Sara Danius Podcasts
-
Vissa har har hävdat att Sanna Tahvanainens fokus på yttre attribut nedvärderar de historiska kvinnoöden hon gestaltar i sina romaner. Helena Fagertun funderar på om det inte är precis tvärtom.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det är nyårsafton för drygt hundra år sedan när finlandssvenska Sanna Tahvanainens roman ”Den lilla svarta” inleds med klass. Första världskriget är slut och det glada tjugotalet står för dörren. I utkanten av festen står en mystisk ung kvinna; hon beskrivs som dimma eller cigarettrök. Ur sina klänningsfickor fiskar hon upp spegel och läppstift och börjar bättra på läpparna.
Romanen om Coco Chanel är en del av en romantrilogi om historiska kvinnoöden som Tahvanainen publicerade mellan 2013 och 2019. Förutom Chanel handlar det i ”Körsbär i snön” om Sylvia Plath och om drottning Victoria av England i romanen ”Bär den som en krona”. Jag tar fasta på titeln, lägger böckerna som en krona på huvudet och försöker balansera runt med dem. Jag målar också läpparna i rött och sprutar på mig Chanel no. 5 i en föreställning om att jag, genom att ikläda mig attribut ur romanerna, ska bli den stilsäkra läsare som trilogin suktar efter.
De här romanerna är nämligen ovanligt besatta av materiella ting: kläder, smink, parfym. Efter att ha köpt en blåvit bomullsklänning, en liten jacka kopierad direkt ur Diors sommarkollektion och en klänning med mexikanskt mönster fastnar Tahvanainens Sylvia för en grå regnkappa med blankt och tuggummirosa foder. ”Jag tar den!” utropar hon och konstaterar: ”Älskar ögonblicket när jag bestämt mig för att köpa något, så jag säger det igen och igen. / Jag tar den! / Jag tar den! / Jag tar den!”
Jag betraktar böckerna jag nyss bar på huvudet. Boken om Chanel är utsmyckad med stiliserade pärlor som lossnar från ett halsband, den om Plath fångar en mörkröd läppstiftsmun bakom en fågelbur och drottning Victoria pryder själv sin bok, genom ett fotografi i helfigur, visserligen avklippt strax ovanför näsan.
Det kan tyckas onödigt att dröja vid böckernas fysiska utformning, men eftersom utseende är så pass centralt i verken blir böckernas omslag också en viktig del av själva läsakten. Vissa recensenter har kritiserat främst ”Körsbär i snön” för att bokens fokus på yttre attribut nedvärderar den omskrivna historiska personen, men kanske är det tvärtom? Kanske måste böcker som berättar om kvinnoöden som de här ta fasta på just föremål som smink och parfym. De utgör centrala litterära teman hos en författare som strävar efter att uppvärdera både föremålen och kvinnorna som genom tiderna ägnat sig åt dem. Den stil som Tahvanainen presenterar för att ”matcha ett sådant perspektiv”, för att låna ett uttryck ur Sara Danius ”Den blå tvålen” (2013), har föga att göra med den hemingwayska isbergstekniken och mer med den balzacska löken: skalar man den hittar man ingen kärna – den innehåller flera lager av ytor och ytan är allt.
Svarta klänningar finns i olika modeller i alla tre romaner och jag riktigt känner shantungens textur när jag för handen över omslaget till ”Den lilla svarta”. När jag sedan öppnar boken badar den i en äng av aldehydiska abstrakta blommor. För att få en liknande känsla för dofterna i ”Körsbär i snön” grottar jag ner mig i parfymentusiasternas diskussioner på Fragrantica om parfymer som Fabergés Tigress och Estée Lauders Youth Dew. Djupast sätter sig odörerna från upplösningen av ”Bär den som en krona” där drottning Victoria ligger i sängen och gluffar i sig sötsaker i en ätstörd misär – nedfallna matrester ruttnar under sängen, hakorna blir fler och fler och matfläckarna på kläderna täcks av broscher. Sorgen efter prins Alberts död täcks bokstavligt talat över med stil.
Som Englands regent på 1800-talet var det själva livet som utgjorde drottning Victorias verk och vi möter henne från den lilla flickan som uppmanades att inte läsa böcker utan istället just bära dem på huvudet – viktigare än bildning var att få en bra hållning inför sin framtida kröning.
Kanske är det Tahvanainens ambition att hitta ett nytt litterärt sätt att gestalta kvinnohistorien som gör att hon ofta närmar sig sina huvudpersoners öden från oväntade håll. ”Körsbär i snön” utspelar sig under den heta sommarmånaden juni 1953, när en ung Sylvia har blivit utvald att göra en praktikmånad på modetidningen Mademoiselle i New York. Valet att skildra denna period istället för att vända sig till någon av de mer mytomspunna delarna av Sylvia Plaths liv handlar inte enbart om att det var en viktig och förlösande månad för den historiska personen Plath utan minst lika avgörande för den västerländska litteraturen. Det är en sommar som knappt alls finns återgiven i Plaths dagböcker men som hon själv valde som startpunkt för debutromanen ”Glaskupan” (1963), i Christina Liljencrantz översättning: ”Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York.”
I ”Körsbär i snön” erbjuds ett annat perspektiv på samma sommar och att det finns många fler möjliga berättelser om Sylvia Plath ger Tahvanainen en hint om redan i bokens inledande stycke: ”Jag borde heta Sylvior, inte Sylvia. Sylvior Plathor. Jag är pluralis, inte singularis. I mig finns hur många Sylvior som helst. En på varje sida. Ibland ännu flera.”
I ”Den lilla svarta” följer vi Coco Chanels mest produktiva och framgångsrika period i 20-talets Europa. Att Tahvanainen väljer att skildra modeskaparens genombrottsperiod där både mode och affärer blomstrar, snarare än tiden när hon främst var känd för sin öppna antisemitism och samröre med tyska säkerhetstjänsten, tyder på att det främst är som kreatör och inte historisk person hon intresserar sig för Chanel.
Här framträder modeskaparen som betonade att den lilla svarta klänningen inte i första hand skapades för mannen att betrakta utan för kvinnan att bära – det var viktigt att den hade fickor så att bäraren kunde lägga sina saker någonstans. Någonting liknande händer när Chanel pitchar doft för parfymören Ernest Beaux; det är för varandra och sig själva som kvinnorna ska lukta gott. Kanske kan Marilyn Monroes uttalande om att hon om natten inte bar mer än några droppar Chanel no. 5 ses som det ultimata beviset på att Chanel lyckades med sin ambition. Tahvanainen låter Chanel säga att kvinnorna ”ska börja längta efter någonting de inte ens visste att de saknade”.
Det är inte förrän jag läser Tahvanainens trilogi som jag inser hur mycket jag har längtat efter just det här: en prosa där traditionellt sett kvinnliga företeelser som mode och parfym genomsyrar allt från omslag till innehåll och litterär stil. Eller för att travestera Coco Chanel i parfymtillverkartagen: Kanske är det så att för att få en roman om kvinnor ur historien att kännas naturlig, måste det ske på konstgjord väg.
Helena Fagertun, författare och översättare
LitteraturSanna Tahvanainen: Körsbär i snön (2019), Den lilla svarta (2016) och
Bär den som en krona (2013). Alla utgivna på Schildts & Söderströms.Bilden
Coco Chanel, foto av Marion Golsteijn: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Coco_Chanel_tentoonstelling.JPG
Drottning Victoria (här som prinsessa), målning av George Hayter (1792–1871): https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Princess_Victoria_and_Dash_by_George_Hayter.jpg
Sylvia Plath, foto av Vicile: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:To_be_sylvias_daughter.jpg
-
Den 10 april 2018. “Horaces angrepp på avhopparna & Sara Danius” står det på Expressens löpsedel. Hör från Anna Hellgren och Victor Malm om den där veckan i april när Svenska Akademien såg ut att gå mot sin egen undergång.
-
Språket är ett slagfält. Och i Frankrike har det stridits om rätten att få vara både kvinna och författare, konstnär eller makthavare även till ordet. Cecilia Blomberg reflekterar över utvecklingen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.
Alla som har läst romanska språk är väl förtrogna med uppdelningen i maskulina ord och feminina ord. Jag exemplifierar ur franskan: un livre – en bok – maskulinum, une peinture – en målning – femininum. Det låter ju hyfsat oproblematiskt och jämlikt.
Men när det handlar om den som höll i pennan eller penseln gick det under väldigt lång tid bara att använda maskulinform på franska: un peintre – en målare, un auteur eller un écrivain – en författare. Eller un ministre – en minister. Oavsett om just den utpekade målaren, författaren eller ministern som avsågs var en kvinna – en faktisk kvinna med namn, bostadsadress, ett liv. Någon som kämpat för att nå sin position. Kanske kämpat lite mer än de manliga kollegerna.
Det är lätt att tro att det här är ett arv sedan urminnes tider, men så är det inte.
Christine de Pizan var den första kvinnliga franskspråkiga författaren som försörjde sig, sina barn och sin mor på sitt skrivande. Hon levde mellan 1364 och 1430 och där, i övergången mellan medeltid och tidig renässans, var hon vid frontlinjen av samtidens debatter: alltifrån filosofi och politik till kvinnors ställning i samhället. Dessutom var hon poet.
Av sina samtida kallades Christine de Pizan för une clergesse – det vill säga en lärd, skrivande kvinna. Kvinnliga yrken som var rätt vanliga i de medeltida städerna hade sina egna feminina former. En kvinnlig författare kallades ofta une autrice.
Ända in på 1600-talet var innebörden i ordet ambassadrice ett kvinnligt sändebud i utlandet. 200 och 300 år senare hade ordets betydelse förskjutits till att beteckna en kvinna gift med en ambassadör. Genom borgerlighetens intåg sköts kvinnorna tillbaks in i hemmen och förlorade också den språkligt symboliska makten.
Först en bra bit in på 2000-talet återgick den språkliga maktbalansen till något som påminner mer om medeltiden än om den industriella revolutionen. En kvinnlig ambassadör är återigen en Ambassadrice. Kvinnliga författare envisas med att kalla sig écrivaine eller auteure, och en kvinnlig advokat kallar sig une avocate. Men det har varit en segdragen tvist.
Jag läser om den här språkliga maktkampen i lingvisten Bernard Cerquiglinis bok "Le Ministre est Enceinte”– på svenska: Ministern är gravid. Den som kan franska hajar till vid åsynen av titeln. Ministre har maskulin form samtidigt som adjektivet gravid har en feminin böjning med ett e på slutet. Man ser en kostymklädd man med höggravid mage framför sig.
Det är grammatiskt korrekt men samtidigt något av en bisarr, språklig karikatyr.
Bernard Cerquiglini har därför helt enkelt kryssat över den bestämda artikeln ”le” och i boktiteln ersatt det med som det ser ut ett handskrivet ”la”. Det är det här striden främst har handlat om – att titlar som handlar om makt ska kunna vara feminina. Men vägen dit har som sagt varit lång. Mer än 30 års nednötning har det tagit att få igenom den här förändringen.
På ena sidan stod Franska akademien och deras språkkonservativa, många rentav kvinnofientliga, beskyddare. På andra sidan började allt fler samla sig för att driva på en förändring. Medierna hörde till den falangen, även om tidningen Le Figaro höll ut länge i sin ovilja att reformera språket.
Bland reformisterna fanns också flera kvinnliga makthavare. De hade börjat tröttna på sina maskulina epitet. En av dem var Ségolène Royal – då biträdande skolminister i Lionel Jospins regering. Och det var Jospin som under sin tid som premiärminister redan 1998 skickade ut en kommuniké som uppmanade alla statsanställda att använda feminina former för yrken och ämbeten.
I den franskspråkiga världen utanför Frankrike var det här redan vardag. Först ut var radikala Québec som moderniserade rätten till feminina former redan på 70-talet. Belgien och Schweiz följde snart efter.
Men i Frankrike däremot aktiverade Franska akademien något som liknar en motståndsrörelse som gjorde en sak av att förlöjliga feminina former. De var outtröttligt ironiska över förflackningen och vägrade ens erkänna kvinnors alltmer framträdande positioner i det franska samhället. På andra sidan byggdes irritationen upp mer och mer och språkliga kupper genomfördes i franska parlamentets talarstol.
Så franskt, kan man tycka, att förnedra varandra i offentligheten i kampen om några enstaka bokstäver. En kamp på liv och död att få säga la istället för le eller une istället för un. Kanske även få tillstånd att lägga till ett e på slutet – så att kvinnliga författare kan få kallas det feminina nya auteure istället för manliga auteur. Eller rätten att använda slutstavelser som –aine, –ale, –esse, –ice eller det lite skämtsamma –otte som konstnären Louise Bourgeois tog ut svängarna med och skapade en del låtsatsord av när hon debuterade som rappare som 84-åring.
Men språket går djupt och inte ens franska akademien lyckades till sist hejda utvecklingen. I mars 2019 skrev de i en ny kommuniké om "att hela världen så här i början av det 21:a århundradet genomgår en stor förvandling, inte minst Frankrike. Kvinnans position i samhället har flyttats fram och många kvinnor önskar nu få ett feminint epitet som motsvarar den nya situationen för att fylla ett tomrum som funnits i språket".
Det var alltså 24 år efter Louise Bourgeois debut som rappare Och 31 år efter premiärminister Lionel Jospins uppmaning att använda den feminina formen när det till exempel är en kvinnlig minister eller direktör som avses.
Demokratiseringen av språket har tagit ett steg framåt. Men orden räcker bara så långt. Fortfarande är bara en liten minoritet av Franska akademiens ledamöter kvinnor. Och i den permanenta visningen av samlingarna på Centre Pompidou är kvinnliga konstnärer kraftigt underrepresenterade. För att bara ta två exempel. Språket går djupt, men inte så djupt.
I Sverige har vi haft våra egna språkliga märkligheter med konstruktioner som manlig sjuksköterska och fru talman och Svenska akademien fick först göra en utredning innan det beslutades att Sara Danius skulle kallas för den ständiga sekreteraren i stället för den ständige. Men i stort sett har kampen om språket i Sverige sett annorlunda ut än i Frankrike. Kanske kan man kalla den motsatt. En av de första sakerna jag lärde mig som ny på radion, var att man inte använder ordet konstnärinna utan konstnär. Poetissa, författarinna, skådespelerska var inte heller okej. Här har könsneutralisering varit modellen. Och det hörs ju nästan att konstnärinna inte har samma tyngd och dignitet som konstnär.
Nästa steg i utvecklingen i många språk är just de könsneutrala uttrycken. I engelskan finns en återgång till att använda they, och their. Reformförespråkare i tyskan och hebreiskan har föreslagit nya ändelser, men ländernas Akademier har än så länge tagit avstånd från att införa förändringarna formellt.
Det känns som att Frankrike är ett steg efter, eller vid sidan av andra språkområdens diskussioner. För där har man nu alltså precis vunnit kampen för att få använda de femininumformer vi har gjort oss av med. Och det som är neutrum i franskan, det könsneutrala – det är fortfarande alltid manligt. Så länge man pratar om grupper av människor så ses inte den maskulina formen som ett problem – än så länge. Trevande förslag till förändringar har lagts fram även där. Men räkna inte med att den reformen kommer att ske snabbt i den franska offentligheten. Och tro inte att det kommer att ske utan strid.
Cecilia Blomberg, medarbetare på kulturredaktionen
-
Ärade församling! Det är varannan onsdag och dags för A du! – Sveriges enda renodlade Malmöpodd. I detta avsnitt tar sig Vante och Kalle an det geografiska område man låtit kalla för västra innerstaden. Olika så kallade delområden passerar revy, men tar såklart diverse kringelikrokar förbi Sara Danius farfars far, Malmös första rondell, Johannes Brosts ofta omnämnda memoarer och omslaget till Cornelis-lp:n "Spring mot Ulla, spring!". Dessutom: Den första filmvisningen! I Sverige! Någonsin!
Patreon: https://www.patreon.com/adupodd
Swish: 1230521088 (markera gåvan med A du! i)
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Övre Nedre är tillbaka med ännu ett dubbelavsnitt!
I första delen berättar vi om vårt underbara besök på Uppsala Stadsteater och Märta Tikkanens Århundradets Kärlekssaga. Moa har läst Sara Danius postuma essäsamling Sidenkatedralen samt Knausgårds debutroman Ut ur världen. Och vem gör comeback där om inte Ormen?
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
VEM: Peter Englund
YRKE: Historiker/författare
AVSNITT: 430
OM: Svenska akademien, att få barn intresserade av historia, uppväxten i Boden, Poltava, memes, Kristina Lugns snatteri, skilsmässa, FRA, Sara Danius, att vara en arbetarklassgrabb, kriser, att åldras långsamt, (Den Gyldene) Freden och givetvis en hel del om att lägga 75 lax på böcker.
SAMTALSLEDARE: Kristoffer Triumf
PRODUCENT: Mattias Nordgren (vik)
DISTRUBUTION: Acast
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
VEM: Peter Englund
YRKE: Historiker/författare
AVSNITT: 430
OM: Svenska akademien, att få barn intresserade av historia, uppväxten i Boden, Poltava, memes, Kristina Lugns snatteri, skilsmässa, FRA, Sara Danius, att vara en arbetarklassgrabb, kriser, att åldras långsamt, (Den Gyldene) Freden och givetvis en hel del om att lägga 75 lax på böcker.
SAMTALSLEDARE: Kristoffer Triumf
PRODUCENT: Mattias Nordgren (vik)
DISTRUBUTION: Acast
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
PROFESSOR I LITTERATURVETENSKAP, FÖRFATTARE. 56 år, född i Täby, bosatt i Stockholm. Tidigare Sommarvärd 2013 och Vintervärd 2014.
Alla Sommarprat finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.
Sara Danius berättar sin version om de uppmärksammade turerna kring Svenska Akademien som ledde till hon tvingades lämna sin post och att det i år inte kommer att delas ut något Nobelpris i litteratur.
Det var allvar, men riktigt hur allvarligt läget var kunde ingen begripa. I själva verket stod Svenska Akademien på tröskeln till en av de största kulturskandalerna någonsin i svensk modern historia.
Sara Danius berättar att ingen av ledamöterna i Akademien ifrågasatte uppdraget till advokatfirman. Tvärtom. De prisade initiativet.
"Så här lät det i en hälsning jag fick från Horace Engdahl, tidigare ständig sekreterare i Svenska Akademien. Det var på kvällen torsdagen den 23 november, han satt på Gyldene Freden och åt middag, jag satt hemma och åt knäckebröd i mitt kök. Kära Sara, jag hoppas att du fått något att äta och är på någon lugn plats nu. Vi har just läst pressmeddelandet här på Freden, det är utmärkt. Vi kollade även uttalandet på DN:s webbsida. Situationen verkar något ljusare. Du har skött dig förbannat bra. Kanske vi trots allt överlever. Varma hälsningar, Horace"
Sara berättar även om sin förkärlek till knytblusar.
Om Sara Danius
Hon pratar om användbara ord i Svenska Akademien. "Jag lärde mig också andra ord under min tid som ständig sekreterare. Ord som “golden shower” och “honey trap”. Jag tar dem igen. Golden shower och honey trap. Handen på hjärtat: jag hade aldrig hört talas om dessa ord. Och det hade jag väl inte kunnat tro, att jag skulle bli tvungen att konsultera en pornografisk ordbok för att kunna sköta mitt ämbete som Svenska Akademiens ständiga sekreterare, därtill den första kvinnan att inneha denna befattning. Men så blev det."Lämnade uppdraget som ständig sekreterare i Svenska Akademien i april i år, efter tre år som den första kvinnan på posten.
Tog sin doktorsexamen vid Duke University i USA. Har gett ut ett flertal böcker och essäer som Den blå tvålen; romanen och konsten att göra saker och ting synliga och Husmoderns död. Har mottagit flera priser som Lagercrantzen, Gerard Bonniers essäpris och i år Lena Nymans pris, för att under året ha visat ”exceptionellt mod och imponerande integritet”.
Har knytblusen som signaturplagg.
Producent: Kerstin Brunnberg
