Kerstin Ekmans Podcasts
-
Kerstin Ekmans roman Händelser vid vatten har plötsligt blivit uppmärksammad igen, 30 år efter att den kom ut första gången. Det är den framgångsrika tv-serien efter boken som gjort många nyfikna.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I Lundströms Bokradio hör ni skådespelaren Marie Göranzon och komikern och skådespelaren Olof Wretling i den bokcirkel vi gjorde för ett par år sedan om romanen: Hur läser de "Händelser vid vatten"? Det blev tre program då 2020, men nu får vi höra en ny kortare version.
Kerstins Ekmans "Händelser vid vatten" blev när den kom snabbt en av de böcker som sålde mest i Sverige. Den vann både Nordiska rådets litteraturpris och Augustpriset och är översatt till flera språk. Romanen utspelar sig i det lilla jämtländska samhället Svartvattnet, och rör sig i två olika tidsplan, dels 1991 som är bokens nutid, och dels tidigt 1970-tal. I handlingens centrum finns ett ouppklarat mord på några campande turister vid en vid en å långt in i skogen.
Ni kan helt lugnt lyssna klart: vi kommer inte avslöja hur boken slutar. Vill ni höra hela bokcirkeln finns samtliga tre delar på SR Play.
Skriv till oss! [email protected]
Programledare: Marie Lundström
Producent: Andreas Magnell
Ljuddesign: Fredrik Wadström -
Nu spelar han en av huvudrollerna i Mikael Marcimains dramatisering av boken. P1 Kultur har träffat regissör och skådespelarensemble.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kerstin Ekmans roman "Händelser vid vatten" från 1993 är en modern klassiker. Den utspelar sig dels i början av 70-talet då ett mord på två tältande turister upptäcks på den jämtländska landsbygden, och dels tjugo år senare då vi möter människorna igen, de som bor kvar i Svartvattnet som platsen heter i berättelsen. 2020 läste Rolf Lassgård in romanen för Radioföljetongen i Sveriges Radio.
KLASSIKERN OM IBSENS PJÄS HEDDA GABLER
Nu har boken blivit dramaserie på SVT. Rolf Lassgård spelar läkaren Birger och för P1 Kulturs reporter Björn Jansson berättar han om sin favoritscen och varför berättelsen inte släpper greppet om honom. Du hör också skådespelarna Pernilla August, Asta Kamma August och Magnus Krepper samt regissören Mikael Marcimain.Henrik Ibsens pjäs Hedda Gabler hade urpremiär i München år 1891. Titelrollen är en av teaterhistoriens riktigt stora kvinnoroller. I Klassikern funderar frilansjournalisten Hedvig Weibull på skillnaden mellan pjäsens två kvinnor, Hedda Gabler och Thea Elvsted. Och på den svåremotståndliga lusten att förstöra.
FÖLJ MED PÅ BILDNINGSRESA TILL LONDONReportageserien Bildningsresan tar dig till kulturens huvudstäder. Här får du en guide till de klassiska besöksmålen som är värda en omväg. Vi är framme vid sista stationen på vår resa. Följ med Karin Svensson och Andres Lokko till London.
Programledare: Lisa Bergström
Producent: Anna Tullberg -
Asta August har huvudrollen i bioaktuella "Bränn alla mina brev" och i vinter kan hon ses i SVTs dramatisering av Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten".
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Asta August berättar i mötet med kulturredaktionens Björn Jansson om hur hon förberedde sig för rollen som Karin Stolpe i filmatiseringen av Alex Schulmans roman och släkthistoria. Hon berättar också om kvällarna i Gamla Stan när mamma Pernilla August gick till teatern.
-
I Radiobokcirkeln diskuteras Kerstin Ekmans roman Löpa varg.
-
Lagom till jul har Bamse och vulkanön biopremiär. Rolf Lassgård gör rösten till världens starkaste björn.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kanske är han en av Sveriges mest folkkära skådespelare. Rolf Lassgård har gestaltat poliser som Gunvald Larsson, Kurt Wallander och Erik Bäckström i ”Jägarna”-filmerna. Men han har också gestaltat en transperson i ”Min pappa Marianne” och varit nära en Oscar för sin roll i ”En man som heter Ove”.
– Det var en dröm roll, men jag visste det inte innan. Det blev en drömroll, säger han.
Ger röst åt världens starkaste björn Bamse i ny filmLagom till jul är han aktuell som rösten till världens starkaste björn i ”Bamse och vulkanön”. Klivet dit var inte långt.
– När det gäller Bamse var det väldigt enkelt för det är en karaktär som har funnits med i ens liv, från det att jag var barn till att jag själv fick barn och nu har jag barnbarn i den åldern.
Den djupa rösten är förstås en anledning till att han fått rollen. Men det är också ett kraftfullt verktyg.
– Jag har varit med och skrämt barn. Blir jag för våldsam kan min röst skrämma barn och det får den absolut inte göra här, säger han.
Gör älskad uppläsning av Kerstin Ekmans romanUnder sin långa karriär har Rolf Lassgård också jobbat med Lars Molin och många känner honom säkert som de varma och lite finurliga potatishandlaren i filmen med samma namn.
För radiolyssnarna är han säkert bekant som uppläsare av Kerstin Ekmans moderna och älskade klassiker ”Händelser vid vatten”.
För kulturredaktionen berättar Rolf Lassgård om hur han väljer sina roller – och om den gången då han nästan la skådespeleriet på hyllan.
– Jag går verkligen på magkänslan. Även om det är en berättelse om svåra saker vill jag att det ska ha något upplyftande för publiken också.
-
De ofrivilligt kyska män som kallas "incel" både hånas och fruktas av omgivningen, men om ensamheten är de inte ensamma. Anna Nachman tycker att någon borde vidröra dem.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ett av mina första minnen - jag måste ha varit tre eller fyra – är att jag tappar bort mina föräldrar i affären. En expedit ropar i högtalarna och snart kommer mamma och pappa rusande.
Först blir jag glad, sedan gnager sig en tanke in i mitt barnhuvud: tänk om det inte är dom. Tänk om dessa två ser ut som mina föräldrar, låter som dom, kör samma bil, bor i ett likadant hus. Tänk om dom är dubbelgångare. Den där misstanken satt kvar i mig länge, känslan att vara ensam och utlämnad.
Min första vän fick jag som sexåring. Ensamhet var ett normaltillstånd.
Somliga texter biter sig fast. Sist i Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten” utspelar sig en scen som har fastnat i mig: en läkare undersöker bokens mördare, inte för att denne behöver någon medicinsk undersökning men för att läkaren vet att det här är en mycket ensam person som kommer att leva återstoden av sitt liv utan fysisk beröring. Att be mördaren klä av sig för att undersöka kroppen blir läkarens gåva, en medmänsklig handling.
Det är tjugo år sedan jag läste boken, jag har glömt orden, minns bara känslan de väckte.
Ensamhetens smärta kan i sin allra värsta form få somliga att mörda för att få komma nära. I sin bok ”Incel: Om ofrivilligt celibat och en mansroll i kris” intervjuar psykiatern Stefan Krakowski en rad så kallade Incelmän. En av dem berättar hur han går till en läkare - en kvinnlig - och blir så överväldigad när hon rör vid honom att han rusar därifrån.
Kanske är det minnet av min egen tid i ensamhet som gör det tungt att andas, när jag läser det där. Incelmän lever i ofrivilligt celibat. Alla har vi någon gång varit där, vi lämnar barndomen, vaknar sexuellt och hungrar efter en annan vuxen att komma nära. Ibland är längtan kort, man vet inte vad som är upp eller ner i den nya tillvaron av rasande hormoner. Man famlar sig fram, blir full på en fest, hånglar med den som sitter närmast, gör bort sig, gör om. Övning, färdighet.
Men för en del uppstår inte det där spontana hånglet, man blir nekad gång på gång, man fastnar, låser sig.
Förr - före internet - bar man sin ensamhet ensam. Idag är det lätt att dela med sig till andra i samma situation - vare sig det handlar om anorexi, sorg, en udda diagnos eller en handikappande ensamhet.
När människor som mår dåligt träffas i grupp och spiller sin smärta inför varandra finns olika vägar att ta. Det konstruktiva är att tipsa varandra om hjälp, bekräfta, ge stöd, låta förstå att ensamheten och bristen på ömhet och sex är något som alla tampas med ibland.
Det destruktiva är att bygga ett starkt fort tillsammans med sina olycksfåglar, göra alla utanför till fiender och dom som vill lämna fortet till svikare. Man hittar på mer eller mindre märkliga förklaringsmodeller, påtar sig ridderliga ideal och lever efter en sorts västerländsk hederskultur.
Man vänder sig inåt, tillfogar sig själv smärta, i värsta fall tar man sitt liv för att ensamheten blir för tung att bära. I extrema fall vänder man sig utåt, skriver manifest, tar till vapen, genomför en massaker. Och i det där incel-fortet hejar polarna på och upphöjer galningarna till hjältar.
Man kan ha vilka förklaringsmodeller man vill: att kvinnor är onda av naturen eller ytliga och bara vill vara med snygga män, att feminismen gått så långt att man tar från män och ger till kvinnor i sån utsträckning att männens tillvaro slås i spillror, eller att flyktingströmmar kraschar demografin och medför mansöverskott. Men till syvende och sidst är det som inceln tampas med en universell känsla.
För vad är det att vara människa när man har klätt av allt lull-lull, allt det där som man visar sina bekanta på Instagram för att understryka att man inte alls är ensam, att man har vänner och familj som älskar en, ett bra jobb, meningsfulla fritidsintressen, regelbunden semester?
Skala av, och vi är alla lika ensamma, kärlekstörstande, rädda att inte duga i den här världen, att bli lämnade till vargarna. Kanske är det därför jag mår illa när jag läser om incelmännen. Minnet av den egna ensamheten, den som jag så länge har dövat med sexuella förbindelser, relationer, många barn, övertid på jobbet. Alla dessa järn i elden.
I incelvärlden låter det ibland att om man bara lyckas tillskansa sig ett ligg så kommer alla problem att vara över. Det är som när överviktiga bantar i tron om att livet blir problemfritt så fort de når målvikten. Efter hångel och sex kommer nästa svårighetsgrad: etablera förhållandet, dela intimitet, få och ge kärlek. Däri ligger det riktigt svåra. Många av oss - kanske de flesta - är intimitets-incels. Men för att ens nå dit måste man komma över det första hindret: att fysiskt vara nära en annan människa.
Många incelmän vill inte gå till prostituerade. Prostitution är inte bara förbjudet utan dessutom stigmatiserat, män som köper sex utmålas som förövare. Det strider mot det ridderliga idealet.
Det finns en felkoppling i vårt samhälles struktur: den om att kvinnor är väna och män vämjeliga - särskilt när det kommer till sex. Ingen tvivlar på att det finns casanovor - alltså män med många kvinnliga partners. Om de kunde ta betalt för sina kärleksstunder vore det inte märkvärdigt. Kvinnor som kan tänka sig att ligga med många män är färre, det går att slå mynt av det.
En tillfällig partner, vars tid man på ett eller annat sätt har betalat för, kan vara en tröst i ensamheten. Sex är bara sex och tillfredsställelsen är kort, det är en halvtaskig fix men kanske ändå ett steg mot att lirka upp den där förbannade låsningen som får en incel att tro att han aldrig kommer att få ligga. Sex är inte kvantfysik när man väl får kläm på det.
Att häckla inceln är idag okontroversiellt, han är fritt villebråd. Det ligger något beklämmande i att skämta om människors ensamhet. Är det ett sätt att fjärma sig? Att skratta åt dem blir en besvärjelse. Ensamhet och längtan efter fysisk närhet kan drabba alla. En dag står jag där och vill, men ingen tar längre i mig.
”Ju mer kunskap vi kan få om incel-fenomenet och om männens bakgrund, hur de tänker och lever sina liv, desto mer kan vi hjälpa dem och även förebygga framtida tragedier”, skriver Stefan Krakowski.
Jag vet inte om jag kommer att förhindra tragedier nu när jag läst hans bok men jag vet att kärlek dödar nihilism.
Hur slutade då Kerstin Ekmans bok, ordagrant? Jag går till bokhandeln och bläddrar fram till slutet: ”Han klämde lite på honom och lyssnade på hans hjärta. Det var ju inget fel, det visste han. Hjärtat pumpade. Lungorna höjde och sänkte bröstet. Men han tyckte att nån borde röra vid honom”.
Nån borde röra vid dem.
Anna Nachman
