Gassilewski Podcasts
-
2022 tilldelades hon Almapriset och hon prenumererar på Augustprisnomineringar. Men vad gör Eva Lindströms bilderböcker så speciella att man blir knockad redan vid omslaget? funderar Jörgen Gassilewski.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången den 13 november 2018.
Vad är det som händer när man upplever att ett konstverk innehåller födelse, död och allt däremellan? I en episk roman, en familjekrönika som sträcker sig över generationer och århundraden, eller en monumental diktsvit, byggs det här upp efterhand. Vi lär steg för steg känna språket, bilderna, miljön, personerna, deras öden och relationerna dem emellan och det blir så småningom en verklighet vi tyckt oss ha gått runt och andats i sedan vaggan.
Men när det inträffar redan på omslaget till boken? Då är det något av en sensation: En flicka i tyllkjol. En trafikskylt av något slag. En brasa. Vad som kan vara två sittunderlag. En liten fågel. Ett stort ökenlandskap.
Det låter inte som det ser mycket ut för världen. Men det gör det och det är det.
Den lilla serietidningsliknande figuren med vad som kan tänkas föreställa en hårboll på huvudet utstrålar en blandning av äventyrslust, integritet, förvirring och ensamhet. Hon och fågeln är vända bort från varandra. Det är ett avstånd mellan dem, brasan, trafikskylten och några mer eller mindre svårtolkade former som kommer in i bilden från höger, eventuellt en kaktus, ett svart moln och två tält eller hus.
Det låter inte som det ser mycket ut för världen. Men det gör det och det är det. Är det skillnaden i skala mellan det stora och det lilla, fågeln, flickan och den jättelika öknen och världen? Är det den kommande historien som ligger utspridd i olika stationer och plan i bildytan? Kan det vara det intensiva måleriska arbetet där täckande och halvt genomskinliga färger arbetats in i de stora fälten i lager på lager och i oräkneliga nyanser? Och så bokens titel i skrivstil: "kom hem Laila".
Eva Lindström är numera en legendar bland bilderboksskapare. Född 1952 har hon hunnit inspirera flera generationer yngre kollegor. Hon är mångfaldigt prisbelönad och vilka barn och vuxna minns inte titlar som "Jag rymmer!", "Oj, en polis", "Olli och Mo", "Jag tycker inte om vatten" och "Alla går iväg"?
Den sammantagna textmängden i "kom hem Laila" skulle rymmas på tre rader i en roman. Och är en enda enkel uppmaning: Någon vill att Laila ska komma hem och när man öppnar bokens pärmar visar det sig att denna någon lovar en rad saker om hon gör det: "Du får en luftmadrass,/en sjö,/en stig./En hallonyoghurt/och ett berg." och så vidare.
På bilderna visualiseras och förverkligas löftena när de en gång uttalats: Luftmadrassen, visserligen i öknen, men på nästa uppslag i sjön och på uppslaget därpå en stig, som kommer väl till pass när Laila kommer iland. En hallonyoghurt när det behövs en paus och ett stort berg att titta på när det är dags för vila...
Som alla människor är hon en sådan som vill att vi både blandar oss i och inte blandar oss i.
Möjligen är det mellanmänskliga en del av hemligheten med Eva Lindströms epik i kortformat. Känslan av att detta universum är befolkat, trots att figurerna ofta är få. Tilltalet är enkelt – och på ett annat plan komplext. Någon vill att Laila ska komma hem, lovar henne en massa saker och frammanar dem i samma ögonblick. Läsaren får snart en känsla av att denna någon är ett kollektivt vi – och det bekräftas också i slutet av boken. Ett vi som vet att Laila är en självständig person, att hon måste få ge sig ut på sina egna äventyr om hon ska kunna känna sig fri och lycklig – som en människa – men att hon också behöver stöd och mat och hjälp och roliga saker att göra. Som alla människor är hon en sådan som vill att vi både blandar oss i och inte blandar oss i. Löftesgivarna levererar sensationer, hot och faror: "Du får en lägereld, en utsikt och ett paraply./ Ett stup?" Men också medel att klara av och bemästra dem: "Du får en bro,/en egen hållplats/och en väg, en buss,/ett hus, en dörr."
Kanske är det Laila själv som frammanar allt detta. Under sin på en gång ensamma och suveräna färd genom boken – och livet. Även de andra människorna, det "vi" läsaren får möta först på bokens sista uppslag. Det kan vara så att hon har hittat på alltihop själv. För att skapa ett eget rum, i leken, i självverksamheten, för att få vara och bli sig själv – ett jag som klarar att möta verkligheten och de andra som befolkar den, stå på sig och inte gå sönder på en gång. Och upptäcka och tillåta att andra kan ta plats i det egna rummet också.
Det frammanande, performativa, i leken, går igen i alla Eva Lindströms böcker. Och lekens rollbyten, de tunna väggarna mellan jag, du och vi. Lekandet fungerar som ett ramverk och ger gestalterna suveränitet och integritet, så att de kan återinträda i verklighetens ofärdighet och kollektivets ofullkomligheter. I boken "Jag tycker inte om vatten" hamnar huvudpersonen Alf lite bredvid för att han hatar vatten, men slutar nöjd på en luftmadrass, i vattnets gemenskap, fast fortfarande utan att bada. Fåret i "Jag rymmer!" är tvunget att skicka vykort till vännerna i hagen för att de ska förstå att det rymt och komma för att hämta det. Fast det tror ändå att det inte ska följa med tillbaka: "Inte nu i alla fall." I "Alla går iväg" blir Frank ensam och gråter i kastrullen. Men han kokar marmelad av tårarna och sedan bjuder han Titti, Palle och Milan på te: "Vill ni ha te med marmeladsmörgås? frågar han. Jaha. Jo. Ja. det vill dom kanske."
"kom hem Laila" är såväl skapelseberättelse som frälsningslöfte och nyenkel katalogdikt.
Många sagor, lekar och ramsor har den här formen. Men Eva Lindström förskjuter det hela på sitt eget vis. De brutala klippen och sättet på vilket scenerna ändå griper in i varandra skapar tillsammans en känsla av storslagenhet. Jag kommer att tänka på Alice Munros noveller. Bildskapandet – med sin utgångspunkt i lika delar vuxnas oskolade uttrycksfullhet och barnbilders expressivitet – har kusiner som Jockum Nordström och konstnären Dick Bengtsson, som bearbetade sina verk med strykjärn för att få den rätta känslan av förgängelse, tidslager och patina. Jockum Nordström återvänder, precis som Eva Lindström, gärna till en filmisk amerikansk västkust och ödemark bortom tid och rum. Klangrum längre bort bildar George Herrimans Krazy Kat och hans surrealistiska ökenlandskap och Jean de Brunhoffs böcker om elefanten Babar. När det gäller de Brunhoff handlar det framför allt om skala. Stora volymer, som Babars kropp, eller en ballong, kontrasterar mot minimala detaljer, som en palm eller blomma i fjärran och skapar den episka upplevelsen.
Det är naturligtvis samspelet mellan bild och text som är kärnan i och som aktiverar det jag talar om. Ordet, det betecknande, följt av ett kommatecken på uppslagets vänstersida, förebådar förverkligandet, det betecknade, på högersidan. De få ordens placering på sidan och interpunktionen varieras i en kontrapunkt. I ett mittuppslag sker en intensifiering, en fugans trångföring. För första gången är det många ord på en och samma sida: "Du får en lägereld, en utsikt och ett paraply." Laila är uppe på platåbergets topp, har tänt en lägereld och ser ett svart moln närma sig. Som tur är ligger ett paraply bredvid henne. Det skymmer, allt blir grått, världen är stor, Laila liten och den mikroskopiska tändsticksasken med de tre stjärnorna ligger många meter bort.
Men så landar alltihop till slut i bokens sista uppslag där vännerna, på ett så märkvärdigt vis vuxna och barn på en och samma gång, har dukat upp en kastrull, där en ensam spaghettislinga har smitit ut och förbi locket. Vännerna tittar ut genom den öppna ytterdörren och fönstret, där Laila skymtar förbi i sin tyllkjol: "Du får din älsklingsrätt. Om du bara kommer hem till oss."
Jörgen Gassilewski, författare
