Harriet Bosse Podcasts
-
Skådeplatsen stundom på Sicilien, stundom i Böhmen. Om ung hotad kärlek...
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
En föreställning med Kungliga Dramatiska teaterns artister.
Översättning: C A Hagberg
I rollerna (i den ordning de förekomma): Kung Leontes av Sicilien – Anders de Wahl, En siciliansk hovman – Olle Hilding, Paulinas hovmästare – Josua Bengtsson, En domare – Carl Browallius, Kung Polyxenes av Böhmen – Lars Hanson, Polyxenes son Florizel – Arnold Sjöstrand, Böhmiske hovherren Archidamus – Torsten Winge, Perditas förmente far den gamle herden – Carl Barcklind, Herdens son – Frank Sundström, Landstrykaren Autolycus – Rune Carlsten,
Tiden som Korus – Harriet Bosse
Leontes gemål Hermione – Anna Lindahl, Leontes och Hermiones dotter Perdita – Signe Hasso, Antigomus hustru Paulina – Hjördis Pettersson, Herdinnan Mopsa – Dora Söderberg
Musik: Lars-Erik Larsson
Regi: Olov Molander
Föreställningens ljudkvalitet har gåtts igenom och mycket av brus, brum och diverse knäppar som orsakats av tidens tand har reducerats av Andreas Aldervi på Sveriges Radio. Föreställningen, som snart är 85 år gammal är en av de i sin helhet äldst bevarade i vårt arkiv, avlyssnas bäst i hörlurar.
Från 1938
-
Vad säger ditt utseende om dina inre egenskaper? Ingenting, är kanske det självklara svaret idag. Men för hundra år sedan konstruerades både vetenskaper och kameror på premissen att utsidan skvallrar om karaktären. Och hur fria är vi egentligen från den föreställningen idag? Det frågar sig författaren Boel Gerell i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
– Men kolla, säger min vän och håller fram mobilen så att jag ska se ordentligt. Kolla på hans ögon, kolla blicken. Vad tycker du? Är den inte lite… konstig?
Mannen i mobilens Tinder-app står lutad mot en dörrkarm i något som skulle kunna vara ett badrum. Av armens vinkel att döma har han tagit bilden själv. Det är en selfie.
– Alltså jag vet inte, fortsätter min vän. Först tyckte jag att han var helt okej, men nu… vad tycker du? Det är nåt med munnen också. Nåt… spänt.
Och jag kollar, böjer mig närmare och zoomar med pekfingret och tummen in i ansiktet tills bara flimrande pixlar återstår.
– Du, jag vet faktiskt inte. Han ser väl bra ut?
Min vän drar åt sig mobilen och stirrar på skärmen under bister tystnad.
– Du tror inte att han är nån… yxmördare då?
– Nä då. Varför skulle han vara det?
Själv undrar jag snarare över varför mannen iscensatt sig själv i det skarpa och ganska missklädsamma ljuset i badrummet, men det säger jag inte. Hur skulle jag själv framstå på en dejtingsajt som Tinder eller Happy Pancake med bara ett par vinklar till mitt förfogande? Hur skulle mitt ansikte se ut uppförstorat till makroformat mellan tummen och pekfingret på ett cafébord mellan två vänner? Och vad säger egentligen en blick, en mun eller ett utseende överhuvudtaget om personligheten och egenskaperna hos en människa?
1921 togs initiativet till ett särskilt rasbiologiskt institut i Uppsala, som skulle undersöka just detta. Under ledning av rasbiologen Herman Lundborg mättes och dokumenterades utseendet hos 100 000 svenskar för att hitta de specifika fysiska dragen som förenade dem som ägnade sig åt ”alkoholism, brottslighet, sinnessjukdom och vanart” som det hette den gången. Inte bara blicken och munnen utan också käkbenets form, längden på skallen och avståndet mellan ögonen sas ha betydelse för människors benägenhet att bete sig illa. Genom att särskilja de oönskade individerna skulle man kunna begränsa deras möjligheter att skaffa barn och på sikt göra sig av med alla dåliga människor. En människosyn som låg i tiden och som skulle få fasansfulla följder i 30- och 40-talets Europa. Och som långt efter andra världskrigets slut fick konsekvenser också i folkhemmets Sverige, där delar av befolkningen med den socialdemokratiska ledningens goda minne tvångssteriliserades för att inte föra sina så kallat ”undermåliga” gener vidare.
Bakom tanken om det speciella ”förbrytarutseendet” och idén att somliga människor föds som brottslingar stod italienaren Cesare Lombroso som mot slutet av 1800-talet lanserade idén om att grovt kriminella i högre utsträckning än andra människor liknade apor. De hade sluttande panna, kraftigt käkparti, höga kindben och långa aplika armar. Fallenheten för att begå brott satt alltså i generna och var medfödd och kunde därför inte ”botas” vare sig genom straff eller vård. Enda sättet att komma till rätta med brottsligheten var att utrota brottslingarna. Samtidigt gavs likheter mellan förbrytarna och de så kallade genierna, som också tillhörde undantagen och som i sin genialitet ansågs balansera på gränsen mellan briljans och galenskap. Båda grupperna hade enligt Lombrosos studier ovanligt stora hjärnor.
Lombrosos idéer ansågs under sin tid nydanande och progressiva och inspirerade bland annat svenska författare som Selma Lagerlöf och August Strindberg. Strindberg odlade dessutom aktivt bilden av sig själv som ett motsägelsefullt och oberäkneligt geni, på en gång en övermänniska och en uppkomling, psykiskt labil och farlig för sina motståndare.
Liksom Lombroso var Strindberg i hög grad upptagen av relationen mellan människors utseenden och deras inre egenskaper. I sina experiment använde han sig av den då nya och spirande fotokonsten som han ansåg hade kapacitet att utöver den rena dokumentationen upprätta en metafysisk kontakt med objektet. Tillsammans med fotografen Herman Anderson konstruerade han 1906 en kamera som han kallade Wunderkamera. Det stora formatet och avsaknaden av en optisk lins gjorde det möjligt för honom att ta bilder av ansikten i naturlig storlek och han föreställde sig att han i dem fångade inte bara motivets utseende utan också personens själ i något han kallade ”psykologiska porträtt”.
I dag går det inte längre an att hävda att en människas fysik är avgörande för hennes inre kvalitéer
I den fotografiska bilden levde en dimension av människan kvar och enligt Strindberg kunde fortsatta telepatiska samtal föras, djupare och sannare än de som tagit plats i verkliga livet. På uppdrag av Strindberg hade Herman Anderson några år tidigare tagit ett fotografi i helfigur av författarens unga hustru Harriet Bosse. Också detta porträtt var i naturlig storlek och efter skilsmässan hade Strindberg bilden uppsatt bakom ett draperi i sin lägenhet. Exfrun hade kanske flytt sin kos och till råga på allt gift om sig med en annan, men fanns ändå i någon mening kvar hos Strindberg. Via telepatisk kontakt fortsatte deras turbulenta kärleksaffär, noga dokumenterad i författarens ”Ockulta dagboken”.
I dag går det inte längre an att hävda att en människas fysik är avgörande för hennes inre kvalitéer. På papperet finns det ingenting som ett ”förbrytarutseende” eller en ”undfallande haka” som tyder på svag karaktär eller en ”hög panna” som signalerar ett utvecklat intellekt. Att mäta människors skallar ses som barbariskt och primitivt och vem behöver telepatiska kontakter med fotografier när vi med en enkel knapptryckning kan förmedla allsköns emojis och andra oumbärliga budskap till vem vi vill i smartphonens kontaktlista. Vi säger oss själva att vi inte dömer människor efter deras yttre, men i praktiken är vi mer än någonsin beroende av hur andra uppfattar våra ansikten.
Och vi säger inte ”undermålig” längre, men underkännandet ges ändå.
Med ansiktets hjälp söker vi allt från bostad till arbete som livspartner. Med våra ansikten håller vi kontakten med vänner och bekanta och upprätthåller efter bästa förmåga illusionen om att vi lever goda liv, att vi är hälsosamma, framgångsrika och lyckliga. Även om vi inte vill erkänna det, är vi alla medvetna om de små detaljerna och dragen som i ett enda ögonkast kategoriserar människor vi möter efter klass och kompatibilitet med oss själva och vårt sammanhang. Numera handlar det inte så mycket om skallens form och käkens bredd som tandstatus, allmänt slitage, hållning och så förstås blicken.
Förvissningen den andra utstrålar, om sin egen duglighet och självklarheten i att höra till. Och vi säger inte ”undermålig” längre, men underkännandet ges ändå. I lägenheten som går till en annan, i ansökningar om jobb som aldrig leder till en intervju. I pekfingret som svajpar vänster för att det är något i mungipan som stör.
– Ser han inte liksom… skev ut?
Min vän betraktar Tindermannen som om hon liksom Strindberg förväntar sig att bilden ska ge henne ett svar.
– Du får väl skriva till honom och se hur han är.
– Nej, det behövs inte. Han går bort, tyvärr.
Och det gör han verkligen, glider ut över mobilens rand med sitt sneda leende i badrumslampans sken. Bara för omedelbart ersättas av en ny man, med ett nytt ansikte, med nya ögon och en ny mun.
Boel Gerell
-
Den Okände, söker sanningen och utmanar sitt öde. Han kastas mellan kärlek och vanvett, illusioner och tro. Han känner sig olycksförföljd och fördömd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vandringsdramat Till Damaskus I hördes första gången (live!) i radio hösten 1927. Bland de medverkande hördes bland andra Harriet Bosse och Gabriel Alw. Tyvärr finns inget ljud kvar från den sändningen. Som tur är finns den klassiska inspelningen med Ulf Palme som "Den Okände" från 1961, kvar att lyssna till.
Till Damaskus I av August StrindbergI rollerna: Den Okände – Ulf Palme, Damen – Eva Dahlbeck, Modern – Sif Ruud, Confessorn – Olof Molander, Läkaren – Olof Widgren, Caesar – Gunnar Olsson, Den Gamle – Olof Sandborg, Abbedissan – Barbro Hiort af Ornäs, Begravningsgästen – Axel Högel, Kaféägaren – Tord Stål, Hotellvaktmästaren – Göte Grefbo
Statister: Monica Lind, Gunhild Söderlund, Bertil Söderlund, Lars Andersson, Björn Arnberg
Orgel: Maja Röhr
Piano, musikarr: Nils HansénBearbetning: Herbert Grevenius
Producent: Bengt BlomgrenRegi: Åke Falck
Från 1961
-
Veckans gäst i Gunilla Brodrejs femte podcast är operasångerskan och kompositören Margareta Hallin, 81 år.
GÖR: Sjunger, komponerar och spelar teater.
BAKGRUND: Margareta Hallin är en av 1900-talets största svenska operasångare. När hennes operakarriär på Kungliga operan var över 1984 efter nästan 30 år började hon komponera. 1990 uruppfördes hennes kammaropera Fröken Julie och hon har genom åren ofta återvänt till Strindberg som utgångspunkt för sina vokalkompositioner. I februari fyller hon 82, men Hallin är fortfarande verksam på mindre scener och har sin konstnärliga och privata bas i Ådalen varifrån hon driver olika projekt. Margareta Hallin har fått en oväntad renässans tack vare att bland annat Robyn har uppmärksammat den originella visan "Etta på söder" som Hallin sjöng in på 60-talet en ep för skivbolaget Fonofon.
I programmet berättar Margareta Hallin varför hon hellre sjöng på hemmaplan än gjorde karriär utomlands. Men också om rädslan för att dö och inte bli ihågkommen.
AKTUELL MED: En "Strindberg-grej" i Sundsvall och Kramfors som bygger på brev till Harriet Bosse där August Strindberg framstår som är snäll och vänlig och har tålamod med den elaka flickan Harriet.
