Afleveringen
-
De fanns på jorden redan före dinosaurierna, men försvinner i rasande takt. Hör om en av dem som troligen redan tagit sig över till dödsriket med det mycket passande namnet förlorad haj.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Medverkande i avsnittet är Torbjörn Ebenhard, Centrum för Biologisk Mångfald.
-
De har befolkat natten i miljontals år, men när människan gör jorden ljusare blir de hemmasittare och svälter ihjäl. Hör om ljusföreningars stora påverkan och det senaste offret bland fladdermössen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I avsnittet medverkar Johan Eklöf, fladdermusexpert och författare till Mörkermanifestet samt Torbjörn Ebenhard från Centrum för Biologisk Mångfald.
-
Zijn er afleveringen die ontbreken?
-
Den uppstod ur ingenting och väckte sensation. Men strax därpå var den puts väck från jordens yta igen. Drivkraften bakom har på kort tid gjort helt vanliga småfåglar utrotningshotade.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I avsnittet medverkar Torbjörn Ebenhard, Centrum för biologisk mångfald.
-
Två giganter isolerade på en och samma lilla ö. Följ med till en av jordens mest isolerade öar Sankta Helena där Napoleon slutade sina dagar och kanske fick mötavärldens största tvestjärt!
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Medverkande i avsnittet är entomologen Moa Pettersson på Artdatabanken. Programledare och reporter: Gustav Asplund. Borta för alltid görs av rpoduktionsbolaget Filt.
Utskrift av avsnittet:
Den var den allra största i sitt slag, nästan läskigt stor, på en av världens mest isolerade öar.Moa Pettersson: En rejäl pjäs det här.
Där en av mänskliga historiens giganter samtidigt sitter fängslad. Men nu har den, liksom nästan allt djurliv på ön, utrotats. Ett öde som kan kan drabba flera av dess släktingar, världen över.
Moa: I Sverige händer det ju också.
Du lyssnar på Borta för alltid. Jag heter Gustav Asplund, och det här är jättetvestjärtens berättelse.
I den här serien berättar jag om dem, djuren som försvunnit från planeten Jorden för att aldrig komma tillbaka – och där vi människor haft ett finger med i spelet. Men det betyder också att vi levt med dem. De finns kvar i ortsnamn och folksagor. Vi har korsat deras väg – och med vi menar jag alla. Till och med några av historiens mest omskrivna.
Den här historien börjar för drygt två hundra år sen, den 14 oktober 1815. Mitt ute på Atlanten stävar några brittiska skepp fram. Efter hela 10 veckors seglats tornar nu en ö upp vid horisonten: Sankta Helena. Otroligt isolerat uppåt, ett par hundra mil från närmaste fastland.
Det är därför skeppen nu anlänt. För på ett av skeppen finns en passagerare, en fånge som vis av erfarenhet behöver isoleras rejält. Napoleon.
Efter att ha blivit avsatt som fransk kejsare året innan förvisades han till ön Elba i Medelhavet, men rymde, tog makten igen, förlorade slaget vid Waterloo och nu tänkte britterna ta det säkra före det osäkra och sätta honom på Sankta Helena.
Men det är inte bara Napoleon är isolerad på Sankta Helena. Det är även djur- och växtlivet, och har varit det i miljoner år. Vilket gjort många väldigt speciella och unika, endemiska, alltså finns inte någon annanstans på jorden.
Moa: Så det har haft en hög andel av vad vi kallar endemiska arter, arter som man bara hittar där. Ett väldigt rikt fågelliv, inte minst. Man pratar om att det rör sig om 400 endemiska arter där.
Moa Petterson på ArtDatabanken ska hjälpa mig att berätta historien, som inte handlar om fåglar, Moa är nämligen entomolog, insektsvetare, för ett av de speciella djuren på ön är ett småkryp. Hade Napoleon lyft på en sten när han klev iland där på Sankta Helena kanske han hade sett den. Frågan är hur han skulle ha reagerat. Han hade känt igen vad det var för typ av djur. En vanlig syn, till och med i Sverige.
Moa: Har man en brevlåda med liten fuktig i morgontidning så har man garanterat fått med sig en och annan in eller om man har varit ute och tältat.
En tvestjärt. En sån där glansig liten filur som pilar runt i fuktiga vrår. Och som fått lite oförtjänt dåligt rykte kanske. Till exempel den gamla myten att de skulle krypa in i dina öron när vi sover och nyper sönder dina trumhinnor. I alla fall, tillbaka till Sankta Helena. Det unika med den tvestjärten var inte sorten. Utan storleken. Den är snarare storkryp än småkryp.
Moa: Så då kan man tänka sig våran vanliga tvestjärt som kanske är en en och en halv centimeter att vi förstorar upp den. Det ska landa någonstans på 08:08 en halv centimeter så. Det är en rejäl pjäs det här.
Det är världens största tvestjärt. 8,5 centimeter lång. Den har inget svenskt namn, men vi kan kalla den jättetvestjärt rätt och slätt. Eller kanske herkulestvestjärt. När dansken Fabricius beskriver den på 1700-talet ger han den det vetenskapliga artnamnet herculeana, efter den romerska guden Herkules.
Jättetvestjärtarna, de bodde i små hålor under stenblock lite varstans på Sankta Helena, i skogar med inhemska träd och i fågelkolonier. Där levde de sina liv och kom uttraskande bara på natten och efter regn. Och var ovanligt barnkära för att vara insekter.
Moa: Tvestjärtar överlag, de har ju någonting ovanligt för insekterna, parentalvård eller att de tar hand om sin avkomma. Så de gräver en liten grop, lägger sina ägg där och både honan och hanen kommer då ta hand om när avkomman.
Enda hotet mot den var möjligen ett annat unikt och här uppförstorat djur, en härfågel. Härfåglar är vanliga kring Medelhavet och ses ibland också i Sverige, en laxrosa punkare med tuppkam som blixtrar till i svartvitt när den plötsligt flaxar iväg bakom en stenmur. Den på Sankta Helena var en bjässe, med förkrympta vingar som förmodligen inte kunde flyga.
Härfågeln och tvestjärten lever här i miljoner år, tillsammans med en rad andra unika djur. Men: det finns ett men.
Moa: Är man på en liten geografisk yta. Vi har arter som bara finns där. Då är det ganska känsligt för förändring.
Och förändring ska det bli. Länge är Sanktahelena obebodd. Men år 1502 upptäcker portugisen João da Nova ön.
Moa: Och när människorna kom dit så blev det en påtaglig förändring både genom byggnation som man ändrade liksom rent strukturellt mycket på ön, men också att det introducerades en hel del nya arter, både avsiktligt oavsiktligt. Man kanske tog dit betesdjur, men att det också följde med fripassagerare som råttor och möss, men också en del andra leddjur. Det finns en del enkelfotingar och tusenfotingar som följde med som haft ganska förödande konsekvenser.
Mot det här hade en härfågel som inte kunde flyga inte mycket att sätta emot. Den försvann och fick sällskap till andra sidan med, med åtminstone en lira, en petrell, en duva, en gök och två rallar. Alla dem har man fått kännedom om via utgrävningar. För när Napoleon kom till ön så är alla däggdjur redan borta från ön utom ett, den lilla sanktahelenapiparen. Efter sex år här så lämnar också Napoleon jordelivet.
Men jättetvestjärten då? Jo, den ansågs också först vara väck. Men så 1965 vänder forskare på ön på en sten – och hittar den. Där är den, världens största tvestjärt.
Moa: Det kunde man konstatera. Men det här är ju arten som Fabricius beskrev det på 1700-talet.
Men glädjen blir kortvarig. Bara två år senare, 1967, ses den för allra sista gången. Och sen dess – ingenting. Expeditioner har finkammat ön hela fyra gånger. 2014 förklarades den officiellt som utdöd.
Moa: Fastän man gjort upprepande expeditioner för att specifikt leta efter den här tvestjärten så har man inte kunnat återfinna den. Anledning till att den försvann tror man, det är dels att alla dessa lösa stenarna har man helt enkelt plockat på sig för byggnation på ön. Men det är också det att de här introducerade arterna, framför allt en tusenfoting som kom in, förmodligen har prederat eller ätit upp dem här.
Gustav: De gömde sig under stenarna?
Moa: Precis, de gjorde precis som tvestjärtar nu gör även här hemma i Sverige. De trivs där det är lite mörkt och lite fuktigt.
Än så länge är det väldigt få insekter som konstaterats vara utdöda. Av naturliga skäl, små som de ofta är och gillar att gömma sig i skrymslen och vrår.
Moa: Dels är insekter duktiga på att sprida på sig så. De har oftast ganska stor geografisk spridning och det är ju viktigt för att att finnas kvar. Sen är det också så att vi kanske inte haft så bra kännedom om insekter så vi inte vet vilka som har dött ut heller. För att veta att den sista har försvunnit måste man jag hittat den första. Det kan också vara svårt veta. Är den här utdöd eller är den bara förbisedd? Det kanske inte är så många som har kännedom om att känna igen den här insekten, till exempel i fält.
Jättetvestjärten, den var stor, lätt att känna igen och fanns bara på en enda liten ö, ingen annan stans på jorden. Egenskaper som gjorde det möjligt att klassa den som borta för alltid. Men risken är stor att den snart får sällskap, några innan vi ens hunnit lära känna dem. Flera studier har visat att antalet insekter överlag minskar i en alarmerande takt. På grund av gifter och för att vi förändrar deras levnadsmiljö, världen över.
Moa: I Sverige händer det också. Vi har ett exempel kronärtsblåvinge som dog ut i Sverige för bara två eller tre år sedan sågs den sista. Och nu finns ju den kvar utanför Sverige. Men just den här underarten norvegicus. Den försvann ju förmodligen då när den dog ut i Sverige. Det kan hända närmare, både närmare oss geografiskt men också nära i tid.
På Sankta Helena ägnas arbete åt att bevara det enda däggdjuret som finns kvar där, en liten fågel, sankthelenapiparen. Och så försöker man återställa naturen till hur det såg ut innan människan kom hit. Men hur man än gör så kommer ingen härfågel strutta omkring på marken, och ingen jättelik tvestjärt kommer ta hand om sina ungar. För de är borta för alltid.
-
När herrklädesexpediten Richard Thorns får se en teckning av en vacker men förmodligen utrotad fågel förändrar det hans liv i grunden. Nu försöker han hitta den i en av världens hårdaste diktaturer.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I avsnittet berättar också Christina Biggs från organisationen Re:wild om deras Lost Species Project, där man kraftsamlat för att hitta försvunna arter, varav flera har återfunnits.
Programledare och reporter: Gustav Asplund. Borta för alltid görs av produktionsbolaget Filt.Avskrift av avsnittet:
Den var en otroligt praktfull fågel och kan snart klassas som borta för alltid. Men det ska en ambulansförare från England sätta stopp för. För han har fått ett kall.Richard Thornes: It just hit me like a train. It was like a light that was shining out of me.
Nu ska han hitta den – i en av världens hårdaste diktaturer.
Gustav: Do you think it's still out there?
Richard: Oh, I'm 100%. Absolutely. Yeah.
Om detektivarbetet bakom jakten på dom försvunna djuren. Och glädjen när ett till slut hittas.
Richard: Goosebumps crying out in happiness. Just an amazing moment.
Du lyssnar på Borta för alltid, jag heter Gustav Asplund och det här är rosenandens berättelse.
Föreställ dig ett gigantiskt bibliotek. Vackert, högt i tak. En känsla av förundran när man kliver in. Över mångfalden av berättelser, orden. Sal efter sal, hylla efter hylla. Men så plötsligt försvinner bok efter bok. Hyllorna blir allt kalare. Och det ekar allt mer.
Lite så ser jag utrotningen som pågår nu. Förlusten av unika varelser, med sina berättelser, och tomheten det lämnar efter sig.
Men hur vet vi att de böckerna, så att säga, verkligen är borta? Och inte bara tappats bort någonstans, där ingen letat? Det här avsnittet handlar om en av dem som är i limbo. Som har försvunnit men som inte klassats som borta för alltid – än. Och om en av dem som bestämt sig för att kliva ner i magasinet – och leta.
Historien börjar i en tjusig herrklädesaffär i England. Där går Richard Thorns runt med ett måttband runt halsen. Han jobbar där. En dag så svänger han förbi det närliggande biblioteket, för att hitta nåt att bläddra i på lunchrasten. Plockar upp en bok med titeln Vanishing Birds, försvinnande fåglar. När han slår upp den tillbaka i lunchmatsalen så möter hans blick den vackraste fågel han sett.
Richard: This beautiful bird, with this sort of gorgeous bubblegum pink head and this lovely chocolate brown plumage. And it just was unbelievably beautiful.
Det är en rosenand. En graciös andfågel med chokladbrun kropp och alldeles chockrosa huvud. Men som inte setts med säkerhet på över ett halvt sekel. Där och då får Richard som en uppenbarelse. Han ska inte jobba i en herrklädesbutik. Han ska hitta rosenanden.
Richard: It just hit me like a train. And I went down the stairs to the menswear department thinking, well, obviously I don’t want to sell socks and underpants to rich people anymore. I want to go and look for the pink headed duck and this little voice in my head to go and do it. I mean, nobody was going to do it for me. So I thought, yeah, why not? And I remember phoning my friend and she said, I just seemed like I was on fire. It’s like a light that was shining out of me.
Men framför sig har han en utmaning. Rosenanden fanns i avlägsna träsk i södra Asien och byggde sitt bo i högt gräs där den la sina ovanligt nästan helt runda ägg. Men en tjusig fjäderdräkt gör den eftertraktad som samlarobjekt. 1949 sågs den med säkerhet i det vilda för den allra sista gången. Efter det finns bara enstaka obekräftade rapporter. Trots det så är Richard Thorns övertygad om att den finns kvar.
Richard: I thought the pink headed that was there. I just didn't know how to look for it.
Richard bestämmer sig för att göra nåt nytt. Inte leta där den setts senast, i Indien. Istället så riktar han blickarna mot grannlandet i öster. Myanmar eller Burma. Här finns ursprungliga miljöer fortfarande kvar, och här är det få som letar. Av naturliga skäl, det är ju en av världens hårdaste diktaturer.
Richard Thorns tar sig dit, lyckas etablera lokala kontakter och börjar sin jakt. Mellan resorna till Myanmar försörjer han sig som ambulansförare hemma i England. Åren går, ingen rosenand. Men 2016 så händer något.
Richard: Everything changed in 2016. Everything changed in that year.
Richard sitter på ett kafé, med fågelboken uppslagen, med en bild på rosenanden. Då kommer en lokal fiskare fram och pekar.
Richard: And he said just these three words that just sent a shiver down my spine. He just said, it's very rare.
Den är väldigt sällsynt, säger fiskaren. Och berättar att han sett den bara sex år tidigare. Richard får veta att den är oerhört skygg, att den ser dig före du ser den. Att den finns i nästan ogenomträngliga träskmarker dit man bara kan ta sig med elefant, om ens det. Och att den förmodligen är nattlevande.
Richard: But you see, there aree all these reasons why people are not finding the pink-headed duck rather than finding the pink-headed duck, even though it is so beautiful.
Allt det här ger Richard en förnyad gnista att den faktiskt kan finnas kvar. Sannolikheten är inte stor. Men facit visar. Att det hänt förr. Att arter som varit försvunna i åratal – plötsligt dykt upp igen.
Christina Biggs jobbar på organisationen ReWild. Hon basar över deras Lost Species Project. En kraftsamling för att just leta efter de där förlorade arterna.
Christina: It's a puzzle. It's like a great, mysterious detective puzzle. If you don't look, there's no chance of saving.
Christina och hennes kollegor har sammanställt en lång lista på flera tusen arter som inte setts på 10 år. Och ur den vaskat fram de 25 mest efterlysta, som man gått ut med, till forskare och allmänhet att hålla utkik efter, däribland rosenanden. Arter som kan vara borta för alltid, men också sådana som är extremt anspråkslösa eller finns i hörn av jorden där man helt enkelt inte letat ordentligt.
Och arter har hittats. Till exempel världens största bi, en kameleont som inte setts på över 100 år och så i början av 2024, guldmullvaden i Afrika, som blev en världsnyhet.
Att få det där samtalet, att ett djur är hittat, är för Christina en oförglömlig upplevelse.
Christina: You'll get your searchers on the phone on zoom. They want to tell you the story from beginning to end because it's like a great movie. It's just an amazing moment. And when you hear them tear inducing, it is, you know, goosebumps over joy. Crying out in happiness.
Elva arter har hittills återfunnit och för Christina är det viktigt att fira.
Christina: You have to celebrate because it's very solemn. It is often extremely depressing, and there are days that you think most of these species can't possibly still be alive. And what have we done? How have we gotten to this point where we've created this incredibly depressing, horrible situation? That said, when you look at the numbers, there's still great possibility to recover a lot of these species. And so we have to keep trying. Those joys and celebrations are what keep you going.
Kanske får hon anledning att fira igen. Richard Thorns som letar efter rosenanden, nu med stöd av re:Wild, har nämligen gjort ett genombrott. In i diktaturens Myanmar har han nämligen lyckats få in fasta kameror i landet. Som ska flyta runt och spela in under 16 veckor och förhoppningsvis fånga rosenanden på film.
Richard: God, I had so many problems getting them in. Burma's so secretive. The cameras are going to be there all the time for 16 weeks, running away and the pink-headed duck’s just not going to know that there.
Nu ska kamerorna placeras ut, bara det en utmaning i inbördeskrigets och diktaturens Myanmar. Om det lyckas och rosenand sen hittas, så vore det en världssensation. Men för Richard handlar det inte om berömmelse. Han vill bara få se den.
Richard: I would just love nothing more than to have it on camera. I mean, the only reason I ever set out to do this, was to see one. 25 years ago, being in that staff canteen, seeing the pink headed duck. That's my starting point to go from to seeing it on camera.
Gustav: Do you think it's still out there?
Richard: Oh,100%. Absolutely. Yeah. I know now how to find it.
Gustav: So if you don’t see it on the camera that won’t stop you?
Richard: No, not at all.
Att Richard då i lunchmatsalen valde att viga sitt liv åt att försöka hitta en försvunnen art, i det här fallet rosenanden, ångrar han inte en sekund. Nu vill han uppmana andra att göra detsamma.
Richard: It's pretty emotional. It's pretty hard. You know, I’ve shed a few tears over the years, but, you know, if you think you can put up with that kind of crazy train, get on board, you know, make a difference.
-
De hade levt i evigheter, men sågs som färdigförpackad mat. Till slut är det bara en enda kvar den sista av sitt slag. Följ med till Galápagos och möt jättesköldpaddorna som gett ögruppen sitt namn!
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I avsnittet medverkar Torbjörn Ebenhard, Centrum för biologisk mångfald.
-
Den hade tjock päls och var tillgiven egenskaper som människan snart skulle utnyttja. Hör om den gåtfulla falklandsräven en historia som kan ses som en spåkula för alla rovdjurs framtid.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I avsnittet medverkar rovdjursexperten Lars Werdelin och Torbjörn Ebenhard från Centrum för biologisk mångfald.
-
Urgammal konst kan vara ett titthål in i svunna världar. På en egyptisk målning syns en jättestor häger, symbol för skapelseguden Bennu, Fågel Fenix förlaga. Givetvis ett fantasidjur. Eller?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Medverkande i avsnittet är Sofia Haggman, curator på Medelhavsmuséet, och Torbjörn Ebenhard från Centrum för Biologisk Mångfald.
-
Den var en gnistrande symbol för regnskogens mångfald, men blev istället affischnamn för utrotningen. Hör om den absurda historien om orsaken som skapat en apokalyps bland groddjur världen över.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I avsnittet medverkar Johan Nylander, zoolog vid Naturhistoriska Riksmuséet, och Trevor Ritland, författare och dokumentärfilmare. Programledare och reporter: Gustav Asplund. Borta för alltid görs av produktionsbolaget Filt.
Avskrift av avsnittet:
Den var som en gnistrande guldklimp, symbol för regnskogens mångfald. Så försvann den spårlöst och blev istället affischnamn – för utrotningen.
Trevor Ritland: It was here. There were hundreds of them, and now they're gone.
Den absurda historien bakom svaret på gåtan, som orsakat en ren apokalyps världen över – ett levande gravtest.
Johan Nylander: Nu på senare tid har vi hittat den även i Sverige.
Du lyssnar på Borta för alltid, jag heter Gustav Asplund och det här, det är guldpaddans berättelse.
Johan: Det förgyller min vardag kan man säga. De kommer bara fram på våren. De är borta en stor del av vintern. Man nästan längtar.
Johan Nylander är zoolog vid Naturhistoriska riksmuséet ska hjälpa mig att berätta historien. Dom har en särskild plats i hans hjärta – groddjuren.
Johan: De har någonting lite så där oskyldigt sårbart. Man blir alltid glad.
Glädjen att återse dem varje år är kanske större än nånsin. För av dom djur som hotas av utrotning är groddjuren extra illa däran. Johan har en brutal liknelse.
Johan: Det är ungefär som att vi sätter våra barn i skolan i en klass och de tio av dem som inte kommer överleva till årskurs nio. Det är den situationen vi står inför när det gäller groddjur på planeten. Vilken tidsrymd det handlar om för groddjuren, det vet jag inte, men det är liksom proportionerna av det som sker.
Ett av de försvunna groddjuren har blivit som en galjonsfigur för läget, för vad som hände den. Och för utseendet. Historien börjar år 1964. I en regnskog i Costa Rica.
Johan: Väldigt mörk och svart regnskog. Jorden är svart, stammarna på träden är svarta, allti är väldigt mörk. Det ligger moln som skymmer solen.
Ett sällskap med amerikaner tar sig fram in under lövverket. Då upptäcker de, i mörkret så lyser det, som små guldkorn.
Johan: Det lyser som guld.
Det som gnistrar, det är – en liten padda. Hemma i Sverige har ju paddor ett alldagligt utseende. Men inte den här. Hanarna är helt lysande guldorange.
Johan: Och när de börjar titta mer noggrant så hittar de honorna som då är mörka, svarta med fina röda fläckar på sig. De lyste upp skogen.
Den fem centimeter långa gyllene paddan beskrivs som ny art för vetenskapen och blir en symbol för Costa Ricas fantastiska natur. På frimärken, ett hotell döpts efter den och den drar till sig forskare och intresserade från hela världen.
Amerikanska biologen Martha Crump skildrar ett möte om ”en av de mest otroliga saker jag någonsin sett, gnistrande juveler”. Men strax därpå, bara drygt 20 år efter upptäckten så försvinner helt plötsligt den gyllene paddan
Johan: Ett år så såg de 1500 individer. Nästa år såg de fem individer och det tredje år så var det en individ. Till synes i en helt oförändrad miljö, som ett mysterium. Man visste inte alls var det kom ifrån.
Orsaken tros vara – en svamp. Som spritt sig över världen som en apokalyptisk epidemi.
Johan: Den förändrar huden, förhårdnar huden och löser upp huden och huden är extremt viktig för groddjuren. Den sprids ju i Europa nu. På senare tid har vi hittat den även i Sverige.
Bakom svampens framfart ligger människan. Tidigare i Borta för alltid har jag berättat om hur densprids världen över via grodor som odlas för mat, alltså grodlår. Själva matgrodorna har ett visst motstånd mot svampen, men dit de tas så läcker svampen ut i vattendrag, för den kan faktiskt kan simma. På så sätt så infekterar den bra mycket mer sårbara inhemska grodor och gör dem sjuka.
Men hur de odlade grodorna ens fick svampen till att börja med är en historia i sig. En rätt absurd sådan. För nästan hundra år sen i Sydafrika hade en brittisk zoolog en udda verksamhet.
Johan: Injicerade olika saker i grodor och sen såg man vad som hände helt enkelt. Och det han hade till hands då. Det var en art som var ganska vanlig där han bodde i Sydafrika som hette klogroda.
En sak han sprutade in i sina klogrodor är urin, kiss, från gravida kvinnor. Och då hände nåt märkligt. Klogrodorna började lägga ägg. Vilket betyder, att det hade har framför sig var – ett levande graviditetstest.
Johan: Och då satte de igång en hel industri på 30-talet, 40-talet där de sålde klogrodor och skickade runt i hela jorden.
Intresset var enormt för de här, gravtest som vi har idag fanns ännu inte. Men klogrodorna, dom bar naturligt på – svampen. Som spred sig från klogrodor till odlade matgrodor och så till alla världens grodor. Över femhundra grodarter har hittills drabbats och hela nittio av dom är försvunna, alltså förmodligen utrotade. Som gyllene paddan. Som nu blir symbol för utrotningen.
Johan: Alla hade sett denna padda. Plus att den var ju väldigt vacker. Ett bra exempel på hur dåligt det kan gå och hur snabbt det kan gå framförallt.
Den allra sista gyllene paddan sågs 1989. Och är nu borta för alltid – eller?
Trevor: Hi, this is Trevor.
Amerikanen Trevor Ritland skriver just nu en bok om den gyllene paddan. Född på 90-talet och son till en biologilärare så växer han upp med den som just en avslutad sedelärande historia.
Trevor: It was here. There were hundreds of them, and now they're gone.
Men så hamnar Trevor i Costa Rica, i området där paddan fanns, och börjar prata med folk där. Han upptäcker betydelsen den fortfarande har för lokalsamhället. Och så får han höra rykten om att den kan ha setts.
Trevor: Kind of rumors and stories of, oh, well, maybe there is this other sighting and this other place. I started to kind of wonder, well, maybe. Maybe the toad that I knew of because of its extinction wasn't extinct after all.
Trevor bestämmer sig för att själv leta. Han får möjlighet att komma in i paddans bergsområde som varit avstängt för utomstående i åratal. Han letar.
Trevor: And the conditions were right, the weather was right.
Och letar. Och letar.
Trevor: And we didn't find any golden toads.
Men ingen gyllene padda. Vad han däremot hittar är andra grodarter som hade försvunnit från området, och nu är tillbaka, och det gör att hoppet lever hos honom.
Trevor: Hope can be powerful. And if you are protecting these forests with the hope that the golden toad might still be out there, even if it's not, you're still protecting this forest that is home to so many other species. And we are going to be in the same situation in the coming years that the golden toad was in.
Ett hopp som kan behövas, för svampen finns kvar därute. Och ovanpå den ett annat allt växande hot mot världens groddjur, berättar Johan Nylander.
Johan: Det som tar över nu, det är just den här klimatpåverkan.
Kraftiga väderväxlingar med plötslig torka och översvämningar är extra illa för groddjuren.
Johan: Och då är de sedan utsatta för kanske andra vågor av den här typen av svamp. Det som vi fasar över, det är ju nästa våg av en annan typ av svamp som drabbar salamandrar, alltså grodor med svans.
Gustav: Hur stoppar man en sådan sjukdom?
Johan: Ja, det är en jättebra fråga. Det är vad alla kämpar med att få svar på. Vad man vet kan man inte göra så mycket när den väl är etablerad, utan man kan försöka hindra spridningen. Men i princip så är det oerhört svårt att stoppa dem här eftersom vi rör oss så mycket och groddjur rör sig också väldigt mycket. Alla arter av grodor kommer inte dö ut inom vår livstid i alla fall, men det är ganska stor andel som försvinner framför våra ögon.
Gustav: What if you found it?
Trevor Ritland kommer fortsätta och leta efter gyllene paddan i Costa Rica. Skulle den dyka upp igen, då är det dubbla känslor. Å ena sidan eufori, å andra sidan oro för att den ska försvinna igen.
Trevor: There's a part of me that would want to run down that mountain and tell the world. The other part of me would maybe want to look at that toad for a few minutes, tell it that I wish it the best, and then walk away and take that secret my grave, because it's not at a point where it needs us anymore, right? If the golden toad is out there and it's been enduring for 30 years, maybe the best thing we can do is to step away.
-
I miljoner år kilar den omkring med sina svarta sammetskulor till ungar Ifred på sin ensliga ö. Men så klev tysken Max Schlemmer iland med en udda idé som ska få katastrofala konsekvenser.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I avsnittet medverkar Torbjörn Ebenhard, Centrum för biologisk mångfald.
-
Den var en liten fisk som simmade i Gennesarets sjö, där Jesus enligt berättelsen gick på vattnet. Sedan 1990 anses den vara utdöd och den är inte ensam över 80 arter insjöfiskar har utrotats.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Medverkande: Gunilla Linden, präst i Svenska Kyrkan och Karin Glaumann, fiskexpert på svenska WWF.
-
Visste du att där solstolar nu står uppradade på Medelhavets öar promenerade förr pyttesmå elefanter omkring inte ens en meter höga? De kan också vara grunden till myten om de enögda cykloperna.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Medverkande: Torbjörn Ebenhard, forskningsledare vid Centrum för biologisk mångfald; Maria Lowe Fri, arkeolog.
-
Den var kanske det märkligaste däggdjuret på land, som hoplappad av en gris, en hare och en igelkott. Men sedan mitten av 1900-talet är 30 miljoner år av unik evolution puts väck.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Medverkande: Torbjörn Ebenhard, forskningsledare på Centrum för biologisk mångfald.
-
De var de mest gigantiska fåglar som någonsin funnits tre meter höga och tunga som oxar! Men sen kom människan. Nu är de borta för alltid, från ön som är världens kanske allra märkligaste.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Medverkande: Johan Lind, naturfotograf och etolog vid Stockholms universitet.
-
Världens största insektssvärm någonsin satte skräck i amerikanska nybyggare på prärien 290 mil lång med över tolv BILJONER gräshoppor! Men 30 år senare är den borta för alltid. Hur kunde det ske?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Historien om Klippiga bergens vandringsgräshoppa är en tvillingberättelse till vandringsduvan, som ju också drog omkring i massiva flockar i Nordamerika. Men vandringsgräshoppan var ett strå vassare. 1874 uppskattades en enda svärm bestånd av 12,5 BILJONER, vara 290 mil lång, 18 mil bred och sammanlagt väga 27 miljoner ton. Svärmarna beskrevs som en snöstorm som förmörkade solen när de drog in över prärien. De slukade inte bara skördar, utan gnagade också i sig läder, trä, ull och till och med kläder på folks ryggar!
Nybyggarna på prärien fick panik. I Nebraska var det till och med lag att alla vuxna skulle jobba minst två dagar med att försöka få bort dem, annars väntade $10 i böter. Men vare sig krut, gift eller en slags dammsugare(!) hjälpte och många fick lämna sina hem.
Så småningom avtog svärmarna och bönderna gjorde sig beredda på att de skulle komma tillbaka, som de alltid bruka göra ungefär vart tionde år. I Minnesota byggdes till och med ett kapell, Grasshopper Chapel, där man kunde be för att hålla framtida svärmar borta.
Men åren gick och inga svärmar kom, faktiskt till slut inte en enda gräshoppa. 1902 sågs den allra sista i södra Kanada.
Hur kunde den bara försvinna? Frågan gäckar forskare i över hundra år. Svaret ska ge en inblick i gräshoppornas märkliga liv, men också berätta om vilka konsekvenser människans omvandling av landskapet kan ha.
I avsnittet medverkar Moa Pettersson, entomolog på ArtDatabanken.
-
En lysande blå fågel som varit utrotad i hundratals år. Så plötsligt upptäcks den i en tavla av självaste Paul Gauguin! Men vad kan konst egentligen kan säga om en försvunnen värld?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Medverkande: Carl-Johan Olsson, intendent på Nationalmuseum.
-
Den var helt unik av alla fåglar. Men så inleddes en hetsjakt på grund av det senaste modet. Nu har de nyzeeländska skogarna fyllts med helt andra arter som ansågs vara bättre.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
På listan med djurarter vi utrotat sticker några platser på jorden ut. En är Nya Zeeland, som återkommer gång på gång. En förklaring är att hit kom människan väldigt sent. En annan att här maxade den västerländska människan sin hänsynslöshet. Historien om huian är ett praktexempel.
Huian var en otroligt vacker och märklig fågel. Unikt bland fåglar hade honan och hanen helt olika näbbar, honan lång och smal, hanen kort och tjock. Bland maorierna var huian högt skattad. Visserligen jagades den och fjädrarna användes som utsmyckning, men under sommaren var det jaktstopp. Det stora knytnävslaget stod européerna för när de kom.
Nu höggs skogar ner i rask takt. Huian var beroende av gammelskog där den pillar ut insekter ur gamla döda träd som en hackspett. På det en skenande jakt. Den tjusiga huian var ett måste för samlare och muséer världen över och ju ovanligare den blev, desto högre blev priset, inte minst för att dess fjädrar hade blivit senaste modet.Att den kunde utrotas spelade ingen roll. Den koloniala synen var att allt europeiskt var bättre, både människor, djur och natur.
– Det som vi har i det västerländska samhället var alltid överlägset, berättar Torbjörn Ebenhard, på SLU:s Centrum för Biologisk Mångfald.Huians läte finns inte bevarat, men däremot minns en maorisk man hur den lät i en inspelning från slutet av 1940-talet. I de nyzeeländska skogarna hörs den inte längre vissla, däremot massor med taltrastar och bofinkar som européerna tog med sig hit.
-
I tusentals år levde den vid vår sida och dyrkades av oss människor. Men så utrotades den och vi var i högsta grad inblandade när vi vräkte den från sitt hem.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Grottbjörnen är nog säsongens största kändis, kanske på grund av romanserien Grottbjörnens folk av Jean M. Auel. Där dyrkades det skräckinjagande djuret och var en del av stenåldersmänniskans skapelseberättelse – det var grottbjörnen själv som gav dem nya hem genom att leda dem till grottorna. Tacken för det? Utrotning.
Mycket tyder nämligen att människan bidragit till att grottbjörnen försvann för cirka 22.000 år sedan, genom att vi helt enkelt vräkt dem från sina hem. Grottbjörnen var mycket ortstrogen och därigenom sårbar. Men så skräckinjagande var den inte – den var vegetarian, på samma sätt som en panda!
I Borta för alltids tredje avsnitt för säsongen berättas grottbjörnens historia. Medverkar gör Erik Ersmark på Centrum för Paleogenetik och Thea Ahlner, bibliotekarie och Grottbjörnens folk-fantast. -
Den var en tjusig liten fågel med rött på bröstet. Men mot en miljon ormar hade den inte en chans. Ormarna har utrotat nästan alla fågelarter på ön Guam i Stilla havet tack vare människan.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I säsongens andra avsnitt av Borta för alltid berättas en skräckartad historia där slutet på ett krig blir början på ett annat. Det handlar om den bruna trädormen som med människans hjälp lyckats ta sig till Guam.
I elva år bodde biologen Björn Lardner på ön för att forska på ormen. I Borta för alltid berättar han om förödelsen den orsakat, så att knappt någon fågelsång längre hörs. Men också följdeffekterna av att fåglarna försvann – det är numera fullt av spindlar och spindelnät!
Amerikanska försvaret bedriver nu en intensiv kamp för att förhindra att ormarna sprids till fler öar. Mot ormarna på ön har man tagit till ett nytt och spektakulärt vapen: råttor som proppats fulla med huvudvärkstabletter och sedan skjuts ut från helikoptrar!
-
Den beskrevs som nyfiken med stora bruna ögon och var första djuret som noterades av Cristoffer Columbus. Men det första manskapet gör är att döda den början på ett halvt årtusende av förföljelse.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vad tänker du när du hör Karibien? En solstol i sanden kanske, en paraplydrink i handen? Vinden som vajar i palmerna och framför dig: det smaragdgröna havet.
Västindien och Karibien är kanske sinnebilden av paradiset. Ett ord som ofta används av resebyråer. Men för inte alls länge sen var det här en helt annan värld, med mängder av varelser som idag är borta för alltid.
I säsongspremiären berättar Torbjörn Ebenhard, forskningsledare på Centrum för Biologisk Mångfald, om det djur som kanske drabbades allra hårdast.
- Laat meer zien
