Zoja Podcasts
-
Utrikeskrönika 24 januari 2023.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kiev, tisdag.
Vi har precis lagt på men så ringer Zoja upp igen. Hon, vars 30-årige son Zjena, dödades under den fullskaliga invasionens första dagar, när de ryska soldaterna intog hennes by strax utanför Kiev.
Framför ögonen på ett av barnbarnen, sexårige Dyma. Han såg allt, sin morbror ligga där livlös, död, med splitter i huvudet.
– Du, jag har en liten obekväm fråga, säger Zoja. Hennes röst är ansträngd.
– Jag skäms lite, men skulle du snälla kunna ta med dig lite choklad eller ett kinderägg, vadsomhelst till Dyma. Han skulle bli så glad.
– För Dyma brukar nämligen fråga varför folk kommer hit, journalister och utredare och jag brukar säga att det är Zjena som skickar hit dem för att hjälpa oss.
När vi ses, hemma hos dem, så säger inte Dyma så mycket. Stoppar in en godisbit och ler brett. På väggen intill hans säng har någon skrivit mama, papa och Zjena med en tuschpenna.
I det lilla huset finns flera porträtt av den döde sonen. Ibland hör Zoja hur barnbarnet pratar för sig själv, står framför porträttet och berättar något för Zjena.
Såret är fortfarande färskt, fast det har snart gått ett år sedan han försvann.
Eller kan människor verkligen försvinna? Dyma träffar ju honom ibland, om nätterna. En gång kom Dyma in till Zojas sovrum, sa att han inte kunde sova.
– Zjena har kört iväg med bilen, vi måste hämta honom, viskade Dyma till mormor.
– Han kommer nog tillbaka, sov nu, svarade Zoja och lät honom somna i hennes säng.
Hur förklarar man för ett barn att det kan bli så när det är krig, att människor dör, dödas, fastän de inte har gjort något fel?
– Dyma förstår allt egentligen, på sitt sätt. Kanske mer än oss. Jag kommer själv på mig ibland när jag dukar för middag, en tallrik till Zjena.
Zoja visar sina broderier, när sorgen är för tung känns det skönt att göra något med händerna, tänka på antal pärlor, antal korsstygn till vänster, till höger. Sorgen är bottenlös, avgrundsdjup för en mor att förlora sin son, för en pojke att förlora sin morbror, för en familj att förlora en medlem.
Dyma kikar in i rummet där vi pratar, jag och Zoja men så springer han iväg ut i sin värld.
När vi ska gå har han byggt något av pinnar och grenar. Det är en fälla, säger han.
– En fälla för vem? frågar mormor.
Han svarar inte, springer iväg, gömmer sig, skrattar.
När vi ska gå kommer han fram till mormor, viskar något i hennes öra.
– Han vill att du ska hälsa honom.
Jag lovar att göra det.
Lubna El-Shanti, Kiev
[email protected]
