"Tractatus Logico-Philosophicus" Podcasts

  • Var finns de rena svaren och den avklarnade blicken på världen? När författaren Mattias Hagberg tar sig an frågan tycks svaren leda honom till en värld av brus, nonsens och trams.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    I Thomas Pynchons roman "V" från 1963 möter läsaren, bland mängder av andra romanfigurer och lösa berättartrådar, den tyske ingenjören Kurt Mondaugen. Det är tidigt 1920-tal och Kurt Mondaugen sitter i tyska Västafrika och analyserar radiobrus från atmosfären på jakt efter mönster. Han är del av ett världsomspännande forskningsprogram med den uttalade målsättningen att avslöja signalernas ursprung och mening. Kanske döljer sig ett meddelande i röran av radiovågor? En hemlig kommunikation? En kod?

    Kurt Mondaugen och hans kollegor vet inte att radiovågorna de avlyssnar och undersöker bara är atmosfäriska störningar, det vill säga ett naturligt brus som uppstår under vissa väderförhållanden eller i samband med solstormar. Här finns varken meddelanden eller mönster, bara en oöverskådlig kakofoni. Ändå upptäcker Kurt Mondaugen, eller rättar sagt en vän till honom, att bruset bär på ett budskap, en allvarsmättad mening på renaste tyska: Die Welt ist alles was der Fall ist. Världen är allt som är fallet.

    Ur det innehållslösa bruset har en oändligt meningsfull sats uppenbarat sig. Men varför?

    Thomas Pynchons lek med en av den moderna filosofins mest allvarstyngda utsagor är lätt att avkoda. "Die Welt ist alles was der Fall ist" är ingenting annat än den berömda första satsen i Ludwig Wittgensteins banbrytande verk "Tractatus Logico-Philosophicus" från 1921, en sats som inleder filosofens generalangrepp på vad han upplevde som den västerländska kulturens meningslösa pladder. Ludwig Wittgenstein ville inget mindre än att rensa vetenskapen i allmänhet och filosofin i synnerhet från allt onödigt tjatter. Med sin skrift ville han komma fram till ett fulländat, rent och logiskt språk, en begreppsvärld befriad från årtusenden av överlagringar, missförstånd och rena dumheter. Han ville, en gång för alla, rädda tanken och språket från sina egna tillkortakommanden. Eller som han själv skriver i förordet till "Tractatus": "Man skulle kunna sammanfatta hela innebörden av denna bok i ungefär följande ord: Det som går att säga, går att säga klart, och om det man inte kan tala måste man tiga."

    Ludwig Wittgenstein ville med andra ord resa en mur runt det filosofiska språket, han ville upprätta en demarkationslinje som inte fick överträdas. I sitt förord slog han fast: "Gränsen kommer alltså endast att kunna dras i språket, och det som ligger bortom denna gräns är helt enkelt nonsens."

    Thomas Pynchon vänder med andra ord ut-och-in på Ludwig Wittgenstein. I stället för att rensa språket och tanken låter han pladdret ta över. I romanen "V" uppstår det meningsfulla av en slump. Ur rymdens oändliga brus kan vad som helst råka framträda, till och med ett till synes meningsfullt filosofiskt påstående på tyska.

    Ja, hela Thomas Pynchons romankonst fungerar på samma sätt; ur ett närmast ändlöst flöde av ord, intriger och digressioner framträder en svårgripbar meningsfullhet, eller i alla fall något vi kan kalla realism, en sorts oöverskådlighet eller åtminstone osäkerhet som liknar livet självt. Hos Thomas Pynchon är det bruset som regerar, just för att verkligheten är alltför motsägelsefull för att rymmas inom ett språk, än mindre mellan ett par bokpärmar, vare sig det handlar om ett filosofiskt traktat eller ett omfattande romanbygge.

    För Thomas Pynchon är det med andra ord själva meningslösheten som är grejen. Hans mål är nonsens som realism, ett meningsbärande strunt, eller rent trams om man så vill.

    Scenen med Kurt Mondaugen i Thomas Pynchons debutroman kan upplevas som ett frontalangrepp på Ludwig Wittgensteins filosofiska program, som en bredsida ämnad att slå omkull en av nittonhundratalets mest inflytelserika tänkare med ett enkelt narrstreck. Men saken är något mer komplicerad än så. Ludwig Wittgenstein läste själv med glädje allsköns trams, som till exempel nonsenslitteraturens egen bibel, "Alice i underlandet", och han lär till och med ha sagt att han kunde föreställa sig ett helt filosofiskt verk uppbyggt enbart av olika skämt.

    Mellan Ludwig Wittgensteins sparsmakade filosofiska satser och Thomas Pynchons överflödande, karnevaliska litterära upptåg finns en märklig affinitet, som om de båda arbetade sig fram mot samma problemområde, fast från två diametralt olika utgångspunkter.

    Precis som Thomas Pynchon älskade Ludwig Wittgenstein att osäkra sitt eget bygge. Gång på gång reser han stegen, bara för att lika snabbt plocka bort den. "Mina satser är klargörande på det sättet att den som förstår mig till slut inser att de är nonsens…" heter det till exempel mot slutet av "Tractatus". Och i "Filosofiska undersökningar", det postumt utgivna storverket: "Filosofins resultat är upptäckten av rent och skärt nonsens och av bulor som förståndet fått genom att ränna emot språkets gränser. Dessa, bulorna, låter oss inse värdet av upptäckten."

    Ja, kanske har varken filosofin eller litteraturen någon annan uppgift än att banka fram dessa mentala bulor, rådbråka våra sinnen tills vi tappar förståndet och inser att leken är en lika framkomlig väg som allvaret.

    Kanske har Sveriges egen nonsensprinsessa, poeten Isabella Nilsson, sammanfattat detta drag hos Ludwig Wittgenstein allra bäst, när hon, med en blinkning till det allvarstyngda budskapet i "Tractatus" skriver: "Om det man inte kan tala måste vi tramsa." En nonsenspoetisk tes värd att spika upp på varenda litterär port i hela fantasins rike: "Om det man inte kan tala måste vi tramsa."

    Eller som Gunnar Ekelöf, Sveriges höglitterära mästertramsare, uttryckte samma sak i en av dikterna i samlingen med den talande titeln "Strountes" från 1955:

    När man kommit så långt som jag i meningslöshet

    är vart ord åter intressant:

    Fynd i myllan

    som man vänder med en arkeologisk spade:

    Det lilla ordet du

    kanske en glaspärla

    som en gång hängt om halsen på någon

    Det stora ordet jag

    kanske en flintskärva

    med vilken någon i tandlöshet skrapat sitt sega

    kött

    Finns det då någon poäng med denna essä, detta snirklande och eklektiska refererande till några av förra århundradets mest uppburna farbröder: Ludwig Wittgenstein, Thomas Pynchon och Gunnar Ekelöf…? Finns det en sensmoral, ett budskap, något att avtäcka och ta med sig hem? Eller är detta också bara radiobrus, signaler utan något uppenbart sammanhang, atmosfäriska störningar som ordnar sig till något som låter sammanhängande och begripligt men som i själva verket inte är något annat än ett tramsigt spratt?

    Ja, säg det?

    Kanske är det till syvende och sist så som kungen formulerar det i "Alice i underlandet" när han kommenterar ett vittnesmål i berättelsens avslutande rättegång, en kommentar som har bäring på hela romanen, men som också går långt utanför själva fiktionen:

    "Om det nu inte finns minsta mening i det, sa kungen, så spar vi en massa besvär eftersom vi då inte behöver försöka hitta någon."

    Mattias Hagberg, författare