Afleveringen
-
En vecka efter det stora såskaoset i USA ska vi äntligen recensera upprinnelsen till det, alltså TV-serien Rick & Morty. Jag ville prata om det redan i förra avsnittet men Joel ville så hemskt gärna sätta betyg på tanter och jag vek mig för hans misogyni. Men han är inte bara dålig, utan har väldigt ambitiöst kollat igenom alla tre säsonger av serien under det senaste dygnet. Tyvärr går sömnbristen detta medfört kanske ut över tempot i veckans avsnitt men jag är nog inte bättre själv.
Vi pratar också en stund om motion och hets.
M
-
Who’d have thunk it, ett andra avsnitt! Vi drar upp tempot när en whiskystärkt Joel går loss på “vetenskapen” om det mänskliga psyket. Till alla scientologer som lyssnar: Ja, vi söker spons. Bonus: Jag hänger ut mig själv lite för mycket.
Efter detta drar vi ner tempot igen genom att harva kring våra tankar om äldre kvinnor, något som det visar sig att ingen av oss tänkt färdigt om. Klassiskt RV-pod. Bonus: Jag gör jättemycket virtue signalling på slutet.
M
Tack till Joar som har gjort den trevliga vinjetten. Läs mer om honom på studioherregud.com/
-
Zijn er afleveringen die ontbreken?
-
Vi är tillbaka, och vi plockar upp vår egen stafettpinne i stor stil och fortsätter driva Recenserar världen mot sin logiska slutpunkt: Vansinnigt långt, 100% känsloargument och massor av missade poänger.
I detta comebackavsnitt pratar vi om att folk som vi annars tycker är smarta har börjar “tro” på astrologi och sånt. Varning för halmgubbar.
Vi ställer också den viktiga frågan “mode, bra eller dåligt?” Är det en rimlig problemformulering? Lyssna och ta ställning!
Puss
-
Hej igen. Vi är tillbaka med ännu ett specialavsnitt. Den här gången är det Joel, Mattias, Olivia och Madelene som dricker läsk i en park i Hamburg. Det är exakt lika spännande som det låter. Eller nä, det är mycket mer spännande än så. Om ni inte lyssnar så är ni helt ärligt dumma i huvudet
-
Hej, det var inte igår. Här kommer ett specialavsnitt som spelades in i en skog. Joel, Mattias och Olivia medverkar och vi pratar korv.
-
I förra veckan hamnade jag och Joel i en diskussion om faktumet att all utgiven kultur sparas av Kungliga biblioteket, och hur detta ädla uppdrag borde förhållas till allt som skrivs, tycks och skapas inom nätets ramar. Som de proffsunderhållare vi är kände vi direkt att ”det här var intressant – nu håller vi käft, och sparar det här samtalet till podden”. Sagt och gjort.
Efteråt kände vi oss lite inaktuella, men intressanta, så vi pratade om något som var superaktuellt. Påven Bendictus XVI hade ju avgått samma dag. Vi hoppas att det höll samma verkshöjd.
-
Melodifestivalen 2013 alltså. Hittills alltså.
Känner att jag kan kosta på mig det lättjefulla ”mello” med tanke på veckans andra ämne. Det är för jobbigt att skriva ut hela namnet varje gång. Speciellt när man, som jag och Joel, pratar om Dannys fantastiska programledarinsats och de olika nivåerna av briljans i låten Gosa HELA TIDEN. Hur som helst lovar vi att återkomma på ämnet – detta var ju trots allt bara första deltävlingen i denna kavalkad av underhållning som vi bjuds på varje vårvinter.
Vi kände efter detta att prettovågen var i obalans. För att råda bot på detta recenserade vi en skiva som 1. släppts mindre än ett dygn tidigare 2. eventuellt hade varit cool på 90-talet. Det där med coolheten var vad vi trodde i alla fall. Att en ganska bra skiva släppt 20 år för sent skulle bli så hyllad av kritiker och fans kom lite som en överraskning.
-
Någon gång i slutet av förra året – jag tänker inte kolla upp exakt när, för jag är rädd att vi är ännu senare på bollen än vi vill tro – släppte Mando Diao en skiva som bestod av tonsatt Gustaf Fröding-lyrik. Jag har upplevt det som att den fått ett oväntat mottagande, alltså att folk som jag trodde skulle hata Mando Diao tyckte om den, och själv har jag ett något ambivalent förhållande till dem, varför vi alltså har satt oss som riktiga musikjournalister och lyssnat noggrant och fört anteckningar om detta spektakel.
Vi toppar detta med att, tack vare ett tips från en lyssnare, recensera den boendeform som är den förhärskande i mitt och Joels gemensamma umgänge. Som sig bör i recensionssammanhang diskuterar vi för- och nackdelar med att dela lägenhet, och jag hänger ut mina sambos. Förlåt, Oscar.
-
Ingen lär väl ha missat att Quentin Tarantino gjort en ny film. Den har Jamie Foxx i huvudrollen och handlar om slaveriet i USA. Som vanligt med Tarantino-filmer är den långt ifrån att klara Bechdel-testet, och Spike Lee har (i och för sig utan att se den) kritiserat filmen för att vara rasistisk. Samtidigt har den hyllats mer eller mindre unisont, även detta ganska förutsägbart. Vissa har till och med kallat den Tarantinos bästa hittills. Hur som helst har jag och Joel varit och sett den. Vi kom fram till att den var bra, även om den politiska kritiken så klart var relevant och träffande.
Resten av programmet valde vi att fylla ut med några olika spaningar om det engelska språket, och om det ganska unika förhållande vi välutbildade svenskar har till det. Joel är mot, jag är för. Detta har naturligtvis ingenting att göra med att jag behärskar det brittiska målet bättre än han.
-
Vill ni veta hur allting började? Här har ni svaret! Som en liten extra treat till våra fans kommer den, i kontrast till hur Crazy Town konsekvent har fegat ur genom att vägra lägga upp sin: den så kallade spökpodden. Vi har äntligen valt att visa upp det där första avsnittet som man gör som ett test utan publiceringsplaner.
Hur kom det sig att jag blev programledare? Har vi alltid hatat John Houdi? Varför är Robert, som vi så ofta nämner, inte med i Recenserar världen? Är Scritti Politti bra? Många är frågorna som detta stycke prat ger svar på. Vi ger även upplysning i frågor kring varför vi inte längre dricker alkohol vid inspelning, och vilka två ”fetton” man helst hade velat se slåss mot varann.
Men framför allt tjänar nog det här till att ge både oss och er perspektiv på hur mycket bättre vi trots allt blivit på att skapa podradio.
-
Återigen har ett gäng gubbar (mer eller mindre) gått samman för att skapa stor kultur. Schyffert-Rheborg-Gardell-Söderholm-serien Allt faller har varit en snackis sedan idéstadiet, och nu har det börjat sändas. Jag tror att vi visar ovanligt mycket av vår feministiska sida när vi pratar om detta. Detta är absolut inte menat som ett skryt, utan mer som en ingress till vad ni som lyssnare har framför er, eftersom det vore galenskap att inte raljera kring patriarkat och manlig hybris när man behandlar detta ämne.
En väl tilltagen stund efter att vi pratat om TV4:s satsning kom vi fram till att prata om Frankrike. Inte bara för att vi inte hade något mer unikt och spännande att diskutera, utan också för att det faktiskt är ett väldigt intressant land. Självklart bygger mycket av det vi säger på fördomar, men vi antar att det är lika roligt att lyssna på sådana som det är att prata utifrån dem. Ta våra åsikter med en nypa salt, alltså.
-
Om det är något avsnitt som kan få mig att känna att jag riskerar att falla in i Kringlan Svenssonsk sluta-göra-podcast-ånger så är det den här. Så många dumma sägningar. Till exempel pratar jag om TV som om det är en kulturform som är helt väsensskild dem som jag älskar. Joel drar sitt strå till stacken genom att, som vanligt, tycka att bara rika människor borde få hålla på med konst. Men vi ber om ursäkt redan i slutet av själva avsnittet, så jag antar att det är lugnt. Någon lär väl fortsätta lyssna.
-
Vi är tillbaka! I högform! Med ännu ett avsnitt som låter som ett bandnamn! Det är det nya året som ska avhandlas, för att nästa december kunna göra en mer intressant tillbakablick än nu. Det blir ovanligt mycket som Spanarna i P1 den här veckan alltså, när vi sätter oss och siar om totalt sex viktiga händelser. Vi har kommit med vars tre hypoteser, under rubrikerna ”årets krigsrubrik”, ”årets kulturhändelse” och ”årets bästa”.
Efter detta evinnerliga jävla svartmålande tar vi på oss dualistmössan och diskuterar kroppen, framför allt i förhållande till själen (eller sinnet eller psyket eller medvetandet eller jaget, jag vet inte vad som är den mest korrekta benämningen). Ytligt, djupt, pretentiöst, men trots allt lite livsbejakande.
-
Äntligen är den extra långa julepodden här. Vi kickar igång med att prata lite löst om allt det här undergångstjafset som pågår överallt. Efter en stund börjar vi på riktigt, med att prata om allt det där hemska som hänt i Göteborg i dagarna. Ingen kan väl ha missat det – och om någon har det så ger vi en ganska grundlig förklaring till vad som hänt. Så klart fokuserar vi på alla konsekvenser och spännande logiska felslut.
Vi går vidare med en spaning om folks älskande av att vara introvert, töntig och awkward. Men varför ska jag beskriva det? Lyssna på podcasten i stället, för fan!
-
Nu när hela bråket om att en liten kille i Laxå inte skulle få vara pepparkaksgubbe i luciatåget alldeles säkert snart är över känner vi att det är vår tur att låta käften glappa. Det är en så obeskrivligt ofattbar historia, som ju tagit helt absurda proportioner och urartat i huruvida en pepparkaksgubbe är rasism eller inte – trots att ingen tycker att den är det.
Eftersom det första ämnet var så fart- och lustfyllt bestämde vi oss sedan för att dra ned tempot lite och prata om avund. Mycket om Joels avund gentemot mig och andra av hans vänner.
-
Vi trotsar Joels vinterkräksjuka i Konstens namn! Inte ens den årliga magepidemin kan stoppa Recenserar världen! Vi är återigen i ditt huvud för att prata om saker. Till exempel pratar vi om min egen nyfunna klimatångest, som infunnit sig sedan Världsbanken släppte en deppig rapport. Kan ha råkat säga att konspirationsteoretikerna på området borde skjutas – det menar jag så klart bara bildligt talat.
Eftersom alla pratar om Grevens återkomst, a.k.a. Greveholm 2, och vi kom på idén tidigt nog att inte vara sist på bollen, blev detta dagens andra ämne. Som ni kanske hör (om ni lyssnar) försöker jag verkligen vara snäll mot årets julkalender, men det går bara inte. Att återuppfinna sina greatest hits är helt enkelt inte en tillräckligt bra idé.
-
Den här veckan bjuder vi bussiga pojkar på ett filosofiskt samtal om tiden som koncept; om åldrande och dödsångest. Som filosofiska rummet, fast hippare. Som vår egen filosofispecial, fast djupare. Ungt och gammalt på samma gång.
Efter detta tar vi tag i att till slut sätta p för tjatet om nördar. Förhoppningsvis, i alla fall – det beror lite på huruvida Hollywood lyssnar på Recenserar världen. Vi förklarar varför superhjältar är ett dåligt koncept som borde glömmas bort nu.
-
Berlin. En stad. I Tyskland. På många sätt Europas kulturella huvudstad under ganska många år. Kanske är det slut med det, men det är ändå en stad som är intressant nog att prata om.
Joel hatar att dansa. Jag tycker att det är ganska trevligt. Vi utforskar anledningarna och konsekvenserna av detta.
-
Med anledning av rabaldret kring Tonio Borgs eventuella inträde i EU:s viktigaste korridorer insåg vi hur omotiverat mycket vi kan om Malta. Utöver detta visade det sig också att jag är arg på landet – något jag inte visste själv för en vecka sedan.
I kölvattnet efter Samuel L. Jackson-filmen Snakes on a Plane anser jag att det följt en våg av naivism i film och litteratur (eventuellt även innan), och det har nu gått alldeles för långt. Hör mig förklara varför!
-
Valet i världens kanske mäktigaste land ligger framför oss. I natt får vi se om Barack Obama behåller makten i Amerikas förenta stater. Valet i sig är svårt att generalisera över, så vi valde att prata om amerikansk politik i allmänhet istället. Mycket lättare att låtsas att man kan något om. I och för sig kan jag en del om sambandet mellan religion och politik i USA, men det kom vi liksom aldrig in på.
Vi ville sedan testa vår megalomaniska tes om att vi kan göra underhållande pod om vad som helst. Mjölk. Säg gärna vad du tyckte!
- Laat meer zien
