Jens Adolf Jerichau Podcasts
-
Den danske konstnären Jens Adolf Jerichau (1890-1916) nådde svindlande höjder tidigt i sitt korta liv. Pontus Kyander berättar om en målning som ständigt känns ny.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Har du någon gång stått inför ett konstverk som nästan skrämt dig, som du inte alls uppfattat som vackert men som tvingat sig på dig med en övermäktig kraft? För 200 år sedan skulle man kallat det ett sublimt ögonblick, ett sådant då intrycken övermannar dig bortom språk och begrepp.
Begrepp hade jag inte för målningen som jag såg på konstmuseet Louisiana i Danmark. Jag var bara tjugo år och på mitt eget sätt försvarslös.
Målningen är mörk, med färgtoner dominerade av blått. Där står människor inbegripna i handlingar och åtbörder som är konstigt stela och obegripliga. Det är svårt att avgöra i vilken relation de står till varandra. Några är nakna, andra är draperade i tygsjok. Där finns toner av varmt brandgult, och av något djupt blodrött. Figurerna är stiliserade, inte minst ansiktena liknar masker.
Mitt i bilden står en ung smalhöftad person med ryggen vänd mot oss. Gestalten håller en fågel mellan sina lyfta händer, färdig att släppas lös. Andra har redan lösgjort sina fåglar, de lyfter mot en aning ljusare blå himmel. Kropparna och tygerna blänker i ett kallt ljus som kommer från sidan. Det skulle kunna vara väldigt tidigt på morgon, eller väldigt sent på eftermiddagen. Trots att rörelserna är så återhållna finns det ett extatiskt drag i målningen. Den verkar återge något rituellt, hela dess stämning påminner om en mörk rit. Målningen har en lång titel: Offerfesten. Människorna söker varsel. Från de första tiders människor och målades av en 25-årig dansk, Jens Adolf Jerichau. Målningen var den tredje variationen av samma motiv som han arbetade med under två år, 1914–1915.
Skulle jag välja musik till den måste det bli Stravinskijs Våroffer. Baletten Våroffer komponerades och framfördes 1913 i Paris av Ryska baletten. Den väckte bestörtning vid premiären, koreografin av Vaslav Nijinskij och Igor Stravinskijs musik uppfattades som djurisk och primitiv. För några var detta något positivt och livsbejakande. Baletten strävar att uttrycka något som går före och bortom all civiliserad polityr. Den är rå, fysisk, svettig. Senare uppsättningar av baletten har för mig framstått som daterade. Med Jerichaus målning är det annorlunda. Den lever och utmanar, som om den målats alldeles nyss.
Jerichau arbetade med sitt offermotiv året efter Våroffers skandalpremiär. Det finns ingen anledning att tro att han hade sett baletten, men han har rimligen hört talas om den, och förmodligen även sett bilder från den. Jerichaus målning Offerfesten och baletten Våroffer speglar ett intresse just då för vad man kallade ”primitivt”. Det kunde vara både folkkonst, gotik, italiensk konst före renässansen och traditionell konst från till exempel Afrika. Konstnärer som Henri Matisse och Pablo Picasso studerade afrikanska masker och menade sig genom dem kunna nå kärnan i det mänskliga.
Jens Adolf Jerichau (1890–1916) kom från en släkt av konstnärer, hans farfar med samma namn som var skulptör och akademiprofessor, farmor Elisabeth Baumann-Jerichau var en otroligt produktiv målare av folklore och exotiska motiv, och hans egen far som dog tidigt var en produktiv om än inte originell målare. Ska man tro författaren Mikael Wivel som skrivit en biografi om Jerichau, så levde han och familjen i övertygelsen att ingen egentligen realiserat sina möjligheter eller på allvar övertygat. Ansvaret vilade därför tungt på underbarnet Jens Adolf, som växte upp med systrar, mor och mormor som sina närmaste. Det fanns psykisk sjukdom i familjen, och det fanns skäl att oroa sig att Jens Adolf kunde var ansatt av något i stil med farfaderns förlamande depressioner. Man försökte styra honom bort från konstnärsyrket, men när han väl kommit in på konstakademins arkitektskola bytte han efter ett tag ändå till konstnärsbanan.
Ingenting var smått med Jerichau. När han skriver till mor och systrar är han universums medelpunkt, under direkt påverkan av stjärnornas konstellationer. Han är utvald till något stort, det vet han. Medan akademikamraterna efter sina obligatoriska turer till Paris försöker sig på försiktig modernism målar Jerichau stort och djärvt i de stora mästarnas tradition. Han är alldeles för bra för sin ålder, säger någon i omgivningen. Han stänger in sig i sin ateljé och målar, målar, målar. Venetianska målare som Tintoretto, Tizian och Veronese ger honom impulser till kompositionerna och arbetet med färgen. Utåt ger han sken av att vara en glad och skojfrisk person. Men det finns ett skrämmande allvar i hur han satsar mot mästerskapet. Det liknar en idrottsman som gång efter annan tömmer sina krafter för att överträffa sig själv. Offerfesten är ett krön i den här satsningen. Han ägnar två år åt att arbeta han med de tre variationerna av motivet, av vilka den sista och bästa till sist hamnar på Louisiana. Bara ett år senare skjuter han sig med en revolver i Paris efter en trevlig kväll med vänner på stan.
Mikael Wivel pekar i boken "Penseln og pistolen" (Strandberg Publishing 2019) på flera omständigheter bakom självmordet. Han hade inlett ett förhållande med en sju år äldre fyrabarnsmor vilket familjen våldsamt motsatte sig. Samma förhållande hade tagit tvärt slut på ett för Jens Adolf smärtsamt sätt. Och han hade en tendens till depressioner, samtidigt som humörsvängningarna kunde ta honom till storhetsvansinnets höjder.
Dessbättre behöver inte Offerfesten ses i ljuset av självmordet. Efter att han fullbordat serien fortsatte han lika intensivt som förr men med ett mer avklarnat formspråk, mer ornamentalt, tydligare i form och färg, och efterhand med en annan motivsfär.
Under den sista tiden i Paris dyker flera harlekiner upp i hans målningar. Det kan bero på att han har träffat och blivit vän med Pablo Picasso. Picasso vill åka till Bretagne och måla med Jerichau. Det blir det inget av, men den katalanske modernisten deltar i minnesstunden efter Jerichaus död.
Jerichaus konstnärskap är unikt. Renässansen är hans viktigaste inspiration. Samtidigt är han en arvtagare till både Gauguin och Matisse, och samtida storheter som Picasso, Kandinsky och de tyska expressionisterna. Han är ingen epigon – till skillnad från flertalet av de nordiska modernisterna. I Danmark kan man se ett tunt band till den djupt originelle J F Willumsen, som han sökte upp och målade tillsammans med i Spanien. Jerichau gick under loppet av få år från lovande till extraordinär – törs jag säga genial?
Fram tills nyligen har han haft en ganska marginell ställning i dansk konsthistoria. Det håller på att vända, tiden är mogen. Nu är jag på väg att återse den utställda målningen. Inte utan spänning. Det sägs att man inte kan stiga ner i samma flod två gånger, för så mycket vatten har under tiden hunnit rinna förbi. Men genom Jerichau hoppas jag nå tillbaka till en försvarslös botten i mig själv. Önska mig lycka till.
Pontus Kyander, konstkritiker
