Schubert Podcasts
-
Högerpopulister och religiösa extremister vill att vi lever i okunskap om att öst och väst är präglat av varandra. Men ibland går de inte ens att skilja åt, säger idéhistorikern Michael Azar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-12.
Varje gång jag hälsar på mina släktingar i Libanon får jag höra samma historia.
Förr eller senare kommer någon nämligen att förklara för mig ”att vi, vi libaneser, vi är minsann inte araber utan fenicier!”
Det är tänkt som en komplimang, så när jag ändå väljer att ifrågasätta deras tes så brukar det snabbt bli dålig stämning. Menar ni verkligen, frågar jag, att libaneser och araber är helt två skilda raser? Och hur kommer det i sig så fall att så många libaneser faktiskt identifierar sig som araber?
Deras sedvanliga svar är att det inte i första hand handlar om ras utan om civilisation. För det är egentligen det här som dom är ute efter: att visa att det finns en markant skillnad mellan de riktiga libaneserna – det vill säga arvtagarna till de aktade fenicierna – och de kryptolibaneser som betraktar sig som araber, det vill säga muslimerna. Det förflutna tjänar med andra ord som en existentiell och politisk samtidskompass. ”Vi kristna libaneser”, påstår mina släktingar, ”är i grunden västerlänningar till skillnad från muslimerna som hör till arabvärlden och österlandet.”
Jag låter mig ändå inte övertygas, utan påminner dom nu om att de själva inte bara talar arabiska, utan också dagligen äter arabisk mat, tittar på arabiska filmer, lyssnar på arabisk musik och dessutom i grunden delar samma Gudsuppfattning som muslimerna.
Med viss triumf i rösten tillägger jag att några av de mest tongivande förespråkarna för arabisk enighet har varit just kristna libaneser.
Vid det här laget brukar en av mina äldre kusiner – George – gripa in: ”Du Michael”, säger han, ”du som har bott i Sverige i hela ditt liv, hur skulle du kunna förstå de konflikter som pågår här?” Och sedan markerar han att diskussionen är över. Jag inser omedelbart att det inte är mödan värt att fortsätta debatten. Det hör till saken att George regelbundet visar mig sina vapengömmor för att påminna mig om att frågan om hans identitet inte är en teoretisk fråga utan en fråga om överlevnad.
I själva verket har öst och väst slingrat sig så många gånger runt varandra att det är svårt att urskilja vad som är vad
”Väst är väst och öst är öst, och aldrig mötas de två.”
Rudyard Kiplings devis från 1889 är ett återkommande mantra som fortfarande florerar på många håll, också i ett land som Libanon där väst och öst de facto möter varandra varje dag. Som bekant har självutnämnda företrädare på båda sidor har – åtminstone sedan korstågens tid – gjort allt för att hålla gränsen så intakt som möjligt. Så ofta har de förklarat varandra krig att relationen mellan det så kallade västerlandet och österlandet ännu idag präglas av misstro och hat.
Men det finns naturligtvis också en annan historia – och det är en historia om ömsesidig fascination och förälskelse. I själva verket har öst och väst slingrat sig så många gånger runt varandra att det är svårt att urskilja vad som är vad – och vem som är vem. Till passionsdramernas natur hör ju att de förändrar båda parterna och att de dessutom ofta ger upphov till oäktingar som undergräver alla skarpa gränsdragningar. Få känner nog till att centrala aspekter av vad man idag kallar västerländsk filosofi vilar på betydande insatser från muslimska tänkare. Än färre är nog medvetna om att religionen islam har funnits längre på den europeiska kontinenten än protestantismen – och att kristna stater genom Europas hela historia ingått allians med muslimska stater för att kriga mot andra kristna stater.
Ibland blir okunskapen rent komisk. Jag ljuger inte när jag säger att jag ofta måste påminna vissa européer om att kristendomen inte är en västerländsk uppfinning.
Så mycket för tanken att Orienten är muslimsk och Occidenten kristen.
hur övervinner man den ömsesidiga misstänksamhet som koloniala erövringskrig och helig terror lämnat efter sig?
Med andra ord finner man inte sällan österlandet djupt inbäddat i västerlandet – och vice versa. Denna insikt är viktig att ha med sig i samtiden, eftersom vi behöver ordentligt med intellektuellt självförsvar mot den högerpopulism och religiösa extremism som helst ser att vi lever i okunskap om oss själva och den historia som har format oss.
Men var går i så fall gränsen mellan öst och väst? Hur skiljer man mellan realitet och fiktion i sådana här komplexa frågor? Och hur övervinner man den ömsesidiga misstänksamhet som koloniala erövringskrig och helig terror lämnat efter sig?
Alltsedan Edward Said 1978 publicerade sitt banbrytande verk, ”Orientalism”, har sådana frågor trängt sig allt djupare in i den intellektuella diskussionen. De hemsöker inte bara vetenskaperna och den politiska debatten utan också den samtida litteraturen. Ett spännande exempel från romankonsten finner vi i den franske författaren Mathias Énards ”Boussole”. Denna flerfaldigt prisbelönta roman – titeln kan översättas med ”Kompass” – tar sig an stora delar av den europeiska kulturhistoriens intrikata kärleksförbindelser med Österlandet. Det är med andra ord inte de klassiska protagonisterna som står i centrum – det vill säga, korsfarare och soldater, statsmän och missionärer – utan diktare, konstnärer och kompositörer.
Enard är ute efter att visa hur bilden av Orienten fungerat som en ändlös inspirationskälla för tonsättare som Mozart, Beethoven, Berlioz, Liszt och Schubert, för författare som Goethe, Flaubert, Rimbaud och Eberhardt, och för målare som Ingres, Delacroix, Matisse och Kandinsky. Ja, det är väldigt många namn som figurerar på dessa fem hundra sidor av tättskrivna reflektioner över konstens förmåga att överskrida gränser och utvidga vår existentiella horisont. Konstnärerna hjälper oss, menar författaren, att se de andra i oss själva – och oss själva i de andra. Slutsatsen är både enkel och övertygande: i hjärtat av det som vi kallar västerländsk kultur pulserar melodier, tankar och former från en kultursfär som paradoxalt nog ständigt förtalas och förkastas som om den vore oss helt främmande.
Romanens huvudfigur är en viss österrikisk musikolog och orientalist vid namn Franz Ritter. Under en lång sömnlös natt i hemstaden Wien drar han sig till minnes sina resor i Orientens mytomspunna städer: Istanbul, Teheran, Bagdad, Beirut, Kairo och så vidare.
Han tänker på scener han bevittnat, på konferenser han bevistat, på texter han läst – och droger han prövat. Och över alla minnen svävar ett omtumlande kärleksmöte med en framstående kvinnlig orientalist vid namn Sarah. Ur en litterär synvinkel kan det låta som en banal intrig, men samtidigt är det just genom Ritters flödande medvetandeström som romanen förmår utforska allt vad drömmen om Orienten har gett upphov till inom europeiskt kulturliv.
”Boussole” utgör en hyllning till alla de skapande krafter som vågat sig bortom snäv narcissism och kulturell isolering. När romanens huvudperson uttrycker sin smärta över samtidens katastrofala utveckling – från Syriens sönderfall till fascismens återkomst i Europa – tänker jag igen på mina släktingar i Libanon och deras förtvivlade försök att navigera i en verklighet som formas av krig i gudarnas, nationernas och civilisationernas namn. Dag efter dag måste de vända in och ut på sig själva för att inte förlora sin kompass i en värld av ständigt skiftande gränser, identiteter och allianser.
Men sedan slås jag plötsligt av insikten att deras dystra öde också är mitt eget.
På samma sätt som det faktiskt också är ditt.
Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria
Litteratur
Mathias Énard: Boussole. Actes Sud, 2015. -
Möt två av de främsta inom dansk konstmusik: äkta paret konsertpianisten Katrine Gislinge och tonsättaren Bent Sørensen. Med ett intensivt och passionerat förhållande till varandra och till musiken.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Den danska nedstängningen under den första corona-perioden har nu resulterat i ett vackert musikverk, ”mellan vildhet och ömhet”, pianokonserten La sera estatica - Den extatiska aftonen (2021).
Katrine Gislinge gav under pandemin konserter hemma på flygeln för sin man för att han skulle kunna njuta av livemusik, då det offentliga konsertlivet var nedstängt. Hon spelade Beethoven, Mozart, Chopin, Schubert, Schumann m fl och Bent Sørensen hörde detta och inspirerades alltså att komponera sin tredje pianokonsert, vilken han tillägnat Katrine Gislinge. Han har tidigare tillägnat sin hustru flera andra verk.
De har båda äktenskap med andra, flera barn och egna karriärer bakom sig. De fann varandra 2011 vid en musikfestival.
Hur påverkar deras relation dem musikaliskt? Hur känns det för Bent att skriva musik till Katrine och hur känns det för Katrine att spela den? Har deras förhållande till tonsättandet och musicerandet förändrats?
Om Bent Sørensen har skrivits: ”Hans musik påminner mig om något jag aldrig hört förut! Han är en underbart poetisk kompositör vars musik svävar och flyger som höstvindar i oberäknelig skönhet!”
2018 vann han en av världens främsta klassiska musikpriser, Grawemeyer Award, för sin Concerto i fem satser L’isola della Città (Ön i staden), från 2016. Verket är för violin, cello, piano och stor orkester.
En recensent skrev: ”Katrine Gislinges tolkningar präglas av en darrande känslighet, där varje liten detalj i musiken blir väldigt viktig men samtidigt samlas i en klar och framåtblickande ström. I sina händer, i sin musik, lyckas hon skapa den perfekta balansen mellan det sköraste och det mest direkta, och när man lyssnar på henne går man in i ett musikaliskt rum av "berusande sensualitet".
Katrine Gislinge är känd för att spela den klassiska repertoaren, men hon arbetar även i många andra genrer. Hon har bl a spelat in Mozarts Pianokonserter 11, 12 och 13 med kadenser av Bent Sørensen. Tillsammans med svenska Stenhammarkvartetten.
I 1999 spelade Katrine Gislinge in cd'en Piano Works på Deutsche Grammophon och var därmed den första danska pianist att utge musik på denna label.
Vi får förstås i programmet lyssna på den mycket vackra musiken.
Låtlista:
Mignon - Papillons - IV. Allegretto, Bent Sørensen, musik
Katrine Gislinge, piano, John Storgårds, dirigent, Lapplands kammarorkester
DACAPO 8.226134
Sigrids Wiegenlied, 12 Nocturner For piano (2000–2014), Bent Sørensen, musik
Katrine Gislinge, piano
DACAPO 8.226627
Kreisleriana, Op. 16/ I. Äußerst bewegt (Extremely animated), Robert Schumann, musik
Katrine Gislinge, piano
danacord DACOCD 741
Fantasia Appassionata For Piano Solo, Bent Sørensen, musik
Katrine Gislinge, piano,
DACAPO 8.226135
Sterbende Gärten, I Allegro, molto fluente, Bent Sørensen, musik
Rebecca Hirsch, violin Leif Segerstam, dirigent Danmarks Radios Symfoniorkester
dacapo 8.224039
Piano Concerto No. 3, "La Sera Estatica" (2020/21), Bent Sørensen, musik
Katrine Gislinge, piano, John Storgårds dirigent, Copenhagen Phil (Själlands Symfoniorkester) 12 nov 2021
Live
Impromptus For Piano D 899, Nr. 4 Ass-dur, opus 90, Franz Schubert, musik
Maria Joao Pires, piano
Piano Concerto No. 12 Kv414/ II Andante A-dur, W A Mozart, musik, Cadenzas by Bent Sørensen
Katrine Gislinge, piano, Stenhammar Quartet
Alba Records ABCD 418
Piano Concerto No. 13 Kv415/ I Allegro C-dur, W A Mozart, musik, Cadenzas by Bent Sørensen
Katrine Gislinge, piano, Stenhammar Quartet
Alba Records ABCD 418
Nächtlicher Fluss,
12 Nocturner For piano (2000–2014), Bent Sørensen, musik
Katrine Gislinge, piano
DACAPO 8.226627
Pianosonat nr 2, op. 36 i b-moll, Sergej Rachmaninov, musik
Katrine Gislinge, piano
Live
Kitch musik, Valentin Silvestrov, musik
Katrine Gislinge, piano
Live
Mondnacht (Berceuse No. 2), 12 Nocturner For piano (2000–2014), Bent Sørensen, musik
Katrine Gislinge, piano
DACAPO 8.226627
-
Om Gud som gör motstånd predikar prästen Lisa Tegby i gudstjänsten från Backens kyrka i Umeå. Kören Gaudium sjunger och Maria Axell spelar orgel.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I mer än 500 år har Backens kyrka stått vid Umeälven och har under hela den tiden varit en plats för bön och gudstjänst. I gudstjänsten pratar prästen Lisa Tegby om Guds hus som en plats för både frid och strid, om när Jesus röjer och rensar i templet, om helig vrede och livskraft.
Kyrkans uppdrag mitt i denna värld, det är att dela Jesu lidelse och kärlek, att i ord och handling påminna om och förmedla det som Jesus kom till världen med. Att ta till sig och stå upp för hans ursinne och skaparkraft, hans kärlek som inte är glittrande yta men är djup som havet och stark som klippan, säger Lisa Tegby.
TexterRomarbrevet 12:1-2
Musik
Markusevangeliet 11:15-19Jag lyfter mina händer (Sv Ps 238)
Medverkande
Kyrie ur Mässa i G-dur (F Schubert)
Huru ljuvliga äro icke dina boningar (R Wiklund)
Locus iste (A Bruckner)
Så skön och ljuvlig är din boning (Sv Ps 404)
Lov, pris och ära (J S Bach, B Ohlsson)
Andante ur Sonatine nr 1 i D-dur (F Schubert)
Tro, kyrka tro (Psalmer i 2000-talet 924)
Thank you lord (R Öberg)
Ingen är ensam (B Setterlind, G Hahn)
Allenast i Gud söker min själ sin ro (G Nordqvist)
Se, Jesus är ett tröstrikt namn (Sv Ps 42)
Wenn wir in höchsten Nöten sein (J S Bach)Lisa Tegby, predikan och liturgi
Ingemar Grahn, textläsning och förbön
Cecilia Larsson, sång
Sonja Marklund, sång
Franz Wikner, sång
Kören Gaudium
Katarina Konradsson, körledare
Roger Konradsson, fiol
Maria Axéll, orgel och pianoProducent Helena Andersson Holmqvist
Moskit media
[email protected]
Tekniker: Björn Nitzler och Johannes Oscarsson
Sveriges radio Västerbotten -
Liberalismen har blivit vänster igen, kärleken till den fria marknaden var bara en parentes. Det säger filosofen Jesper Ahlin Marcheta när vi diskuterar serien Unorthodox, en serie där individen ställs mot kollektivet.Vi kritiserar Berlinhipsters och frågar oss om Schubert verkligen kan frigöra människan längre. Dessutom försvarar Martin Aagård den ultraortodoxa konservatismen mot fritänkare som Esty.
-
I sommarens andra Allvarligt talat har författaren PO Enquist valt att svara på frågor som handlar om att vara udda, om otrohet, själen, betydelsen av ett namn och kontakten med en död bror.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
LyssnarbrevPO ENQUIST: Ända sedan du skrev om din barndom har jag velat fråga. Du skrev att din far låg i en öppen kista. Så gjorde man också i Finland., men när min far stupat i Rukajärvi, ryska Karelen, film: Vägen till Rukajärv 1997, tog min mor en stålpenna, doppade i svart bläck och ritade ett kors ovanför pappas ansikte. Gjorde man så hemma hos dig också, din mor trodde på Gud. Mormor Saara var pietist. Kom till Sverige 1942 för 3 månader nu har jag varit här Sverige 71 år. – 1946, Margit 23 år skulle blivit min moster. Fick kräftan. Operation i Lund. Hon trodde hon var frisk Hennes far ville att hon skulle få leva i den tron. Hon köpte sängkammarmöbel, hon lät sy brudklänning osv. Hon dog och klädds i sin brudklänning. Stod lik 3 dagar innan hon fördes till sist vilan. Jag hade mörkblå klänning, den färgades ebenholtssvart. Jag läste om herrnhutarna/ för det var väl inte pietister/ i Livmedikusen. Herrnhutarna hade kvinnlig präster men de fick ej vara gifta, kort tid men i alla fall. Jag tycker om att läsa dina böcker, men det har du väl hört många gånger. Skulle vara intressant att höra om korset på den döde foto. Med vänliga hälsningar Vieno Mårtensson
---------------------------------------------------------------------------------------Hej P-O
Musiken i programmet
Jag har funderat på det här med medveten närvaro eller mindfulness. Är det inte omedveten närvaro som är det mest önskvärda egentligen? Att kunna uppslukas av någonting utan att reflektera kring det?
Tack för ett fint program.
Karin Hammarén
---------------------------------------------------------------------------------------
Ketil Björnstad, Svante Henryson: ”Night Sony, Schubert Said”
Bo Nilsson Norrköpings symfoniorkester: “Artic Air”
Ennio Morricone & Dulce Pontes: “Cinema Paradiso”
Karsten Vogel Niels Thybo: "Good Onlys knows“Signatur i början av programmet: Bill Frisell ”Probability Cloud”
Slutsignatur: Tomasz Stanko ”Sleep Safe and Warm”Musikrådgivare: Anton Karis
Producent: Susanna Einerstam
