foster Podcasts
-
Skolans simundervisning innehåller ingenting om längtan efter upplösning, men nere i djupet kan vi hitta det yttersta inom oss. Malena Forsare följer några av kulturens simmerskor ner mot botten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i september 2019.
Vi kommer från vatten. Fostervattnet består till 98 procent av vanligt vatten och är vårt första element: omslutna av den ljumma, genomsiktliga vätskan bärs vi fram i viktlöst tillstånd, gungar runt som blötdjur, alltmedan våra kroppar intar en mer distinkt form. Fostervattnet produceras av de två fosterhinnorna: den yttre kallas åderhinnan och den inre vattenhinnan. Därinne skyddas den spädaste versionen av oss själva från omvärldens tryck. Fostret sväljer vattnet i pyttesmå klunkar som kan ses med ultraljud. Det snurrar varv på varv runt sin mjuka axel, alltmedan kotorna hårdnar. Efter födseln kan föräldern känna ryggraden med pekfingret: som en perfekt rad med nysådda ärtor.
Vi kommer från vatten, men minns inget av det. I det nyfödda barnets hjärna blixtrar synapserna utan ordning – ett tillstånd som snart faller i glömska, eftersom förmågan att sortera bland sinnesintrycken utvecklas långt senare. Eller? Minns vi mer än vi tror? Har vi kanske en annan sorts minne, en erinran bortom språket om detta framglidande tillstånd, som vi i vissa stunder kan ana djupet av?
Jag har simmat så länge jag kan minnas, men aldrig varit sorten som plaskar fram i sportnyheterna. Sport har tvärtom legat rätt så långt från min identitet. Men under ytan av idrottstrotsande person har det alltid grott en pockande lust till fysisk rörelse som enkelt går att locka fram – om den utspelar sig i vatten. Under tonåren hände det också att lusten fick oväntade följder. Som till exempel under idrottsundervisningen på gymnasiet, när vi fick i uppgift att utforma en egen lektion. Jag vägrade först, men valde efter viss övertalning att fullfölja momentet. Det blev nog inte alls som läraren tänkt sig, när lektionen levererade avslappning i ryggläge till de blippande syntljuden i Luc Bessons sönderälskade film ”Le grand bleu”, Det stora blå, från 1988. Kanske ville jag på det sättet sänka ner klassen i samma känsla som jag hade under passen i den lokala simhallens 25-metersbassäng, där jag hade för vana att tillbringa eftermiddagarna. Vattenljuset som sköljde genom kroppen. Mönstret av vita plattor i bassängens botten och suget från ventilernas konstgjorda tidvatten.
Med tanke på de regelbundna besöken där, är det anmärkningsvärt att jag misslyckades fatalt i den gren som jag betraktade som min. Vår ambitiösa idrottslärare med lätt militanta drag njöt av att mäta allt. Nya tävlingsmoment upprättades ständigt och naturligtvis ingick en introduktion till de fyra simsätten, inklusive fjäril. Denna avancerade konstart var oss främmande, även om tekniken var välkänd sedan länge: fjäril prövades i tävlingssammanhang redan på 30-talet. Under de olympiska spelen i Melbourne 1952 kunde publiken beskåda de karaktäristiska bensparkarna, som påminner om stjärtrörelsen hos en delfin, uppe från läktarna.
Vi uppmanades att hålla oss strax under ytan, alltmedan vi kämpade med att rita nyckelhål med armarna och studsa fram med våra unga stjärtar. Det gick inget vidare: mödosamt arbetade jag mig ner mot botten där underläppen sprack mot klinkern. Illusionen av sportsimmerska, ja – om det nu funnits någon sådan, hade gått sönder: med blod på hakan hävde jag mig upp över kanten och insåg att skådespelet var över.
Men resan ner mot bassängdjupet var alls inte förgäves: snarare tog simmandet där och då en ny riktning. Jag funderar på om strävan neråt inte bara var en flykt från det orimliga i tekniken, utan uppstod av ett mer filosofiskt skäl. Kanske sökte den unga simmerskan något bortom mätandets princip. Kanske anade hon en värld därnere, ett tryckande vattenmörker som varje fridykare måste lära sig konsten att omfamnas av. Som Jacques i Det stora blå behöver hon acceptera lungornas komprimering, och utforska dånet som uppstår när hörselorganet förvandlas till havets egen förstärkare. Fast när det kommer till kritan kan man fråga sig om fridykarens utmaning bara handlar om att anpassa sig till en fysiologisk omvandlingsprocess: för när vi rör oss djupare ner väcks dödsdriften till liv – en längtan efter att upplösas i det element som utgör 60 procent av vår totala kroppsmassa. För det nyfödda barnets del rör det sig om hela 80 procent.
Skolans simundervisning innehöll inget om dödsdriften. Så småningom vändes mitt sökande istället mot kulturens simmerskor. Skådespelaren Juliette Binoche, inte minst. I filmatiseringen av Milan Kunderas roman ”Varats olidliga lätthet”, gör hon entré med ett kraftfullt dyk ner i ett av östra Europas kurbad, som får de uppsvällda farbrödernas schackpjäser att skaka. I filmen spelar männens libido en större roll: man kan välja att tolka dyket som symbol för en ung kvinnas trots mot en sexualiserande blick. Och det visade sig att Binoche hade kommit till simhallen för att stanna. I första delen i Kieslowskis trilogi ”Trikoloren” använder filmens Julie det klorerade vattnet i en nattlig bassäng för att pressa sorgen genom sitt kroppssystem. Efter att ha mist man och barn i en bilolycka lider hon av en underreaktion, det vill säga, hon kan inte gråta. I gengäld kan hon simma: hon crawlar fram i svartglänsande baddräkt med ursinniga rörelser, som en späckhuggarhona på jakt efter sin förlorade avkomma.
Om Julie bryter genom vattenytan med splash, tar jag trapporna baklänges. Inga sensationella entréer, inga avancerade simsätt och ingen utrustning: bara ledstångens stål inuti händerna och mötet med ett vatten som är några grader för kallt. Jag tänker ofta på Sally Bauer, långdistanssimmerskan från Helsingborg, som var den första skandinav att simma över Engelska kanalen. I Sara Stridsbergs fantasi ”Happy Sally” blir Sally Bauer en melankolisk figur som ständigt dras till Öresundshavets bräckta vatten. Ju längre Sally rör sig ut från land, desto längre bort glider hon också från de människor som hon älskar.
När min mamma en sommar blev hastigt sämre i sin cancer, fann jag mig för första gången öga mot öga med döden. Jag hade mött den blicken förut, men den här sortens stirrande ut i dödens icke-vara var för mig en ny erfarenhet. Det visade sig att upplevelsen svarade dåligt mot fantasierna om fridykarens metafysik. Jag simmade mig igenom veckorna när mamma successivt, dag för dag, förlorade förmågan till rörelse och tal. Med kroppen före gled jag in och ut genom minnena, i tanken på vem hon varit. Bara i ett urinfärgat sjövatten strax utanför Göteborg kunde sorgens kramper släppa: så förvandlades det svala mörkret under mig till något som bar, snarare än drog.
Vi kommer från vatten. När vi simmar minns vi vårt ursprung i horisontalläget, när människan en gång inte var människa, utan rustad med gälar och fjäll. Ju mer tid hon tillbringar simmande, desto mer diffus blir gränsen mellan fena och ben, mellan foster och född person. Ensam plöjer hon fram längs rödvita plastsnören som skiljer hennes bana från någon annans. Så minns hon, inifrån sig själv, den tyngdlösa tillvaro som pågick för länge sen. Den som kan anas som en känsla av frihet, i rytmen som uppstår med nästa längd, och nästa.
Malena Forsare, kulturjournalist och psykolog
-
Hjärnan är så mycket mer än förnuft. Malena Forsare reflekterar över att när kroppen berättar det intellektet inte förstått.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Första gången det hände var på Patologen i Lund. Utanför var det grönskande vår. Men ingenting av det, och ingenting av allt som då verkligen betydde något, märktes i den lilla ringen av studenter som slöt sig runt den ensamma hjärnklumpen. Docenten hade precis rullat in hjärnan, som nu låg och guppade i en bunke. Hjärnan hade ingen blick, ingen kropp eller vilja. Den hade förlorat sin människa. Och nu skulle den noga skivas upp framför våra ögon, så att vi skulle få veta något om demenssjukdomens inre anatomi.
Jag gjorde ett tankefel, som varje luttrad obducent noga lärt sig att undvika. Istället för att tänka på hjärnan, började jag tänka på människan. Jag ställde en fråga om begravningen; vad hjärnan tänkte om att den nu låg här, istället för i jorden där kroppen fanns. Jag minns doften av desinfektionsmedel och skaldjur. Att jag tog några steg mot skjutdörren, och där någonstans, i det gungande mötet med gravitationen, fångade docenten mig med ett vant grepp.
Avståndet mellan hjärna och kropp – hur skulle vi begripa det? I neuropsykologikursen var det aldrig något som direkt diskuterades. I gruppen av blivande psykologer pratades det överhuvud taget väldigt lite om att kroppen talar sitt eget språk och ofta är snabbare än tanken. Att den fångar upp vår existens – övergångarna i livet – och reagerar på dem, ibland innan vi själva fattat.
Den holländska läkaren och traumaforskaren Bessel Van Der Kolk beskriver i sin bok, ”The Body Keeps the Score”, hur Darwin var tidig med att peka ut förbindelser mellan kropp och hjärna. Enligt Darwin involverades ”den pneumogastriska nerven” vid stark psykisk upphetsning, så att även inälvornas tillstånd påverkades. Terminologin har förändrats, men inom dagens traumavård är man allt mer överens om att behandlingen vid posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, behöver inbegripa kroppen, eftersom det som händer den skapar avtryck i hjärnans olika minnescentra.
Darwin var således något på spåren. På 1990-talet introducerades en viktig, om än omstridd teori, som bygger på denna enkla slutsats: att hjärna och kropp hör intimt ihop. Den amerikanska psykologprofessorn Stephen Porges myntade den så kallade ”polyvagala teorin”, som utgår från vagusnervens förgreningar, vilka skapar förbindelser mellan olika organ, såsom hjärna, lungor, hjärta och mage. Och den betonar hur viktigt det sociala samspelet är i vårt psykiska – och fysiska – mående. Kroppar talar till varandra med ansiktsuttryck, gester och tonfall, och om traumatiska minnen lärt oss att vara rädda för andra, ja, då måste terapeuten mer än vanligt visa tålmodig värme och empati.
Andra gången det hände var i en biosalong. Jag hade drabbats av en aning om att jag inte längre fick plats i tillvaron såsom den såg ut. Men det visste jag inte då, för tanken var inte färdig. I ett försök att greppa vad som höll på att hända, trampade jag en lördag iväg på min cykel för att se filmatiseringen av Annie Ernauxs självbiografiska ”L’événement”. Egentligen mest för titelns skull: ”Omständigheter” är ett vidöppet ord. I filmen är det katolskt 60-tal, i Frankrike någonstans, och en ung kvinna söker, dag efter dag, med blicken i sina trosor. Hon är gravid och vill allt annat än det. Så hon kämpar för rätten att välja. Samtidigt som läkarna vägrar att gå henne till mötes, väninnorna vänder bort blicken och den manlige vännen vill passa på – det är ju utan risk för en ny konception.
Någonstans mellan vecka 8 och 9 tar hon en strumpsticka, och för den långt in i sig själv. När biomörkret börjar snurra är det som om jag redan är i filmens slut. Där ett för tungt foster hänger på sin sträng ner i toaletten och blödningen inte går att stoppa. Jag famlar mig ut och sjunker ihop under en grön exitskylt i biografens öde källare. Där svettas jag ut ångesten som kommer av att vara instängd i livets cellsystem. Fostret är inte mitt, men kroppen, den är min. Och nu vägrar den plötsligt att samarbeta.
Som färdig psykolog började jag så småningom att arbeta med traumatiserade barn. Bland patienterna fanns en grupp som var särskilt svårläkt: barn som tidigt utsatts för sexuella övergrepp. En del av de här barnen hade utvecklat en strategi som en gång hjälpt dem. De hade övergett sina kroppar för att stå ut. Övergreppen tillhörde nu det förflutna, men barnen fortsatte att av och till checka ut från sin fysiska tillvaro. Det kallas dissociation och kan beskrivas som den yttersta förlusten. Barnet försvinner bort och blir okontaktbar. Enligt van der Kolk måste vi närma oss en sådan patient just genom kroppen. Med försiktiga försök till rörelse, beröring och ögonkontakt. För att på så sätt återföra barnet till här och nu.
Det skulle hända en tredje gång, men då inte i form av en svimning. Sent en natt, när allt var för sent och det som verkligen betytt något inte längre fanns kvar, rann all kraft som en ström ur kroppen. Jag hamnade kraftlös och skakande på golvet. Det blev svart och tonat blått, det skimrade som inuti ett regn, och samtidigt som jag var fastkättrad såg jag allt utifrån. Efteråt rådfrågade jag en fysioterapeut om det som hänt; det liknande ingen tidigare erfarenhet. Hon svarade något om nervsystemet, men jag minns inte riktigt vad. Och förresten hade hon själv varit med om samma sak. Så här i retrospektiv blir det ändå begripligt: kärleken hade tagit slut, och kroppen, den var förtvivlad och kunde liksom inget göra.
Hur långt är avståndet mellan hjärna och kropp? Hur långt är avståndet mellan det som en människa tänker och det hon känner? Kanske har vi bäst chans att förstå det i de ögonblick, då kroppen talar om för oss vad vi måste göra. När vi måste bryta upp. Fly från en plats. Eller när vi bara behöver släppa taget om något för att överleva själsligt.
Efter den hastiga sortin från hjärnobduktionen hamnade jag i ett litet uppvakningsrum. Rummet är till för sådana som jag, som svimmar vid åsynen av människans innanmäte. Docenten berättade att flera av hennes medicindoktorander börjat sina karriärer just så. Som om de, när de betraktat vår köttiga insida, aktiverats i sin existentiella varseblivning. För vi har att inse att avståndet mellan hjärna och kropp är en illusion. Miljarder nervtrådar förbinder hjärnan med resten av oss själva. Vårt misstag är att vi tror att intellektet är överordnat våra sinnesförnimmelser. I själva verket, menar Bessel van der Kolk, håller kroppen räkningen. Den är vårt bästa instrument.
Malena Forsare, kulturjournalist och psykolog
-
Vi pratar om kaos, verkar redan vara återkommande ämne i vår podd. Bea delar med sig av sina bästa hacks, som inte alls funkar hos Assma. Hur många föräldrar borde man egentligen vara på ett barn? Etc etc.
Men framförallt så tar vi allt från början; Om att få beskedet att man väntar trillingar. Om ultraljudsbilden som blåste bort, ständiga rädslan att de skulle hitta fler foster och mycket annat!
Happy tuesday!
Assma (@a_triplets) &
Bea (@triplets_gothenburg)
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Hello Interactors,
This is the first of a series of posts where I wrangle, disentangle, and find an angle on an alternative sustainable economy. My starting point is circular economy. It’s a seemingly straight forward concept — reduce, reuse, recycle, and repair. If only it was that easy.
As interactors, you’re special individuals self-selected to be a part of an evolutionary journey. You’re also members of an attentive community so I welcome your participation.
Please leave your comments below or email me directly.
Now let’s go…
ESG DISHARMONY
It’s been a confusing week for the green economy. The world’s largest asset manager, BlackRock, was the source of some of the biggest news. BlackRock has made strides in recent years to be a world leader in environmental, social, and corporate governance, or as it’s commonly called – ESG. ESG is a framework of metrics companies pledge to follow intended to identify, assess, and manage environmentally and socially sustainable, but still profitable, risks and opportunities through investments, corporate culture, and practices. This can typically, or ultimately, lead to divestments in the fossil fuel industry as more and more investors, customers, and employees desire and demand reductions in CO2 emissions.
But the state of Louisiana isn’t having it. They announced this week they’re pulling $749 million from BlackRock funds. Their state treasurer said BlackRock has “blatantly anti-fossil fuel policies” that damage the state’s energy industry and thus state revenue. It’s not just fossil-fuel fans who are unhappy with ESG. Elon Musk famously quipped that ESG’s are “an outrageous sham.” Tesla was initially praised for their leadership on the environment, “E”, but were removed from the S&P500 ESG index because of their lackluster reputation for “S” and “G”. Last April a judge and jury found Tesla to be liable for promoting a racially hostile environment at Tesla's factory in Fremont, California.
Dust ups like these have caused many companies, investors, and independent ESG rating firms to soften their language, add or subtract certain metrics, change the parameters, or rebrand their rating schemes. As a result, ESG, a segment of worldwide investment accounting for 1/3 of total assets worth around $35 trillion, has become extremely murky. In July, The Economist wrote,
“As it is, measurement of the size of the ESG market is confusing, the ratings are too subjective, and the industry over-promises and under-delivers.”
They went on to cite research that found
“ESG rating agencies are the veritable acme of inconsistency. A study of six of them found that they used 709 different metrics across 64 categories. Only ten categories were common to all—and they do not include such basics as greenhouse-gas emissions.”
In September, Dilbert predictably joined in the chorus of criticism.
Sadly, the concept of a ‘circular economy’ is following a similar path. Circular economies take limited raw materials used to make goods and loops them back into the economy instead of throwing them away – reduce, reuse, recycle, and repair. But the term ‘circular economy’, like ESG, has also become diffuse and trendy. The occurrence of these two words together, ‘circular economy’, doesn’t show up in the books Google has scanned until around 1990. It grew steadily until a dip leading up to the financial crisis in 2008. But since 2014, it has skyrocketed.
Even Wall Street now has funds popping up branded ‘Circular Economy’. In 2019 BlackRock launched a fund called “BlackRock Global Funds Circular Economy”. Its top holdings include two waste management companies, a Coca-Cola subsidiary, a water filtration company, and…wait for it…Microsoft? I guess that’s because of their public commitment to negative CO2 emissions. Not sure. If so, I’m suspicious of their noble, and needed, effort. Having watched the over-produced press announcement in person, I left feeling it was one part a greenwashing PR stunt and one part Microsoft seeing dollars signs selling cloud services to companies running toward their own vague, but earnest, ESG goals.
For example, running complicated AI models in the cloud to determine emission reductions, simulating breakthrough renewable energy technologies, or simply using Microsoft Teams so companies can cut their travel budgets while reducing CO2 emissions. In other words, to hit ESG goals – or attempt a circular economy – requires new technology; new technologies need software; and increasingly that software is run on Microsoft servers in the cloud…or in local data centers. Going green yields greenbacks.
Two other companies on that BlackRock list also give me pause. Both Republic Services and Waste Management profit from collecting, processing, and recycling industrial and consumer waste. More waste equals more money. One of the basic principles of sustainable and environmentally conscious business practices is reducing consumption and thus waste.
Are these companies ok with their customers cutting back on their garbage? Probably not. But they, like Microsoft, see opportunity in building ‘green’ processing plants, creating a market for recycled materials, and then reaping the profits. All of which would welcome – possibly even encourage – even more consumption. And that would yield more resource extraction and more garbage to process – resulting in more profits. That doesn’t sound very sustainable or ‘green’, unless you’re a chief financial officer.
MIND THE GAPS OF MIND TRAPS
In a 2021 paper titled Critique of the Circular Economy three researchers in the field of industrial ecology offer a critical look at the current state of the theories and practices of circular economies. Industrial ecologists track the physical resource flows of industrial and consumer systems at different spatial scales. They aim to reduce environmental impacts while enabling human well-being through more circular flows of resources instead of the more traditional linear flow of extract, produce, and dump. They write,
“In seeking to maintain a growth-based economy, critics argue, the circular economy ‘tinkers with the current modus operandi’ of “consumerism, extractivism and (liberal) capitalism, while bearing the unrealistic expectation that the individual consumer will be able to mobilize largescale change. The circular economy is considered to encourage a reboot for capitalism that requires no radical change to institutions, infrastructures, and markets.”
In this regard, they conclude,
“Without this transition, the new economy will simply maintain the current status quo.”
These researchers, writing in the Journal of Industrial Ecology, believe,
“Circular economy is based on an ideological agenda dominated by technical and economic accounts, which brings uncertain contributions to sustainability and depoliticizes sustainable growth. Bringing together these critiques demonstrates that the circular economy is far from being as promising as its advocates claim it to be.”
This begs the question, what do advocates promise? In 2020, another group of researchers writing in the journal, Resources, Conservation & Recycling write,
“While there were only 116 academic articles published on the topic [of circular economy] from 2001 to 2008, this number has grown exponentially to over 4900. Nevertheless, most of the [circular economy] discourse has actually been developed by actors in the government and private sectors, which have specific political and economic agendas, and have often used the [circular economy] as a narrative device for greenwashing.”
In their paper they seek to identify research gaps while also developing a classification scheme for the different beliefs and approaches to describing and articulating circular economies. In doing so, they hope to avoid the disillusion the ESG movement is witnessing by identifying shared beliefs, approaches, and missteps and their deficiencies.
In the set of research papers they evaluated, these five gaps were identified:
1. Systemic thinking on entropy, growth, capitalism, and decoupling
They found no coherent systemic economic or social theory underlying the circular economy. This makes for fertile ground to establish one, but it also leads to fuzzy thinking, confusion, disarray, and skepticism. There is seemingly no agreement on the physics of entropy given laws of thermodynamics. Materials degrade over time through recycling processes which means they can’t be recycled indefinitely. There is no ‘perpetual recycling machine’. New raw materials must then be extracted and injected into recycled materials to boost their value.
They note the ‘biggest elephant in the room’ is how to decouple growth and capitalism from the circular economy. Capitalism only works with growthism. Because the circular economy is a degrowth strategy, is it incompatible with capitalism or does the idea of capitalism need to adapt to the limits of earth’s resources?
2. The materials, energy, and biodiversity [interconnections]
The promise of the circular economy is to recover materials which requires less energy, find nature-based solutions that contribute to increased biodiversity, and thus reduce the overall demand on raw materials while bettering our ecosystem and quality of life. This is the essence of the metaphorical circle in a circular economy. However, we still need material and energy to build a renewable energy infrastructure. Waste incinerators, as one example, keeps garbage out of the earth while generating energy but at a cost to air quality.
An abundance of energy is also needed to run all the recycling and processing plants intended to feed reused materials back into the economy. In addition, when done at scale, a circular economy could become so efficient that it encourages more pollution, energy demand, and renewable resources. Increased energy production, say through biofuels, could lead to further biodiversity loss, which is needed to improve soil health, reduce erosion, and improve air and water quality. Raw materials, energy, and biodiversity are interconnected and can’t be addressed in isolation or in a linear flow on the path toward a circular economy.
3. Evaluating and assessing the full impacts of a circular economy
We’re not always as clever as we think, so we need ways to evaluate, assess, and adjust as we go. This is especially true given a common misnomer that increased efficiencies lead to reductions in resource consumption. Imagine all the inventions throughout history that promised more leisure time at home when in fact they often led to more to more production and consumption. For example, laundry machines led to more laundry.
This is known as the Jevons paradox. Increased efficiencies lead to falling costs which increases demand leading to more consumption. Circular economies that promote eco-efficiency run the risk of creating rebound effects. That’s the paradox. Attempts to slow down and reduce leads to the opposite — accelerated extraction, consumption, and destruction. Cost reductions from cheap renewable energy, for example, could increase demand for it. Meanwhile, that cheap energy may allow a cheaper widget to be made increasing demand and consumption of the widget. Humans need self-regulating evaluative safeguards on our ingenuity if we want us, and our circular economy, to thrive and survive.
YOU CAN’T FLEE ESG
4. Governance, social justice, and cultural change
A 2017 study looked at 114 different definitions of circular economy and only 18-20% considered social equity. Looking at nearly 5000 academic papers, researchers found just 804 from the fields of social sciences and humanities. Most were from environmental science, engineering, and energy sciences. Yet, as researchers found in 2018, those attempting to put the circular economy into practice identified the main barrier to adoption is cultural acceptance and changes to consumer beliefs and behaviors. Technology was the least of their concerns.
They concluded that “circular economy is a niche discussion among sustainable development professionals.” There’s also the issue of power. In the race toward energy and economic transition, once again dominant states will forcibly instill technocratic top-down governmental and corporate agendas. Meanwhile, historically marginalized stakeholders will continue fighting for social, environmental, and economic justice. Sounds like ESG won’t be going away any time soon…or ever.
5. Alternative visions of circularity
The lack of attention on cultural and social dimensions could be addressed by including likeminded visions and existing practice. The concept of circularity and ecological reciprocity is fundamental to Indigenous cultures around the world. Many have extended, modified, and adapted sustainable ancestral hunter-gatherer, agrarian, and pastoral ways of living — and some still do. They also tend to adopt pluralistic ideals that enable and foster mutual coexistence and largely avoid ethnocentric economic and environmental agendas. And they don’t seek global dominance of resources and cultural assimilation.
For centuries Buddhism, Confucianism, and Taoism have also promoted harmonious societies complete with ecologically sound philosophies and practices. Some of those philosophies are alive today. Since 2000 Japan has adopted a “Fundamental Plan for Establishing a Sound Material-Cycle Society” which tracks
“how effectively materials are used in industrial activities and people’s daily lives, in terms of creating more wealth using fewer resources.”
There are many alternative ways to reduce, reuse, recycle, and repair that all include elements of circularity, reduced consumption, and measures of growth. And it’s likely our diverse planet will need more than one flavor of circular economy.
These five gaps illustrate both the diversity and complexity surrounding conceptions and implementations of the circular economy. The Economist magazine highlighted how the subjectivity and size of ESG not only leads to confusion but a tendency to over-promise and under-deliver. It seems the circular economy suffers the same risk. And yet, human history shows examples of how plurality of thought, belief, and culture when coupled with eco-efficient circularity and reciprocity fueled centuries of coexistence with each other and the planet’s complex web of nested systems.
Circularity is not new, and it’s not a trend. Examples are found at all levels of ecologies, and societies, on which we depend. Understanding, situating, and articulating past and existing circular concepts in nature and societies – representing diverse interpretations from all corners of the world – is what is needed to enable a socially just, economically sound, and environmentally sustainable path forward.
ESG is an attempt to lead us there under the current economic model. And while the ‘E’ in emissions should be the key to ESG, we need all three for the circular economy.
Tune in next time as I unpack the history of modern articulations of a circular economy. I’ll map socio-economic, environmental, and political approaches against a range of technological utopias and dystopias.
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit interplace.io -
Detta avsnittet är det tredje av SOMMARMÅNDAG som spelades in på Brewing Co i Malmö i början av juli 2022, och vi gästas av de roliga Emma Hansson Löfgren och Kim ”Hyper” Malmqvist.
Emma har en hel del att berätta för oss om sommarkillar efter att hon fått insyn i singelkväninnors Tindrande och Kim ger oss allt man behöver veta om själens intåg i foster i samband med sommarens heta abortdiskussioner. Ett riktigt sommaravsnitt med andra ord! Allt detta och en hel del snack om den mycket populära sommarfrisyren ”tunnhårig” i avsnitt 275 av MÅNDAG!
Gå in på patreon.com/mandag för att stötta podden ekonomiskt och ta del av massa svinroligt Patreon-exklusivt material, och gå in på http://www.underjord.nu för att köpa biljetter till Sveriges bästa ståuppklubb och även SOMMARMÅNDAG som äger rum i Göteborg 7 augusti.
-
Messiah analyserar bajskommentarerna på Bingo Rimérs senaste inlägg, Klara skriver ett öppet brev till snusande foster och John har hittat den renaste högerkanalen på YouTube.
-
From time to time I like to share tips that help me in my life beyond anxiety recovery. Some of these come from lessons I learned as an anxious person. Some do not. But when I am asked if I am afraid that my anxiety might come back or that I will relapse, I can confidently say that I am not afraid of this at least in part due to these little tips that I share here and there.
Today’s tip is to do things that you love.
OK, so I won’t win any prizes for originality with this one because I’m sure you’ve heard it a million times from other people, but it is true. If you want to tend to your mental health and if you want to get good at managing the everyday stress that life can throw at you, start doing things you love on a regular basis.
For me, this means making time to do things like playing my guitar, even when I’m not so good at it. I’ve been reading more in the last few months and really enjoying that again. I like to do physical things like lift weights or go for walks and for the last couple of weeks I’ve been playing with rucking (essentially hiking and walking with a weighted backpack). I’ve even started cooking more which has been kinda relaxing and is also helping me eat better again.
It doesn’t matter what the activities are. I try different stuff all the time (more on this tomorrow). What matters is taking the time and making the effort to do the things that feed your soul and your spirit in some way. Notice I used the word effort. I did that for a reason.
We are surrounded on all sides by soul-sucking electronic devices that connect us to the endless cesspool that is the Internet. And to be honest, its far easier and takes far less energy to just scroll or mindlessly consume content without even knowing why you’re doing it. I’m guilty of that sometimes for sure. But in the end, while this takes no effort, there is also no reward.
When you take the time and make the effort to do things that you love, things that connect you to your values and bring you some measure of happiness (this does not mean unbridled joy or nirvana), you get something in return. Feelings of restlessness get replaced by feelings of peace. Agitation becomes calm. Frustration becomes satisfaction. When we make the effort to really connect with who we are and what we value, good things happen on a mental and emotional level.
I know that if I get caught up in bad habits where I’m scrolling all the time and staring mindlessly at screens too much, I start to feel it. My mood drops, I get a little short tempered, and I just start to feel generally uneasy and even a bit anxious. This is my signal to snap out of those bad habits, slow down, and return to the things I really love. Wouldn’t you know it, after a day or two, I’m usually feeling much better, and that’s not an accident.
I have to remind you that none of this is an anxiety cure or a shield against the anxiety issues you may be facing now. But when we aim at this goal and move toward the things we love, we get a positive return on our investment that makes everything just a little bit easier and smoother.
I know, right now you may be thinking that you are not even sure what you love any more. We’ll talk about that tomorrow, so stay tuned.
Hey it’s Monday and that means that today at 2 PM Eastern I’ll do my “Recovery Monday” livestream on YouTube, Facebook, and Twitter. Come join in!
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit theanxiousmorning.substack.com -
Dagens avsnitt är en inspelning från ett webinarium med Lead Montessori, på temat How to talk to children about what is happening?
Medverkade är C. Foster, M. Ulrich, T. Suominen & D. Rebild.
Här är Skolverkets råd kring hur man pratar med barn och unga: https://www.skolverket.se/skolutveckling/inspiration-och-stod-i-arbetet/stod-i-arbetet/att-prata-med-barn-och-unga-om-krig-och-kriser
Statsminister Magdalena Anderssons tal till mellanstadie- och högstadieungdomar: https://www.youtube.com/watch?v=MiwAANLv8l4
Ni hittar mer om Lead Montessori via denna länk: https://leadmontessori.com/
Vi tar gärna emot respons, lyssnarfrågor eller förslag på vår Facebooksida eller via mail på [email protected]
-
Både bland läkare och i olika gravidgrupper är frågan om födsel genom kejsarsnitt en vattendelare. Frilansskribenten och läkarstudenten Vincent Flink Amble-Naess undrar varför det har blivit så.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
På 700-talet f Kr lät den romerske kejsaren Numa Pompilius stifta en mycket egendomlig lag. Gravida kvinnor som avled innan nedkomsten skulle få sina foster skurna ur moderlivet. Lagens syfte har fallit i glömska. Tidens läkekonst var långt ifrån tillräcklig för att rädda de ofödda barnen, och någon annan rent medicinsk anledning är svår att föreställa sig. Kanske var det dödgrävarna som döpte ingreppet till sectio caesarea, kejsarsnittet – som ett uttryck för deras drastiska humor och som en drift med den man som givit dem den tillsynes meningslösa uppgiften. Exakt hur begreppet uppstod är omöjligt att veta.
Millenier senare regleras kejsarsnittet av andra lagar än dem Pompilius lät stifta. På sätt och vis har ingreppet förvandlats till sin motsats. Istället för vid livets slut, utförs det nu vid dess början:
Den gravida kvinnan lägger sig på sidan. Narkosläkaren för in en nål i hennes rygg, och bedövningsmedlet administreras genom en plastslang. Kvinnan tappar känseln i nedre delen av kroppen, men förblir vaken. Hon lägger sig på rygg. Ett skynke spänns upp i brösthöjd, så att personalen kan få arbeta ostört. Bakom duken lägger förlossningsläkaren ett snitt strax under naveln. Barnet lyfts ut med huvudet först, får navelsträngen avklippt och överlämnas till barnmorskan som torkar av det och vyssjar det till dess det tagit sitt första andetag. Sedan avlägsnas moderkakan. Såret försluts. Och barnet lyfts upp över duken så att det blir synligt för modern. Proceduren tar inte mer än en halvtimme.
För många kvinnor framstår kejsarsnittet som ett bra alternativ till en konventionell förlossning. Det går snabbare, man kan välja tillfälle på förhand och man slipper förlossningssmärtorna nästan helt och hållet. Visst finns det risker med ingreppet, men detsamma gäller för vaginala förlossningar. Den ena metoden är inte objektivt säkrare än den andra.
Ändå tycks många människor känna en stark aversion mot kejsarsnittet, inte bara för egen del utan även för andras. Det är inte utan att man ibland får känslan av att det rör sig om någonting annat än enbart omtanke om de gravida kvinnorna. Faktumet att ingreppet är vanligare bland andra- och tredjegångsföderskor, och lika efterfrågat i alla samhällsklasser, tycks inte hindra människor från att föreställa sig den typiska patienten som en ung och bortskämd förstföderska. Mellan skål och vägg kan saken framställas ungefär som att kvinnorna försöker undkomma sin plikt. Inte sällan tycker man sig ana en implicit föreställning om förlossningen som en form av arbete, där det nyfödda barnet är en välförtjänt belöning. De som genomgår snittet blir enligt detta synsätt en form av fripassagerare, som får belöningen men slipper arbetet.
Synen på barnalstrandet som en form av arbete har urgamla anor. Dessutom gäller den inte enbart förlossningen, utan varje steg av processen. Att avla, föda och uppfostra barnen har ofta setts som den kvinnliga motsvarigheten till männens plikt att försörja sin familj. Hemmets angelägenheter är därför inte helt och hållet privata, utan ingår i ett större värdesystem. Endast genom samarbetet mellan man och kvinna kan civilisationen upprätthållas. Inför sin bröllopsnatt lär kvinnorna i det viktorianska England ha fått rådet att slappna av och tänka på imperiet.
Kopplingen mellan barnafödande och arbete är tydlig redan i vår kulturs äldsta litterära urkunder. Den första gången förlossningen omnämns i skrift är i första Mosebokens tredje kapitel. För de flesta är berättelsen välbekant.
På Guds befallning framträder Eva ur sin mans revben för att göra honom sällskap i paradiset. Mer eller mindre omedelbart gör hon sig skyldig till överträdelser. Hon låter sig lockas av ormen att äta av den förbjudna frukten, och som om det inte vore illa nog drar hon med sig Adam i fallet. När det skymmer över trädgården hör hon sin gud vandra i den svala kvällsvinden, eller som det heter i King James översättning: in the cool of the day.
Hans hämnd blir fruktansvärd. Människorna blir bannlysta ur paradiset, och Adam tvingas arbeta i sitt anletes svett. Intill sin död ska han slita på åkrarna, som trots hans idoga ansträngningar ska bära endast törne och tistel. Det är med nöd och näppe han ska hämta sin näring ur den obarmhärtiga jorden.
Men inte heller Eva kommer undan. Åt henne har skaparen något särskilt i åtanke. Hennes havandeskap ska vara mödosamma, säger han, och hennes barn ska födas under smärta.
De gammaltestamentliga verserna säger något om vårt samhälles ambivalenta syn på uppoffringen som på samma gång en plikt och en bestraffning. Uppfattningen om lidandet som ett nödvändigt ont för att uppnå något – mat, pengar, lycka, framgång – är djupt rotad i vår kultur. Det gäller de traditionellt manliga sysslorna som att försörja sin familj, där fripassagerare alltid har betraktats med särskilt oblida ögon. Men det gäller också den kvinnliga motsvarigheten – alstrandet av barn.
Arbetsfördelningen var nämligen avgjord på förhand. Kvinnan skulle föda barnen och mannen skulle försörja dem. Men medan mannens uppgifter har underlättats har förlossningen – trots tillgången till epiduralbedövning – förblivit mer eller mindre densamma. De flesta verkar inte ens betrakta smärtorna som ett problem. De framstår som lika naturliga för oss som himlakropparnas rörelser eller timmarnas flykt. Solen ska stiga i öster, natten ska följa på dagen och kvinnan ska lida i barnsäng.
Den som ifrågasätter dessa självklarheter kan inte hoppas på att övertyga någon. Man kan stapla sina teorier till skyarna, men allt man uppnår är att människor blir lite illa till mods.
Föreställningen om förlossningssmärtorna som en plikt är naturligtvis bisarr, och i våra dagar skulle få personer förmodligen skriva under på den. Men kanske kommer den ändå till uttryck i en undermedveten inställning, som gör människor skeptiska till ingrepp som kejsarsnittet utan att helt och hållet kunna redogöra för varför. Kanske rör det sig, kort sagt, om en dålig magkänsla.
Numa Pompilius lämnade knappt några avbildningar till eftervärlden, och de tidigaste berättelserna om honom är skrivna hundratals år efter hans död. I själva verket är det oklart om de över huvud taget har något att göra med den verkliga förlagan. Pompilius regerade under legendernas tid, långt innan de romerska kullarna tilldrog sig världens blickar. Det är därför omöjligt att avgöra vad som rörde sig i kejsarens huvud när tanken på snittet för första gången slog ut i hans medvetande. Vissa indicier pekar emellertid mot att Pompilius betraktade ingreppet med samma dåliga magkänsla som dagens människor:
Ett järnmynt på Louvren är präglat med kejsarens ansikte i profil. Hans haka är inskjuten i en min av olust.
Vincent Flink Amble-Naess, skribent och läkarstudent
-
Vi kommer att kunna skydda våra barn från allvarliga sjukdomar, men med samma teknik ta död på hela djurarter. Farshid Jalalvand tycker att det är hög tid att börja ta genredigeringen på allvar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2017.
Jag blir alltid lika förvånad när jag hör talas om människor som tror på teorin om intelligent design. Även om man skulle acceptera hypotesen att människan skapats av en gudom borde vår dåligt utformade kropp undanröja alla tankar på att den designades på ett smart sätt.
Tänk bara på vårt stora huvud. Vår oproportionerligt stora hjärna har gett upphov till en enorm skalle som orsakat otaliga komplikationer vid födslar genom alla tider. Utöver det besitter hjärnan en värdelös kombination av egenskaper som gör den på samma gång känslig för skador och oförmögen att läka särskilt bra. Vårt immunförsvar flippar allt som oftast ut och attackerar våra egna vävnader. Herregud, vår opraktiskt svaga kropp måste vara totalt avstängd en tredjedel av tiden för att ens kunna fungera normalt. Och vi ska inte ens nämna tala om testiklarnas utsatta placering.
Det jag försöker säga är att det finns utrymme för förbättringar.
Om du hade haft makt att förändra din biologi, hade du gjort det? Finns det förbättringar du hade infört? Defekter du hade tagit bort? Vad skulle en verkligt intelligent skapare skapa om hen kunde styra evolutionen? Hur hade du skapat den perfekta människan?
Dessa frågeställningar som tidigare tillhörde filosofins teoretiska sfär har blivit en praktisk angelägenhet på grund av en ny genredigeringsteknik kallad CRISPR. Det är mycket viktigt, rent av brådskande, att vi som samhälle diskuterar vår nyfunna genförändrande makt. För som en av teknikens skapare Jennifer Doudna skriver i sin bok ”Sprickan i skapelsen”: genredigeringsrevolutionen håller på att utspela sig bakom ryggen på människorna den kommer att påverka.
Gener som tillhör en viss art kan med små medel överföras till andra organismer
Genredigeringsforskningen har gjort framsteg i en rasande fart de senaste fem åren. Både lagstiftningen och allmänheten har hamnat på efterkälken. Men makten som CRISPR bär är så stor att den måste underställas demokratin. Demokratisering av forskning kräver intresse och förståelse hos allmänheten. Intresse och förståelse kräver avmystifiering av ämnen som vid första anblick kan verka ogenomträngbara. Och det vore mig främmande att kritisera andra forskares system för att namnge saker men något säger mig att Clustered Regularly Interspaced Short Palindromic Repeats kan verka avskräckande för lekmän, även om förkortningen CRISPR är lite mer sympatiskt. Hade man idag velat ge ett mer passande namn till teknologin hade man kunnat kalla den GenGeneratorn – eller, Easy DNA Förändri-fy – eller, varför inte det mer skräckinjagande: Artutplånaren. Teknologin är nämligen alla de sakerna samtidigt.
Vad kan CRISPR göra då? Kortfattat kan man säga att den har gjort genredigering av alla organismer exponentiellt billigare och lättare. I laboratorier kan man nu mycket enkelt klippa och klistra in gener i människors, djurs och växters arvsmassa. Växtförädling som tidigare kunde ta tusentals år genom korsbefruktningar kan man åstadkomma på ett par dagar. Gener som tillhör en viss art kan med små medel överföras till andra organismer – jag hade enkelt kunna skapa grönlysande människoceller genom att klippa in en manetgen vid namn GFP i dess arvsmassa.
Forskare har skapat tomater som inte ruttnar på månader, grödor som klarar av torka, myggor som inte kan smitta med malaria och ultramuskulösa hundar till polis och militär. Man har, i provrör, åtgärdat de avvikelser i DNA som orsakar genetiska sjukdomar som cystisk fibros, sicklecellanemi och Huntingtons. Man har också kunnat klippa om friska cellers DNA så att de blir både motståndskraftiga mot HIV och aggressivare mot tumörceller. Kliniska prövningar har redan påbörjats för att utreda CRISPRs effekt i cancerbehandlingar.
Men teknologin har också mer destruktiva tillämpningsområden. Kombinerar man CRISPR med ett fenomen som kallas ”gendrivare” kan man minera organismers arvsmassa med en genetisk bomb som kan utplåna hela arter från jordens yta. Detta har redan bevisats fungera med bananflugor i laboratorier. Vi kan, om vi vill, få helt myggfria somrar hädanefter.
Eller, i fel händer, utplåning av livsviktiga pollinerande bin.
Vad sägs om genredigerade barn som inte kan bli feta, har bättre minne, lever längre och är mer uthålliga?
Det mest kontroversiella tillämpningsområdet för CRISPR är förändringar av mänskliga könsceller. Detta ägnar Doudna hela sista delen av boken åt. Man kan, i princip, skapa provrörsbefruktade mänskliga embryon, förändra de genetiskt hur man vill i laboratorier, och sen föra in dem till en kvinnas livmoder för att producera ett designerbarn.
Så den egentliga frågan är inte - som jag tidigare lät er tro - ”hade du förändrat din egen biologi om du hade haft makten?”. Den egentliga frågan är: hade du förändrat dina ättlingars biologi om du kunde?
De flesta bedömare är överens om att tekniken, om den börjar tillämpas på könsceller, initialt kommer användas för att förhindra foster från att få ärftliga sjukdomar som föräldrarna har anlag för. Saker som Huntingtons, cystisk fibros, och så vidare. Inget ont i det. Men det finns ingen glasklar definition av vad en sjukdom är och kroppens funktioner är mångfacetterade. Vissa genetiska förändringar som kan förebygga sjukdom snuddar vid gränsen till saker som är till gagn i vardagen. Vad sägs om genredigerade barn som inte kan bli feta, har bättre minne, lever längre och är mer uthålliga? Jag vet att tanken är motbjudande till en början, men om man tänker igenom det lite tvingas man nyansera sig. Rent rationellt är det bara en förlängning av vad de flesta föräldrar redan försöker åstadkomma för sig själva och sina barn med icke-genetiska medel. Man kan - utan att fälla en moralisk dom över samtiden - ändå fastslå att status, kost, fitness och prestation har centrala roller i vår kultur. Blir människors strävan att deras barn ska vara friska och ha bra förutsättningar bara moraliskt förkastligt när den förflyttar sig till det genetiska planet? Man måste fråga sig: är det fel att önska dessa saker för sina barn, eller är det bara fel att åstadkomma det effektivt?
kommer en värld växa fram där befolkningen i de rika delarna är befriade från genetiska sjukdomar och är funktionellt förstärkta jämfört med resten?
Men det är nu man påminns om Immanuel Kants kategoriska imperativ: ”handla endast efter den maxim, om vilken du samtidigt kan vilja, att den skall bli allmän lag”. En sak som vidrörs kort i boken ”Sprickan i skapelsen”, men som jag önskar det hade avsatts mer utrymme till, är frågan om jämlikhet.
Låt oss säga att människor – efter en initial skepsis som medföljer alla nya teknologier – tar till sig tanken på genredigerade foster. Alla kommer inte ha råd. Kommer vi då se framväxten av en ekonomisk överklass som förstärker sig genetiskt för all framtid? Eller om tekniken blir billigare och rika länder gör den allmänt tillgänglig för alla sina medborgare – kommer människor känna sig tvungna att genredigera sina barn för att inte missgynna dem i förhållande till andra? Eller kommer en värld växa fram där befolkningen i de rika delarna är befriade från genetiska sjukdomar och är funktionellt förstärkta jämfört med resten? På vilket sätt hade det påverkat de myriader av sociala frågor som vi brottas med idag? Hade vi rent av kunnat artificiellt skapa flera samtidigt levande människoarter? Vilken hierarki hade ersatt den nuvarande?
Frågan är hur en intelligent varelse med sinne för design och fingret på styrknappen förhåller sig till dessa möjliga scenarier. Det är hög tid att börja bestämma sig.
Farshid Jalalvand, forskare i klinisk mikrobiologi
-
Ett extra långt avsnitt och ett av våra bästa om du frågar oss! ;)
I förra avsnittet gick vi igenom siffrorna, statistiken, faktan. Nu blir det diskussion. Den orättvisa globala resursfördelningen visar sig bl.a i form av olika länders medellivslängd, flyg-gapet, och olika former av nykolonialism - land grabbing, ocean grabbing och orättvisa handelsavtal för att nämna några. Vi pratar om dammbyggen och gruvor, nya sidenvägen, och fiskpirater.
Även om många röster har höjts runt om i världen över denna ohållbara och orättvisa klimatförstöring och den globala resursfördelningen, så har kritik lyfts mot vilkas röster som får höras. Visste du att världskartan vi lärt oss i skolan är förvrängd? Vad kan vår västerländska kultur lära av äldre kulturer och urfolkssamhällen? Och sist men inte minst blir det… SYSTEMKRITIK! Vårt favoritämne.
Vi tipsar om: Sameblod, Seaspiracy, Tack för regnet, Bill Gates “Koden till min hjärna” och “Så undviker vi klimatkatastrofen”, samt Vanessa Nakates kommande bok “A Bigger Picture”.
3 snabba:
Kemikalier i foster Helags glaciär täcks med vit duk Dyngbaggar flyger vilseAv: Jonna Elofsson Bjesse och Melanie Olsson
Poddmelodi kommer från låten ‘Something Elated’ av Broke for Free.
Instagram: @dujagochjorden
Facebook: Du, jag och Jorden
Email: [email protected]
Gillar du det vi gör? Stötta oss gärna på Patreon: https://www.patreon.com/dujagochjorden
Följ oss gärna på instagram och facebook, och prenumerera på podden i din poddapp så får du uppdateringar när vi släpper nya avsnitt, samt lämna en recension i iTunes - då blir vi jätteglada och taggade att göra ännu bättre avsnitt!
-
I Polen fortsätter demonstrationerna mot den hårdare abortlagen. Samtidigt går flera länder i Europa åt andra hållet och lättar på abortreglerna under coronapandemin.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
EU befinner sig i kris sedan Polen och Ungern under måndagen lagt in veto mot både återhämtningsbudgeten och coronapaketet på 750 miljarder euro. Detta i protest mot att man vill koppla utbetalning av EU-pengar till rättsstatens principer.
Polen har anklagats – både på hemmaplan och internationellt – för att urholka rättsstaten och domstolarnas oberoende och just nu pågår demonstrationer runtom i landet mot att författningsdomstolen slagit fast att abort av foster med allvarliga skador strider mot konstitutionen.
På andra platser i Europa har man däremot rört sig åt andra hållet under de senaste åren vad gäller aborträtten. För två år sedan legaliserades till exempel aborter i Irland efter en folkomröstning där.
Samtidigt försvårar coronapandemin tillgången till aborter runtom i Europa, något som vissa länder försöker åtgärda genom att tillåta medicinska aborter i hemmet som utförs med tabletter.Europapodden handlar denna vecka om aborträttens framtid i Europa.
Medverkande: Susanne Palme, Ekots EU-kommentator, Lubna El-Shanti, Östersjökorrespondent och Daniel Alling, korrespondent i London.Programledare: Stephanie Zakrisson
Producent: Nathalie Rothschild
Tekniker: Joel Löf
Europapodden
[email protected]
