SLU:s Centrum för Biologisk Mångfald Podcasts
-
Den var helt unik av alla fåglar. Men så inleddes en hetsjakt på grund av det senaste modet. Nu har de nyzeeländska skogarna fyllts med helt andra arter som ansågs vara bättre.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
På listan med djurarter vi utrotat sticker några platser på jorden ut. En är Nya Zeeland, som återkommer gång på gång. En förklaring är att hit kom människan väldigt sent. En annan att här maxade den västerländska människan sin hänsynslöshet. Historien om huian är ett praktexempel.
Huian var en otroligt vacker och märklig fågel. Unikt bland fåglar hade honan och hanen helt olika näbbar, honan lång och smal, hanen kort och tjock. Bland maorierna var huian högt skattad. Visserligen jagades den och fjädrarna användes som utsmyckning, men under sommaren var det jaktstopp. Det stora knytnävslaget stod européerna för när de kom.
Nu höggs skogar ner i rask takt. Huian var beroende av gammelskog där den pillar ut insekter ur gamla döda träd som en hackspett. På det en skenande jakt. Den tjusiga huian var ett måste för samlare och muséer världen över och ju ovanligare den blev, desto högre blev priset, inte minst för att dess fjädrar hade blivit senaste modet.Att den kunde utrotas spelade ingen roll. Den koloniala synen var att allt europeiskt var bättre, både människor, djur och natur.
– Det som vi har i det västerländska samhället var alltid överlägset, berättar Torbjörn Ebenhard, på SLU:s Centrum för Biologisk Mångfald.Huians läte finns inte bevarat, men däremot minns en maorisk man hur den lät i en inspelning från slutet av 1940-talet. I de nyzeeländska skogarna hörs den inte längre vissla, däremot massor med taltrastar och bofinkar som européerna tog med sig hit.
-
Den var så illa omtyckt att till och med staten erbjöd skottpengar. Inte ens två månader efter att den blev fridlyst dog den allra sista pungvargen på ett zoo. Allt byggde på ett missförstånd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I avsnittet medverkar manusförfattaren och författaren Ida Kjellin, Torbjörn Ebenhard, forskningsledare på SLU:s Centrum för Biologisk Mångfald och Lars Werdelin, rovdjursexpert och professor på Naturhistoriska Riksmuséet.