bokens tidigare ägare.
En av anledningarna till att jag tycker om att köpa och läsa begagnade böcker är just de spår som tidigare läsare lämnat. Sådana böcker ingår inte bara i en litterär tradition, utan har också haft en högst konkret plats i en annan människas liv – eller rent av i en hel skara läsares liv. Ibland kan det röra sig om minimala spår; en namnteckning, ett ortsnamn eller ett hundöra som vittnar om en läsning som aldrig slutfördes. Det gamla systemet som tidigare fanns i biblioteksböcker, där återlämningsdatumet stämplades på ett litet extra blad med kolumner, kan vara nog för att sätta fantasin i rörelse. Jag lånar en roman av Selma Lagerlöf och förflyttar mig ryckvist bakåt i tiden. Regnade det mycket den där novemberdagen 1984 när någon slog upp Jerusalem? Hur kan fåglarna och insekterna ha låtit i trädgården där någon läste det första kapitlet i mitten av juni 1976, med en bringare hallonsaft på bordet framför sig? Vad fick dessa personer att låna just denna bok, just dessa dagar?
När jag nyligen läste Marcel Proust, upptäckte jag att någon strukit för en passage i Swanns värld som jag tycker mycket om – den där berättaren för ett resonemang om de otaliga dofter som brukade fylla vissa ”lantliga rum” i hans barndoms Combray, dofter som med Prousts ord ”ännu var präglade av naturen och färgade av väderleken liksom de kringliggande ängarnas doft, men som likväl fått en mänsklig och instängd inomhusprägel, likt ett slags utsökt, genomskinligt gelé av årets alla frukter vilka flyttats från trädgården in i skåpen”. När jag läser detta stycke tänker jag på den lantliga doften i min egen mormors hus i Södra Rörum, vars beståndsdelar aldrig skulle kunna brytas ner och definieras men som sammanlagt ändå bildar ett omisskännligt barndomsminne som åren ännu inte har skingrat. På vilka sätt kan doften i de lantliga rummen i en fransk småstad under det sena artonhundratalet ha skilt sig från doften i de lantliga rum som jag själv kände på den skånska landsbygden ett sekel senare? Och den okände läsaren som tidigare ägt mitt exemplar av boken, hon som strukit för raderna om dofterna i Combray – vilka associationer till lantliga rum kan hennes läsning ha väckt och hur skiljer de sig från mina minnen?
Förr i tiden var det vanligt att husets bibel fungerade som ett slags hemarkiv, där man stack in viktiga dokument mellan sidorna och prydligt antecknade familjeförhållanden längst fram. Om en eldsvåda bröt ut, räddade man på så vis inte bara den heliga skriften undan lågorna utan också hushållets viktigaste papper – det är något som många antikvariatsägare har fått erfara. Idag är spåren av liv som vi lämnar efter oss i böcker inte lika koncentrerade till en viss titel, men för den som är uppmärksam finns de överallt. En del av oss skriver in våra namn längst fram i böckerna som i äldre tiders hotelliggare: här slår vi upp vårt bagage, hänger upp våra kläder på galgarna i garderoben. Här stannar vi en tid – tills det är dags för nästa gäst att ta över rummet som varit vårt.
Det är lätt att bläddra förbi dem, men lägg märke till kafferingarnas halvcirklar över sidorna, de flottiga fingrarnas avtryck, de sena kvällarnas vinfläckar, sidorna som buktar efter plötsliga sommarregn. Myggan som inte hann ut innan den tjocka romanen slogs igen och sandkornen som blev kvar i en diktsamling efter en sysslolös dag på stranden. För att inte tala om alla bokmärken: pressade blåklockor och björklöv, boardingkort och inträdesbiljetter. Fast det är tunt och oansenligt är bokmärket egentligen ett av de mest radikala föremål man kan tänka sig. Det är ingenting mindre än en gränslinje mellan den här världen och den andra – den värld som utspelar sig i romanerna och novellerna. När vi lägger in bokmärket mellan sidorna hejdas livet där inne; Anna Karenina stannar upp på tågperrongen, Odysseus förlänger sin tid på Kalypsos ö och Scheherazade får pusta ut mellan sagorna.
Men inte bara främmande läsare lämnar spår efter sig. De finns också i böcker som vi ärver, lånar eller får i present. Efter att en vän till mig gick bort i tidig ålder fick några av oss som kände honom välja var sin bok ur hans hylla och behålla som ett minne. Jag valde en pocketutgåva i original av Albert Camus roman Pesten. Kan den ha följt med min vän på den resa till Algeriet han gjorde i tjugoårsåldern? Kanske har mitt exemplar en gång legat på ett nattduksbord på ett pensionat i Alger? När jag öppnar boken och för upp den mot ansiktet luktar den bara anonymt och fullproppat antikvariat – inte saltstänk från båtresan över Medelhavet, inte myntate från hamnstadens kaféer. Men jag skulle kunna lära mig finska – det som var min väns modersmål – genom alla de franska ord han strukit under och försett med förklaringar i marginalen. Bevisen dröjer sig kvar i tunna blyertsanteckningar: här levde och läste en människa.
Ju mer jag tänker på saken, desto mer inser jag att det alltid funnits en andra, hemlig läsare i mig. En läsare som registrerat orden på sidorna, handlingen i novellerna, gestalterna i romanerna – men som egentligen sökt något annat. Vad? Kanske ett meddelande bortom meddelandena – som i de där spionfilmerna där en mikrofilm eller en kodnyckel har gömts i lönnfacket mitt i en bok. En avgörande ledtråd, inte till författarens berättelse – utan till berättelsen om den tidigare läsare jag själv en dag kommer att bli.
Henrik Nilsson, författare och essäist
-
Varje dag hör jag brottstycken av främmande människors samtal på gatan, i affären eller i något annat av stadens alla offentliga rum.
Om Henrik Nilsson:Henrik Nilsson är författare och essäist, född och bosatt i Malmö. Han ägnar sig också åt att introducera och översätta utländsk litteratur, särskilt från den spansk- och portugisiskspråkiga världen.Producent: Mette Göthberg [email protected] -
Vart är de där författarna på väg ? Vad letar de efter bland buskage och längs skogsstigar? Henrik Nilsson följer dem i spåren och upptäcker hur tiden tycks sakta ner och sommaren fixeras bland lingon, björnbär och blåbär.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”Och smultronen – för vem blommar de?” Jag tänkte på Lennart Sjögrens diktrad i början av den sommar som nu går mot sitt slut. Under en promenad fanns de plötsligt där vid stigen, nära marken. ”Inte blommar de för dig, och inte blommar de för mig”, svarar poeten. Ändå genomströmmades jag av en sorts optisk glädje vid åsynen av dessa vita smultronblommor som var de första diskreta tecknen på den stundade bärsäsongen. Det slår mig att förvånansvärt många litterära texter uppehåller sig just vid vägen till bären; längtan efter dem, föraningarna om dem.
I Harry Martinsons naturessä ”En vandring till bärskogen” går författaren och hans fru ut en solig dag när insekterna ”vettvilla av värme” smattrar mot bärkannorna och ”varje kubikmeter luft är fylld av knirrande, svirrande och risslande liv”. De vandrar genom tallskogar och starrkärr och hagar, tills stigen leder in mellan granarna mot blåbärskogen. Vägen till de efterlängtade bären är lika viktig som slutmålet och blir en fantasifull lektion i både flora och fauna – om rödven och stackmyror, harsyra och blombockar. Robert Frosts dikt ”Blueberries” är skriven som en rimmad dialog där jaget entusiastiskt försöker förklara för någon annan var han tidigare under dagen hittat dem: ”Blueberries as big as the end of your thumb, /Real sky-blue, and heavy, and ready to drum / In the cavernous pail of the first one to come!” I Sylvia Plaths dikt ”Blackberrying” rör sig diktjaget med en tom mjölkflaska längs en krokig gång som är omgiven av björnbärsbuskar på båda sidor. Bortom de böljande gröna kullarna, ”liksom upplysta inifrån”, ligger havet.
Till slut kommer man ändå fram. Till de lättsinniga smultronen, till hallonen mörkröda som levrat blod, till de blänkande och beska lingonen och till blåbärskogens mörkblå sluttningar. Men Harry Martinson påminner oss om det oprecisa i vardagsspråkets uttryck ”lika som bär”. Blåbären – skriver han – är i själva verket olika. ”På solställena är de beslöjat blåoxiderade och matta, utan lyster”. Men i skuggan är de ”blanka och nästan svarta” och smaken ”mera allvarlig, förstämd och butter”. Till dessa nyanser kan man kanske lägga undantagets exempel, bärens ständiga förmåga att överraska. Ibland hittar man ett blåbär eller ett hallon som växer på en gren bland många andra grenar, på en buske bland många andra buskar – men vars smak är så förunderligt söt och smakrik i jämförelse med alla andra i närheten. Precis som vissa av sommarens dagar i efterhand ter sig starkare och mer levande än dagarna som omgav dem, utan att man alltid kan sätta fingret på varför.
bärplockningen tar tid, men den ger också tid
Vid första anblicken är bärplockning en tålamodsprövande och monoton sysselsättning. Ändå kan jag inte heller som vuxen göra mig kvitt känslan av att Elsa Beskow var någonting på spåret i sagoboken Puttes äventyr i blåbärsskogen. När jag står böjd över risen och flugorna surrar i ansiktet kan jag ibland få för mig att någon rör vid mig lätt över axeln, att blåbärskungen har snuddat vid mig med sin förvandlande käpp. Vi blir inte någon annan när vi plockar bär, inte några bättre människor. Men verkligheten rubbas under några timmar, perspektiven förskjuts. Tiden förflyter på ett annat sätt än den brukar göra, för även om spannen fylls snabbare om vi använder en bärplockare än om vi plockar bären ett för ett, har vi ingått ett förbund med långsamheten som inte kan brytas. Ja, bärplockningen tar tid, men den ger också tid, sätter oss i förbindelse med människor som levt långt före oss, som vandrade runt i skogar och marker innan de slog sig ner och blev bofasta. ”De fanns före Caesars tid / deras röda fanns före människan sade rött”, skriver Lennart Sjögren i sin dikt om smultronen.
Men stigarna mellan blåbärsrisen leder inte bara bakåt i historien. Kanske handlar bärplockningen också om att förankra sommaren medan den ännu pågår. Att bli varse årstidens olika faser, leda dem i bevis. För sommaren kan annars te sig diffus och konturerna lätt bli suddiga av vågskum, dallrande horisonter eller gråa dagsregn. Julidagarna flyter in i varandra och ingen annan månad är så svår att fixera med blicken. Jag minns vissa kvällar då jag rensade blåbären vi plockat. Hur jag rensade bort de små, hårda gröna bären som ännu inte mognat, de vinröda bladen, de små kvistarna, spindlarna som följt med, bärfisarna och larverna – och hur jag inte visste vad jag skulle göra med alltihop, jag kunde varken kunde kasta ut eller behålla det.
”Bär försiktigt! Spill inte bären!” skriver Harry Martinson. Det kunde gälla själva sommarens dagar. För en sak vet vi säkert: på vintern kommer alla spår att ha avlägsnats. Risporna på armarna från hallonbuskarnas taggar kommer inte längre att synas. De röda och blå fläckarna på fingrarna, det ”blodets systerskap” som Sylvia Plath skriver om i sin björnbärsdikt, kommer för länge sedan att ha tvättats bort. Då öppnar vi frysen och plockar ut de stelfrusna bären – rykande av minusgrader – som hårda bevis på att allting inte bara var en dröm.
Lennart Sjögren hade rätt. Smultronen blommar inte för oss. Blåbären mognar inte för oss, lingonen skiftar inte färg från vitt till rött för vår skull. Men de gör något med oss, ibland. Det handlade kanske inte om bären vi plockade, om vad vi åstadkom, utan vad bären åstadkom med oss. På sådant tänker jag när jag blickar upp mot de åskmörka molnen som nu drar in över träden. Jag har lämnat blåbärsskogarna där bara några få vattniga bär klingar sig kvar. Men jag minns hur de smakade, med Robert Frosts ord: ”It must be on charcoal they fatten their fruit. / I taste in them sometimes the flavor of soot”.
Istället har jag gått ut på det öppna fältet. Solen står lägre på himlen och myggsvärmarna och de ettriga älgflugorna är ett minne blott. Det är björnbärens tid. När jag sträcker in handen bland bären, knottriga men blänkande som obsidian, lossnar några och faller till marken. En fet, grönskimrande fluga flyger motvilligt upp från busken. När bäret spricker mellan tänderna tänker jag på Seamus Heaneys ”Blackberry-Picking”. För diktjaget smakar det första björnbäret ”sött som tjocknat vin”: ”sommarens blod fanns i det”, skriver den irländske poeten. ”En krök till och sedan tar bären och buskarna slut”, säger Sylvia Plath. Jag ska just lämna björnbärssnåret när något hindrar mig. Tröjan har fastnat i några björnbärstaggar. Jag står stilla ett ögonblick, fångad som ett byte under augustihimlen. Och i samma ögonblick som jag hakar loss mig själv från den sista taggen är sommaren över.
Henrik Nilsson, författare och essäist
-
Henrik Nilsson gick från sparkad från sina 3 första jobb, till att starta eget och sen sälja bolaget med 50 man!
Vi pratar om den heta potatisen - Lärlingar. Henrik utformade tillsammans med sina egna erfarenheter av lärlingstiden en metod för firman att introducera lärlingar på ett schysst och ansvarsfullt sätt. En metod som blev ett av framgångsrecepten!
Håll tillgodo!
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
