Ingrid Kågedal Podcasts
-
Emelie Lundahl
MARTIN NILSSON
2020-04-20
Emelies Lundahls bok Från forna dagar och flydda år är en av de första berättelserna av hur missionsarbetet i Eritrea började.
Lärarinnan Emelie Lundahl föddes på Söder i Stockholm. Fadern var slaktare, men avled när Emelie var liten. Modern fick arbeta hårt för att försörja fyra döttrar och en son. För att kunna arbeta fick hon anställa gotländskan Mari som var hemma med barnen.
Hösten 1864 började Emelie på seminariet och efter tre år fick hon en tjänst som biträdande lärarinna vid en elementarskola för flickor i Norrköping. 1872 blev hon antagen som adjunkt vid folkskolelärarinneseminariet i Stockholm.
Efter tre år vid seminariet kom en dag en missionär och bad rektorn att få höra på undervisningen. Rektorn skickade honom till Emelies klass.
»Jag hade hört talas om honom förut, att han förestod ett barnhem i Massaua, att hans hustru dött och att han kommit hem för att söka sig en hjälp för livet. Då det sedan blev bestämt, att jag skulle bli denna hjälp, sade rektorn, att om han vetat, att missionär Lundahl var ute i sådant ärende, hade han icke släppt in honom i seminariet.«
Detta skriver Emelie i sin bok Från forna dagar och flydda år. Boken fick jag kännedom om när Ingrid Kågedal arbetade med sin bok om Gustava von Platen som var Bengt Petter Lundahls första hustru. Idag har jag upptäckt att boken, som kom ut när hon var 80 år, har sin grund i de artiklar som hon skrev i fem nummer (1899–1917) av årsskriften Varde Ljus. Somliga avsnitt känns direkt igen i boken medan andras innehåll kommer på ett samlat sätt i boken.
Emelie Lundahl var en av de första kvinnliga missionärerna som kom till Eritrea. Hon fick bevittna en missionsstation som byggdes upp och många liv som blev förvandlade av evangeliet.
Emelies bok är en av de första kvinnornas berättelse av hur det började, särskilt i Massaua, Monkullo och Bellesa. Hon skriver på ett målande sätt om hur det var:
»Då regnet kom och öste ned över oss, fanns inte något tak i Massaua som stod emot. Det började så småningom att regna inne också och fortsatte därmed en stund, sedan det slutat ute, tills hela huset var genomdränkt. Vid ett sådant tillfälle tröstade en av gossarne mig med att Abraham, Isak och Jakob bodde i tält de, men vi hade ett hus vi.«
Undervisningen gav resultat och snart ville »gallabarnen« resa tillbaka med evangeliet som de fått kunskap om. Från Massaua sändes Negusie, Johannes Emanuel och hans nyvigda hustru Elisabeth som varit missionär Månssons första lärjunge i flickskolan som de startat. Den 8 november 1877 bröt de upp från Massaua och i januari 1885 anlände brev från dem att de nått fram till Djimma.
Bengt Petter Lundahl drabbades 1878 svårt av sjukdom.
»Vi hade nämligen alla i hemmet blivit förgiftade av getmjölk. Getterna hade ätit giftiga örter, och mjölken förorsakade häftiga, våldsamma uppkastningar. Endast min man gick fri, men det lade sig i stället på levern. Det blev bestämt att han skulle resa hem och jag stanna hos barnen med infödda läraren (kes) Terfu som medhjälpare.«
När maken kom tillbaka från Sverige var han frisk och hade med sig Emilies lillasyster Mimmi som skulle hjälpa till i gosskolan och Hulda Hellgren i flickskolan.
Redan 1875 hade Bengt Petter vid Sverigeresan varit hos arkitekten och kompositören Stenhammar som gjort ritningar för den nya stationen i Monkullo (Imkullo).
»Han brukade ställa upp sina utkast på pianot och spela för att få idéer. Min man var just uppe hos honom och hörde honom spela över vår ritning, och han tänkte, där han satt, att om vårt hus bleve så vackert, som han spelade, då skulle det bli något underbart.«
Elever vid Lundahls skola år 1884.
Missionsstationen i Monkullo. På skissen står det noterat att huset skulle målas ljusgult och ha bruna fönsterbågar och gröna persienner. Trävirket på verandan skulle målas mycket ljusgult.
Missionsstationen i Monkullo. På skissen står det noterat att huset skulle målas ljusgult och ha bruna fönsterbågar och gröna persienner. Trävirket på verandan skulle målas mycket ljusgult.
Men först 1877 fick de löfte om tomt och kunde sätta igång. I mars 1879 var huset så färdigt att de kunde flytta in. Emilie ger en innehållsrik beskrivning av det nya huset och livet där.
»Och i ett land, där alla slags vårdanstalter fattades, blev det ett underbart hus, där de sjuka fingo vård, de förföljda ett hem, de hungrande. Först titta vi in i de små gossarnes rum. Där är allt under den kära Mimmis tillsyn väl ordnat. Hudarna, på vilka de små sova, äro hoplagda på en koffert. I den ena av rummets tre nischer ligga deras filtar och överst därpå deras små gula huvudkuddar uppradade. Tyget till dessa ha de fått som julgåva från vänner hemma och så har de sytt dem under jullovet och fyllt dem med lappar och små hyvelspån från snickeriverkstaden. I den andra nischen stå deras böcker och i den tredje tronar Hanetza, en stor docka också den från vänner hemma, klädd i förkläde samt till och med i röd hjärtvärmare. Snurran, också den hemifrån, är redan igång på golvet.«
Så fortsätter beskrivningen av de olika rummen för barnen, bönerummet, kyrkan, gästrummet, missionärsrummen och flick- och pojkskolan. Beata Carlsson har ett sjuktält på gården och maken Per har sin snickarverkstad under deras veranda. Även gårdsplanen med planterade träd beskrivs.
Flera gallaflickor friköps från slaveriet och kommer till stationen. Emelie skriver:
»Ibland dessa var det en Garrnå som i dopet fick namnet Aster och som sedan gick ut som bibelkvinna till Galla tillsammans med Onesimus och hans hustru. Hon verkar där ännu. En jul redan innan hon döptes, lade Onesimus en helbibel in i mitt rum med påskrift ’julklapp åt Garrnå’. Han sade, att hon fröjdat honom så många gånger med sina svar; nu ville han fröjda henne en gång. Hon gick så tyst med sin hemlighet, att hon ville inviga sitt liv åt Gud. Men hennes kamrater drogo känsel på henne och sade: ’Aster gifter sig aldrig.’«
Det intressanta är att Aster ändå hela livet var med nära Onesimus familj och finns med på flera familjeporträtt.
Vid stationen möts både glädje och sorg. 1885 blev ett smärteår. Den 25 april avled lilla Hanna, 8 månader gammal. Inom några veckor avled två av de större gossarna i tyfoidfeber, Gebra Krisus och Gebra Amlak, båda omkring 15 år.
LÄS MERDu kan ladda ner en pdf av Emelies bok Från forna dagar och flydda år via efsarkiv.nu. Sök på »Emelie Lundahl«.
»Hela sommaren hade Rosa Månsson, som plågades svårt av hettan, varit mycket klen och även hon angreps av den farliga sjukdomen och slutet kom så hastigt, att vi inte kunde fatta, att hon lämnat oss. Sista morgonen ringde hon som vanligt ut sina flickor. De brukade alltid vara klädda och väntade blott på ringningen för att öppna dörrarna och lika en skock duvor sprida sig var och en till sin morgonsyssla. Följande morgon kom hembudet för henne efter en plågsam natt med svår andnöd. Hur obegripligt det syntes oss, att hon skulle sänkas ned i graven med alla sina rika gåvor och sin stora plikttrohet. Mången orkar icke att höra ens om missionen, hon levde sitt liv för den i ett klimat, som dagligen tärde på hennes hälsa, och ännu i sina bästa år bäddades hon ned i Afrikas jord på den öde plats, där hon gjort vad hon kunde för att Guds kunskap skulle spridas på jorden …
I denna farsot insjuknade ock min man den 1 dec, fyra månader efter Rosas död … Den 11 dec blev han »fri«. Det var kl 7 på aftonen och budskapet att Aboi Lundahl var död spred sig snart och alla, som hörde det, strömmade till och deltog i sorgesången.«
Sommaren 1894 måste Emelie resa hem efter en svår bröstsjukdom. Våren 1895 fick hon arbete på Stiftelsen som sekreterarens biträde. Josef var då 12 år och i 15 år fick hon fortsätta på EFS expedition.
-
Gustava von Platen
INGRID KÅGEDAL
2020-01-07
Gustava von Platen är först ut i Budbärarens nya artikelserie om kvinnliga missionsprofiler genom EFS historia.
Gustava döljs ofta bakom formuleringen: Bengt Peter Lundahls första hustru, när hon omnämns i missionsskildringar som berättar om pionjärtiden i Eritrea. Gustava föddes 1839 i Ängelholm. Hon började skolgången i Cecilia Fryxells nystartade skola i Helsingborg och fortsatte sedan även att studera vid hennes lärarinneseminarium i Carlslund utanför Västerås. Under tiden på seminariet kom Gustava i kontakt med kristen tro.
Gustava Lundahl (von Platen) född 1 juli 1839.
Flickskolan i Massaua.
»Det var där jag lärde känna Herren, ty i mitt hem var han en okänd Gud…«, skriver Gustava i ett brev.
Som nyutexaminerad arbetade hon som privatlärare för sin farbrors yngsta dotter och ytterligare en flicka vars bror var Bengt Peter Lundahl. Tycke uppstod mellan honom och Gustava, men eftersom Lundahl gick på Johannelund för att bli missionär, så måste deras förlovning först godkännas av missionsinstitutets styrelse.
Tre missionärskandidater var redan utsedda att skickas ut till »Ostafrika« hösten 1869. Den 16 november avreste Gustava tillsammans med dem. Hon skrev dagbok och det går därför att följa dem på deras färd med tåg genom Europa och med båt till Alexandria och Suakin. Gustava hade fina språkkunskaper och fick god kontakt med andra resenärer och kunde förmedla både nyheter och goda råd till bröderna, förutom att hon höll modet uppe när de ibland drabbades av missmod.
I Eritreas högland väntade fem missionärer, en av dem var Lundahl. Alla var de medtagna efter en lång och påfrestande flykt från Kunama. Men innan de tre resenärerna nådde fram, väntade först två långa strapatsrika färder med kamel genom öknen. Gustava beskriver livfullt, med humor och med gott humör alla vedermödor. Väl framme fick Gustava dela bostad med de sju övriga missionärerna, flera av dem sjuka. De fick bo i ett stenhus, avdelat i två rum. Huset var till hälften nedsänkt i marken och taket läckte.
Allt hade blivit helt annorlunda än Gustava tänkt sig.
Snart fick de uppleva det slags oroligheter som med jämna mellanrum drabbade byarna. När invånarna inte hade betalat skatt, kom skattehövdingen med sin här. Byn skövlades och kvinnor och barn måste fly.
Resenärerna hade anlänt 26 juli 1870, och redan nästa dag fick Gustava ta hand om hela hushållet. I mitten av augusti insjuknade hon i feber och blev snart allt sämre och fick feberyrsel och hallucinationer. En månad efter ankomsten firades ändå bröllop mellan henne och Lundahl fastän båda var sjuka.
I början av december reste Lundahls ner till Massaua. Gustava hoppades att de skulle få stanna där för att starta en skola. De skickade en förfrågan till Sverige, och började genast undervisa två av sina tjänare. Den ene, Nesib, var den som efter sitt dop kom att få namnet Onesimus.
I vardagen hade de stor hjälp av Abu Bekr, tolken som förutom arabiska och amhariska också talade franska. Inte minst viktig var han för Gustava, som då kunde göra sig förstådd hos tjänarna.
Skolans första elever var slavbarn, som lämnats till missionen av myndigheterna. Så småningom fick Lundahls även ta hand om abessinska barn som kommit ner från svälten i höglandet. Det blev ingen enkel uppgift att få dessa elever med olika bakgrund att fungera tillsammans.
Gustava skötte skolhushållet och delade ansvaret för skolbarnens uppfostran och utbildning med Lundahl, som huvudsakligen hade hand om elevernas utbildning i vad Bibeln säger om kristen tro. Efter en tid blev Lundahl alltför svag för att arbeta eller studera amhariska. Gustava och en nyanställd abessinsk lärare fick dela upp hans lektioner mellan sig. Det var viktigt att lära alla barnen läsa, så att de på egen hand skulle kunna se vad som stod i Bibeln. En del av dagen använde Gustava annars till att sy och laga kläder, och hon lärde både pojkar och flickor att sy. Hon fick särskilt ansvar för en liten abessinsk flicka, som snabbt lärde sig både amhariska och tigrinja och snart även förstod svenska. Hon kom senare att gifta sig med Onesimus.
I december 1872 reste den gravida Gustava mot Alexandria för att nedkomsten skulle ske där. Hon hann bara till Suez innan hon fick förlösas i ett tält efter att ha tvingats avbryta karantänvistelsen ombord på båten. Barnet, en pojke, dog efter ett par timmar och tre dagar senare slutade även Gustava sina dagar den 30 december 1872.
Gustava hade alltid varit angelägen om att det även skulle byggas en flickskola. Denna önskan blev hennes testamente. I januari 1876 antogs den första flickan
till skolan.(Utdrag ur Gustavas livshistoria)
Under 2019 utkom Ingrid Kågedals bok
om Gustava på Budbäraren/EFS läser.
