Maria Küchen Podcasts
-
Den här veckan hänger vi med Ida på Stockholmspriset, Nöjesguidens årliga prisgala på Södra Teatern i Stockholm. Kan scenestetik bli lyckat om det grundar sig i kaos, och hur nära ligger en slarvigt genomförd gala (om än med glimten i ögat) uttrycksformer som improvisationsteater och roast? Gör dig redo för en lååång kväll, och kom törstig.
Pontus misslyckades med att fixa barnvakt, så han stannar hemma och fångar spännande fenomen på internet istället, och berättar vad han snart ska göra i London.
Kolla för guds skull in Idas nystartade nyhetsbrev 'Steget djupare ned i sörjan' på: https://idatheren.substack.com/
På instagram heter vi www.instagram.com/kulturbarnen
Välkomna!The Smile
Min granne Totoro
Studio Ghibli
Spirited away
The Barbican
The Royal Shakespeare Company
Jim Henson Factory
Funkisarkitektur
Måns Wadensjö - 'ABC-staden'
Bagarmossen C
Eldorado
Nöjesguiden
Stockholmspriset
Kulturrådet
Anna Hallberg
Maria Küchen
Gabriel Galadrius
Prince Rodgers Nelson
Södra Teatern
Const literary (p)review
Klubb Vardagsrummet
Idas Nyhetsbrev ”Steget djupare in i sörjan”
idatheren.substack.com
Margret Atladottir
Amat Levin
Bianca Meyer
Albin Ohlsson
Sarah Silverman
David LaChapelle
Julia Frändfors
Julia Kronlid
Julia Lyskova
Daddy Issues
Torbjörn Skorup
Holken
Två meter dumheter
Teater Konträr
Potato Potato
Sex and the City-Samantha
Ville - ’All in’
Sandra Dahlberg
Fame Factory
Postkodslotteriet
Simon Superti
The Neptunes
AI-konst
Open-AI
Sibille Attar
Björk
-
Förr var det vanligt att vi gick hem till den familj som mist någon. Idag är det mer vanligt att vi går omvägar för vi vet inte vad vi ska säga till dem som sörjer. Varför har det blivit så? Och hur är det med andra ritualer vid dödsfall? Varför är de viktiga för oss och hur har de förändrats över tid? Lyssna till ett samtal mellan biskop Johan och Maria Küchen, författare och fri skribent.
-
En stunds stillhet inför helgen, med Maria Küchen
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Fantomen och Jesus är hård mot de hårda, och när en människa i nöd och ropar på dem så hör de.
Maria Küchen är författare.Text
Matt 16:24-27Klockor
Åtvids kyrka, i Strängnäs stiftMusik
Antother World, med Ane BrunDetta program sändes första gången i juli, 2019
Producent Siri Ambjörnsson
Klippan Produktion
[email protected] -
En stunds stillhet inför helgen, med Maria Küchen
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Man behöver inte vara troende för att älska sin nästa, eller för att vilja ta ansvar för ett litet barn.
Maria Küchen är författareText
Johannesevangeliet 1:29-34Klocka
Norrbyås kyrka, i Strängnäs stiftMusik
Tryggare kan ingen vara, med Svenska PsalmjazztrionProducent Siri Ambjörnsson
Klippan Produktion
[email protected] -
En stunds stillhet inför helgen, med Maria Küchen
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Ibland tycker jag att träden är bättre än människorna på att sprida budet om tro, och och kärlek. Tyst och stilla fröar de av sig. Någonstans faller alltid deras frön, och ibland gror ett nytt litet träd.
Maria Küchen är författare
Text
Romarbrevet 11:33-36Klocka
Medåkers kyrka, i Västerås stiftMusik
Sommarpsalm, med Ola Hedén
Producent Siri Ambjörnsson
Klippan Produktion
[email protected] -
En stunds stillhet inför helgen, med Maria Küchen
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Jag ser att hon är människa som jag, ofullkomlig som jag, full av längtan och kärlek som jag. Pingstens under river murar. Det sker inte en gång för alla, och det är jag själv som måste se till att det fortsätter hända.
Maria Küchen är författare
Text
Apostlagärningarna 2:1-11Klocka
Ytterselö kyrka, i Strängnäs stiftMusik
Dormiveglia, med Benjamin Gustafsson
Producent Siri Ambjörnsson
Klippan Produktion
[email protected] -
Få böcker har påverkat det västerländska tänkandet så mycket som Bibeln. Det är ingenting man skrattar bort. Ändå finns ju humorn hela tiden där. Maria Küchen funderar på vem som skrattar åt vad.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Har du hört den där om när Jesus skulle rädda en äktenskapsbryterska från stening? Jesus sa: "Den av er som är fri från synd ska kasta första stenen." Genast kom en sten flygande och träffade den stackars äktenskapsbryterskan mitt i pannan, och Jesus vände sig ilsket mot folkmassan och fräste: "Alltså ibland blir jag bara så trött på dig, mamma."För att tycka att det här skämtet är roligt, måste man veta att jungfru Maria bland kristna anses vara den enda människan utan synd, bortsett från Jesus då. Skämtet är med andra ord rätt så internt kristet. Det fyller ett par av de funktioner som humor alltid har haft – att skapa en känsla av gemenskap genom samförstånd, och en avslappnad stämning genom avdramatisering av det högstämda. Och det belyser att vad som är "roligt" alltid beror på sammanhanget. Det spelar helt enkelt roll vem som skämtar om vad, och när det skämtas.
Jag tänker på skämtet om steningen – det är en stening som ju i evangeliet aldrig ens börjar, eftersom alla människor utom Jesus och hans mamma är syndare – när jag läser "Gudomliga komedier" av den systematiska teologen Ola Sigurdson. "Gudomliga komedier" är en historisk och filosofisk studie i tre band om humor, subjektivitet och transcendens. Men Gud och humor är långtifrån det enda som Sigurdson avhandlar. Och hans åtskillnad mellan humor som sympati och humor som antagonism, kan tillämpas på all slags skämtsamhet. Det är som bekant skillnad mellan att skratta med någon och att skratta åt någon.
När de romerska soldaterna i evangeliet häcklade och skrattade åt den döende Jesus på korset, så var deras humor maximalt aggressivt antagonistisk. Många vill nog inte ens kalla det för humor. Men man ger en förskönad bild av människan om man blundar för humorns mörkersida. Hånskrattet är också ett skratt, och när mobbare påstår att mobboffer saknar humor så menar de allvar – de tycker själva på riktigt att deras mobbande är kul.
Gycklandet i samband med korsfästelsen är ett extremt exempel på aggressivt antagonistisk humor. Men antagonistisk humor kan såklart också vara helt varmt godartad. Du har kanske själv varit med om hur förälskade par retas rätt så hårt med varandra. Hos Martin Luther, som var roligare än somliga tror, slår den antagonistiska humorn ibland över i grova påhopp, men Luther kan också vara kvick.
I en ironisk uppräkning av vilka reliker som katolikerna ännu saknar, nämner han "två fjädrar och ett ägg från den heliga Anden". Den storslaget mäktiga Heliga Anden framstår plötsligt som en flaxande värphöna. Luthers lustighet är ett typexempel på vad Sigurdson kallar inkongruent humor – något storslaget förs samman med något lågt och lite löjligt som det faktiskt liknar. Både den heliga anden och hönan kan ju flyga.
När Luther drev med den romersk-katolska kyrkan levererade han med andra ord inte enbart skatologiska skämt – bajshumor, för att tala folkspråk. Bajshumor, ironi, kvickhet, fars, antagonistisk humor och godmodigt skämtande för att skapa samhörighet, det vill säga humor som sympati – allt det här finns det exempel på i Bibeln. Det är svårt att inte se humorn i Jonas bok – ni vet, profeten som sväljs av en stor fisk. Och svart humor blixtrar till i bland till och med i Jobs bok, där en maximalt drabbad människa grälar med Gud om varför han måste vara med om allt detta förfärliga.
Utan galghumor skulle det bli ännu svårare för människor att uthärda det outhärdliga. Kanske bidrar det till att galghumor är ett väsentligt inslag i den judiska humorn. Där saknas inte heller självironi, som i anekdoten om tre rabbiner som grälar vid en flod. "Det är jag som har rätt", säger den första. "Gud kommer att visa det genom att låta bladen falla av trädet där borta." Genast faller bladen av trädet, men de två andra rabbinerna tycker inte att det håller som bevis. "Gud kommer att visa att jag har rätt genom att vända flodens lopp", envisas den första rabbin. Genast börjar floden strömma åt andra hållet, men hans två antagonister avfärdar även det. Då kommer en tordönsstämma från himlen: "Det är den förste rabbin som har rätt!" De två andra rabbinerna svarar med en mun: "DU ska inte lägga dig i!"
Här skrattas det inte åt det heliga – humor som antagonism. Det skrattas med det – det är humor som sympati. Att skratta åt det heliga är både tillåtet och nödvändigt, men att skratta med det heliga är också fullt möjligt, och helig dårskap är en uråldrig del av de stora religionerna. Portalfigurer inom den islamiska sufismen drunknar i skratt, kärlek, vin och Gud. Aposteln Paulus talade om vikten för en kristen att vara en "dåre inför världen". Heliga dårar genom tiderna har gycklat med makten, och Paulus tankar om helig dårskap togs upp av Martin Luther, som dessutom presenterade skrattet som en kur mot melankoli.
Ola Sigurdsons ambition i sin humorstudie är inte att själv vara rolig, men han bjuder på ett långt pärlband av fun facts – visste du att den romerske kejsaren Heliogabalus var den förste kände västerlänningen som roade sig med pruttkuddar? Främst tar han dock begreppet "humor" i bruk på avancerad filosofisk nivå. Den systematiska teologin saknar skarp gräns mot filosofin – och den systematiska teologen Sigurdson tar humor på allvar.
Humor är en allvarlig sak – inte minst när människor antagonistiskt skrattar åt en förtryckande övermakt. De maktlösas antagonistiska humor blir en överlevnadsstrategi och ett vapen. Och att skämta aggressivt antagonistiskt uppåt har alltid varit snyggare än att göra det neråt. Det är inte bevisat att Jesus hade humor – det sägs aldrig i evangelierna att han skrattade – men hans förkunnelse kom underifrån och riktade sin kritik uppåt. Därför blev den lika farlig som satirisk humor kan vara i en diktatur.
De första kristna betraktades verkligen som dåraktiga av omvärlden. Det speglas bland annat i den första kända avbildningen av Kristus på korset, satirisk romersk graffiti där han avbildas som åsna.
"Inkarnationen", skriver Sigurdson, "alltså Guds människoblivande i Kristus, är en absolut paradox och därför är kristendomen enligt filosofen och teologen Sören Kierkegaard den mest komiska av religioner". Jag tänker medan jag läser Sigurdsons storverk till studie, att Jesus kanske tog den aggressivt antagonistiska humorn i bruk genom att låta den vändas mot honom själv. Han gjorde sig till den som det skrattades åt. Så kanske var Jesus själv kristendomens första heliga dåre. Och kanske behövs fler heliga dårar som häcklar makten i vår tid. Kristendom, precis som humor, har aldrig klätt i makt. Den fungerar bara när den ägs av, och upprättar, de utskrattade och maktlösa.
Maria Küchen, författare och skribent
Litteratur
Ola Sigurdsson: Gudomliga komedier – humor, subjektivitet, transcendens. Glänta produktion, 2021.
-
Nu inleds Musikhjälpen, som i år samlar pengar för att motverka barnarbete. Men varför ger vi, och vem ger - på vilka villkor? Maria Küchen reflekterar över givandets ideal och praktik i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det påstås felaktigt att det japanska uttrycket ”ki no doku”, ”denna förgiftade känsla”, är specifikt knutet till känslan inför en gåva man aldrig kan återgälda. Ki no doku skulle vara ett av många sätt att säga ”tack” – tacksamheten har liksom försurats av oförmågan att ge något lika stort tillbaka. Men ki no doku är inte specifikt förknippat med tacksamhetsskuld. Det är ett sätt att säga mer i allmänhet: ”Vad sorgligt, vad svårt.”.
Feltolkningen av ki no doku kopplas till föreställningar om just japaner som extra benägna till skuldkänslor när en gåva inte kan återgäldas. Men människor överallt i världen känner igen det svåra med att få utan att kunna ge.
Mottagarens underläge ger givaren en överordnad status, som givaren faktiskt ofta eftersträvar. Gåvor kommer ofta hand i hand med makt och skuld. Att köpa lojalitet genom gåvor, att ge rikligt för att kunna härska och behärska, är en uråldrig maktstrategi. Och människor som tar emot gåvor kan känna med djupt obehag att skuldsätter sig.
Genom att ge överordnar vi oss.
Gåvan, skrev författaren Lewis Hyde, måste alltid befinna sig i rörelse. I sin bok ”The gift: imagination and the erotic life of property", definierade Hyde på 1980-talet två typer av ekonomier. I en varuekonomi har du högre status ju mer du äger. I en gåvoekonomi har du högre status ju mer du ger. Den sunda gåvoekonomin innebär ett att alla både får och ger – var och en efter behov och förmåga, för att associera till marxismen. Att ge och ta emot behöver vara ett omlopp.
Tanken det finns inget omlopp, återkommer gång på gång när jag läser studien ”En svindlande uppgift - Sverige och biståndet 1945-1975” av Annika Berg, Urban Lundberg och Mattias Tydén. Det finns inget omlopp dunkar det i mig, genom hela deras sjuhundra sidor tjocka akademiska genomlysning av svenskt bistånd under tre decennier.
De fattigas underläge är ett axiom, en statisk förutsättning. Genom att ge, överordnar vi oss. Glamourösa välgörenhetsgalor innebär att kändisar ger åt de stackars fattiga, men bara om de själva får glittra. Välgörenhetsgalor bekräftar och befäster rikedom som ett permanent tillstånd. Och det är de rika som ger åt de fattiga, aldrig tvärtom.
Att den som inget har skulle kunna ge den rika något, lära henne något, ses som uteslutet.
Men biståndet kommer ändå med en förväntan. Progressiv utveckling, demokrati, ett rättvist fördelat välstånd – det är vad utvecklingsländerna förväntats ge tillbaka. Därför, förmodar jag, blir besvikelsen desto större när förhoppningar inte infrias, när biståndsmedel rinner ut i sanden i ohållbara projekt eller hamnar i fel fickor. Det handlar inte bara om besvikelse över bortslösade pengar, utan också om moralisk och känslomässig besvikelse.
Någonstans inom oss skimrar ändå kärlek.
Den rena villkorslösa gåvan – finns den ens? Jag vill så gärna tro det. Därför reagerar jag mot ordet ”gåvoekonomi”. Det låter som en oxymoron, en självmotsägelse. Om jag ger eller tar emot en gåva, då borde det ju snarast vara motsatsen till ekonomiskt utbyte. Men så kanske människan inte riktigt fungerar. Kanske är vi mera homo economicus, en mer ekonomisk art, än jag vill förstå.
När vi talar om den villkorslösa gåvan talar vi om hur det borde vara, inte om hur det är. Men ändå. Någonstans inom oss skimrar ändå kärlek. Det är den Paulus skriver om korintierbrevet i bibeln, om kärleken som en osjälvisk kraft: ”allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”. Att ge hänger inte bara ihop med makt och skuld, utan också med kärlek.
Idén om en kärlek som inte söker sitt, är ofta en vacker tanke snarare än vacker praktik, men det är en idé som vi behöver. För att orientera oss i världen sådan den är, behöver vi berättelser om världen sådan den borde vara. Det ger oss riktmärken när vi tar ut kursen, politiskt och socialt och etiskt. Men det är svårt att ens på idéstadiet uppfatta västerländskt bistånd till tredje världen som en kärlekshandling.
Det är så min gåva skulle behöva se ut. Slut på min överkonsumtion.
Att älska innebär aldrig att försöka förändra och förbättra någon, och bistånd vill definitionsmässigt bådadera. Precis som kolonialismen, har också bistånd motiverats med föreställningen om ”den vite mannens börda” – att försöka få påstått underutvecklade människor långt borta att göra rätt, det vill säga, att göra som vi. Så blev kanske exempelvis det svenska biståndet under nittonhundratalet en förlängning av kolonialismen snarare än en brytning med den, eller ett gottgörande för den.
Kolonialismens rovdrift behöver återgäldas – men den innebar inte att Afrika och Asien gav något till oss. Vi stal det. Det är något annat.
Vi har gett pengar, fältarbete, expertis. I gengäld måste de som bistås acceptera våra normer som de rätta. Men det har inte alltid stannat där. Bistånd kan urarta till övergrepp. Indiens tvångssteriliseringar på 60- och 70-talet är ett smärtsamt exempel. Hälsoprojekt i internationell regi ”erbjöd kvinnor möjlighet att föda barn under tryggare omständigheter om de lät sterilisera sig” läser jag i boken ”En svindlande uppgift”. ”WHO hade finansierat medicinsk forskning på kvinnor i U-länder som gick ut på att sterilisera dem genom att … tillföra kemiska ämnen genom bukväggen.”
Idén om en värld där gåvor är kravlösa och kärlek inte söker sitt, är en utopi. Paradoxalt nog är det en kärlekslös utopi, eftersom innebär att mänskligheten måste förändras och förbättras. Det går inte i praktiken, med mindre än att de påstått oförbätterliga tas bort.
Historien ger många exempel på utrotningar i syfte att förbättra människan. Men ändå. Kanske kan gåvan sättas i rörelse oavsett våra brister. Kanske kan det exempelvis uppstå ett omlopp av gåvor mellan den rika och den fattiga delen av världen, men då skulle det krävas att den rika delen av världen ger upp privilegier, det vill säga – att även just jag gör det. Eftersom det är väl känt att den rika delen av världen överkonsumerar på de fattigas bekostnad. Det är så min gåva skulle behöva se ut. Slut på min överkonsumtion. Ki no doku. Vad svårt.
Maria Küchen
-
En stunds stillhet inför helgen, med Maria Küchen
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Hjälp oss alla att förstå att främlingen är en vän. Att fasader av framgång kan dölja stor oro och sorg. Att det som verkar misslyckat och trasigt, är platsen där Jesus vill vara.
Maria Küchen är författare
Text
Matt 11:12-19Klocka
Mönsterås kyrka, i Växjö stiftMusik
Oh Holy Night, med Heidi Talbot och Sophia StinnerbornProducent
Siri Ambjörnsson
Klippan Produktion
[email protected] -
En stunds stillhet inför helgen, med Maria Küchen
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Jag frågar gud på vilket sätt guds rike är nära och gud svarar med en tystnad som håller fast mig. Det är en tystnad som vill att jag ska vara här. Den vill att jag stannar exakt där jag befinner mig. Så det gör jag. Jag blir stilla. Där jag är. Här är jag, gud. Jag väntar.
Maria Küchen är författare
Text
Matt 13:31-34Klockor
St:a Maria kyrka, i Lunds stiftMusik
Gläns över sjö och strand, med Anders WidmarkProducent
Siri Ambjörnsson, Klippan Produktion
[email protected] -
En stunds stillhet inför helgen, med Maria Küchen
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Att gå in i nådens år, in i advent, är att gå tillsammans
med djuren.
Maria Küchen är författare
Text
Matt 21:1-9Klockor
Åtvids kyrka, i Linköpings stiftMusik
Bereden väg för herran, med Sara Isaksson
Producent
Siri Ambjörnsson
Klippan Produktion
[email protected] -
En stunds stillhet inför helgen, med Maria Küchen
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Koltrastarna tror gissningsvis inte på Gud och Jesus och Den heliga anden, de vet nog inte ens att allt det där existerar, men de sjunger ändå så att det ger en aning om att himlen finns och vad den är.
Maria Küchen är författare
Text
Sak 14:6-9Klocka
Oskarshamns kyrka, i Växjö stiftMusik
Help on the way, med Grateful dead samt The Seal Lullaby av Eric WhitacreProducent Siri Ambjörnsson
Klippan Produktion
[email protected] -
En stunds stillhet inför helgen, med Maria Küchen
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Ibland ber jag medan jag sorterar. Plasten för sig – inled oss icke i frestelse. Glaset för sig – rädda oss från det onda.
Maria Küchen är författare
Text
1 mos 18:26-32Klocka
Åby kyrka, i Växjö stiftMusik
Morning prayer, med David ÅhlénProducent Siri Ambjörnsson
Klippan Produktion
[email protected] -
En stunds stillhet inför helgen, med Maria Küchen
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Ingen kan se Guds ansikte och leva, står det i kristendomens heliga skrift. I stället anar jag en hemlighet, en dold skatt, under språket, under berättelserna.
Maria Küchen är författare
Text
Joh 16:5-11Klocka
Älvdalens kyrka, i Västerås stiftMusik
Cantate domino, med Försoningskyrkans ungdomskörProducent Siri Ambjörnsson
Klippan Produktion
[email protected] -
Maria Küchen är poet, prosaist och kritiker med en passion för rymden. Hennes bok ”Rymdens alfabet” utkommer i år, femtio år sedan människan för första gången landsteg på månen. Det är en kulturhistorisk berättelse om rymdfartens utveckling, skildrad från A till Ö. Maria Küchen samtalar med Katarina O’Nils Franke om vetenskap, science fiction och den mänskliga nyfikenheten på rymden.
