Topelius Podcasts

  • Vem bryr sig om granen ‎–‎ när det inte är jul?

    Vem bryr sig om granen ‎–‎ när det inte är jul?

    · OBS: Radioessän

    Vem älskar granen då det inte är jul? Barnen tindrar framför den en kväll, sedan åter ut i kylan, barrlös bli avskräde som ingen orkar köra till tippen. Katarina Wikars står upp för en flockvarelse.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad i december 2017.

    Veckan före jul är granens storhetsvansinnes-vecka. Den huggs ner, fraktas från skogen, ställs upp på stadens torg, säljs för dyra pengar, pyntas och dansas runt, älskas ett par veckor om den har grenar på alla sidor vill säga. Barnen tindrar intill den, julstämning råder, den fullkomligt skimrar under allt glitter och silvrigt pynt.

    I min familj knuffade ett barn det andra barnet in i granen redan före jul ett år vilket fick till följd att granen välte och glaskulorna gick sönder och jag skrek: Det här var sista året vi hade julgran! Men det var det ju inte. Aningen kantstött restes den upp, och den återstående resten julstämning sopades raskt ihop.

    Men som alla vet börjar den hur som helst barra redan i mellandagarna om man inte lagt en sockerbit i vattnet i julgransfoten, som dessutom i de flesta fall är alldeles för liten numera, och snart är den åter ute i kylan, ligger där barrlös och bortslängd i diket eller utanför porten, blir avskräde som ingen orkar köra till tippen.

    Man kan säga att ordningen är återställd. För 51 veckor om året älskar nästan ingen granen. Jag vet för jag kämpade helt ensam för att rädda en handfull gigantiska granar som ingen annan såg något som helst värde i, skogsbolaget ville fälla dem och göra massaved, naturvårdarna jag ringde för att få lite stöd tyckte bara att de skymde sikten i gläntorna. Inte ska du väl ha granarna kvar, det blir ju så mörkt, sa de. Sönerna klättrade upp i den allra största och kapade gren efter gren innan jag slutligen lät arboristerna fälla den med millimeterprecision mellan ladan och lekstugan. Nu är där bara stubben kvar med förvånansvärt få årsringar.

    De brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma.

    Hela förra vintern vaknade jag om nätterna och tänka på min barndoms granar som stod där alldeles för nära gården. Och som snart skulle fällas fast de inte visste om det. Som under årens lopp omärkligt växt sig skyhöga och kommit allt närmare husen. Så där som det brukar se ut i avfolkningsbygderna norröver, så fort man inte är uppmärksam och håller efter, så kommer de, granarna, alltid i flock, som de marscherande träden, enterna, i "Sagan om ringen", alldeles för nära. De växer så fort på gammal åkermark i träda.

    Jag fick sparat åt mig två risiga granar i fonden, mannen från Skogsbolaget knöt naturvårdsband runt dem, få se om de klarar sig, sa han, de brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma. För granen är ett av de där flockträden, som hjälper varandra, om en liten stackare är klen så transporterar de andra över extra näring, delar med sig, och som man kan läsa om i bestsellern "Trädens hemliga liv" även om just granen inte får speciellt mycket uppmärksamhet där heller.

    Om man går bort sig i skogen så kan man svepa in sig i granens ris, man kan vila mot stammen av en gran, låta sig omslutas av grangrenarna som når ända till marken, en tall kan aldrig trösta en, den strävar bara uppåt, försöker bli en utmärkande enslig siluett i fonden.

    Världens äldsta träd i Fulufjällets nationalpark är en tre meter hög sned gran som fastställts vara 9 950 år gammal - Old Tjikko. Den har förökat sig genom nya kloner men är ändå samma urgran, kan man läsa. Man skulle vilja fråga vad den har sett och upplevt, säger Leif Kullman, som är professor i naturgeografi vid Umeå universitet. Old Tjikko har faktiskt väldigt klent med grenar en och en halv meter upp på stammen inga alls nästan. Tur att Old Tjikko inte är en julgran. Den skulle bli utsedd till den allra fulaste.

    När jag var ung brukade jag använda ordet Norra barrskogsbältet som en som sorts positionsbestämning om någon undrade var jag kom ifrån. Och trettio års totalurbanisering till trots kan jag fortfarande komma på mig att sakna de där blånade bergen i mer platta landskap. Men nu är bergen ofta liksom renrakade men redan Linné såg som han skrev ”ymnigt nerhuggna tallar” på sin Dalaresa på 1700-talet, på den tiden som låg avbarkade och ruttnade. Det har alltid varit en dragkamp om skogen men i mitt lilla hörn dröjde storskiftet till sena 1900-talet, innan dess ägde alla bara smala remsor som skogsbolagens maskiner inte kunde tugga i sig.

    Är granen då den sanna julmartyren?

    Detta handlar inte om skogen som råvara eller rekreation utan om granen. Ensam, huggen och fraktad, såld och hemburen, står den där, klädd som det heter och strålande av jul jul jul. Zacharias Topelius skrev en dikt om julgranen i jag-form, ett hopp rakt in i handlingen, jaget är uppvuxen på öde mon med trastar i kronan men har redan fallit för andras fröjd och förts in i herrgården på julekvällen till den ystra barnaskaran.

    Nu står jag glömd och utan vän,
    när julens dagar ända.
    Till skogen, till min rot igen
    kan jag ej återvända.
    Jag vissnat i min ungdoms vår,
    och intet öga skall en tår
    den torra granen sända.

    Fast om slutet ska fram så tycker ändå Topelius julgran att det var värt det, att bli torr och nerhuggen för den skänkte ju ändå lite lycka: ”ty ingen glädje finns som den att glatt sig själv försaka, att offra allt för andra, men få intet själv tillbaka.”

    Är granen då den sanna julmartyren? Eller är tio dagar ensam i rampljuset bättre än ett helt undanskymt långt flockliv i skogen? Fast där hotar ju slutet som massaved i förtid i alla fall. Få granar blir sextio meter höga.

    Då du tjurig dammsuger, tänk att granens barr skyddar oss mot bakterier fast kanske inte om de är torra. Och själva granskotten då som blir allt dyrare i saluhallarna? De ljusgröna där längst ut på kvisten kan man göra sirap, olja eller salva av. Och om man sköter sin julgran rätt, tittar till den varje dag, och viskar sina hemligheter mot stammen så kan den faktiskt börja skjuta skott inomhus framåt våren. Och vem vet, om den inte har något att berätta på sitt långsamma språk.

    ”De döda står inne i träden med blommors ögon och betraktar oss”, som det står i en dikt av Elisabeth Rynell. Tänk om man blir en gran till slut.

    Katarina Wikars
    [email protected]

  • Nådens gåvor

    Nådens gåvor

    · Gudstjänsten

    Hur kan jag upptäcka, utveckla och använda mina gåvor? Har alla kristna nådegåvor?

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Anders-Petter Sjödin var med och startade Öjersjökyrkan i Partille för 10 år sen efter en kallelse.  I dagens gudstjänst ställer han frågor om vad nådegåvor och kallelse är.

    ”Texterna på den 10:e söndagen efter trefaldighet handlar om Nådens gåvor. Vad menas egentligen med ”andliga nådegåvor? Vad är kopplingen mellan andliga gåvor och det vi kallar ”kallelse”, alltså meningen varför jag finns på den här planeten?
    'I fråga om de andliga gåvorna, bröder, vill jag också att ni ska ha kunskap', skrev aposteln Paulus. Om Paulus ville att vi ska ha kunskap, kan vi misstänka att Gud också vill det. Att det karismatiska perspektivet är en del av en sund, växande kyrka.”

    Predikan, bibeltext och böner finns nu att ladda ner separat!

    Öjersjökyrkan är en samarbetskyrka mellan Svenska kyrkan och EFS i Furulunds församling, Partille Pastorat. Den blev 2021 utnämnd till ”årets församling” i Sverige, med motiveringen; ”Öjersjökyrkan är en ung församling som på ett fantastiskt sätt kombinerar passionen för den kristna tron i teori och praktik med ett starkt engagemang, och öppenhet för människor i bygden."

    Text

    Rom 12:3-8

    Musik

    Ps 2 Herren, vår Gud, är en konung (Stralsund/Z. Topelius)
    Helig Ande (Kom och möt oss här) (Bryan & Katie Torwalt/ Sv övers: Pelle Nylén, Per Alexandersson, Lennart Hall)
    Villkorslös (Mattias Ekelyck, Robinson Mgbah, Linn Mårdstam)
    Din godhet (Jenn Johnson, Jason Ingram, Ben Fielding, Ed Cash, Brian Johnson/ Sv övers: Bo Järpehag)
    Jag vet vilka tankar (Josefina Gniste, David André Östby, Vetle Jarandsen)
    Ps 71 Som spridda sädeskornen (svensk folkvisa/Anders Frostensson)
    Ps 709 Du är helig (Per Harling)
    O Guds lamm (trad)
    Du vet allt (Bo Järpehag)
    Good good Father (Tony Brown, Pat Barett)
    The blessing/Välsignelsen (Kari Jobe, Cody Carnes, Steven Furtick, Chris Brown/sv övers.: Carolina Stenqvist, Filip Larsson, Jeanette Alfredsson, David Savage)

    Medverkande

    Anders-Petter Sjödin predikade
    Elisabeth Thorsén läste bön
    Textläsare
    Lars Ekberg – piano
    Robert Berlevåg – akustisk gitarr
    Olle Junholm – elgitarr
    Lella Gislén – bas
    Rauno Välipakka – violin
    Hanna Mörlid, sång

    Producent Neta Norrmo
    Tekniker Bengt Pettersson, Hedvig Olsson och Thor Andersson
    för Sveriges Radio Göteborg
    [email protected]