Louis XIV-fåtöljer Podcasts
-
Utrikeskrönikan 3 januari 2023
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Här är Kairo, tisdag.
De gammelrosa sidentapeterna har fått ännu fler revor och krackeleringarna i den en gång vackra stuckaturen börjar likna bråck – med smuliga utbuktningar på det som en gång varit vita väggar och tak, men som nu liknar olivgrön, sjuk hud.
Så ser det ut hos den numera fattige aristokraten, historikern och filmmakaren Mahmoud, i hans degenererade palats intill Tahrirtorget. Han har inte råd att renovera, men varje år står han värd för ett knytkalas dan före nyårsafton. Att få en inbjudan är en ära, och alla nytillskott på gästlistan gör sitt yttersta för att inte se förvånade ut när de vandrar omkring i förfallet med skräckblandad förtjusning.
Värdens mor var skådespelare, fadern diplomat och kusin till den avsatte kungen Fouad, som efter revolutionen 1952 inte avrättades utan fick tillstånd att segla till Italien, något många egyptier framhåller som bevis för att egyptierna inte är blodtörstiga.
Jag rör mig försiktigt mellan salongerna men vågar inte slå mig ner på några av de sköra antika möblerna. Här finns nedsuttna Louis XIV-fåtöljer, porträtt av kungligheter i fez, ett schatull och en matsalsbuffé i valnötsträ och en och annan rokokobyrå. Ljuset är dämpat, ljudnivån och alkoholkonsumtionen hög.
Jag tror inte att någon av gästerna, och definitivt inte Mahmoud själv, känner nostalgi för det egyptiska kungahuset, men den mängd av Kairointeriörer som i dag står orörda, täckta av en dammslöja, fascinerar så mycket att den rysk-svenska fotografen Xenia Nikolskayas fotobok “DUST” – det vill säga damm – såldes för över 13 000 kronor på internet när den nyligen var slut på förlaget.
Nu har den kommit i ny upplaga med bilder av nedgångna palatsmiljöer, inklusive Mahmouds hem med sidentapeterna, och så röda tunga sammetsdraperier, övergivna salonger där vitt tyg täcker möblerna, parkettgolv med dammlager som påminner oss alla om att hotet från ökenvindarna är reellt och att sand faktiskt en gång i tiden hade begravt hela sfinxen.
På nyårsdagen satt sen några av knytkalasgästerna i samma biosalong som jag och såg Ruben Östlunds prisade film “Triangle of sadness”, filmen med sina underbart groteska scener där de välbärgade på en lyxkryssning spyr ostron, kaviar och bläckfisk och champagne. Gapskratten ekade mellan biograffåtöljerna, också de ganska nedsuttna, och ingen verkade störa sig på vare sig den Googleintellektuella nivån eller kräkkaskadernas övertydlighet. Alla, utom den subtila rysk-svenska fotografen, verkade nöjda med att känna ett sunt självförakt, äckel, igenkänning i de inverterade rollerna när lyxjaktens filippinska städerska blir kapten på den öde ön där de flyter iland efter en explosion.
Filmen som skulle provocera och blotta orättvisor blir på så sätt istället en ursäkt för passivitet, upprätthållandet av status quo i ett Egypten där aristokratiska miljöer förfaller medan den politiska repressionen förvärras.
Cecilia Uddén, för P1 Morgon i Kairo
[email protected]
