Martin Engberg Podcasts
-
Det är i gränslandet mellan sömn och vakenhet som litteraturen föds och blir till. Författaren Martin Engberg reflekterar över hur drömmen och skrivandet förhåller sig till varandra.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-09-08.
Benen ligger i kors. Obekvämt inklämda under skrivbordet. Käken är avslappnad, hakan lyft, munnen lätt öppen, blicken riktar sig i vinkel snett ut i rummet. Tanken rör sig bortom tanken. I nästa stund vänder jag mig mot papperet och börjar skriva.
Jag sitter gärna på det sättet ögonblicket innan jag glider från ett tillstånd med osorterade tankar, in i det aktiva skrivandet där orden hamnar på papperet i en bestämd följd vid pennas spets. I alla fall tillräckligt ofta för att ha noterat vanan. Kroppens vridning inbillar jag mig är särskilt viktig. Blicken som drar sig från papperet utåt. Som om en diagonal linje måste upprättas för att en kontakt ska uppstå mellan papperet och det som ska skrivas.
Denna förflyttning mellan tillstånd, och nödvändigheten att förbereda tillståndet med en kroppslig positionering, tycks mig likna den sänggåendes ritual. Liksom skribenten vid sitt skrivbord, begagnar hon en möbel särskilt ämnad för ändamålet. Placerar kroppen i en gynnsam position (vanligtvis liggande på sidan) för att därefter släppa den medvetna kontrollen av tankarna, ifall det går. Varken skrivkramp eller sömnlöshet låter sig hur som helst avhjälpas med ihärdig tankeverksamhet. Den som kommer på sig själv med att vara på väg att somna vaknar lätt igen. Pennan tvekar om det första ordet granskas för noga.
När drömmen sedan öppnar sig kommer den med stämningar och bilder som ibland överträffar diktens.
Inte underligt att det därför finns författare som på olika sätt försökt dyrka upp sömnens svarta låda. Om Stig Dagerman berättas det att han skrev de sista sextio sidorna av den mardrömslika De dömdas ö i ett ”inspirerat rus”. Från kvällen ena dagen till följande dags förmiddag. I ett brev har han själv beskrivit att han inte tänkte ”utan lät Gud göra det”.
För att inte tala om Kafka som var en mästare i drömsk berättelselogik. Jag skulle nog gärna låna hans drömdyrkar till en berättelse eller två.
I antologin Tag och skriv från 2020, hävdar författaren Kristoffer Leandoer att ju tröttare han är, desto bättre skriver han. ”När man är riktigt trött orkar man inte stå i vägen för sig själv längre”, säger han. ”Det är det ena sättet att lösa de problem som uppstår under arbetet, att vara så trött att man inte ens ser dem som problem längre. Det andra är att sova bort dem. När man vaknat har allting hamnat på plats. […] I sovande tillstånd kan man inte lura sig själv.”
Science fiction-författaren A E Van Vogt var mer systematisk. I en intervju beskriver han hur han i början av författarskapet alltid sov dåligt medan han skrev på en roman för att han hela tiden vaknade och bekymrade sig för hur han skulle få ihop storyn. Efter ett antal år kom han fram till att lösningen fanns i själva sömnstörningen. Samma kväll tog han med sig familjens väckarklocka in i gästrummet och ställde den på en och en halv timme.
”Och efter det brukade jag, varje gång jag arbetade med en berättelse, väcka mig själv efter en och en halv timme, natten igenom – tvinga mig själv att vakna upp, tänka på berättelsen, försöka lösa den, och fortfarande medan jag arbetade på den åter falla i sömn. Och på morgonen hade jag en lösning […]”
Han menade att det var ett oslagbart sätt att tränga in i det omedvetna. ”Jag tror inte att någon skulle kunna göra det på ett bättre sätt, ens om trettio år”, sa han då, 1980.
Hur bra nu metoden var. Van Vogts böcker är rätt märkliga. När jag läser om en av dem minns jag genast både vad det var som irriterade mig med dem och fick mig att plocka upp dem igen efter att ha kastat dem i väggen. Glöm psykologisk trovärdighet. Eller begriplig intrig. Ska de läsas, ska de läsas just för sin drömska kvalitet. Den suggererande, ibland bisarra stämningen.
Men vad är det egentligen litteraturen avundas drömmen? Jag tror att det har med drömmens status som sanningsbärare att göra.
För oavsett om drömmen betraktats som en maskerad budbärare – eller den hand som river bort fikonlövet – har den väl alltid setts som förmedlare av en sanning som är oåtkomlig för ett vaket (bevakande) medvetande? Under natten öppnar sig rum som vi inte visste existerade inom oss. I sin bok om skrivande Så nära livet man kan komma säger James Woods att vi är ”inre expansionister”. Att de berättelser vi berättar tyst för oss själv är de viktigaste berättelserna. Som jag förstår det, att vi har ett mycket starkt behov av inre vidd. Ett berättelselandskap där vi tillåts vara mer än vad vi kan vara i det verkliga livet. Dit kan de nattliga drömmarna släppa in oss, ibland med en knuff i ryggen, ifall det är ett monster som väntar.
Inte sällan är det väl också denna sida av oss litteraturen vill gestalta. Litteraturen som liksom drömmen öppnar världar där lagar och regler råder som skiljer sig från dem i den fysiska världen och sträcker sig in i författaren efter stoff att gestalta detta med.
Kristofer Leandoer säger i sin essä att det läsning bokstavligen handlar om är att ”drömma någon annans drömmar”. En form av galenskap som lockar oss att tro på människor som inte finns. Som kan låta dig vara med om slaget vid Waterloo, till och med bli Napoleon. Samtidigt tar vi över dessa drömmar medan vi läser, fyller dem våra egna bilder. För mig ligger det där rummet Virginia Woolf skriver om till exempel på en Folkhögskola jag gått på. Landsbygden i en bok är alltid den jag växte upp i, även om det står att den utspelar sig i norra England.
Och är det något vi övar oss på under natten är det väl att dra fram bilder ur vårt inre.
I "Oavsiktligt - Om att läsa och skriva" säger Karl Ove Knausgård: ”Litteraturen är inte först och främst en plats för sanningar, det är en plats för det rum där sanningar tar gestalt.” Istället för att byråkratiskt säga att litteraturens sanning ligger i gestaltningen – i den mån det är en lyckad gestaltning – synliggör han gestaltningens själva förutsättning. Den måste ha möjligheten till utsträckning i flera dimensioner. Inget kan veckla ut sig och ta gestalt om rummet är platt.
Kan inte samma sak sägas om drömmen? Att den också – som Knausgård uttrycker sig om skrivandet – skapar ”ett rum där något är möjligt att säga”? Underförstått, visar det som annars skulle ha förblivit dolt. Vi sover. Expanderar inåt. Ögonen rör sig ryckigt bakom ögonlocken. Bilderna avlöser varandra. Övar oss i att bli goda läsare av den litteratur som låter oss drömma varandras drömmar. Ett abrupt kast och jag ser min egen nacke. Hur jag böjer mig fram över drömmens källa. Stoppar armarna i det mörka vattnet ända upp till armbågarna.
Sedan vaknar jag. Viker täcket åt sidan. Slår mig ned vid skrivbordet med benen krångligt inklämda under det. Lyfter blicken, uppåt, utåt, låter käken slappna av, väntar, och vad är det jag väntar på?
Hur en bild på nytt ska stiga upp för att den här gången låta sig formuleras.
Martin Engberg, författare
-
”Jag tror att du har lärt dig väldigt mycket om dig själv under den här podden.”
Vad gör kartan på insidan av bokens pärm? Vad gör kartan i skrivprocessen? Tillsammans med gästen Erik Andersson diskuterar tre fjärdedelar av panelen om hur kartan förhåller sig till verkligheten, eller kanske snarare till skrivandet. I ett samtal lika slingrande som en stig behandlas allt från Tolkien och att göra en ritning av lägenheten i den bok man skriver, till nära-döden-upplevelser på Färöarna.
Med Elin Boardy, Martin Engberg, Jessica Schiefauer och Erik Andersson. Musik: Mad Hatter Audio/Patrik Vörén Profilbild: Kajsa Bergström Feiff
-
I säsongens första avsnitt har vi en gäst! Erik Andersson är verksam som både översättare och författare, och har skrivit en lång rad böcker, nu senast utkom novellsamlingen ”Har du försökt stänga av och slå på igen”. Han har också översatt både J R R Tolkien och James Joyce till svenska. Erik berättar om hur allt började med lusten att stencilera och får äntligen chansen att dementera några vitt spridda myter om sitt författarskap.
Med Elin Boardy, Martin Engberg, Mattias Hagberg och Jessica Schiefauer. Musik: Mad Hatter Audio/Patrik Vörén
Profilbild: Kajsa Bergström Feiff
-
”Då sa han bara lite surt ’det har jag aldrig tänkt på’ och så fnissade hans fru i bakgrunden …”
Vi går och fiskar – eller pratar i alla fall metalitteratur. Vad är egentligen grejen med att författare älskar att skriva om författare? Ingen konstnär målar väl tavlor av konstnärer som målar tavlor? Vi gräver i ämnet, hittar förläggare som dyker upp i flera litterära verk, ger varandra exempel och motexempel och funderar över var metalitteraturen slutar och autofiktionen börjar. Välkommen till författarpoddarnas motsvarighet till en författarpodd.
Med Elin Boardy, Martin Engberg, Mattias Hagberg och Jessica Schiefauer. Musik: Mad Hatter Audio/Patrik Vörén
Profilbild: Kajsa Bergström Feiff
-
I förra avsnitt delade vi med oss av våra erfarenheter av refuseringar. Den här gången prasslar det frisk när vi bläddrar bland dem vi sparat, och läser högt av våra bästa och värsta. För- och nackdelar med olika förvaringssystem diskuteras och gammal smärta ventileras. Men varför har Martin så många refuseringar, och varför har Mattias inga alls? Proust och skallens anatomi får också vara med på ett hörn.
Med Elin Boardy, Martin Engberg, Mattias Hagberg och Jessica Schiefauer. Musik: Mad Hatter Audio/Patrik Vörén
Profilbild: Kajsa Bergström Feiff
-
Konstkritikern Blake Gopnik har skrivit en tusensidig biografi om fenomenet Andy Warhol.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
TUSEN SIDOR ANDY WARHOL
Andy Warhol är en av de där kulturpersonligheterna som aldrig tycks upphöra att fascinera oss - liksom hans konstverk aldrig tycks upphöra att sätta nya auktionsrekord.Den nya biografi över Warhol som kommer på svenska i dagarna ska faktiskt vara den första fullständiga. Den är hursomhelst definitivt omfattande. Över elva hundra sidor har Peter Samuelssons svenska översättningen blivit. Men så har författaren Blake Gopnik ägnat åtta år åt att skriva "Warhol - Livet som konst".
Mårten Arndtzén har talat med bokens författare, den amerikanske konstkritikern Blake Gopnik via en länk från hans bostad i New York - och som av en slump råkar han bo på samma gata som Warhols berömda ateljé Silver Factory.
RYSKA KONTORSFLICKOR GÖR UPPRORRomanen "Flickor och institutioner" och är skriven av 29-åriga, ryska Daria Serenko, och är ett slags inifrån-skildring från statliga och kommunala, ryska kulturinstitutioner, som bibliotek och museer.
Titelns flickor är de kvinnor, som jobbar på de här institutionerna, de som befinner sig långt där nere i systemet och blir som en stor anonym klump. Boken är lite som ett kollektivt körverk där rösterna, berättar med skruvad satir om tillvaron på de här ofta ganska gråa sterila institutionerna. Kulturredaktionens litteraturkritiker Lina Kalmteg har läst den.
HANTVERK ÄR HETT I HÖSTÅrets julklapp sägs vara en hemstickad tröja - Det är nog inte en slump - vår spaning är att det är ovanligt HETT med hantverk just nu.
Stockholms hantverksförening firar 175 år i år och är med och arrangerar utställningen "Kraftverk - hantverk i en ny tid" på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm och boken "Handkraft" som ges ut i samband med jubiléet har precis belönats med guld för bästa fackbok i Publishingpriset.
P1 Kulturs reporter Nina Asarnoj har besökt utställningen där skomakare och skräddare, yxmakare och florister, tatuerare och dockmakare flyttat in för att demonstrera hantverksskicklighet, traditioner och modern skaparglädje.
OBS: ESSÄ OM DRÖMMAR OCH LITTERATURDet handlar om litteraturens förhållande till verkligheten denna vecka i OBS – och i dagens radioessä utforskar författaren Martin Engberg kopplingen mellan skrivandet och drömmen.
Programledare: Cecilia Blomberg
Producent: Nina Asarnoj -
"Innan lunch är jag ett jävla intellektuellt mähä"
Vi pratar skrivkriser. Vilka är vi om vi inte skriver? Vad gör vi om vi kör fast? Hur många sorters kriser finns det egentligen?
Frågorna duggar lika tätt som metaforerna trevar i detta avsnitt om författarskapets alla potentiella kriser.
Med Elin Boardy, Martin Engberg, Mattias Hagberg och Jessica Schiefauer. Musik: Mad Hatter Audio/Patrik VörénProfilbild: Kajsa Bergström Feiff -
”… och så plötsligt kommer det en A-traktor full av små poeter!”
Vi pratar om skrivprocessens tempo: är det bättre att vara långsam än att vara snabb, vem vinner på att författarna producerar snabbare och vad letar vi egentligen efter i andra författares bibliografier?
Med Elin Boardy, Martin Engberg, Mattias Hagberg och Jessica Schiefauer. Musik: Mad Hatter Audio/Patrik Vörén
Profilbild: Kajsa Bergström Feiff -
Vi tar oss an en av litteraturens klassiker i ett samtal inför Göteborgs Romanfestival 2022.
Varför är Gud så tråkig och Satan mycket roligare, är allting verkligen Evas fel och hur har Milton det egentligen med sitt världsbygge? Välkommen till vår sataniska bokklubb! Avsnittet är inspelat live på Göteborgs Litteraturhus.
Med Elin Boardy, Martin Engberg, Mattias Hagberg och Jessica Schiefauer.
Göteborgs Romanfestival hålls 14, 15 och 21 oktober 2022 och har tema Underjorden. Nyfiken? Se programmet här.
-
Varför kommer det ingen ny bok? Vad gör författaren egentligen?
I det här avsnittet, som har undertitel, ”Plantera, renovera, debattera – och annat vi gör för att prokrastrinera”, pratar kvartetten om vad de gör istället för att skriva. Är uppskjutandet ett gissel eller i själva verket en effektiv del av skrivprocessen?
Avsnittet är inspelat live under bokmässan 2022 i författarförbundets monter.
Med Elin Boardy, Martin Engberg, Mattias Hagberg och Jessica Schiefauer.
-
”Nobelpris och mjukporr behöver i och för sig inte alltid vara en motsättning”
En gillar långa, en annan korta, och en tredje tycker mest att det är besvärligt med dem. I detta sommaravsnitt diskuterar vi bokens titel och vad den är bra för. Dessutom dömer vi boken efter omslaget och Martin håller ett litet quiz.
Med Elin Boardy, Martin Engberg, Mattias Hagberg och Jessica Schiefauer. Musik: Mad Hatter Audio/Patrik Vörén Profilbild: Kajsa Bergström Feiff"
-
Någonstans skäller en hund.
Vi pratar om hur vi egentligen behandlar våra medlevande här på planeten, och inser att vi torterar dem, ignorerar dem och inte har en tanke på att de kanske inte bara ser på oss, utan faktiskt också ser oss. Trots att vi inte ser dem.
Dessutom: hästporr.
Med Elin Boardy, Martin Engberg, Mattias Hagberg och Jessica Schiefauer. Musik: Mad Hatter Audio/Patrik Vörén Profilbild: Kajsa Bergström Feiff
-
”Det blir jag nästan litteraturreligiös över”
Vi uppmanar författaren att odla vårtor i ansiktet, hålla sig till enkelheten, överskrida gränser, drömma om ett nytt sorts berättande, att skriva i fjärde person och begrunda diktkonstens olika arter. Kort sagt har vi gjort ett avsnitt om modeordet poetik.
Med Elin Boardy, Martin Engberg, Mattias Hagberg och Jessica Schiefauer. Musik: Mad Hatter Audio/Patrik Vörén Profilbild: Kajsa Bergström Feiff
-
”Man skulle ha blivit kock istället…”
Är det farligt att vara författare? Samtalet rör sig hela vägen från det privata (ryggvärk, baksmälla, dålig ekonomi) till det politiska (fångenskap, censur, hat och hot). Är fantasin verkligen en trygg plats?
Med Elin Boardy, Martin Engberg, Mattias Hagberg och Jessica Schiefauer. Musik: Mad Hatter Audio/Patrik Vörén Profilbild: Kajsa Bergström Feiff Med stöd av Kulturrådet
-
”Det är lite av ett jävla helvete …”
Mattias fruktar att han fastnat i research, Martin kommer ut som optimist, Elin pressar in mer drama än vad texten tål, Jessicas huvudperson vill vara anonym i det här avsnittet.
Vi delar med oss av var vi står just nu i våra litterära processer.
Med Elin Boardy, Martin Engberg, Mattias Hagberg och Jessica Schiefauer. Musik: Mad Hatter Audio/Patrik Vörén Profilbild: Kajsa Bergström Feiff Med stöd av Kulturrådet
- Laat meer zien
