Polly Podcasts
-
Det här är berättelsen om den säregna brittiska popartisten som slog igenom som tonåring, gjorde succé, försvann och sedan kom tillbaka.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det är den 20 juni 1993 och den 34-åriga brittiska popartisten Kate Bush stegar in i en TV-studio.
Bush har nyligen släppt sitt sjunde album, The Red Shoes, och ikväll ska hon medverka i Aspel & Company - en populär talkshow där kändisar frågas ut.
Stämningen i studion är avslappnad, trots att programledaren Michael Aspel inleder med att ifrågasätta varför Bush skyr offentligheten.
– Did you shun publicity in the spotlight deliberately?
– I think on some levels, yes, I do. But the main thing was that I wanted to spend a lot more time working, rather than spending a lot of time promoting the work.
Tonen i studion är skämtsam. Bush och Aspel skojar om hur det är att vara föremål för mäns fantasier och Bush får prata om varför hon hellre är i studion än på scen.
Det finns inga tecken på att något skaver. Men bakom kulisserna döljer sig en annan verklighet – Bush liv håller på att krackelera.
När hon sätter sig framför pianot i studion och börjar sjunga låten Moments of pleasure är den skämtsamma tonen plötsligt som bortblåst. Bush ser sorgsen och sammanbiten ut.
Ingen kan förutse att framträdandet den här kvällen är ett av Bush sista och att hon snart kommer att försvinna helt.
–
P3 Musikdokumentär om Kate Bush är berättelsen om den kompromisslösa och säregna brittiska popartisten som trots långa pauser från offentligheten alltid kommer tillbaka.
Dokumentären är gjord av Anna Lillkung hösten 2022.
Producent Siri Hill.
Exekutiv producent Hanna Frelin.
Tekniker Fredrik Nilsson.
Programmet görs av produktionsbolaget Tredje Statsmakten Media.Medverkande: Nanna Olasdotter Hallberg, Nils Hansson och Karolina Larsson.
Ljudklippen i dokumentären kommer från BBC, Netflix, DailyMotion och YouTube-kontona The KT Bush Band, Dave, Pikachuonetwo, Symphonyofflowers, Bryan RW, abba2shay, Sir Bob, mrbrickylad, ronnepon haneveren, Saiq, citytransportinfo, GijsPiano, AureyoBoss, bakerist, LewisPringle, EmptyNestExplorers, MythicalMusic, samt Polly.
Huvudsakliga källor som använts som underlag för dokumentären är Kate Bush - The Biography av Rob Jovanovic och Under the Ivy - The Life and Music of Kate Bush av Graeme Thomson.
-
Polly hade en dröm att ta hand om barn, hon kom fram till att hon inte ville ha biologiska barn…
Inlägget Polly – adoptiv- och familjehemsmamma dök först upp på Familjehemspodden.
-
Patrik och Fredrik har blivit vansinniga och börjar ge sig ut på stan för att hitta delar till en blivande modern vän. I detta avsnitt diskuterar vi hur psykisk ohälsa porträtteras i film och populärkultur.
Dagens film är: May (2002)
Unga May är inte riktigt som andra tjejer. Mycket av det beror på hennes svåra uppväxt, som gjort att hon aldrig fått veta den verkliga innebörden av vänskap och kärlek. Hon arbetar på en veterinärklinik och bor tillsammans med sin enda ”riktiga” vän – en docka som hon fick av sin mor som liten. Arbetskamraten Polly börjar utan större framgång att flörta med May, men hon har nu fått upp ögonen för den mystiske Adam som dyker upp utanför hennes arbete.
Vill du ha direkt tillgång till avsnittet?
Vi streamar live när vi spelar in, ca 10 minuter efter avslutad inspelning hittar du hela inspelningen på vår Patreonsida.
Ditt bidrag hjälper oss att skapa fler avsnitt.
Besök hemsidan: www.skrackfilmcirkeln.se
Facebook: /skrackfilmcirkeln
Instagram: @skrackfilmcirkeln
Twitter: @SFC_podcast
Patreon: www.patreon.com/skrackfilmcirkeln
Merchandise: https://streamlabs.com/ThePatrikStreamer/merch
Become a member at https://plus.acast.com/s/skrackfilmcirkeln.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Den algeriske författaren Kamel Daoud skärskådar det koloniala arvet genom att skriva fram motberättelser. Dan Jönsson läser en författare som bygger något nytt av kolonialismens kvarlämnade rester.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Om den europeiska kolonialismen har en litterär urkund tänker jag mig att det måste vara Daniel Defoes berättelse om Robinson Kruse. Defoes klassiska äventyrsroman skildrar ju i grund och botten ett exemplariskt civilisationsprojekt, där den skeppsbrutne Robinson under sin långa isolering ståndaktigt håller fast vid den västerländska kulturens former: upprättar en tideräkning, anlägger odlingar och befästningar, klär sig i uniform vid viktiga tillfällen, skriver lagar och så vidare. Men varje civilisationsprojekt kräver ett föremål för processen, en undersåte, och när Robinson efter många år av ensamhet möter den ädle vilden Fredag blir det den händelse som i ett slag motiverar hela den fantastiska historien. Äntligen får alla mödorna en mening när han till slut får undervisa Fredag i att bära kläder, respektera förordningar och prata engelska.
Som alla urkunder har Defoes roman genom åren inspirerat tvivlare till gensagor och kätterier. När fransmannen Michel Tournier många år senare skriver sin motberättelse ”Fredag” vänder han på kikaren och låter istället Robinson förvandlas. Fredags lättsamma inflytande får den självutnämnde guvernören att släppa sitt trista och fruktlösa civilisationsprojekt, kasta sina obekväma kläder och istället ge sig hän åt en tillvaro av lek och fantasi – för att citera bokens undertitel: ett liv i frihet.
Så här ett halvsekel efter Tournier känns den sortens sorglösa civilisationskritik kanske optimistisk, rentav naiv i överkant. I dagens postkoloniala värld säger nog många som Gandhi gjorde inför frågan vad han ansåg om den västerländska civilisationen: ”det vore en god idé”. Så när den algeriske författaren Kamel Daoud på nytt väcker liv i Robinsongestalten i sin originella essäbok ”Le peintre dévorant la femme” (Målaren som slukar kvinnan) från 2018 är det i en minst sagt annorlunda skepnad. Boken utspelar sig under en natt på Picassomuseet i Paris, där författaren har stängt in sig för att ensam begrunda en specialutställning med den svit erotiska porträtt som Pablo Picasso utförde av sin unga älskarinna Marie-Thérèse. För Daoud blir det till en konfrontation med den västerländska kulturens kärna, på en gång lockande erotisk och våldsamt hotfull. I Picassos sönderbrutna nakenakter ser han en rå, kannibalistisk drift som i hans egen muslimska kultur är något som till varje pris måste tyglas, förnekas, sublimeras. För att på något sätt hantera sin kluvenhet uppdiktar han åt sig en följeslagare, ett fundamentalistiskt alter ego med namnet Abdellah, Guds tjänare, och föreställer sig honom just som en Robinson, förfärad inför all denna ogudaktiga nakenhet och brutala erotik. Han citerar Defoes roman, när Robinson upptäcker resterna av kannibalernas människooffer på stranden: ”Jag såg tre kranier, fem händer, tre eller fyra ben, fotben och en massa andra kroppsdelar.” Är, frågar han sig roat, inte det en rätt bra beskrivning av Pablo Picassos ”Figurer på havsstranden”?
Den här tankegången, att det västerländska kolonisationsprojektet i vår tid slår tillbaka mot sitt ursprung, är något som genomsyrar Kamel Daouds författarskap. Född 1970 slog han igenom stort redan med sin första roman ”Fallet Meursault” 2013. Meursault är från början huvudpersonen och berättaren i Albert Camus klassiska ”Främlingen”, en känslokall och desorienterad dagdrivare som en stekhet eftermiddag på en strand i Algeriet skjuter ihjäl en namnlös ”arab” utan att kunna förklara varför. I Daouds version är det Meursault själv som är författare till romanen, här med titeln ”Den Andre”, och historien berättas från andra sidan, av offrets bror, som i alla år har levt med mordet som en efterhängsen skugga. Till skillnad från Meursault, som visserligen döms och straffas för sitt brott men samtidigt lyckas förädla det till konst, ett stycke odödlig litteratur, så blir mordet för brodern till ett sår som aldrig läker. Mördarens talang, förklarar berättaren, är det som gör hans brott perfekt, offret nämns aldrig ens vid namn och istället får de efterlevande finna sig i att vara ”fast i kulisserna till ett mästerverk vars existens de inte har känt till”, som han uttrycker det.
”Fallet Meursault” kan läsas som en allegori över det självständiga Algeriets svåra kamp för att frigöra sig från den franska kolonialmaktens skugga. Kulturellt inte minst: precis som Meursault i sin roman kan undgå att nämna en enda ”arab” vid namn förblir den algeriska kulturen i sitt förhållande till ”väst” på ett liknande sätt kolonialt stum och ansiktslös. Självklart förväntas man i syd känna till Camus och Picasso – men den arabiska världens klassiker, vad vet vi om dem? ”Efter självständigheten”, säger Daouds berättare till sin åhörare på kaféet där de sitter – ”ju mer jag läste av din hjältes böcker, desto mer fick jag känslan av att stå och pressa ansiktet mot fönsterrutan till en festsal där varken min mor eller jag var inbjudna. Allt försiggick utan oss. /…/ Hela världen är evigt behjälplig till samma mord i fullt solljus, ingen har sett något och ingen har sett oss försvinna.”
Kamel Daouds kritik mot kolonialismens berättelser ropar på ett alternativ. Hur skulle då det kunna se ut? En skrift som inte tar, utan ger liv? En helande, ”helig” skrift som till skillnad från religionens urkunder inte kräver underkastelse, utan befriar? I Daouds andra roman, ”Zabor eller psalmerna” från 2017, är berättaren en ung man i en liten by på den algeriska landsbygden som har en ovanlig gåva: han har nämligen upptäckt att han genom att skriva kan förhindra att en människa dör. Ryktet sprider sig förstås, hoppfulla anhöriga kallar honom till den ena dödsbädden efter den andra och den lilla byn blir med tiden full av pigga hundraåringar. Men när det en dag plötsligt är hans äldre halvbror som står utanför dörren med budskapet att deras far ligger för döden ställs Zabor inför sitt livs dilemma. Vill han verkligen hjälpa sin far, som i hela hans liv har föraktat och avvisat honom? Och även om han vill – med vilka ord, vilken berättelse skulle det överhuvudtaget vara möjligt?
”Zabor” är en stökig, konstnärligt ganska spretig men samtidigt oerhört tankerik roman där språket, eller snarare idéerna om språkets magi, står i centrum. Den livräddande Zabor har förstås likheter med Shehrazade i ”Tusen och en natt”, som med sina sagor stillar den grymme sultanens blodtörst. Men Shehrazade räddade ju bara sig själv, anmärker Zabor nog så riktigt. Finns det ett språk, en saga som gör mer än så? Återigen finner Daoud ledning hos Robinson Kruse – men den här gången inte hos den vilsnekomne västerlänningen som ensam följer okända spår i sanden, utan hos Polly, papegojan som Robinson tämjer och lyckas få att säga fem ord: ”Stackars Robinson, var är du?” Zabor känner tanken svindla när han föreställer sig papegojan i sitt träd, långt efter att Robinson har lämnat ön, evigt mässande sitt ”Stackars Robinson”. Jag förstår honom. En ödsligare, mer gripande bild av det koloniala språkets både kraft och vanmakt är svår att tänka sig. ”Var är du?” En civilisation som inte svarar på den frågan är ingen civilisation.
Dan Jönsson, författare och essäist
Litteratur
Kamel Daoud: Le peintre dévorant la femme. Stock, 2018.
Kamel Daoud: Zabor eller psalmerna. Översättare Ulla Bruncrona. Bokförlaget Tranan, 2018.
Kamel Daoud: Fallet Meursault. Översättare Ulla Bruncrona. Bokförlaget Tranan, 2016.
Michel Tournier: Fredag eller Den andra ön. Översättare C.G. Bjurström. Albert Bonniers förlag, 1973.
-
Har alla rätt till ett lönebetalt arbete vem du än är? Finns det fördomar i detta ämne? Vårt svar är det är klart alla ska få kunna bli anställda vem du än är!
Vi tar såklart upp kärlek och Anna tuggar Polly i avsnittet.
-
Idag pratar Jennie och Jennie om skillnaden mellan av vara polly-stickare och att vara allmänt lössläppt. Vi pratar även om hur man ska tänka när man steekar, hur Jennies Siri tar sig framåt, om att sticka sockor ut och in på magicloop och om att planera nästa projekt.
Nästa gång ska vi för övrigt se till att ha tid att podda samtidigt som Isa, nu när liven börjar rulla på som vanligt igen :)
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Michelle Coleman ska simma fort på 50 och 100 fritt och leda medleylaget genom en snabb 100:ing ryggsim, hur känns det inför OS? Vad kan hon om Japan? Simmar hon OS 2024? När slår hon sitt pers på 200 fritt - där hon var i OS-final i Rio. 2021 istället för 2020 - hur känner hon inför det och att bli uttagen såpass sent inför Tokyo? Vad måste hon ta med sig från Sverige till Japan? Detta och såklart som vanligt en massa skratt bjuder Michelle på. Lyssna då! #snabbanan
