Konstantinopel Podcasts
-
Hör historien om Harald Hårdråde, legoknekten i Bysans som svurit på att hämnas sin bror, Olav den helige, och bli kung över Norge.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Historien om Harald Hårdråde: legoknekten i Bysans som blev kung över Norge
Vid slaget i Stiklestad år 1030 bevittnar tonåringen Harald Hårdråde hur hans bror, kung Olav, dräps på slagfältet. Harald svär på att hämnas sin brors död, men tvingas tillsammans med sin skald, Torulf, i landsflykt. Han tar värvning hos den bysantinske kejsaren i Konstantinopel, där han snabbt stiger i graderna och blir en berömd krigare. Men Haralds stora mål kvarstår: att återvända till Norge och
tvinga norrmännen att erkänna honom som kung.
Vikingar är en dramatiserad podd om de viktigaste och mäktigaste personerna under vikingatiden. Vissa av dem har bara funnits i vikingarnas egna legender medan andra har levt i verkligheten och format historien. Vikingar är en podd i nio delar av Sveriges Radio och började sändas 2022.Berättare: Gustaf Skarsgård
I rollen som Haralds skald: Claes Ljungmark, skådespelare
Kompositör: Matti Bye
Vinjett/ledmotiv: Matti Bye/El Perro del Mar
I redaktionen:David Rune, producent, ljuddesign och manusbearbetning
Lollo Collmar, manus
Emelie Rosenqvist, regi och manusbearbetning
Mathilda von Essen, medskapare
Ludvig Jansson, tekniker
Erika Strand-Berglund, programkoordinator
Fredrik Nilsson, slutmix
Ulla Svensson, exekutiv producent
Caroline Pouron, initiativ och idé
Vikingar är producerat av Sveriges Radio med stöd av NRK, DR, RUV och Nordvision. Formatet är skapat och utvecklat av Ulla Svensson, Emelie Rosenqvist, Mathilda von Essen och David Rune. -
Konstantinopels fall år 1453 var slutet på den månghundraåriga kristna riksbildningen Bysan, men egentligen var nog det viktigaste resultatet det osmanska rikets slutliga etablering – med den nya huvudstaden Konstantinopel, dagens Istanbul, som centrum.
Framför Konstantinopels murar samlades en osmansk här på åtminstone 60 000 soldater med ett effektivt artilleri. De omkring 8 000 försvararna höll de osmanska anfallen stången från den 7 april fram till den 29 maj då staden till slut föll. I striderna ingick inte bara strider man mot man utan för den tiden tung artilleribeskjutning, underjordiska strider och sjöstrider.
I den nymixade reprisen av avsnitt 24 av Militärhistoriepodden samtalar historikern Martin Hårdstedt med idéhistorikern Peter Bennesved som Konstantinopels fall.
Konstantinopel hade fungerat som huvudstad för ett rike som existerat i mer än 1000 år beroende på hur man räknar. Bysantiska riket var arvtagaren till Romarriket och under århundraden det största och starkaste kristna riket innan de västeuropeiska rikena etablerades på allvar under tidig medeltid.
I mitten av 1400-talet var Bysans bara till namnet ett kejsardöme. Kejsaren i Konstantinopel kontrollerade egentligen bara ett mindre område på den europeiska sidan av Bosporen norr om Konstantinopel och en del områden i sydvästra Grekland tillsammans med ett antal öar. Riket var på alla sidor vid det här laget helt omgivet av det uppåtgående osmanska riket.
Den osmanske sultanen Mehmet II behövde visa att han dög som härskare i ett rike som han inte fullt ut kontrollerade. För att starka sin ställning inrikespolitiskt skulle en erövring av det mytomspunna Konstantinopel vara betydelsefullt. Dessutom vill han och den osmanska ledningen för alltid undanröja ett kristet brohuvud i veka livet på det osmanska riket. När snaran sakta drogs till kring Konstantinopel vädjade den bysantinske kejsaren Konstantin XI om hjälp. Men hans rop lämnades obesvarade eller med svävande löften. Påven, Ungern, Genua och Venedig hade begränsade resurser och var involverade i egna maktstrider.
Du som vill ta reda på mer slaget och Bysantinska riket kan läsa David Nicolle Constantinople 1453. The end of Byzantium, Oxford 2000 och Judith Herrin, Det bysantinska riket, Höör 2009.
Bild: Belägringen av Konstantinopel, av Philippe de Mazerolles - Bibliothèque nationale de France Manuscript Français 2691 folio CCXLVI v [2]
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I resterna av det Osmanska riket mördades över en miljon kristna armenier under perioden 1915 till 1923. Det kallas folkmordet på armenierna, men hundratusentals andra kristna minoriteter som assyrier, syrianer, kaldéer och greker föll offer för en medveten och systematisk utrotningspolitik av kristna inom det Osmanska riket.
Folkmordet skedde i skuggan av första världskriget där det Osmanska riket deltog på Tysklands sida. Förövarna var den innersta kretsen av det styrande ungturkiska partiet Kommittén för enhet och framsteg och dess medhjälpare – de flesta morden skedde under några månader från april år 1915 till början av år 1916. Omvärlden var väl informerade om det pågående folkmordet och protesterade hos ungturkarna.
I den nymixade reprisen av avsnitt 87 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet och Maria Karlsson, historiker vid Lunds universitet om folkmordet på armenierna.
Folkmordet var en central del i processen där det vidsträckta multietniska Osmanska riket under tryck utifrån omvandlades till den betydligt mindre turkiska nationalstaten. Det skedde under ett århundrade som skulle uppleva upprepade folkmord med en vidd som nästan är obegriplig.
Folkmordet inleddes med att några hundra ledande armenier i huvudstaden Konstantinopel arresterades och mördades i april 1915. Men våldsaktioner mot armenierna hade startat långt tidigare. Under år 1915 mördades hundratusentals armeniska män och kvinnor och barn. De deporterades till ökenområden där ingen kunde överleva och dog under dödsmarscherna, de brändes i byggnader och dränktes i floder. Kvinnor våldtogs och tvångskonverterades tillsammans med barn till islam. Tiotusentals armeniska kvinnor och barn blev slavar till turkar och kurder.
En viktig orsak till folkmordet var det osmanska krigsnederlag och att flera kristna nationer på Balkan frigjorde sig från det osmanska riket. Det skapade en grund för konspirationstänkande. Landstigningen på Gallipolihalvön och ett uppror i den armeniska staden Van var andra viktiga utlösande faktorer.
Samtidigt som det multietniska Osmansk riket föll samman växte ett nationellt turkiskt medvetande fram. När det Osmanska riket skulle bli en turkisk nation fanns det inte plats för några kristna minoriteter. Samtidigt började den diskriminerade armeniska medelklassen ställa krav på politiskt inflytande.
När det moderna Turkiet bildades med freden 1923 var folkmordet avslutat. Än idag förnekar representanter för den turkiska staten att något folkmord ägt rum.
Musik: Armenian medley (inst), Storyblocks Audio
Bild: En armenisk kvinna knäböjer vid sitt döda barn vid Aleppo, Wikipedia
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Gudstjänst från S:t Lars katolska församling i Uppsala, med Ulf Jonsson, Andreas Bergmann och Alexander Kegel.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
"Frågan om vem Jesus är stod i centrum för den kristna tron redan från början. Faktum är att de teologiska diskussionerna under kyrkans tre första århundraden i stor utsträckning kretsade just kring frågan om vem Jesus är. Ibland kunde diskussionerna bli nästan plågsamt intensiva.
Medverkande:
En av de teologer som deltog i konciliet i Konstantinopel år 381 klagade på att han inte ens kunde gå till frisören utan att bli involverad i hetsiga debatter om hur den gudomliga och den mänskliga sidan hos Jesus förhöll sig till varandra.
Fast riktigt så taggad behöver man inte nödvändigtvis vara, det går också bra att närma sig frågan på ett mera stilla och eftertänksamt sätt."
(ur Ulf Jonssons predikan)Ulf Jonsson SJ: predikant och liturg
Texter:
Andreas Bergmann SJ: liturg
Fredrik Heiding SJ: liturg
Alexander Kegel: organist, körledning, försångare
Anna Lindmark, försångare
St Lars kyrkokör
Daniel Ohlrich, orgel
Vera Emrén, Cecilia Fröjmark och Ann-Ida Fehn: textläsare och förebedjareVishetens bok 9:13-18
Musik:
Filemon 12-17
Lukas 14: 25-33Cecilia 460 Pärlor sköna (E Evers/H Nilsson)
Dulcis Christe (M Grancini)
Ave Verum Corpus (W A Mozart)
Cecilia 172 Jag tror och bekänner Herre (C Bromée/O Risberg)
Salve Regina (Petrus av Compostela/fransk 1600-tal)
Preludium och Fuga C-dur (J S Bach)Producent Katarina Josephsson
Tekniker Björn Söderholm, May-Britt Rylander
[email protected] -
Belägringen av Wien 1683 var det sista osmanska försöket att på allvar hota Europas kristna riken. Hjälten för dagen var den polske kungen och härföraren Sobieski som lett anfallet mot belägrarna. Wien som belägrats sedan mitten av juli befriades och den osmanska hären flydde.
Den polska kavallerichocken på efter middagen den 12 september 1683 rullade ner från höjden nordväst om Wien och krossade det osmanska motståndet. Anfallet brukar framställas som det största kavallerianfallet i världshistorien.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved olika aspekter på en av de mer dramatiska händelserna i det habsburgska rikets historia. Det osmanska anfallet och belägringen av Wien 1682-83 är en del av kampen mellan osmanska riket och det västkristna rikena under inte minst 1500- och 1600-talet. I Militärhistoriepodden har vi redan samtalat om Konstantinopels fall 1453, belägringen av Malta 1565 och sjöslaget vid Lepanto 1571.
Det är trots allt tveksamt om det var en kamp mellan kristendom och islam. I det europeiska maktspelet var det osmanska riket en viktig bricka och aktör. Ludvig XIV:s Frankrike såg positivt på att det habsburgska riket försvagades genom ett nederlag mot osmanerna. Frankrike hade ambitioner att lägga under sig områden i det vi idag kalla Belgien och tyska områden som ingick i det av Habsburg ledda tysk-romerska riket.
När den osmanska krigsförklaringen kom hade separatister i delar av Ungern dessutom gjort gemensam sak med osmanerna. Den osmanske sultanen Mehmet IV sände en stor armé på närmare 200 000 mot Habsburg under storvesiren Kara Mustafa. Habsburg kunde bara räkna med stöd från Polen och delar av Tyskland.
Belägringen inleddes i mitten av juli 1683. Den kristna undsättningsarmén var på plats först i början av september. Vi det laget handlade det om dygn innan staden Wien föll. De knappt 15 000 försvararna hade då gjort ett hårdnackat motstånd och slagit tillbaka åtminstone aderton kraftfulla stormningsförsök. Att Wien kunder hålla ut så länge berodde mycket på att osmanerna saknade tungt belägringsartilleri.
När undsättningsarméns anfall slutligen träffade den osmanska belägringsarmén insåg uppenbarligen inte Mustafa att det var ett allvarligt hot. Han trodde att det skulle gå att avstyra anfallet och ta Wien samtidigt. Men han trodde fel. Det polska kavalleriets slutanfall bröt slutligen igenom de osmanska leden medan de bästa osmanska trupperna fortsatte att försöka storma staden.
I efterspel uppfattade Sobieski att han inte fick tillräckligt erkännande för sin insats. Den habsburgske kejsaren Leopold som flytt Wien och sökt skydd i staden Passau blev högst förargad över att Sobieski dagen efter slaget marscherade i in Wien i triumf. Sobieski hade trott på ett giftermål mellan hans egen son och Lepolds dotter. Av det blev det ingenting. Däremot kunde Leopold förstärka sin maktställning i öster som ett resultat av den osmanska militära kollapsen.
Bild: Ottomanerna omringar Wien av Frans Geffels, Badisches Landesmuseum, Wikipedia, Public Domain.
Om slaget vid Wien eller Kahlenberg 1683 finns inte mycket på svenska. Två böcker på engelska är Andrew Wheatcrofts The enemy at the gate: Habsburgs, Ottomans and the Battle for Europe (2009) och Peter Dennis Vienna 1683: Christian Europe repels the Ottomans (2008).
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Utan sina skepp hade vikingarna inte kommit långt. Med hjälp av dem tog man sig längre ut i världen än några andra nordbor gjort tidigare. De koloniserade Island, bosatte sig på Grönland och fortsatte mot Amerika. Via Seine nådde man Paris, som vikingarna passade på att belägra.
De rundade Iberiska halvön, for genom Medelhavet och härjade Marockos kuster. Och tog sig på floder och forsar genom Ryssland till Konstantinopel – dagens Istanbul.
Men ingenting av detta hade alltså varit möjligt utan deras båtar – och inte minst segel. Hur kunde de bygga sådana tekniska mästerverk? Har man hittat något vikingaskepp i Sverige? Vem vävde seglen, och var de verkligen randiga? Försök har gjorts att segla på ryska floder med rekonstruerade båtar, men hur lätt är det egentligen?
I reprisen av det nymixade avsnitt 65 av podden Historia Nu samtalar Kristina Ekero Eriksson med marinarkeologen Jim Hansson, som bland annat gjort undersökningar i en av Birkas hamnar, och textilexperten Amica Sundström som tittat närmare på vikingatida textilier. Båda är medförfattare till den nyutkomna boken Birkas skepp.
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Hotet från Selukiderna i Öst fick patriarken i Konstantinopel att vädja till sin nyblivna ärkefiende - Katolska kyrkan - om hjälp att slå tillbaka den härjande fienden och befria Jerusalem från dessa barbarer som dessutom lagt den heliga gravens kyrka i ruiner.
Katolska kyrkans påve manade till heligt krig och kallelsen hörsammades av krigsherrar, adelsmän och vanligt folk över hela Västeuropa. Det långa besvärliga korståget påbörjades mot det heliga landet. Knappt 50 år tidigare hade kyrkan delats itu men nu hade de en gemensam fiende och ett gemensamt uppdrag.
För judarna inleddes en av deras mörkaste perioder när de drabbades av erövrarnas blodtörst som för alltid skulle etsa sig in i deras medvetande.
(Detta är en kortversion av avsnittet. Lyssna gärna på fullversionen där vi mer ingående berättar den spännande storyn).
-
Hotet från Selukiderna i Öst fick patriarken i Konstantinopel att vädja till sin nyblivna ärkefiende - Katolska kyrkan - om hjälp att slå tillbaka den härjande fienden och befria Jerusalem från dessa barbarer som dessutom lagt den heliga gravens kyrka i ruiner.
Katolska kyrkans påve manade till heligt krig och kallelsen hörsammades av krigsherrar, adelsmän och vanligt folk över hela Västeuropa. Det långa besvärliga korståget påbörjades mot det heliga landet. Knappt 50 år tidigare hade kyrkan delats itu men nu hade de en gemensam fiende och ett gemensamt uppdrag.
För judarna inleddes en av deras mörkaste perioder när de drabbades av erövrarnas blodtörst som för alltid skulle etsa sig in i deras medvetande.
-
Kulturredaktionens Mattias Berg funderar på kunskapens omöjligheter och på den svenske orientalisten Jacob Jonas Björnståhl, som kunde och visste så mycket mer än de flesta, men ändå föll i glömska.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Då och då tänker jag på kunskap. På vad jag kan och – oftast – inte kan.
Undrar varför jag aldrig tidigare lärt mig, eller kanske ens hört talas om, något helt slående.Ofta gäller det arkeologi. Ett eller annat som bokstavligen grävs fram ur historiens djup: som en bit ren kunskap. Materialiserad, fossiliserad, transformerad till marmor eller terrakotta.
Ibland kan det förändra min syn på hela arkeologins natur, eller kanske människans. På hur vi kan glömma nästan oförglömliga saker.
Ikonen för de tankegångarna är väl Pompeji. Den blomstrande romerska handelsstaden som började försvinna ur människans minne något hundra år efter Vesuvius utbrott år 79 – och sedan låg där helglömd och praktfull under jordlagren i över ettusen år.Jag kan också slås av de grekiska lämningarna på Sicilien, där jag tillbringar rätt mycket tid.
Till exempel av en relativt obesökt och oturistig plats vid namn Selinunte, antikens Selinus, på västra delen av ön. Europas allra största arkeologiska utgrävningsplats.
Här, och vid flera andra ställen på ön, finns mer eller mindre välbevarade grekiska tempel från 600-talet före Kristus. Alltså ungefär etthundra år innan Aten började bli en regelrätt stadsstat, på det grekiska fastlandet och inte på Sicilien.
Kolonin ute i havet låg alltså liksom steget före imperiets huvudstad vad gällde praktfulla monument.Dessutom var det i just Selinunte som några av de första insikterna om att antiken inte alls var vit som marmor föddes. Att den snarare var helt kulört: med tempel och statyer målade i de bjärtaste färger.
Vilket den tysk-franske arkitekten Hittorf gjorde kolorerade rekonstruktioner av, vid Selinunte, redan på 1850-talet. Ändå skulle det dröja innan insikten om antikens färger spred sig i vidare kretsar.Men visst, jag vet att kunskapsmassan är oändlig. Att ju mer man lär sig om något, desto tydligare blir insikten om hur lite man ändå vet – som redan Sokrates sade. Och jag vet att så mycket måste pressas in i historieundervisningens få lektionstimmar.
Ändå häpnar jag ofta över att jag inte fått veta något om så många fantastiska saker och ting genom mänsklighetens utveckling.
Som tidig sextitalist fick jag till exempel varken i grundskola, gymnasium eller på universitet ens höra talas om ett så centralt begrepp som den muslimska guldåldern.
En guldålder som varade i ett halvt millennium, mellan ungefär år 750 och 1250, och vars förgreningar avsatt så många hisnande vackra arkitektoniska mästerverk på Sicilien eller i Alhambra, bland annat.Jag tänker på den guldåldern, och på kunskapsbegreppet mer allmänt, när jag läser om vår otrolige orientalist Jacob Jonas Björnståhl.
Honom hade jag inte heller hört talas om – fast jag nog borde, med mina specialintressen.
Hans plats i svensk kunskapshistoria befästs också genom den helt magnifika boken Björnståhls resa. Där gör fyra forskare från språk-, religion- och litteraturvetenskap något jag aldrig tidigare sett i utgivningen utanför de akademiska förlagen. Ett rasande ambitiöst försök att på 500 packade sidor, utifrån sina respektive infallsvinklar, fånga den här upplysningsgiganten.Men det är inte lätt, ens för specialister.
Björnståhl tycks nästan för fascinerande för sitt eget bästa. Blir på gränsen till en sagofigur från den rastlösa, delvis osorterade, kunskapsinhämtningens tid – som hos oss inte kallas guldålder utan ”upplysning”.
Inte minst var Björnståhls förmåga att ta sig in överallt helt förbluffande. Få träffa de allra största som på ett pärlband genom Europa. I Schweiz Voltaire, i Tyskland Goethe, i Frankrike Rousseau och i Holland Diderot.
Björnståhl tycks också samtala med dem alla som mer eller mindre jämbördig. Om lärda ting, spatserar, dinerar.
Och om jag inte koncentrerar mig på allvaret – Björnståhls närmast besatta sökande efter denna kunskap – kan jag nästan se honom framför mig som en upplysningens Zelig. En gestalt likt Woody Allens filmfigur liksom inklippt i centrala historiska sammanhang, bredvid de allra mest kända gestalterna.Men kunskapsjakten var verkligen ingen lek eller pose för Björnståhl. På många sätt blev den snarare hans personliga hävstång.
Från det modesta ursprunget som son till en fänrik i lilla sörmländska Näshulta fick han som tolvåring, vintern 1743, fotvandra till Strängnäs trivialskola. Där blev han redan före tonåren undervisad i latin, antik grekiska och hebreiska.
På gymnasiet lade han även till syriska och kaldeiska – och skrev så småningom en avhandling på latin med den svenska titeln ”Hebréernas Tio Guds Bud belysta av den arabiska dialekten”. Genom den fick han en docentur i arabiska.Ändå, trots kunskapens användbarhet för att skaffa sig ett bättre liv, tycks den för Björnståhl primärt ha haft ett egenvärde.
Han var lika upphetsad över stort som smått i sina hundratals resebrev. Till en början publicerade i tidskriften Tidningar om Lärda saker, för att sedan bli ymniga samlingsvolymer under tidningsmannens Gjörwells redaktörskap.
Det kunde handla om en nyöversättning av ett språkvetenskapligt storverk om antika dialekter. Eller märkvärdiga arkeologiska upptäckter, hisnande utsikter eller en viss typ av odlingsmetoder.
Eller om det sagolika bibliotek i Oxford han beskrev som en ”skattkammare för den orientaliska litteraturen”. Dit han, mot all kutym, fick egen nyckel och satt där från sex på morgonen till åtta på kvällen.Så småningom tog sig Björnståhl under sin tolv år långa resa även till Konstantinopel, ett av den orientaliska kulturens verkliga centra, och till Grekland. Där var uppdraget att hitta de avgörande manuskripten i ensligt belägna kloster.
Den felande länken mellan det orientaliska, det antika och det kristna. Bibelns själva källkoder.Björnståhl dock dog av rödsot långt innan han hittade vad han sökte. Fick därmed inte heller veta om sin slutgiltiga kröning, som anlände brevledes för sent: utnämningen till Professor i de orientaliska och grekiska språken vid Lunds universitet.
Det är en ödets ironi, bland många gällande honom. Mycket av det viktigaste kring Björnståhl har också försvunnit spårlöst: alla hans personliga resejournaler, liksom den ståtliga minnessten som restes efter honom i Thessaloniki.
Men den definitiva ironin är kanske att jag tidigare inte ens hört talas om Björnståhl. Att han, trots alla sina kunskaper, själv inte blev en bit av vad vi nuförtiden definierar som riktigt nödvändig kunskap.
Världsresenären reste alltså aldrig hela vägen in i vårt kollektiva minne. Till läroplaner eller kurslitteratur, eller åtminstone någon halv lektionstimme på gymnasiet.Så jag fortsätter att tänka på kunskapsbegreppet: dess möjligheter och omöjligheter. På till exempel Björnståhl och Selinunte och guldålder och upplysning. På människans minne och glömska.
Och på allt jag aldrig fått lära mig att jag borde lära mig.Mattias Berg, medarbetare på kulturredaktionen
Litteratur
Johan Stenström, Vassilios Sabatakakis, Carla Killander Cariboni och Catharina Raudvere: Björnståhls resa – Europa och Konstantinopel 1767–1779. Makadam förlag, 2021.
-
När Karl XII befann sig i Bender i nuvarande Moldavien skickade han iväg tre forskningsexpeditioner som skulle undersöka fornfynd i de bibliska länderna där Egypten och pyramiderna ingick.
Orientalisten och prästen Michael Eneman, som varit med Karl XII vid Poltava, ingick i den andra karolinska egyptiska expedition under åren 1711-12. Eneman närmade sig pyramiderna i Giza som en praktisk vetenskapsman som mätte stenar och kröp in i pyramiderna.
I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Joachim Östlund, docent i historia vid Lunds universitet.
För svenska bönder på 1600-talet var Egypten och historierna om Josef och Moses i allra högsta grad levande. I bibeln nämns aldrig pyramiderna uttryckligen, även om det talas om stora byggnader. Svenska vetenskapsmän började att intressera sig för pyramiderna redan på 1600-talet, men de utformades mer som stora ladugårdar än pyramider – ingen hade ju sett dem. Senare avbildas de både som spetsigare och ibland flackare än de är i verkligheten.
Michael Enemans resa 1711-12 gick till Grekland, Konstantinopel, Israel, Arabien och Egypten där kanske Jerusalem var höjdpunkten för Eneman som skrivit två avhandlar om Kristi grav. När senare Michel Eneman återvände till Moldavien var Karl XII så intresserad att Eneman fick berätta om sin resa och sina upptäcker en timme per dag under två månader.
Intresset för Egypten utmynnade också en omfattande internationell handel med mumier. Varav flera också hamnade i Sverige. Malda mumier såldes som ett universalläkemedel som kunde bota det mesta.
Bild: Pyramider i Giza från 1735 av J Clark.
Musik: Pyramids med Marcus Bressler, Soundblock Audio.
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Fjodor Dostojevskij (1821-1881) skrev annat än romaner. Men varför? 200 år efter författarens död läser Vincent Flink Amble-Naess hans slagfärdiga opinionsjournalistik.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
År 1873 skriver en kolumnist i den ryska tidningen Grazjdanin. Han hetsar till krig.
I text efter text återkommer han till hur tiden har kommit för Ryssland – den ortodoxa kristendomens beskyddare – att resa sig mot det Osmanska väldet i Turkiet, och inta Istanbul. När staden är erövrad ska den byta namn till Tsargrad, Tsarens stad, liksom Konstantin den store en gång lät döpa den till Konstantinopel. Många gånger tidigare har Rysslands svärd fått blänka i Östern, påminner skribenten. Han syftar på Peter den stores krig mot turkarna och på det nyligen avslutade Krimkriget. Men den kommande konflikten är annorlunda. Den är inte bara av politiskt intresse. Kriget bär också på löften om ett andligt uppvaknande för det ryska folket, som under decennier har förgiftats av västerlandets cynism och vetenskapstro: Kriget, skriver han, kommer att rensa den luft vi andas.
Skribentens namn är Fjodor Dostojevskij. För eftervärlden är han i första hand känd som författaren till romaner som Brott och straff, Onda andar och Idioten. Vad som är mindre känt är att han även verkade som journalist. Under en stor del av sin karriär skrev Dostojevskij för tidskrifterna Vremja och Epocha. Men först från och med 1873 började han skriva mera regelbundet. Varje månad publicerades en av hans kolumner i den nystartade tidningen Grazjdanin, som på ryska betyder ”Medborgaren”. Spalten kallades En författares dagbok, och fick stor spridning i det ryska samhället. Under Dostojevskijs livstid blev hans opinionsjournalistiska arbeten förmodligen mera lästa än hans romaner.
Bakom tidningen stod Vladimir Mesjtjerskij, en förmögen furste som beskyddades av tsaren. På ledarsidan drevs en reaktionär linje, som gynnade adelns och hovets intressen. Dostojevskij bidrog i stor utsträckning till detta projekt. Med sina texter företrädde han ett slavofilt program, som syftade till att bevara det ryska samhällets särart. Hans ideologiska fiender var zapadnikerna, en heterogen grupp av mer eller mindre västvänliga ryssar som ville att kejsardömet skulle utvecklas till en republik.
Dessa tsarväldets fiender får i Dostojevskijs tidningsartiklar utstå en serie våldsamma angrepp: Jesuiterna är en samling antikristliga bedragare, anarkisterna är kannibaler och brodermördare, socialisterna vill se världen bada i blod.
Det är emellertid inte de enskilda personerna som är Dostojevskijs huvudsakliga måltavlor; det är liberalismen, upplysningen och den europeiska moderniteten. Mot dessa företeelser argumenterar han med en iver som för en nutida läsare kan framstå som underlig.
Också i författarens romaner återfinns visserligen de reaktionära tankegångarna: Den religiöse grubblaren Sjatov i "Onda andar", som vill att Ryssland ska nå världsherravälde; de antisemitiska fångarna i Döda huset; den namnlöse tjänstemannen i "Anteckningar från källarhålet, som väljer lidandet framför moderniteten och vetenskapstron. I romanerna lägger man emellertid inte märke till den överhettade argumentationen på samma sätt. Delvis beror det förmodligen på mångfalden av röster, det fenomen den ryske litteraturhistorikern Michail Bachtin kallade för Dostojevskijs polyfoni. Dialogformen ger romanerna en form av balans som i de journalistiska texterna lyser med sin frånvaro.
Kanske kan tonläget i En författares dagbok i någon mån förklaras av hur texterna kom till. I fembandsverket Dostoevsky: A Writer in his Time ger Dostojevskijs levnadstecknare Joseph Frank en bild av deras tillkomst:
Skrivandet äger rum helt och hållet efter mörkrets inbrott. Först vid gryningen går författaren och lägger sig på sin vaxdukssoffa, som vid sidan om det grovhuggna bordet och pinnstolen är arbetsrummets enda möbel. Klockan två på eftermiddagen slår han upp ögonen, drar på sig sin morgonrock och går ut till samovaren i matsalen. Medan han dricker sitt te rullar han sig cigaretter i saffransgult rispapper och skummar igenom dagstidningarna. Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka. Efter en promenad genom S:t Petersburg återvänder han till sitt hem för att äta middag med sin familj. Han nattar sina barn. Han återvänder till arbetsrummet. Och skrivandet fortsätter.
Med få undantag upprepas proceduren varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.
Texterna i "En författares dagbok" är ofta underhållande, och håller generellt en hög stilistisk nivå. Ändå kommer de inte i närheten av den storhet som återfinns i Dostojevskijs skönlitterära verk. Kvalitetsskillnaden är av sådan art att författaren själv måste ha varit medveten om den. Man kan därför fråga sig varför han valde att ödsla tid på sin journalistiska verksamhet, istället för att ägna sig åt det romanbygge som skulle komma att ge honom hans plats i litteraturhistorien.
Visst led han av ständiga ekonomiska bekymmer, men forskningen har visat att kolumnerna skrevs mot ett uselt arvode. Vad Dostojevskij däremot krävde var en oinskränkt frihet att uttrycka sig såsom han själv behagade. Kanske lockades han av möjligheten att för en gångs skull få skriva i egen sak, och framträda som Fjodor Dostojevskij, snarare än som en av hans litterära karaktärer. Kanske såg han texterna som ett sätt att råda bot på den ensamhet som hade kommit att prägla hela hans tillvaro – som ett sätt att nå ut.
Denna möjlighet tycks utöva samma lockelse på Dostojevskijs sentida yrkesbröder och -systrar som på honom själv. För många av dagens författare tycks opinionsjournalistiken framstå som ett behändigt mellanting mellan ett vanligt, utåtriktat liv och den typ av utanförskap som deras yrke i slutändan kräver. Genom att redogöra för sina åsikter hoppas författaren kunna bilda sig en persona och få tillfälle att spela rollen av respektabel medborgare. På så sätt kan hennes skrivande fås att framstå som en samhällsviktig tjänst som vilken som helst, kanske rentav som en av de mera oumbärliga. Genom debattsidorna får hon möjlighet att lämna sitt elfenbenstorn och träda in i den folkliga gemenskapen. Men manövern är dömd att misslyckas.
År 1880 upphörde En författares dagbok att utkomma i Grazjdanin. Till stor del berodde det på att Dostojevskij var upptagen med att skriva på det som skulle komma att bli hans sista roman, Bröderna Karamazov. Bokens handling kretsar kring brödernas far, en opålitlig alkoholist och spelmissbrukare, som förskingrar sönernas arv och förnedrar sig offentligt. Fadern bär namnet Fjodor, vilket är Dostojevskijs eget namn.
Namnvalet kan tolkas som en självbekännelse. Romanen publiceras några månader innan Dostojevskij avlider i den lungsjukdom han ådragit sig under sin tid som straffånge i Sibirien. Maskeraden är slut, och författaren avslöjar sitt skrivande som den bisarra verksamhet det alltid har varit:
Ett berusat samtal han för med sig själv.
Vincent Flink Amble-Naess
-
De blodiga striderna på Gallipoli i Turkiet blev en symbol för militär inkompetens och brist på medkänsla med soldaterna hos den högsta ledningen under första världskriget. Här offrades 346 000 soldater under några månader för att uppnå ingenting.
Marinminister Winston Churchill, den framtida brittiska premiärministern, hade varit drivande i den illa förberedda operationen vars syfte var att erövra Konstantinopel och säkra sjövägen till Ryssland. Fiaskot bidrog till att Churchill senare tvingades att dra sig tillbaka från politiken under några år.
Gallipoli är en bergig halvö mellan Dardanellerna och Sarosbukten på den europiska sidan av Turkiet där några av första världskrigets mest blodiga strider utkämpades av franska, brittiska, australienska samt nyazeeländska trupper mot turkiska trupper förstärkta med tyskt material och tyska rådgivare.
En misslyckad sjöaktion av en fransk-brittisk flotta tvingade fram en illa planerad landstigning med infanteri den 25 april 1915 som gick fel redan från början. Anfallsstyrkorna bestod i huvudsak av australiska och nyzeeländska soldater vid sidan av brittiska och franska soldater.
Ett oväntat hårt motstånd av turkiska styrkor som hade hjälp av stridsvana tyska soldater och rådgivare satte stopp för anfallen, men också felaktiga kartor och bristande samband, bäddade för fiaskot. Förlusterna blev stora på bägge sidorna, men de drabbade främst anfallande trupper.
Slaget pågick under åtta månader innan de brittisk-franska trupperna tvingades att dra sig tillbaka. Ententens förluster var över 46 000 döda och närmare 219 000 sårade soldater. På den osmanska sidan räknades närmare 300 000 döda.
I ett nymixat avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Marco Smedberg som är militärhistoriker, pansarofficer och ledamot av Kungliga krigsvetenskapsakademien. Han har skrivit det moderna standardverket Första världskriget (2014) och är reseguide på resor till Gallipoli.
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Varför anses konsensus vara så viktigt i den svenska kulturen? Varför ska man prata med sina meningsmotståndare? Och vad kan vi lära oss av tidigare generationers sätt att hantera yttrandefriheten? Det pratar vi om i veckans Hotspot som bland annat handlar om grindvakter, techjättar och hippodromen i Konstantinopel.
Gäster i programmet är Henrik Jönsson, entreprenör och opinionsbildare, och Ivar Arpi, oberoende grävande journalist och krönikör på Svenska Dagbladet.
-
Nu är det dags att åter ta tag i vandalerna och berättelsen om deras rike i nordafrika på 400 och framför allt 500-talet. Det kommer sluta i en dramatisk uppgörelse med det östromerska riket. Kejsaren Justinianus har från Konstantinopel skickat ut sin mest betrodde och effektive befälhavare, Belisarius, för att med en armé hälsa på vandalerna under året 533.
Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Miklagård (Miklagarðr, sammansättning av fornnordiskans mikla, mykil, "mycken", "stor" och gård, "handelsplats"; "den stora staden") är en skandinavisk, vikingatida, benämning på den av kejsar Konstantin grundade östromerska bysantinskt kristna huvudstaden Konstantinopel.
Staden erövrades av de muslimska turkarna 1453 och bär sedan 1931 namnet Istanbul, den folkrikaste staden i Turkiet.
De Fria är en folkrörelse som upplyser och folkbildar människor till en mer medvetet medveten befolkning för att tillsammans skapa ett hållbart samhälle.
Följ De Fria på Facebook, Telegram och YouTube.
Fördjupa dig på carlnorberg.se
- Laat meer zien
