Duvemåla Podcasts
-
Vi finns även på Patreon, där du får ALLA våra avsnitt reklamfria direkt efter inspelning. Dessutom får du tillgång till våra exklusiva poddserier där vi släpper avsnitt tisdag till fredag varje vecka. Bli medlem här!
Underbar fredag innebär Studio Allsvenskans klassiker Ringrace.
Idag ringer vi upp Värnamos Kim Hellberg och undrar bland annat om han går och lägger sig med känslan av att vara en av Sveriges bästa tränare.
Vi snackar punkmusik och Abba och undrar vad hon från Duvemåla egentligen hette innan vi ringer Degerfors sportchef Patrik Werner som pendlar mellan hopp och förtvivlan.
Sedan får vi tag i Kalmars klubbchef Markus Rosenlund när han firar sin födelsedag på Kalmar Golfklubb och undrar hur han resonerar om klubbens framtid och den utväxling som klubben fått sedan han kom till klubben.
Och vad menade egentligen Ulf Lundell med att man "alltid kan återvända till Egypten?"
Starta helgen på bästa sättet. Lyssna på Studio Allsvenskan.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Att tid är något relativt har vi vetat länge - i teorin. Kan skönlitteraturen göra sanningen mer konkret för oss? Anna Axfors undersöker tiden för kvinnorna i Vilhelm Mobergs författarskap.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
"Det är synd om människorna", säger guden Indras dotter när hon i Strindbergs "Ett drömspel" stiger ner till jorden för att se hur människorna har det, men när jag stiger ner i Vilhelm Mobergs böcker är meningen som kommer för mig "det är synd om kvinnorna".
Mobergs 1800-talsskildringar är det som kanske mer än något annat format svenskarnas bild av sitt eget förflutna: De fyra böckerna i Utvandrar-eposet är bland de mest lästa i Sverige under 1900-talet, och Raskens, som handlar om folket som stannade kvar i fattigdomens Sverige, sändes som tv-serie 1976 och sågs av fem miljoner. I trendiga designaffärer som drömmer sig tillbaka till randiga förkläden och soppslevar av trä så hittar jag Novellix lilla käcka utgåva av "Raskens efterleverska", det appendix till "Raskens" som utspelar sig under änkan Idas sista dag i livet, då hon ska tas till fattighuset.
Filmatiseringen av Utvandrarna 1971 sågs och ses såklart av många men sedan 90-talet har berättelsen fått draghjälp av musikalen Kristina från Duvemåla med den klassiska låten "Du måste finnas", där Kristina genom Helen Sjöholms stora röst anklagar Gud för sina missfall. Och producenten till 2021 års filmatisering av "Utvandrarna" säger att "jag kände att man borde göra en film med Kristina som huvudperson". Det är onekligen något med Mobergs bondekvinnor som fascinerar.
De föder barn efter barn, och vet inte om de ska kunna ge dem mat, de vet inte om barnet de håller i sin famn kommer leva eller dö. Det känns nästan sensationslystet, som att Moberg velat vältra sig i tragik, men är en tillvaro som kvinnor haft i hela mänsklighetens tvåhundratusenåriga historia: genom Mobergs kvinnor påminns i alla fall jag om min fasansfulla, grymma biologi, och att jag på grund av teknologi och sociala framsteg lever i en förskonad tid, på en förskonad plats. Att blicka ner i biologins avgrundsdjup, att ana att jag är ett djur, gör mig skräckblandat förtjust.
Denna biologi är hennes öde och hon förlikar sig med med det, hon förlikar sig med att dö av det.
Kristina i Utvandrarna gifter sig och föder sitt första barn som tjugoåring, hon utvandrar motvilligt till en annan kontinent efter att ett av hennes barn, Anna, dött av gröt som svällt i magen. Efter att ha fött sex barn önskar Kristina att hon ska bli infertil, trots att hon ser det som så syndigt att hon knappt vågar erkänna det för sig själv. Då är hon tjugoåtta år, har precis börjat tappa tänderna och är helt slut, och sjuk, av ett decenniums konstant graviditet, barnsängar och amning.
Denna biologi är hennes öde och hon förlikar sig med med det, hon förlikar sig med att dö av det. Och hon dör av det - hon dör i barnsäng.
Ida i "Raskens" svettas för allas dagliga överlevnad, och sköter skörden vare sig hon är höggravid eller ej. Ett av barnen föder hon ensam på vinden. Ett annat barn får inte i sig tillräckligt med bröstmjölk och skriker konstant av hunger. Ida bär honom om nätterna tills armarna domnar bort för att hålla honom kvar i livet. Hon vågar inte sätta sig av rädsla för att somna, och när hon ändå en natt gör det så är barnet dött när hon vaknar. De följande nätterna gråter hon sig rödögd, men tröstar sig med att pojken i alla fall inte levt tillräckligt länge för att göra sig förtjänt av helvetet.
Både Raskens Ida och Utvandrar-Kristina är rädda för den eviga plågan i helvetet. Det är mot helvetet de mäter allt. Men lika svårt som de har att föreställa sig det, har jag att föreställa mig plågan i deras liv. "De föder barn efter barn" säger jag, och sådana ord är lätta att säga, men hur är det att föda barn efter barn? Det är något som inte ens Moberg riktigt lyckas skildra, så bra berättare han är.
Inom akademien har man då och då frågat sig vad som händer om man ser tiden som könad eller queer, det vill säga om kronologi och händelser kan variera eller hamna i ett annat ljus beroende på till exempel kön. Kanske kan vi komma närmare Mobergs kvinnor med det perspektivet?
Då skulle vi kunna få syn på att Kristinas stormiga resa över till Nordamerika sammanfaller med de tre första månaderna i hennes graviditet. Den första trimesterns pina kände Moberg till, då han på ett senare senare ställe i eposet beskriver det: "En kvinna var inte mer än en halv människa under de första månaderna av detta tillstånd; både smak och lukt och matlust var som förvända hos henne". När han gjorde Kristina gravid strax innan avgång så måste han alltså lömskt nog vetat vad han gjorde.
Så förstår vi också att lilla Annas död inte kan vara glömd bara för att månader gått sedan den inträffade, och vi tycker det är märkligt att den så sällan nämns. För oss, idag, är ett barns död det värsta som kan hända och därför är tanken på att det hände så ofta för bara några generationer sedan, märklig, ja svindlande. Det finns föreställningar om att förindustriella föräldrar inte hade lika starka känslor för sina barn som vi har idag, men kanske är det bara vår fantasi som famlar i mörkret, för senare forskning har inte kunnat belägga att det skulle vara så. Jag tycker att Moberg, som själv förlorade nästan alla sina syskon innan de blivit vuxna, kunde bjudit på att gestalta detta tragiska bättre och göra det begripligt för oss. Men kanske var det inte begripligt för honom heller.
Hon vill ta ner spegeln, tycker inte att dess prydnadsrosor ska omsluta ett så skröpligt ansikte.
Jan Troell hade behövt det könstemporala perspektivet när han gjorde Utvandrar-filmerna, eftersom kvinnan åldras av barnafödslar. Varje barn sliter på kropp och sinne. Kroppen blir stel. Hullet lagrar sig. Men Liv Ullman, som spelar Kristina, är lika vacker filmen igenom. Det kan tyckas trivialt men för bokens Kristina är förfallet hemskt. Hon är lite över trettio år när hon tittar sig i spegeln och ser ett ansikte som "redan var härjat av åldern". "Dessa avfallna, rynkade kinder, denna gråbleka hy, denna vassa, kantiga haka, dessa trötta, matta ögon utan stråle, denna insjunkna mun med felande tänder - detta var hon själv, det var vad som återstod av den granna flickan Kristina från Duvemåla!". Och det är antagligen ingen dysmorfofobi, alltså upplevd fulhet, vi har att göra med här. Hon konstaterar att hon är mera medfaren än sin make, "Barnafödslarnas lott föll på kvinnan; det var det som gjorde skillnaden". Hon vill ta ner spegeln, tycker inte att dess prydnadsrosor ska omsluta ett så skröpligt ansikte.
En given orsak till att Utvandrarna inte blir omodern är att fler och fler människor i världen är på flykt. Och att läsa Mobergs böcker med könstemporala glasögon gör inte eländet direkt mindre: tvärtom utgör hans 1800-talskvinnor en bra bild för vad jag inte kan förstå: de väcker frågan hos mig hur man står ut med det som inte går att stå ut med, och varför det är människans, i det här fallet kvinnans, lott. Tyvärr ger de mig inget svar, utan jag står om möjligt ännu mer frågandes kring människans och kvinnans livsvillkor efter att ha dykt ner i Mobergs fattigsverige.
Om Mobergs verk skrev Stephen Farran-Lee i Bonniers Litterära Magasin 1995 att "hela kvinnor är det ont om". Och jag kan bara hålla med. Männen får oftare vara komplexa medan kvinnorna hamnar i hora eller madonna-facket. Men när jag åker i en bil där en hitradiostation spelas och jag hör Kristinas klagan i R&B-artisten Newkids tolkning av "Du måste finnas", så tänker jag att i en tid då det inte längre är obligatoriskt att läsa Moberg i skolan lyckas hans berättelser ändå sippra ut i den absoluta nutiden, och det verkar vara på grund av hans kvinnoskildringar. Kanske för att han förmedlade en avgrundsdjup och universell sanning: det är synd om kvinnorna.
Anna Axfors
-
50 år på scen, från kören på Stora teatern i Göteborg till Kristina från Duvemåla, Spelman på taket, Turandot, Bonusfamiljen på TV och receptionisten Ebba i Wallander.
Retro FM:s Hasse Strandberg möter alltid glada Marianne Mörck i ett samtal om att välja att leva ensam, om drömroller och vad Marianne har på sin bucketlist. Det blir också en hyllning till Bismarck och ett gott råd från Birgit Nilsson. Detta och mycket mer hör du från veckans Lördagsgäst, Marianne Mörck.
