Chloë Podcasts
-
Chloé älskar truppgymnastik och ska snart tävla i det för första gången. Det känns pirrigt men hon har ett bra trick, "att tänka att ingen tittar på dig".
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
-
Olle Hedberg debuterade 1930, skrev ett 40-tal romaner och valdes in i Svenska Akademien. Men själv drömde han om något annat, berättar Elisabeth Lindfors i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Den 20 september 1974 hittas Olle Hedberg död i sitt hem. Alltsedan ungdomen drömmer han om döden som befriare men blir 75 år gammal innan han tar sitt liv.
Vad har hindrat honom?
1962 skriver Hedberg i den självbiografiska ”Mitt liv var en dröm”:
”Jag blev mycket tidigt övertygad om att Gud finns. Där förelåg ingen tvekan. Jag visste det.
Gud finns. Att dö är att få komma till Gud. Hos Gud är det bättre än på jorden.
Vad är det?
Jo, det är att människan måste längta och trängta efter att få dö. Ju förr dess hellre.
Man kan inte anmärka på logiken i detta resonemang.”
Hedberg är en produktiv författare, hela fyrtiosex romaner hinner han skriva och på nästan samma tema, det lilla och borgerliga livet som han skyr.
Skriver han för att överleva i sitt eget fängelse?
Redan i debutboken, ”Rymmare och fasttagare” (1930), visar han sin tematik, som kan påminna om Lars Noréns tidiga pjäser, men utan de slagfärdiga replikerna. Den unge huvudpersonen Niklas Lissman är en stum men observant iakttagare. I början av romanen dukas upp till en middagsbjudning hemma hos familjen och iakttagelseförmågan, när Niklas i tysthet dissekerar vad som gömmer sig bakom gästernas konversation, är fenomenal.
Efter middagen funderar han: ”Vilken löjlig tanke, att jag skulle arbeta och anstränga mig, konkurrera, knuffas och skuffas, visa ambition – för att till sist få bli som en av er. Skryta och skrävla, tala om var man har varit, pråla med sin bildning, med sitt inflytande, med sina pengar, grina upp sig och göra sig till. – Det stockade sig i halsen på honom, han kunde inte ens för sig själv artikulera, vad det var, som ingav honom denna ovilja. Han ville inte vara med, han ville göra någonting annat, bli någonting annat.”
Den unge Lissman, som vantrivs i skolan och i sitt hem där en styvmor härjar, rymmer, bokstavligen, till skogs. Under tiden som avfälling rannsakar han sig själv.
Och han är mycket bestämd med löftet: Att han aldrig ska gifta sig.
I en scen sitter han i diket med en pistol och undrar om det inte är bättre att skjuta sig än att återgå till civilisationen. Han ifrågasätter sina egna motiv och handlingar och genomgår, på så sätt, ett slags reningsbad. Så småningom återvänder Lissman till det trygga livet i Stockholm, tas om hand av en bekant till familjen Lissman samt senare, som vuxen man, försörjer och fostrar sina båda halvbröder.
Liksom Hedberg tar Lissman ansvar för de sina och i författarens fall innebär det att han kommer allt längre ifrån sin dröm om döden som en befriare. På tjugotalet när Olle blir gift (hans uttryck) med Ruth Collin (han kallar henne Chloë) som han träffar under studietiden på Stockholms Högskola flyr paret Stockholms litterära kretsar och bosätter sig på en liten gård i Verveln i Östergötland. Förhållandet mellan dem kan inte beskrivas på annat sätt än som symbiotiskt och rent märkligt är det att han som föraktar det lilla livet väljer att leva i den minsta av världar, i det närmaste isolerad från omvärlden tillsammans med sin kvinna.
Föraktet för kretsarna i Stockholm hindrar inte paret Hedberg från att utnyttja sina kontakter i den litterära världen. Olle har skrivit en historisk roman som visserligen refuseras av självaste Fredrik Böök men ändå får ett gott omdöme och när Olle ska debutera med sin första roman använder sig hustrun av Bööks positiva omdöme på ett skamlöst sätt.
Manuset har hamnat på villovägar och Ruth tar helt enkelt tåget till Stockholm med Bööks lapp i fickan, med manuset under armen och den nyfödda dottern Birgitta i knäet. Hon inkvarterar barnet hos en väninna, köper en ny hatt och stegar upp till Thorsten Laurin på Norstedts. Som bevismaterial för det ”utmärkta” manuset visar hon upp Bööks lapp, romanen antas och Fredrik Böök sväljer och förlåter. Under tiden går Olle omkring i Verveln och senare ska han skriva: ”Jag är såld…”
Varför dröjer då Hedberg så länge med att debutera?
Enligt honom själv tänker han sig att han redan från barnsben är författare, född till författare alltså, ändå dröjer det tills han är drygt trettio år.
Mellan raderna i Ruth Hedbergs brev till släkt och vänner kan man ana att Olle inte är tillfreds med att vandra omkring i trakterna kring Verveln och betrakta livet men det är först 1928 när Ruth väntar barn som han börjar skriva ”Rymmare och fasttagare”. Paret har ont om pengar, vatten finns inte indraget i huset och inte heller värme, förhållanden som passar illa för ett nyfött barn. Kanske är det ett klassiskt scenario, familjen väntar tillökning, fadern ser sig som familjeförsörjare och tar sig själv i kragen. Men Olle Hedberg som är en ”rymmare” och som har haft döden som möjlig flyktväg blir genom faderskapet fasttagen av själva livet. Som förälder förbjuder Olles moral honom att ens överväga självmord, att lämna en liten hjälplös människa i sticket är ett omöjligt alternativ. I maj 1929 föds dottern och hösten 1930 utkommer alltså Hedbergs första roman.
Efter debuten följer i stort sett en roman varje höst, i välartade borgerliga familjer blir hans alster årets julklapp, och från debuten till författarens död utkommer hans böcker på P. A. Norstedts och Söners förlag. Ruth Hedberg skriver rent och bedömer Olles manus, hindrar ovälkomna gäster, ger honom arbetsro och står för det praktiska, en klassisk författarhustru med andra ord. Hon som har doktorerat på Anna Maria Lenngren och under pseudonymen Elsa Eschillius utkommer med ett par egna romaner samt anmäler litteratur, bland annat i tidskriften Idun, blir på gott och ont Vervelns egen gårdvar.
Kan vi utgå ifrån att utan Chloë hade Olle Hedberg knappast kommit sig för med någonting annat än sina rymningsdrömmar?
Till sin död är Olle Hedberg läst och hyllad, även om populariteten sjunker på sextiotalet. 1957 väljs han in i Svenska Akademien på stol nr 6 men vid den tiden har hans älskade Chloë drabbats av cancer och redan 1959 avlider hon i sviterna efter en operation.
På moderns dödsbädd lovar dottern Birgitta att ta hand om sin far. I samma veva gifter hon sig med Svante Milles som är införstådd med äktenskapets förutsättning, den att hon även har en plikt mot fadern att uppfylla. På sätt och vis blir hon den nya Chloë i Olles liv.
Sommaren 1974 semestrar Olle och Birgitta samt, periodvis, Svante i Verveln som med åren har förvandlats till ett fritidshus. Man tar det lugnt, ansar trädgården, solar, badar och plockar bär. Men en augustidag drabbas, utan förvarning, Birgitta av en aneurysm (bristning) i hjärnan. Olle finner henne på köksgolvet, han kallar på ambulans men hon går inte att rädda och några timmar senare dör hon på sjukhuset i Linköping.
Olle Hedberg håller hårt om sorgen efter sin lilla skyddande familj, ingen ska se hans svärta, men nu är han ju äntligen befriad, om än ofrivilligt, från föräldraskapets fasthållande och några veckor senare tar han sitt liv, efter att först ha bränt alla brev, fotografier och manuskript inom räckhåll. Hans sista roman handlar om två unga människor som möts på ett tåg, den ena på väg hem från och den andra på väg till en begravning. Den utkommer postumt och bär titeln: ”Tänk att ha hela livet framför sej”.
Elisabeth Lindfors
-
Få författares liv kan på ett så tydligt sätt delas upp i ett före och ett efter som Oscar Wildes liv. Den på ytan bekymmerslösa författaren ersätts efter tiden i fängelset av en författare som kämpar för att skriva. Kristoffer Leandoer berättar i den här essän om Oscar Wildes oskrivna böcker.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Den 14 februari 1895 inträffar den av hela London emotsedda galapremiären för Mister Ernest, salongskomedin vars förment harmlösa, djupt absurda humor förebådar Beckett likaväl som Monty Python. Detta datum innebär höjdpunkten för Oscar Wildes karriär: när markisen av Queensbury, grälsjuk far till Wildes älskare sir Alfred Douglas, av påpassliga vakter hindras från att ställa till skandal på själva premiären lämnar han ett kort till Wilde som denne i sin tur trots vännernas avrådan lämnar över till polisen med en stämningsansökan för förtal.
Det är en rättegång som Wilde inte kan vinna, eftersom Queensburys påstående om Wildes homosexuella livsföring i sak är sant: Wilde får betala ett fruktansvärt högt pris för sitt övermod i form av konkurs, skilsmässa och två års straffarbete som kostar honom hans hälsa och förkortar hans liv.
Man kan förstå att Oscar Wilde, som var en mästare på självdramatisering i alla lägen, tyckte sig ha anledning att dela in sitt liv i ett tydligt före och ett efter: en sorglös, kreativ och suverän Oscar före 1895 års katastrof, en handlingsförlamad efter. ”Det är svårt för mig att skratta åt livet på samma sätt som jag brukade.”
Men hans senaste levnadstecknare, Matthew Sturgis, visar att det är en förenklad bild. Den sorglöse Wilde före katastrofen var en konstruktion, en fasad som Wilde höll upp inför omvärlden. Sturgis gör sig mödan att faktiskt kartlägga Wildes liv, månad för månad, år efter år, och har då funnit långa perioder av total tystnad och overksamhet, då han knappt svarade på brev: den enda möjliga slutsatsen är att Wilde livet igenom led av återkommande depressioner, som han i vanliga fall kunde kompensera för genom extraordinär arbetskapacitet, gott humör – samt ett fotografiskt minne.
Det som händer efter fängelset är att han förlorar såväl förmågan som viljan att kompensera, även om fängelsevistelsen resulterar i två av de texter som försäkrat honom en plats i litteraturhistorien: det långa fängelsebrevet De Profundis, där Wilde gör upp med älskaren Lord Alfred Douglas och försöker bygga upp en ny identitet som människa och författare, samt Balladen om fängelset i Reading, den gripande dikten om en hustrumördare och dennes avrättning.
Först gör Wilde som alla författare när idéerna tryter: återupptar påbörjade projekt, i detta fall renässansdramat En florentinsk tragedi, som blir ett ledmotiv de återstående åren, nästan en besvärjelse: att vara sysselsatt med En florentinsk tragedi innebär i själva verket att inte göra något alls. Det börjar redan i fängelset. När fängelseledningen äntligen ger Wilde tillgång både till skrivmaterial och ordentligt ljus så att han kan återuppta arbetet, visar det sig helt omöjligt. Han minns inte sin egen text, och fantasin sviker honom: ”det finns bara bitar kvar, och jag upptäcker att jag inte kan hitta på: tystnaden, ensamheten och isoleringen från allt mänskligt inflytande, innebär rena döden för hjärnverksamheten: hjärnan blir livlös: den fjättras vid lidandets monotoni”.
Jag undrar om han ändå inte fick lite skrivet i cell C.3.3 – när ett klädesplagg sägs vara prytt med pärlor som är ”vitare än de månar som vansinniga kan se genom fängelsegaller i gryningen” vill man gärna tro att det rör sig om platsens poesi.
Inte undra på att Wilde är förväntansfull inför frigivningen: ”för mig kommer all luft att vara Arabien”, säger han om världen som väntar därute.
Han är som sagt ruinerad. Till hans minimala återstående tillgångar hör copyrights samt opublicerade manuskript, framför allt sätter han sitt hopp till pjäserna En florentinsk tragedi, La Sainte Courtesane samt The Cardinal of Avignon. Tyvärr var samtliga oavslutade – och kommer att så förbli. Av de båda förstnämnda finns bara öppningsscenerna kvar, av The Cardinal of Avignon inte ens så mycket – den känner vi bara till genom hans försök att sälja in den på idéstadiet.
När Balladen om fängelset i Reading väl kommit ut börjar Wilde referera till den som sin svanesång, och han säger rätt ut: ”Jag tror inte att jag någonsin kommer att skriva mer.”
Det är den enkla sanningen. Han är trött, helt enkelt. Det smittande skrattet är borta. Innan fängelset kunde han ladda upp ny energi mellan depressionerna, men nu orkar han inte längre, det är som ett batteri där ena polen saknas: ”The intense energy of creation has been kicked out of me.”
Men om han har svårt för att skriva så har han desto lättare för att tala, och han talar gärna om sitt skrivande. Han förstod tidigare än de flesta att författaryrket inte bara innebar att skriva sina böcker utan också att leva upp till en offentlig roll: nu har han bara rollen kvar, och delvis behandlar han den som ett levebröd, ett sätt att sjunga för maten.
Men det är också det han vill: att vara litteratur, läsa litteratur, tala litteratur – men inte skriva litteratur. Wildekännaren Nicholas Frankel menar rent av att Wilde dessa sista år förädlar och förverkligar sig själv som konstverk, ungefär som när Rimbaud lämnat litteraturen och i stället levde sina dikter i Östafrika.
I Dieppe på middag hos den norske konstnären Frits Thaulow och dennes fru säger Wilde att han håller på att skriva en essä med titeln ”A Defence of Drunkenness”, och tillägger som förklaring att London måste chockas minst två gånger om året. Bättre försvarare hade fyllan knappast kunnat få: för sin väninna och välgörarinna Ada Leverson (som gjorde sitt bästa för att rädda både författare och manusfragment från undergång) beskriver Wilde hur han i ett absintrus ser en hel djungel av orkidéer växa upp ur kroggolvet. Men någon essä blir det aldrig, trots hans obestridliga sakkunskap.
I december 1898 befinner sig Wilde i det lilla fiskarsamhället La Napoule tre mil söder om Nice. Han arbetar på Balladen om fiskarpojken, en dikt tänkt som kompletterande motpol till Balladen om fängelset i Reading, och meddelar i brev till vännen Frank Harris att han har fått ett par strofer färdiga. Dessa har aldrig återfunnits, eller lästs av någon.
Här är ytterligare titlar till listan över Oscar Wildes förlorade verk: Libretto till en opera efter myten om Daphnis och Chloe, en biografi över den romerske kejsaren Heliogabalus som fascinerade Wilde för att han påstås ha gift sig med månen. Till André Gide berättar Wilde om två bibliska pjäser, en om Farao och en om Ahab och Jezebel. samt en prosaberättelse om Judas som Wilde själv beskriver som ”genialisk”. Vi har inget val annat än att tro honom, för av alla dessa underverk återstår inte mer än av biblioteket i Alexandria, det vill säga inget alls.
I ett ärligare ögonblick säger han: ”Du frågar vad jag skriver: mycket lite.”
Den 5 juli 1898 är Wilde ute och promenerar vid franska kusten tillsammans med Wilfrid Chesson, som räddat åtskilliga av Wildes böcker och manus när hans bibliotek gick på exekutiv auktion. De passerar en grind vid flodbanken och får en skymt av egendomen innanför: ”Det här är vad jag tycker om”, säger Wilde, ”att bara stå och kika in genom spjälorna. Det vore bättre än att vara i paradiset att få stå som vi gör nu, uppfatta en skymt och vilja gå in.”
Jag tänker mig att han var ganska nöjd med att ha det så. Varför kämpa för att återfå ansvaret över allt detta tungrodda maskineri, familjer, bostäder, teateruppsättningar, bokutgivningar, när energin var borta och man lika gärna kunde stå på andra sidan gallret och se på?
I de försvunna böckernas bibliotek hittar vi många titlar under Wildes namn, men det viktigaste som finns där tror jag är något annat: Oscar Wildes förlorade skratt.
Kristoffer Leandoer
-
I detta avsnitt lyssnar vi på musik som berör oss och hamnar både i det oerhört vackra och i det som skaver lite. Bitterljuvt, smäktande och bitvis lite sorgligt!
Musiken du hör i avsnittet är:
Wolfgang Amadeus Mozart: Requiem i D-moll, Lacrimosa
Edward Elgar: Cellokonsert i E-moll op. 85, 3e satsen
Gustav Mahler: Symfoni nr. 5 i C#-moll, 4e satsen
Maurice Ravel: Daphnis et Chloé, 3e satsen
Henryk Górecki: Symfoni nr. 3, 2a satsen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
