Roland Podcasts
-
Ett trauma sätter inte spår bara hos den som upplevt det, utan kan prägla flera generationer. Nazanin Raissi reflekterar över fenomenet som kallas postmemory, eller postminne på svenska.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2023-01-19.
Fotoalbumets pärmar vilar mot bordet. Jag lösgör det svartvita familjefotografiet bakom det skyddande höljet och vänder på det. Baksidan täcks av text som strukits över med täta cirklar och streck av blå kulspetspenna. Jag lutar ögat mot Agfa-luppen som förflyttar mig närmare. Långsamt drar jag luppen över det blå klottret, som likt tusenåriga svårtydda inskriptioner på pergament, får mig att skymta det förflutna genom nuet. Jag visar fotografiet för min far. Berättar att jag vänder på varje fotografi. Minnen är alltid i kris, säger han. Texten förblir omöjlig att dechiffrera. Jag placerar tillbaka fotografiet i albumet. Människorna här är borta men deras spår kvarstår.
Postmemory, eller postminne, beskriver en senare generations förhållande till det personliga, kollektiva eller kulturella trauma som en tidigare generation upplevt. Vi talar här om upplevelser som denna senare generation “minns” endast genom berättelser, bilder och handlingar. Upplevelser som överförts så djupt och monumentalt att de tycks utgöra minnen i sig själva enligt Marianne Hirsch, professor i litteratur vid Columbia University som formulerat begreppet. Förledet “post” ska inte tolkas som att vi i den senare generationen lever bortom minnet och att vi upplever det som historia. Nej, tvärtom reflekterar “post” här att minnet fritt förflyttar sig mellan generationer och människors medvetanden och på så vis blir ett slags gemensamt upplevd biografi.
Hirsch utgår från Förintelsen i sin analys men menar att postminne kan uppstå i många olika sammanhang där traumatisk överföring sker. Ofta förs minnena vidare inom en familj, men familjeband är inte nödvändigt för att postminne ska uppstå. Vad som är av betydelse är att kunna identifiera sig med den som erfarit traumat. Identifikationen gör det möjligt för traumat att fortplanta sig, att bli ett minne i en yngre generation, också bortom släktskap. Förutsättningen är att där finns en länk till ett kulturellt eller nationellt trauma som skapar känslan av att “det kunde ha varit jag”.
Till skillnad från minnen relaterade till posttraumatisk stress rör det sig således inte om lagrade och faktiska minnen, utan om ett slags “icke-minnen” överförda genom “kroppens språk”. Alltså minnen som saknar en konkret relation till det förflutna och som skapats av tystnad snarare än tal och av det osynliga snarare än det synliga. Postminne är att ärva ett stumt och okänt förflutet. Det kan liknas vid Sigmund Freuds beskrivning av traumat – som att ha en “främmande kropp” i psyket som begär att få bli förstådd.
Att växa upp med överväldigande postminnen gör att de egna erfarenheterna riskerar att trängas undan och därmed kan en person indirekt formas av traumatiska händelser tidigare generationer upplevt. Med Hirschs ord “händelserna inträffade i det förflutna men deras effekter fortsätter in i nuet”. Eller som poeten Solmaz Sharif skriver: “Enligt de flesta / definitioner har jag aldrig / varit i krig. // Enligt mina / har merparten av mitt liv / tillbringats där.” Postminne är att “minnas” sina föräldrars minnen som vore de ens egna erfarenheter. Att minnas deras sår.
Förefaller det dunkelt? Det är för att det är det. Det mänskliga minnet är ett landskap som till stora delar fortfarande är dolt och fyllt av hemligheter.
Muntliga och skriftliga berättelser lämnar spår men fotografier gör något mer. Fotografiet är en miniatyr av verkligheten säger författaren Susan Sontag. Filosofen och kritikern Roland Barthes menar att fotografiet ständigt bär med sig sitt motiv. Det är ett närvarobevis och ger därmed ett löfte om tillträde till det avbildade ögonblicket. Barthes skriver: “En sorts navelsträng, som förbinder det fotograferade tingets kropp med min blick: även om jag inte kan ta på det blir ljuset här ett köttsligt element, en hud som jag delar med den som har fotograferats.”
För Hirsch är fotografiet postminnets främsta medium. Fotografier som överlever trauman, som överlever personerna på bilden, besitter en sällsam förmåga att verka som spöken som hemsöker nuet menar Hirsch. De visar oss att gränsen mellan de döda och de levande i själva verket är mycket tunn. Vi tittar på personerna och de tittar tillbaka. Vi förmår inte lämna varandra i fred.
Varje fotografi behöver tid för att existera. Varje fotografi representerar ett bestämt ögonblick. Fotografiet säger det var. Det var en gång ett krig. Det var en gång en familj. Det var en gång en far som i en hastig flykt valde att ta med ett fotoalbum.
Fotografier gör mer än att visa scener och erfarenheter från det förflutna, de frigör sig från sin, till synes, tvådimensionella, stumma, fyrkantiga form och blir till fysiska berättelser menar konsthistorikern Jill Bennett. Vittnesmål som går under huden, berör och skakar om betraktaren. Antonio Damasio, professor i neurologi, beskriver våra synupplevelser som något fysiskt – det vi känner i våra kroppar när vi ser någonting. När vi tittar på fotografier söker vi mer än information. Vi tittar för att bli “träffade”, “sårade” och “chockade”. Vi tittar för att vi knyter an till döda objekt som aldrig svarar och vi genomsyrar dem med liv.
Fotografiet får även en symbolisk roll. Det refererar till betydelser bortom det som faktiskt avbildas. Till familj, hem, tillhörighet, trygghet och till den kontinuitet som brutits och som blöder från en generation till en annan.
Därför finns en länk mellan fotografi och kropp som möjligen förklarar fotografiets kraft att överbrygga gapet mellan dem som kom före och dem som kom efter.
Konst som har sin utgångspunkt i den tidigare generationens trauma utgör fundamentet för Marianne Hirschs teori. När postminnen ges ny form och placeras i nya sammanhang kan de “arbetas igenom” för att åter tala med Freud. Inget kan såsom konsten uttrycka sammanblandningen av närvaro och frånvaro, nu och då, liv och död, ambivalens och begär. Allt det stoff som postminnen består av. Kanske kan, genom konsten, postminnen bearbetas.
Jag trär på mig de vita tunna handskarna, tar fram fotografiet och lägger det varsamt med baksidan mot skannerns glas. I bildredigeringsprogrammet ökar jag bildens kontrast. Jag förändrar brännvidden och kommer sakta närmare. Bakom kulspetspennans cirklar och streck anar jag bokstäver och ett årtal men informationen förblir kodad. Jag kommer nära men jag kommer inte fram. Från originalfotografiet skapar jag en ny papperskopia. Med en kulspetspenna ritar jag egna cirklar av blått bläck över de redan existerande. Med en sax rispar jag bort de sista synliga spåren av ord. Minnen är alltid i kris.
Nazanin Raissi, psykolog och konstnär
Litteratur:
Barthes, Roland. (1986). Det ljusa rummet. Översättning: Mats Löfgren. Alfabeta. Stockholm, Sverige.
Bennet, Jill. (2005). Empathic vision: Affect, trauma, and contemporary art. Stanford University Press. Stanford, California.
Cozolino, Louis. (2006). The neuroscience of human relationships. W.W. Norton & Company. New York City, New York.
Damasio, Antonio R. (2003) Descartes Misstag. Översättning: Per Rundgren. Natur och Kultur. Stockholm, Sverige.
Hirsch, Marianne. (1997). Family frames: Photography narrative and postmemory. Harvard University Press. London, England.
Hirsch, Marianne. (2012). The generation of postmemory: Writing and visual culture after the holocaust. Columbia University Press. New York City, New York.
Sharif, Solmaz. (2017). Look. Översättning: Ida Börjel och Jennifer Hayashida. Rámus Förlag. Malmö, Sverige.
Sontag, Susan. (1977). On photography. Penguin Books. London, England.
-
Björn och jag fortsätter vår resa tillsammans med revolvermannen Roland mot det mörka tornet!
-
Toby Hanson och Roland Thörnqvist är tillbaka för andra gången i Baslinjeutbildningen som fortsätter att utbilda tennissverige. Idag ska vi prata mental styrka och hur man utvecklar mentalt starka spelare.
Roland Thörnqvist, women's head coach för Florida Gators, har coachat för University of Florida sedan 2002 och Toby Hansson är sedan 2015 ansvarig head coach för herrlaget Ole Miss Athletics på University of Mississippi.
Vi pratar idag bland annat om:
- vad är en mentalt stark spelare?
- var kommer mental styrka ifrån?
- görs det mentala arbetet på själva tennisbanan främst eller även utanför banan?
- arbetar man med idrottspsykologer på college?
Dessutom får har vi fått in patreonfrågor som bland annat tar upp om den mentala styrkan är något coacherna värdesätter högt i rekryteringsprocessen av nya spelare och hur man på förhand kan veta hur en spelare ska reagera i kritiska lägen av en match samt ifall Toby och Roland kan se någon generell skillnad i mentala färdigheter mellan spelare från olika nationaliteter.
Vill ni sponsra och stötta podden och själva få möjligheten att ställa egna frågor till gästerna? Gör det genom att bli patreonsupporter här: https://www.patreon.com/linuspabaslinjen/membership -
Vi djupdyker i militärhistoria. Kathinka och Roland har besökt Militärmuseet på Skedalahed och träffat rustmästare Christer Fält och museichef Daniel Borgman.
Välkomna!
-
Kathinka och Roland besöker Bergen och Lepramuseet och detta leder oss alla in på en vindlande väg kring sjukdomar vi minns och aldrig upplevt. Välkomna!
-
Ibland går det inte riktigt som man tänkt sig.
För någon vecka sen intervjuade jag pingisesset Jörgen Persson som också skall sommarprata i P1 den 14:e augusti. Det visade sig att Sveriges Radio ville ha förstatjing på Jörgens story och att det därmed inte var möjligt att prata fritt i vår intervju. Så beslutet blev snabbt att skjuta på lanseringen av samtalet till efter Jörgens radioframträdande.
Vad göra då? Jo, varför inte bjuda på en sommarspecial som ju faktist bygger på samma tema, nämligen när det oväntade inträffar. När Spännande möten helt enkelt blir Oväntade möten.
Så här kommer fyra urklipp från intervjuer där gästen tagit en helt överraskande väg i intervjun eller där själva mötet blivit något helt annat än vad jag trott från början.
Har du lyssnat på alla avsnitt så kommer du att känna igen dig. Men jag vet att många bara lyssnar ibland och kanske inte tar sig tid att kolla in de lite mer okända. Om du är en av dessa så får du förhoppningsvis lust att spana in några avsnitt du missat.
Så låt oss börja med mitt möte med magikern Caroline Ravn. Ett småputtrigt samtal som så småningom leder in på Carolines uppväxt. Här händer något som gör att vi seglar ut över ett djup som överraskar mig totalt och där jag till slut får problem att hitta till den röda tråden som jag planerat från början.
I nästa del så tar vi oss rakt in i Afganistankriget. När jag kliver innanför dörren hos livvakten Roland Strandberg möter mig en normalbyggd man i 50-årsåldern, inte direkt bilden jag har av en tvåmeters kommandosoldat. Han bjuder på pepparkakor och lussebullar och vi pratar en stund om lite allt möjligt. Stämningen är ganska mysig.
Sen tar har fram sin dator och undrar om jag vill kolla på lite filmer och bilder från bl a Afghanistan. Vad jag får se är allt från halvsprängda människor till filmer från eldstrider och raketanfall av talibanerna. Roland förklarar lugnt vad som händer, vem som skjuter och vem som dör och varför på filmerna. Själv kan jag knappt tro vad jag ser och jag känner att jag blir extremt påverkad. Intervjun blir därefter och när jag lämnar Roland behöver jag omedelbart ett debriefingsamtal med min hustru.
När jag gör research så kan jag ibland hitta ingångar till gästerna som är helt oväntade. Som när jag skulle intervjua Christina Rickardsson, tjejen som föddes i en grotta i Brasilien sch som landade som adopterad åttaåring en midsommarafton i norrländska Vindeln.
I en intervju med Malou von Sievers undslipper hon sig i en bisats att ”hon sträckte ut handen efter mer kärlek från sin familj”. Malou reagerade inte alls utan fortsatte intervjun i en helt annan riktning, men jag kände att det fanns något mycket djupare här. Det gjorde Christina också.
Till sist vill jag lyfta fram en av senaste avsnitten i podden. När jag träffade rektorn på NTI-gymnasiet i Kristianstad, Dalila Adilagic så ville jag veta mer om hur hon som rektor lyckades begränsa en skolattack som plötsligt drabbade gymnasiet vid terminsstarten. Hon agerade extremt klokt och väldigt osvenskt om uttrycket tillåts. Jag fick en känsla av att hennes bakgrund från krigets Bosnien spelade in. Och jag fick rätt på ett sätt som jag inte riktigt kunde förespå.
Moderator: Gunnar Oesterreich
Musik: Mattias Klasson/Daniel Olsen
Distribution: Acast
Samarbetspartners: Coronapassport.se, Nordic Light Hotel, Atrament Books
Hitta allt om podden:
Websida: https://spannandemoten.se/
Instagram: @spannandemoten
Facebook: https://www.facebook.com/spannandemoten
Linkedin: https://www.linkedin.com/in/gunnar-oesterreich/
Kontakt: [email protected] eller via sociala medier
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Dagens gäst är den varma och kloka pastorn, själavårdaren, låtskrivaren och musikern Roland Stahre. Han jobbar som sjukhuspastor på Sahlgrenska sjukhuset, som själavårdare och predikant i Öckerö församling, samt med utbildning av samtalsterapeuter. Tillsammans med musikerkollegan Lars-Åke Larsson skriver han singersongwriter-låtar med hög igenkänningsfaktor.
Roland växte upp i Sri Lanka som missionärsbarn och har många kloka tankar kring hur vi i västvärlden kan hjälpa utvecklingsländerna på riktigt. Dagens samtal blir lågmält men innerligt och högst angeläget.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Ny teknik med gentestning har lett till etiska frågor. Vill man veta om man kommer utveckla en sjukdom eller inte? Detta dilemma berör bland annat den ärftliga sjukdomen Huntingtons.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Någon som stått inför just den här frågan är Roland Brynjestål. Huntingtons sjukdom har funnits i hans släkt länge – hans pappa dog i det, hans farmor också. I dag tror man även att hans gammelfarmor hade sjukdomen.
– Det var ju på 40-50-talet när man inte visste var det var. Så när hon var i fas fyra, som man kallar det, så gömde de mer eller mindre undan henne i någon gammal lada typ. Det låter ju sjukt, säger han.
Huntingtons sjukdom är speciell på det sättet att det är en monogenetisk sjukdom. Om man har huntingtongenen så är risken 50 % att den förs vidare till ens barn.
Roland har levt hela sitt liv med tron om att han kommer att utveckla sjukdomen. Först ville han inte testa sig. Men när han väl bestämde sig för att ändå göra det kom beskedet som en chock. Det var negativt.
– Det var en väldigt konstig tom känsla. Mest tror jag att det var för att man levt så länge och sett anhöriga få sjukdomen, varför ska inte jag få den nu då? Det var väldigt jobbigt, också när alla runt omkring var så jublande glada, säger han.
Gäster i programmet: Åsa Petersén, professor och överläkare i psykiatri vid Lunds universitet, Edvard Smith, professor i molekylär genetik vid Karolinska institutet och Martin Paucar, läkare och specialist i neurologi vid Karolinska universitetssjukhuset.
Programledare är Ulrika Hjalmarson Neideman.
Producent är Alice Lööf.
Programmet sänds direkt.
-
Vi fortsätter i trådlöshetens tecken.
Kathinka och Roland har besökt världsarvet Grimeton och träffat Per Berglund, som är verksamhetsassistent.
Maggan och Peter undersöker trådlösheten ur en uppsjö perspektiv. Det blir härliga tider.
-
Vi pratar om trådlös kommunikation. Kathinka och Roland har besökt världsarvet Grimeton och träffat Per Berglund, som är verksamhetsassistent.
Maggan och Peter vrider och vänder på trådlös kommunikations begreppen och jämför gammal och ny teknik bland annat.
Rimsmeden Evert Adamsson som haft mycket att göra med Radiokakans limerickar har gått bort. Roland minns honom i ett inslag.. -
Vi fördjupar oss i bi och biodling idag. Kathinka och Roland besöker Harplinge biodlareförening och träffar bland andra Johanna och Gustav. Maggan och Peter pratar bi och som om inte det var nog har Den mystiske främlingen skickat brev med härliga förslag och uppslag till Radiokakan. Hurra!
-
Astrid Lindgren och Nato-debatten. Ebba Busch och Elle-galan. Aborträtten och USA. Ulf Lundell – kingen.
Fredrik har ännu en gång varit i Älta och myst med Roland.
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit hemlangtan.substack.com -
Maggan och Peter jobbar på Dramalogen som även producerar Radiokakan och häromdagen gjorde Kulturminister Jeanette Gustafsdotter ett verksamhetsbesök. Kathinka och Roland på plats för att fånga upp röster. Stämning god. Maggan och Peter berättar om Dramalogen och dess verksamhet upptill. Kanon!
-
Elon Musks anti-woke-Twitter. Ebba Buschs vilda utspel. Jimmy Buffetts groggrock, uppskattad av Bob. Elektricitetkrisen. Vanessa Paradis, Lenny Kravitz, Johnny Depp och #mepoo.
Fredrik har besökt Älta och småpratat med Roland och ja, Per Garthon lever.
Mycket nöje!
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit hemlangtan.substack.com -
Kathinka och Roland beger sig till Norre Katts Park i detta härliga specialavsnitt och där möter de Per Lindblad - tidigare lärare i svenska och historia på flera Halmtadsskolor, nu pensionär.
De står nedanför Rotundan i Norre Katts Park och vi börjar med att backa 500 år i tiden, till 1520-talet. - Laat meer zien
