Peter den Store Podcasts
-
Den ryska ockupationen av Finland 1713-21 kallas för Stora ofreden. Namnet är passande eftersom civilbefolkningen på olika sätt fick utstå mycket stora umbäranden – särskilt under åren 1713-14.
Stora delar av Österbotten föröddes som en del av en militär strategi att hindra den svenska armén från att kunna hitta förnödenheter och operera mot den ryska ockupationsmakten. I de våldsamheter som de ryska soldaterna utförde ingick våldtäkter, tortyr, kidnappning och mord. Tiotusentals människor lämnade dessutom sina hem på flykt undan ryssarna. Åland tömdes i stort sätt helt på sin befolkning.
I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de mer våldsamma perioderna i Finlands och Sveriges historia.
Stora nordiska kriget pågick och den ryska tsaren Peter den store var efter det svenska nederlaget vid Poltava 1709 fast besluten att slutligen knäcka det svenska väldet i Östersjön. Problemet var att ett anfall för att ta Stockholm och tvinga Sverige på knä måste ske via södra Finland.
I Östersjön härskade den svenska örlogsflottan. Efter ett misslyckat försök 1712 satte ryssarna in sin nybyggda och nyutbildade galärflotta längs den finska kusten. 1713-14 erövrades Finland och avgörande strider utkämpades vid Storkyro i februari 1714 och vid Hangö udde på sommaren samma år. En mångårig ockupation inleddes som fick stora konsekvenser för civilbefolkningen fram till freden 1721 i Nystad som avslutade den långa krigsperioden.
Det svenska riket var i detta skede av Stora nordiska kriget oförmöget att försvara Finland med mer trupper än de som redan fanns inom riksdelen. Det föranleder frågan om det svenska riket övergav Finland. Faktum är att det aldrig kom särskilt stort stöd från de styrande i Stockholm som hade ansvaret under kungen Karl XIIs frånvaro i Turkiet.
Kopplade till plundringen och skövlingen var underhållsproblemen och krigföringens villkor i fattiga och glest befolkade områdena i Finland. Vägsystemet var för dåligt för att kunna erbjuda transportleder och tillgången på mat knapp. Ryssarna tvingades att föra in stora mängder förnödenheter till Finland för att kunna hålla sin mer än 20 000 man starka ockupationsarmé vid liv. Stora delar av den spannmål som fördes till Finland kom sjövägen och transporterades längs kusten till den framryckande ryska armén.
Den hittills bästa boken om Stora ofreden är skriven av den finske historikern Christer Kuvaja När Finland stod i brand. Rysshärjningarna 1713-1721 (2020). I den hittar man allt man behöver veta om denna dramatiska period. Även Göran Erikssons bok Slaget vid Rilax 1714 är lättillgänglig.
Bild: En kosack i tjänst av Józef Brandt, wikipedia, public domain.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Vid belägringen av Leningrad höll den sovjetiska armén och leningradborna ut i nästan 900 dagar mellan 1941-44. Nazityskland betraktade Leningrad som ett snabbt överkomligt hinder för den offensiven österut, men Leningrad blev istället symboliska för sitt motstånd.
Ledd av den tyske befälhavaren von Leeb, skulle armégrupp Nord belägra och svälta ut Leningrad i början av offensiven, hösten 1941. Någon stormning var det inte tal om. Trots att Leningrad var ett industriellt nav för Sovjetunionen ansåg Hitler att staden skulle förstöras och dess befolkning svältas ut.
I detta avsnitt pratar professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om belägringen av Leningrad.
Grundad under namnet S:t Petersburg av Peter den Store blev staden det ryska tsardömets europeiska fönster. För staterna och kungadömena runt Östersjön blev grundandet av staden en avgörande faktor för den geopolitiska balansen i området under 1700- och 1800-talet. Under 1900-talet omformade Sovjetunionen staden till ett industriellt nav. Hitlers önskan om att utradera staden och befolkningen ska ses ur sådant ljus, som ett försök att tränga tillbaka den ryska maktsfären permanent från Östersjön. Området skulle ockuperas och försörja ett Stortyskland, och någon industrialiserad metropol vid Östersjöns östra kust skulle inte tillåtas.
Den tyske befälhavaren, von Leeb, var dock alltför effektiv i sitt arbete, och den tyska ledningens föreställningar om hur enkelt den sovjetiska befolkningen skulle knäckas formade beslut som skulle leda till att operationen misslyckades. Sent i september 1941 var inringningen av staden ett faktum, och man trodde att staden inom kort skulle falla. Delar av von Leebs armégrupp förflyttades till offensiven mot Moskva, och således tappade von Leeb sitt offensiva momentum kring staden. Kvar fanns en styrka som bara lyckades hålla tillbaka Sovjetiska motoffensiver, men som aldrig klarade av att i grunden knäcka försvaret.
Leningradbornas motstånd har därtill blivit legendariskt, om än befläckat av den sociala misär och kannibalism som rådde. Exakt hur många civila som strök med är omtvistat men någonstans mellan 650 000 upp till en miljon människor är rimligt. Helt inneslutna var man inte, och under åren som gick lyckades det politiska styret i Leningrad evakuera runt 1,3 miljoner från staden på vintrarna via sjön Ladoga.
Ur ett historiskt perspektiv fortsätter stadens öde att ställa frågor. Belägringar har genomförts förut, men var det verkligen rimligt att tänka sig att en stad av denna storlek skulle kunna kuvas? Och hur ska man se på befolkningens roll, kontra den Sovjetiska arméns försvar? Än i vår samtid är historieskrivningen fortfarande konfliktfylld, och likt många andra historiska slag har Leningrad blivit en projektionsyta för nya tolkningar för varje generation, och för nya syften och maktanspråk.
Lyssna också på Barbarossa år 1941 – Hitlers fälttåg österut.
Bild: Två sovjetiska soldater, en beväpnad med ett DP-kulspruta, i skyttegravarna på Leningradfronten den 1 september 1941. Wikipedia, Public Domain.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
