Jakob Arvidsson Podcasts
-
I den svåraste av tider – så leder Kerstin EFS i krisen
JAKOB ARVIDSSON
2020-04-17
Den senaste tiden har varit minst sagt speciell för EFS missionsföreståndare Kerstin Oderhem. Stora satsningar tvingas ställas in och ersätts i stället av krishantering på grund av Coronaviruset. Mitt i allt lever EFS vision i allra högsta grad.
Vid tiden för vår intervju går arbetsdagen mot sitt slut och EFS missionsföreståndare Kerstin Oderhem har redan avverkat flera möten under dagen. I princip alla normala arbetsuppgifter har lagts åt sidan för att hantera den allvarliga situation som Coronaviruset fört med sig.
Kerstin lyfter vikten av att vi ser varandras sorg och tröstar varandra. – Det är viktigt att vi visar nåd och inte bagatelliserar det vi nu ser hos andra. Bild: Jakob Arvidsson
Bild: Rickard L. Eriksson
EFS ledningsgrupp har haft många extrainsatta möten på grund av den nuvarande situationen. Som synes på teven i bakgrunden deltar vissa via webben.
– När detta bröt ut hade vi fullt fokus på årskonferensen och andra spännande satsningar in mot hösten, så för mig och hela EFS har det handlat väldigt mycket om att ställa om, säger Kerstin och funderar ett tag innan hon fortsätter:
– Men oavsett krisläge gäller fortfarande EFS vision – samhällen och människor förvandlade av Jesus. Vårt fokusområde är alltjämt att nå nya människor med evangeliet, hur kan vi göra det i tider av kris? I världshistorien har människor alltid gått igenom olika typer av tider. Det är över 100 år sedan det var en stor kris i Sverige och vi saknar erfarenheten att hantera det. Vi ser att Gud möter människor och verkar i tiden som är nu, då är det en utmaning för oss som missionsrörelse hur vi möter upp det.
Kerstin lyfter fram att vårt land just nu är i sorg och att vi behöver visa förståelse för att vi reagerar olika på det som sker.
– Vi går alla igenom olika typer av sorger just nu. Vi har den nationella sorgen som vi alla berörs av, sedan har vi den »fåniga« sorgen – exempelvis en inställd semesterresa eller en utebliven konsert, och inte minst den personliga sorgen när nära och köra dör. Alla sorger behöver få finnas sida vid sida, säger Kerstin och fortsätter:
– Jag hör om unga människor som blir oroliga för framtiden, som länge har längtat efter sin studentfest och nu får se den försvinna i fjärran. De kan då tycka att livet är helt meningslöst och i ett större perspektiv kan vi som vuxna säga »vad är väl en bal på slottet«, men för många ungdomar är det en viktig milstolpe i livet. Då behöver vi steppa upp och stå sida vid sida i alla åldrar i olika typer av sorger. Vi behöver se varandras sorg och trösta varandra. Det är viktigt att vi visar nåd och förståelse och inte bagatelliserar det vi nu ser hos andra.
Till EFS rikskansli i Uppsala har det strömmat in frågor och funderingar. Både praktiska frågor, oroliga frågor, och frågor kring hur EFS tänkt anpassa sig till regeringens löpande direktiv.
– Vi sitter i regelbundna möten både med kansliledningen och EFS ledningsgrupp, bland annat för att kunna besvara de som hör av sig. För oss är det väldigt viktigt att vi kan skapa en trygg kommunikation. Vi har såklart påbörjat vissa åtgärder och ser behov av fler åtgärder hela tiden, säger Kerstin.
En konkret sådan är att EFS har infört regelbundna morgonandakter på vardagar klockan 10.00 som sänds live på EFS Facebook-sida.
– Genom dessa andakter vill vi visa att vi finns här och att vi är en missionsrörelse som kan ge ett ord till tröst.
EFS riks har också inlett en satsning med webbsända söndagsgudstjänster på efsplay.nu. I skrivande stund har gudstjänster sänts från EFS-kyrkan i Ängelholm och Lötenkyrkan i Uppsala. Beroende på utvecklingen i landet kan det komma att bli sändningar från fler kyrkor också.
– Vi vill inte stänga ner utan ställa om, vara kreativa och hitta nya sätt att möta människor och dela evangelium. Vi uppmuntrar också de som finns i vigningstjänster att bära ämbetskläder så att vi syns som kyrka i samhället. Om det är någon gång nöden är stor så är det nu, och i tider av kris behövs kyrkan som mest.
Hela EFS påverkas såklart av Coronavirusets ödesdigra framfart. Ekonomin påverkas, givandet ser ut att minska och exempelvis lägergårdarna drabbas av avbokningar som i sin tur leder till akut ekonomisk kris. Stora evenemang som EFS och Salts årskonferens och det populära scoutlägret Patrullriks har ställts in, liksom en mängd lokala mindre arrangemang.
– Vi kommer att ha frågor att hantera kring det här i en lång tid framöver inom EFS. Såklart är det tråkigt att ställa in, men det är helt nödvändigt och vi har bara mött förståelse för det i rörelsen. En stor sak som dock återstår att lösa är hur vi ska göra med årsmötet. Det kommer att bli av men vi vet inte exakt hur. Så snart vi kan går vi ut med hur det blir och ber om tålamod kring det.
Många läger och evenemang ställs nu in och gudstjänster har fått övergå till att firas digitalt via webben. Här en gudstjänst i Grisbackakyrkan, Umeå. Bild: Johan Gunséus
Kerstin hoppas att EFS kan gå stärkta ur krisen. – Vad vi gör tillsammans av den här svåra situationen, som faktiskt kan vara en möjlighet, blir avgörande.
EFS rikskansli som arbetsplats har naturligtvis också påverkats: rutinerna kring handhygien har skärpts, stolarna vid fikaborden är utspridda, vissa möten sker via webben, färre ur personalen är på plats och jobbar och de olika avdelningarna får hjälpas åt i större utsträckning än tidigare.
– Det känns väldigt meningsfullt. Vi tar fram det bästa hos varandra och agerar som ett lag. När det fattas människor på ena avdelningen så hjälps vi åt. Vi har på ett imponerande sätt lyckats ställa om väldigt fort.
Vad Coronakrisen kommer att innebära långsiktigt kan inte ens förståsigpåarna förutspå, men Kerstin hoppas och tror att EFS kan gå stärkta ur den pågående krisen.
– Vår värld kommer förändras, så också Sverige, så också EFS. Vad hela rörelsen tillsammans gör av den här svåra situationen, som faktiskt kan vara en möjlighet, blir avgörande. Det gäller att vi bevarar vårt missionsfokus och vårt hjärta i att vara en missionsrörelse. Då har jag svårt att se att vi inte skulle gå stärkta ur en kris.
-
Passion för lärande
MALINA ABRAHAMSSON
2020-04-20
En lagspelare som vill skapa konsensus, en amerikan som har svårt för pappaskämt. Dessutom litteraturvetare, teolog och rektor vid Johannelunds teologiska högskola. Budbäraren möter mångsidige James Starr.
Det är söndag och en kompis som är ny i Lötenkyrkan i Uppsala sitter ensam i kyrkbänken. James Starr, som tillhör församlingen, ser det och frågar om hon vill fika med honom och hans fru efteråt. Så trion slår sig ned runt fikabordet och börjar småprata om sina jobb. James berättar att han arbetar på Johannelunds teologiska högskola. Först efteråt får min kompis reda på att han är skolans rektor.
– Jag hoppas att våra studenter ska känna att de bara har börjat lära känna Bibeln, kyrkans historia och sin tro, säger James.
Efter sitt vuxendop förändrades James. Han har aldrig varit sådan evangelist som då; han delade ut Johannesevangeliet till sina kompisar, pratade om Gud och bjöd in till kyrkan. Bild: Jakob Arvidsson
Scenen är typisk för James Starr. Han är inte Den Store Ledaren som vill imponera med titlar eller briljera med sin kunskap. Allt bottnar i hur han ser på ledarskap:
– Jag är inte bekväm med hierarkier och tycker inte att de är kompatibla med evangeliet. Det är bara Jesus Kristus som är Herren med stort H. Jesus säger att vi som tillhör honom är som grenar på vinstocken, ingen gren är »mer gren« än någon annan – alla har direktkontakt med Herren.
– Sedan har jag som ledare fått ett förtroende och ja, en viss … makt. Hm, ordet känns väldigt främmande i munnen …
Vi möts i hans arbetsrum på Johannelund. Väggarna är täckta av böcker, och de flesta titlar verkar handla om Nya testamentet – ämnet som James Starr är docent i. Kärleken till litteratur i allmänhet, och Bibeln i synnerhet, väcktes tidigt.
– På mellanstadiet läste jag Narnia och Sagan om ringen och även om de är fantasiberättelser gav de mig en stark känsla för hur himmelriket känns; de vittnade om Guds godhet och sanning. Och så läste jag igenom hela Bibeln, vilket var en stor upplevelse, berättar han.
Den amerikanska accenten hörs när han talar. James Starr är född i Michigan, USA, och bodde under uppväxten i flera amerikanska stater. Både mamman och pappan var djupt troende och James berättar att familjen gick i kyrkan varenda söndag utan undantag.
– Ja, absolut utan undantag, lägger han till.
Han talar om barndomen med värme. Föräldrarna bjöd ofta hem till bibelstudier och den lille James fick sitta med och lyssna när de pratade om tron. De var också tydliga med att beslutet att följa Jesus inte var något man tog lättvindigt.
– Som tioåring grubblade jag kring hur jag skulle förhålla mig till Jesus. Jag var inte barndöpt och mina föräldrar sa: »När du väl ger ditt liv till Jesus kan du inte ta tillbaka det.« Jag låg sömnlös på nätterna och funderade. Jag trodde på Jesus och hade lärt känna honom, men var jag beredd att erkänna honom som Herre över mitt liv?
Här blir jag fundersam. Var James verkligen bara tio år när han hade den typen av djupa tankar? (När jag själv var i samma ålder lekte jag med Barbies och tänkte mest på vilken låt jag skulle mima till på roliga timmen).
– Jo, jag var tio. Jag förde dagbok och minns att det var ganska mycket ångest kring beslutet, förklarar han.
Två händelser gjorde att han till sist valde att döpa sig. Det ena var den väckelse bland Jesusfolket som bröt fram i hans hemförsamling. Barfota hippies med långt hår och batiktröjor strålade av glädje över sin nyvunna tro och blev förebilder för James. Det andra var två filmer som förändrade hans syn på Jesus: Godspell (»som egentligen är teologiskt förfärlig«) och The Greatest Story Ever Told.
– Filmerna gjorde att Jesus blev personlig, en riktig människa som ville känna just mig.
Efter dopet var James Starr en annan. Han berättar att han aldrig varit sådan evangelist som då; han delade ut Johannesevangeliet till sina kompisar, pratade om Gud och bjöd in till kyrkan. I årskurs sex berättade han för sin lärare att han skulle bli missionär. Till svar fick han höjda ögonbryn och ett »Men lilla gubben.«
Men missionär blev han. Om än på ett annorlunda sätt.
Först blev det universitetsstudier: Engelsk litteratur vid University of Virginia. Under tiden var James med i en blomstrande studentrörelse, i det som motsvarar svenska Credo. Samtidigt gick den presbyterianska kyrka han var med i från 200 medlemmar till 1000 på bara några år.
– Jag har gång på gång haft välsignelsen att få en försmak av Guds rike. Det har jag burit med mig hela livet, berättar han.
Men det fanns en baksida. I sin iver att ta tron på allvar ville James hela tiden höja ambitionsnivån – mer bön, mer bibelläsning. Till slut rasade korthuset.
– Som 21-åring tänkte jag: Vad förväntar sig Gud av mig? Jag mäktar inte med! Då försökte jag faktiskt sluta vara kristen. Jag såg hur till synes obekymrat mina icke-kristna kompisar levde och kände avund.
– Men även om jag försökte sluta vara kristen, gick det inte. Det var som att Gud hade handen på min axel och drog mig tillbaka. Och jag kom tillbaka – förkrossad och med en större ödmjukhet. Jag insåg att jag inte kan prestera någonting och sa till Gud: Om du vill ha mig vill jag vara kvar. Det är här jag hör hemma!
När James berättar tänker jag på hur ovanligt det är att en man i hans ålder pratar så ärligt och känslosamt om sin trosresa. Han värjer inte för det svåra och berättar också att han under flera år upplevde Guds tystnad oerhört smärtsamt, som en själens dunkla natt. I efterhand har han accepterat det som ett trons grundvillkor.
– Ibland får vi uppmuntrande vägskyltar som visar att vi är på rätt väg i form av bönesvar, härlig lovsång och god gemenskap. Men på vissa sträckor i skogen är det glest med vägskyltar. Ändå är man på rätt väg, konstaterar han.
James tog Master of Divinity examen år 1990 vid Yale University. På bilden syns fr. v. farbror William Starr, James själv, pappa James L. Starr och lillebror Andrew.
James och frun Kristina år 1989, ett år efter att de hade gift sig.
FAKTAJAMES STARR
Ålder: 58 år.
Familj: Hustrun Kristina, hunden Caleb (hebreiska för »hund«) och två vuxna utflugna söner.
Bor: I kedjehus en km från Johannelund.
Brinner för: Johannelund, bra präster till våra församlingar.
Drömmer om: En cykelsemester med min fru.
Läser just nu: Fyra böcker parallellt förutom Bibeln.
Tidigt i livet hade James en känsla av att hans livsväg inte var att stanna i USA. Efter avslutade studier åkte han till Belgien med missionsorganisationen OM för att starta Credo-grupper. Och i teamet fanns en viss tjej från Borås …
– Vi höll kontakten under fem år. I dag finns alla våra brev i en stor kista hemma i tv-rummet.
Tjejen från Borås var Kristina, samma kvinna som kyrkfikade i Lötenkyrkan med min kompis. Hon och James gifte sig 1988 och har i dag två vuxna söner.
Som nygifta bodde de i USA under tiden James utbildade sig i teologi vid det prestigefulla Ivy League-universitetet Yale.
– Yale liknar Johannelund på många sätt. Det var verkligen kyrka och akademi tillsammans: kapell mitt på campus och fokus på att studenterna skulle prästvigas eller möjligen bli lärare. Det fanns studenter från många olika samfund och frågan i studierna var hela tiden: Vad innebär det här för församlingen? Hur kan detta gestaltas i en tjänst? berättar James som stortrivdes i den miljön.
– Jag läste så mycket bibelkunskap jag bara kunde och tillbringade mina dagar och kvällar i något av de stora, härliga biblioteken. Dessutom jobbade alla studenter i någon församling minst tio timmar i veckan. Blandningen av teori och praktik var en självklarhet.
När James beskriver Johannelund är det samma blandning som han lyfter fram.
– Vissa studenter kommer hit med en ganska tunn församlingserfarenhet, så vår uppgift är att visa på hur teologin och församlingslivet kan integreras. Därför är vi måna om att teologi på Johannelund aldrig ska vara ett abstrakt akademiskt ämne, utan något levande som gestaltas i såväl mötet med lärarna som i gemensamma veckomässor, morgonböner och mentorsgrupper.
– En styrka som Johannelund har är också att man som kristen akademiker inte behöver inta försvarsställning. Vi förutsätter Guds existens och att han har uppenbarat sig i Jesus. Det är en helt försvarbar filosofisk utgångspunkt. Utifrån det kan vi sedan vara självkritiska och ställa frågor kring vad en viss teologi innebär för församlingen.
James Starr har arbetat på Johannelund sedan 2001. Han kom i kontakt med EFS under doktorandtiden i Lund då han och Kristina var medlemmar i EFS-kapellet. När forskartjänsten löpte ut blev han tipsad av sin handledare, Birger Olsson, att Johannelund sökte ny lektor i Nya testamentet.
– På den tiden var allt norr om Hässleholm som Norrland för mig, och Uppsala var helt okänd mark. Men jag sökte tjänsten, blev kallad till intervju och stortrivdes med personalen och studenterna. Jag trodde aldrig jag som utlänning skulle få tjänsten så jag var mer avslappnad än jag borde ha varit egentligen, men jag minns att jag och de som intervjuade mig skrattade en hel del tillsammans.
Humor har fortsatt varit viktigt för James. Under vår intervju skrattar jag flera gånger åt hans självdistans och komiska tajming.
– Jag gillar inte pappaskämt, så jag försöker ha min egen humorstil, säger han.
– Det finns till och med forskning som säger att om man skrattar är man mer avslappnad och då kan man lättare ta in det som sägs. Jag försöker ha med det i mitt ledarskap.
Hur skulle du mer beskriva dig själv som ledare?
– Jag vill skapa konsensus och se till att allting förankras i arbetslaget. Det ska inte vara jag som pekar med hela handen.
Men är det ens möjligt att skapa konsensus?
– Kanske inte att alla är med, men att majoriteten är det. Jag vill att man ska känna att vi har en gemensam vision och idé som vi försöker förverkliga. Därför jobbar hela arbetslaget tillsammans när det gäller verksamhetsplan till exempel, säger han och fortsätter:
– Under tre år var jag pastor i en församling i USA och innan jag slutade gjorde jag en femårsplan för att de skulle ha en riktning framåt. Men ganska snabbt insåg jag att det där verkligen var James tankar om församlingen och inte församlingens tankar, så det blev inte så mycket av allt det där. Det har jag burit med mig som en lärdom.
James Starr har varit rektor i snart två år. När någon frågar om Johannelund är hans standardsvar att »det är mycket som är bra«. Sedan sticker han inte under stol med att de senaste fem åren varit turbulenta. Johannelund har genomgått en stor och utdragen ombyggnation, Svenska kyrkan drog in praxisåret, och allt fler studenter pluggar på distans. När Kjell O. Leijon slutade som rektor efter tre år, beslutade man att göra en intern rekrytering och sökte någon som kunde fungera som en stabiliserande faktor. På frågan om varför det blev just James Starr, är han blygsam:
– Det fanns inte så många andra att fråga.
När han utvecklar sitt resonemang fokuserar han inte på sig själv, utan lyfter fram Johannelund.
– Det är en fantastisk skola – strategiskt viktig, inte bara för EFS utan för hela Svenska kyrkan. Det är den enda medvetet lutherska utbildningen i Sverige som dessutom förmedlar en roseniansk spiritualitet och har fokus på bekännelsen om Jesus. Den får vi aldrig tappa!
James Starr säger att han ofta påminner både sig själv och kollegiet om att ha Jesus i centrum. Tidigare studenter intygar att det också är så. »Engagerad«, »entusiastisk« och »tillgänglig för elever« är andra omdömen som återkommer när de beskriver James som lärare.
Men hur är han som rektor?
Själv säger han att det varit en omställning att byta tjänst och att han inte riktigt landat än. Om han tidigare kunde luta sig tillbaka på många års erfarenhet och inarbetade rutiner är det numera tusen bollar i luften, mötesmaraton och massor av människor som frågar efter hans åsikt. Ibland ter sig tillvaron överväldigande.
– Jag är ju litteraturvetare och teolog, inte administratör eller ekonom … Så jag märker att jag är mycket mer beroende av Gud nu. Jag ber mer, annars klarar jag det inte.
En av styrkorna som James Starr har är hans erfarenhet från många olika kristna sammanhang, såväl från församling som akademi, både från Sverige och utomlands. Han säger att han har en amerikansk syn på utbildning.
– I Sverige ligger fokus på att man ska utbilda sig till något som leder till ett yrke, men i USA pratar man mer om bildning, både allmänbildning och om att man som människa ska utvecklas intellektuellt hela livet.
Bildning är således viktigt för James. Jag följer honom på bokrecensionssajten Goodreads. Där har han bland annat gett en stjärna till Nabokovs Lolita och fem till Hamlet och Brott och straff.
Hur hinner du läsa så mycket?
– Jag lyssnar på ljudböcker när jag går hundpromenad, så då blir det en bok i veckan. Annars hade jag aldrig hunnit.
Men läsningen är också en livsstil. Nyfikenhet och en vilja till »det livslånga lärandet« är något han gärna vill väcka hos studenterna.
– Jag hoppas att våra studenter ska känna att de bara har börjat lära känna Bibeln, kyrkans historia och sin tro, och att det finns mycket mer att fundera på och fördjupa sig i.
– När det gäller exegetik i Nya testamentet känner jag att det är som en åker med guld – var jag än sätter ner spaden gräver jag upp guld. Jag är bara i början och kommer bara hinna med en bråkdel, livet ut.
James Starr är glad över att vara på Johannelund. Även om det finns stora utmaningar, överväger det positiva: bättre ekonomi tack vare statsbidrag och flera nytillskott i personalen.
– Jag har varit här länge och tänkt på och drömt om vad vi kan göra. Till exempel bygga upp ett alumninätverk, skapa en trivsam miljö så att studenter vill vara på plats, och utveckla kurserna så att studenterna både blir teologiskt skärpta och Jesusfokuserade. Nu hoppas jag att drömmarna kan bli verklighet.
-
Tro, hopp och träning
JAKOB ARVIDSSON
2020-03-25
För My Nygren har träning och tro alltid rymts i samma liv. Nu är hon på väg tillbaka efter nästan två år av skadebekymmer. En tid som varit tuff, men som samtidigt gett många nya perspektiv.
Ända sedan My Nygren var liten har hon älskat att idrotta. Men det var först på gymnasiet som hennes satsning på friidrott började.
– Jag har alltid haft lätt för att springa, men det var mycket annat som kom emellan. Det krävdes att min idrottslärare peppade mig att vara med i skol-SM i friidrott. Jag tog brons på 800 meter och efter det tog det hela fart, säger hon.
My Nygrens tro på Gud kom att spela en avgörande roll när prövningarna inom idrotten var som värst.
Foto: Jonatan Knutes
My Nygrens tro på Gud kom att spela en avgörande roll när prövningarna inom idrotten var som värst.
Foto: Jonatan Knutes
FAKTAMY NYGREN
Ålder: 23 år.
Familj: Mamma, pappa, två storasystrar, en storebror och pojkvän.
Bor: Uppsala.
Arbete: Projektledare för integrationsarbetet Mötesplats KRIK. Läser teologi på Johannelunds teologiska högskola på halvtid.
Brinner för: Kyrkan, jobbet och träning.
Drömmer om: att vara skadefri, väckelse och rättvisa.
Fram tills för två år sedan gick hennes friidrottsatsning framåt. Hon utvecklades hela tiden, satte personbästa nästan varje lopp och hade inga som helst problem att pressa sin kropp till max.
– Jag tränade på väldigt hårt, precis enligt min tränares filosofi, och lyssnade inte så bra på kroppens signaler. Det är en svår balansgång, för det ska ju faktiskt göra ont ibland som idrottare och det krävs även mycket pannben för att lyckas. Men med facit i hand pressade jag på för hårt under för lång tid.
Till slut kom nämligen dagen när det helt enkelt inte gick att träna längre. Kroppen sade ifrån på allvar och hennes sjukgymnast beordrade träningsförbud.
– Jag hade ont när jag gick i trappor och kunde inte gå snabbt eller ens göra situps. Jag blev väldigt begränsad och det var fruktansvärt tråkigt, tomt och frustrerande.
De svåra skadebekymren (i lårets baksida) tvingade också My till att reflektera över sin självbild. För många i sin närhet var hon nämligen ”friidrottaren My”, och nu togs det plötsligt ifrån henne över en natt.
– Att bara vara en skadad idrottare är ett misslyckande, så min identitet utmanades rejält. Jag minns att jag tänkte: ”Vem är jag nu då?”. Och jag insåg så småningom att det inte kan vara friidrotten och eventuella framgångar där som avgör mitt värde som människa.
Parallellt med idrotten har hon sedan barnsben funnits med i kyrkan, och hennes tro på Gud kom att spela en avgörande roll när prövningarna var som värst.
– Gud fanns såklart med innan skadan också och jag bad mycket då med. Men nu vet jag att min främsta identitet inte är idrottare, utan att jag är Guds barn. Träningen kan vara ett medel, men Gud är målet.
– För mig är det som en lovsång till Gud och en gåva från honom att få springa, säger My.
Efter skadan insåg My så småningom att det inte kunde vara friidrotten och eventuella framgångar där som avgjorde hennes värde som människa.
– För mig är det som en lovsång till Gud och en gåva från honom att få springa, säger My.
FAKTAKRIK
KRIK, Kristen Idrottskontakt, är en ideell organisation med 150 lokalavdelningar i Sverige som vill förena glädjen i idrotten med glädjen i den kristna tron. Genom aktiviteter på kristen grund vill KRIK skapa sammanhang där barn och unga kan växa i tron på Jesus.
Den dag som Budbäraren träffar My är dagen fullt planerad från morgon till kväll med flera olika åtaganden. Hennes båda ”världar” – idrotten och kyrkan – finns ständigt närvarande och det är inte alltid helt enkelt att få ihop livspusslet.
– Stundtals har det varit splittrande, mestadels inombords. Under gymnasietiden var det nästan som att man tog på sig olika masker eftersom det är så olika jargonger, olika umgängeskretsar och olika attityder. Det skiljer sig mycket vad som premieras och upphöjs.
Även om skadan har gett henne många nya perspektiv så får hon fortsatt – i princip dagligen – påminna sig om hur lätt det är att fastna i fällan att bygga sitt liv, sitt värde och sin identitet kring idrottsliga prestationer.
– Det är en ständig balansgång eftersom mycket träning också kräver mycket planering och anpassning. Jag vill fortsätta satsa hårt, men alltid tillsammans med Gud. Och jag vill inte låta ett enskilt sammanhang få forma mig helt och hållet. Gud är intresserad av att vara med i hela mitt liv, inte bara idrotten.
Hennes idrottsgren är särskilt i riskzonen för att bli osund med tanke på att det är en så kallad ”viktbärande” idrott. Gränsen är ofta hårfin mellan kortsiktig prestation (gå ner i vikt) och långsiktig hälsa (äta rätt). Ätstörningar och ohälsa är tyvärr vanligt förekommande i hennes omgivning.
– Det händer att medel- och långdistanslöpare blir avstängda eller inte kan träna på grund av ätstörningar. Jag har fått se hur osunt och illa det kan bli. Många har en väldigt skev syn på sin egen kropp och det finns de som fått höra att de behöver gå ner i vikt trots att de redan är pinnsmala, vilket är fruktansvärt, säger My och fortsätter:
– Kläderna vi tränar och tävlar i spelar uppenbarligen en roll i detta också. De ska ju vara så lätta som möjligt att röra sig i och visar ofta mycket hud. Jag tror också att sociala medier och innehållet som läggs upp där ofta har en negativ inverkan. Det är jättelätt att jämföra sig med andra och dras med i ”kroppshetsen” vare sig man vill eller inte.
I vissa situationer är detta något som kan märkas extra tydligt.
– På träningsläger när man bor ihop och äter varje måltid tillsammans kan detta göra sig påmint. Jag tycker att det är viktigt att klubbarna utbildar aktiva i kost och hur de bör äta för att få i sig nog. Det är även viktigt att tränare är medvetna om problematiken och hur de pratar om kropp och vikt.
De senaste fem åren har hon jobbat för den ideella ungdomsorganisationen Krik (Kristen idrottskontakt, se mer info i faktaruta) i olika roller. Just nu är hon ansvarig för deras arbete med integration. Att få förena idrottens glädje med kyrkans glädje, och använda idrotten som en brygga till tro, är något som My verkligen brinner för.
– För mig är det uppenbart att idrottsvärlden behöver mer av Jesus. Idrotten är också en bra plats för mission. För mig personligen dyker det ibland upp tillfällen att dela min tro eftersom jag ofta är klädd i Krik-kläder eller har ett kors runt halsen. Just att prata om min tro med andra har verkligen stärkt min egna tro. Det är som att jag påminns om vad Gud betyder för mig när jag berättar om det för andra.
En typisk Krik-samling består av en fysisk aktivitet, till exempel olika bollsporter, med en paus för andakt i mitten av träningspasset. Detta för att visa på att Jesus står i centrum för verksamheten.
– Vi vill skapa trygga, positiva och inkluderande miljöer präglade av idrottsglädje, trosglädje och livsglädje. Jag blir extra glad när ungdomar som tidigare avskytt idrott, till exempel i skolan, trivs och har roligt på våra samlingar. På sikt vill vi finnas i varje stad och vara ett verktyg som kyrkor kan använda för att nå ungdomar med, både de som redan finns i verksamheten och de som annars inte hittar till kyrkan. Det ska vara lätt och naturligt att bjuda med någon ny som inte haft kontakt med kyrkan tidigare, säger hon.
Kroppsövningar är nyttiga på sitt sätt, men gudsfruktan är nyttig på alla sätt, med sitt löfte om liv både för denna tiden och den kommande. 1 Tim 4:8
Utöver engagemanget i Krik finns My Nygren även med som aktiv medlem i Lötenkyrkan, Uppsala. Hon lyfter särskilt fram sin hemgrupp och bibelstudiegruppen i kyrkan som viktiga pusselbitar under hennes senaste år, som varit präglade av både hopp och förtvivlan.
– På senaste tiden har vi pratat mycket om avgudar och vilken plats vi ger Gud i våra liv. Som idrottare är det lätt att Gud blir bortprioriterad mellan all planering och alla träningspass, i den frågan har min hemgrupp varit till stor hjälp. Det är fint att få dela livet med varandra och vara en grupp som stöttar varandra och bär varandra. Vi har vågat visa oss svaga och kunnat följa upp böneämnen och våra olika utmaningar.
Efter närmare två års rehab och frånvaro på grund av skador har My glädjande nog fått börja trappa upp träningen igen. Mitt i glädjen finns också en frustration över att ha långt kvar till toppformen, men hon hoppas kunna tävla igen lagom till sommaren.
– Jag tror inte att Gud har tyckt om att jag har varit skadad, men han har använt det faktumet och varit trofast. Med facit i handen är jag väldigt tacksam för de insikter jag fått, säger hon och fortsätter:
– Vägen tillbaka har varit tuff och lång. Men nu känns det fantastiskt att få träna igen. För mig är det som en lovsång till Gud och en gåva från honom att få springa. Gud är med mig hela tiden, i intervaller när jag inte orkar mer, inför träningar, och när jag tänker på vilka jag skulle vilja vinna mot i framtiden, säger hon med ett leende.
-
Sången bär genom livet
JAKOB ARVIDSSON
2020-03-25
Jonas Engström lever och andas gospel. Förra året tilldelades han Utbultstipendiet.
Ända sedan tonåren har Jonas Engström varit gripen av gospel som musikform.
– Att sjunga gospel inkluderar hela min kropp och hela mitt jag. Både kampen och glädjen finns ofta närvarande i sångerna, vilket de allra flesta kan känna igen från sina egna liv, säger han.
Jonas Engström tilldelades han Utbultstipendiet 2019 för sitt gedigna arbete som körledare. Bild: Hans Orre
FAKTAJONAS ENGSTRÖM
Ålder: 46 år.
Bor: I Lerberget på Kullahalvön.
Familj: Frun Emelie, barnen David, Miriam och Anton.
Brinner för: Att uppmuntra och utmana genom sång och musik.
Tacksam över: Familj och vänner och att få jobba med det jag älskar.
Aktuell med: Musiksamlingen Små sånger om stora ord.
I början var han med i olika gospelkörer som sångare, därefter blev han pianist. Numera är han en prisad och uppskattad körledare.
– Att som pianist ha varit på »andra sidan« och följt en körledare underlättar mycket för mig nu när jag själv ofta leder kören. Det har helt klart gjort mig till en bättre och mer följsam körledare.
Genom Soulful Music inspirerar Engström präster och kyrkomusiker med hjälp av föreläsningar i hela Sverige kring temat »Kören som växtplats« och »Musikens teologi«. Han samlar också årligen över tusen körsångare till Gospelfest i Malmö.
– Det är helt klart maffigt. Oavsett om det är 1 000 sångare på Malmö Live eller 60 sångare i Höganäs Världskör där hälften har utländsk bakgrund tänker jag ofta: Var skulle dessa människor mötts, delat en stund av livet, skapat och vuxit tillsammans om inte i denna kör?
Körsången bygger broar mellan människor samtidigt som den river murar, konstaterar han.
Som följd av Engströms flitiga arbete tilldelades han Utbultstipendiet 2019.
– Det känns hedrande att få det priset. På något vis är det som att cirkeln sluts, då vi sjöng många av Roland Utbults sånger när jag började sjunga i kör.
Just nu är Engström aktuell med sin nyskrivna musiksamling Små sånger om stora ord. Med dessa sånger vill Jonas uppmuntra och utmana till nyfikna och ärliga samtal.
– Var tid har sina ord, men när vi lever tillsammans kommer vi inte runt ord som nåd, sanning och förlåtelse. Med de här sångerna har jag försökt säga något om de orden, på ett språk som ska vara begripligt även om man inte är van att gå i kyrkan, säger han och fortsätter:
– När vi skalar av allt som är lögn så finns sanningen där som en enkel melodi bakom allting. Jag vill också peka på att det finns en enorm kraft i våra ord. En av sångerna handlar om att ord i bästa fall kan vara som ett frö som växer till liv, eller i sämsta fall som en droppe gift.
Till vardags är Engström och frun Emelie aktiva i Lerbergets kyrka, en samarbetskyrka mellan Svenska kyrkan och EFS.
– EFS har ett fantastiskt arv när det gäller musik, inte minst Lina Sandell och hennes verk. Och jag tror verkligen att EFS har en stor uppgift att fylla även i framtiden när det gäller sång och musik. Vi underskattar ofta sångernas betydelse för att forma vår tro. EFS har också en unik ställning i Sverige som missionsrörelse mellan Svenska kyrkan och frikyrkorna, på så sätt kan vi inspireras och inspirera åt båda hållen när det gäller sång och musik.
-
Vasakyrkan blickar framåt
JAKOB ARVIDSSON
2019-12-13
0
EFS-föreningen Vasakyrkan i Umeå ska egentligen ha två präster i tjänst. Men i dagsläget har de ingen. Trots vissa utmaningar är ordföranden Peo Einemo optimistisk inför Vasakyrkans framtid.
Peo har tillsammans med sin fru Kerstin varit medlemmar i Vasakyrkan sedan 1985. De var då nyinflyttade i Umeå och möttes av Bertil Johanssons (tidigare missionsföreståndare i EFS) varma leende och välkomnades till kyrkan.
– En värmande kopp och ett vänligt leende kan få vara Guds händer som sträcks ut mitt i en kall och stressig vardag, säger diakonen Anna Saxin om Vasakyrkans satsning »På trappan«. Bilder: Peo Einemo
Ingalis Andersson (till vänster) är en av Vasakyrkans frivilliga som hjälper till med kaffeutdelningen. – Flera blev glada när de hörde att vi skulle stå där varje fredag, kanske kan det leda till fördjupade kontakter, säger hon.
– Här har vi faktiskt känt oss hemma och välkomna sedan dag ett, konstaterar Peo som just nu är inne på sitt fjärde år som ordförarande i EFS-föreningen.
I dagsläget har Vasakyrkan utmaningar som de aldrig haft tidigare då båda prästerna, Senitha Olsson och Isak Samuelsson, har sökt sig vidare till nya tjänster. Därmed står Vasakyrkan, en av de största EFS-föreningarna i Sverige med sina 290 medlemmar, helt utan präster.
– Den sits vi hamnat i har på något vis gjort att det växt fram en helt annan medvetenhet hos oss. Vi har kommit ihop som församling och insett att vi måste be mer och söka Guds ledning i det som händer, säger Peo Einemo och fortsätter:
– Vi klarar ju av det mesta med ideella krafter, så som att annonsera, affischera och annat administrativt. Därför vill vi vara noga med att säga att den präst som kommer till oss främst kommer att få vara församlingsherde och sköta den pastorala biten.
Det är lätt att tänka att den speciella situationen sprider en viss osäkerhet. Peo blundar inte för utmaningarna men vill snarare lyfta fram att Vasakyrkans väg framåt diskuteras med optimistisk grundton.
– Likt en vågskål står vi helt klart och väger. Vilket håll ska vi egentligen gå åt? I slutändan landar våra diskussioner i att vi måste bli mer Jesus-fokuserade.
Vasakyrkan ligger mitt på Vasaplan som är det stora busstorget där alla bussar stannar. För att nyttja det optimala läget har Vasakyrkan alldeles nyligen inlett ett diakonalt samarbete med Svenska kyrkan och diakonen Anna Saxin, där de på fredagar delar ut kaffe till förbipasserande vid kyrkans entré – en verksamhet som fått namnet »På trappan«.
– Diakonala satsningar har diskuterats länge, men vi har varit för dåliga på att verkställa det. Det här känns i all sin enkelhet helt rätt och är också en följd av att vi är öppna för att gå nya vägar och pröva det som Jesus vill för att nå ut med budskapet utanför våra kyrkdörrar.
De senaste åren har medlemsantalet sjunkit i kyrkan, men det är inget som ordföranden lägger någon större vikt vid.
Det viktiga är ju inte medlemsantalet utan att människor hittar till Jesus.
– Det viktiga är ju inte medlemsantalet utan att människor hittar till Jesus. Vi vill fortsätta ha en inre gemenskap och vara en öppen, generös kyrka som välkomnar. Samtidigt måste vi bli mer utåtriktade än vi varit tidigare. Vi ser fram emot fler ekumeniska satsningar där kyrkorna i Umeå går samman för att tillsammans visa på Kristi kropp i staden.
Vid en gudstjänst nyligen skulle Peo utlysa att det behövdes ännu fler frivilliga till ett flertal administrativa uppgifter i kyrkan. Med lite bekymrade steg gick han upp till predikstolen och berättade om läget.
– Jag var lite förtvivlad för det hade varit svårt att få ihop namn. Men den söndagen var det sex nya som skrev upp sig för engagemang. Det visar på att det just nu finns en positiv anda i hela föreningen som är påtaglig. Vi är så många ideella som vill så mycket. Det här är en församling som vill lyfta fram att Jesus ska vara i centrum, både i kyrkan och i staden.
-
Smärta, Tillit & hopp
MARIE STARCK
2020-01-07
När luftslotten rasar och sagan är slut finns det ändå hopp. Prästen Elin Lycklund Ljunggren har inte bara överlevt cancerbehandlingar och skilsmässa. Idag vågar hon predika om sin dödsångest och har också fått en djupare livsglädje och trygghet.
En kris kommer sällan ensam. Elin Lycklund Ljunggren blev drabbad av tre. Men det började som i en saga. Hon träffade sin första man 2008 och livet kändes perfekt.
FAKTAElin Lycklund Ljunggren
Ålder: 39.
Familj: maken Jonas och första barnet på väg.
Bor: på landet utanför Östadkulle, Alingsås, med ladugård, hönshus och vedbod.
Än så länge bara höns men funderar på att utöka med får.
Sysselsättning: präst i Furulunds församling i Partille och styrelseledamot i EFS.
Tidigare yrke: kyrkomusiker.
Fritidsintressen: musik, konst, historia, litteratur och naturen.Bilder: Jakob Arvidsson
– Jag var 28 år, naiv och jättekristen. Jag trodde att vi var menade av Gud och att min lycka var beroende av yttre omständigheter, berättar Elin Lycklund Ljunggren från Alingsås.
Hon var på god väg att uppnå sina mål. Ett traditionellt kristet äktenskap med barn, ett lyckat yrkesliv som präst inom Svenska kyrkan och EFS och det hus hon hade drömt om.
– Att jag skulle få vara frisk och leva till att medellivslängden för svenska kvinnor i Sverige var uppnådd var helt självklart och något jag tog för givet.
Men drömmen om en traditionell kärnfamilj gick i kras. Hennes man kunde inte bli pappa. De bestämde sig för att adoptera och fick gå igenom en komplicerad adoptionsprocess. Efter fem års otålig väntan kom glädjebeskedet. En liten kille från Taiwan skulle bli en del av deras familj.
– Vi flyttade in i ett nytt hus och jag vet att jag tänkte: nu är allt perfekt i livet.
Men bara en månad senare upptäckte hon en knöl i vänstra bröstet. Bröstcancer. Följderna blev svåra: operation, strålning, cellgiftsbehandling, tappade kilon och hårtussar. Adoptionen fick avbrytas. Den lille killen från Taiwan fick komma till en annan familj. En ny adoptionsprocess inleddes och hon skickade in nya papper. Men hon hann knappt bli frisk förrän den riktigt stora chocken kom. På ett väldigt dramatiskt sätt fick hon reda på att hennes man ville skiljas och att adoptionen skulle avslutas i ett svep. Hennes första reaktion var att han fått en depression. Men när innebörden började sjunka in kom den riktigt stora krisen.
– Det var mycket värre att bli sviken och lämnad än att få cancer. Jag låg bokstavligt talat och grät i fosterställning tills en vattenpöl uppstod på mitt badrumsgolv.
Att vara präst i ett mindre samhälle har sina fördelar och nackdelar. När krisen slår till kan det kännas som om alla vet allt. Och så var det på sätt och vis. På omvägar kom det fram att hennes man träffat en ny. Och okända människor kunde komma fram och krama henne i mataffären.
– Min kris var mångas kris på gott och ont. Inte minst kyrkans stöd blev oerhört viktigt. Där mötte jag Kristi kropp i systrar och bröder som väldigt mycket bar mig fram igenom det svåra.
Kroppen var tydligt märkt av cancerbehandlingen. Hon minns ett särskilt tillfälle då hon stod naken framför spegeln i badrummet och insåg att hon nästan såg ut som ett av offren från förintelsen. Grå, skallig, mager och utan muskler.
– Att i det läget bli lämnad väckte så mycket i mig. Man kan inte tvinga någon att älska en, men då var det inte mycket kvar av mig. Jag trodde aldrig att jag skulle få leva med en man igen eller kunna arbeta som präst.
En natt tog Elin sin bil och körde runt planlöst. Hon hade ingen aning om var hon befann sig eller hur länge hon hade kört. Hon försökte gråta, men det fanns inte mycket ork kvar till att gråta och sörja.
– Jag satt i min bil parkerad klockan två på natten vid en kyrkogård och visste inte vad jag skulle göra eller vart jag skulle köra. Allt var svart och hopplöst.
Behandlingarna bryter inte bara ner cancercellerna utan också övriga kroppen som stänger ned inför att dö. Som präst hade hon mött många äldre, sjuka och döende, och hon kunde identifiera sig med den sorgen som 35-åring.
– Jag tänkte mycket på döendet. Vem är jag i kroppen? Det väckte ett uppror i mig. Jag är inte det här.
Ganska snabbt gick hon tillbaka till sin tjänst som präst. Kanske för snabbt. Samtidigt bodde hon i samma församling som hon jobbade och var ändå omgiven av sina församlingsbor.
– Det finns ett syskonskap i att vara människa, vilket gjorde det lättare att möta sjuka och gamla än att möta de som var distanserade från smärta och brustenhet.
Vad gjorde då allt det här med hennes relation till Gud? Det är ju inte helt självklart att prästkragen bär stadigt när livet går sönder.
– Jag behövde göra upp med mycket av min syn på Gud, livet och döden. Hur kunde detta hända mig? Jag tror inte att Gud skickar sjukdomar men vad säger det om Gud om jag skulle dö nu? Tror jag verkligen på ett evigt liv? Varför är jag då rädd för att dö?
Hon drabbades av dödsångest och var tvungen att gå in i den. Även om hon hade en stark och självklar tro. Men samtidigt som allt skakade fanns relationen till Jesus väldigt påtagligt närvarande.
– Jag ringde en äldre kvinna som sa: »Ta Jesus i handen.« Och det gjorde jag, rent konkret. Jag som var så van att prestera fick en helt ny självklarhet i min tro.
En läkare frågade hur hon kunde vara så lugn.
– Jag svarade att jag överlämnar allt det här till Gud. Kanske låter det klyschigt men jag kände att tron bar mig, även om omständigheterna hade kunnat knäcka mig. Allt jag hade varit så glad för ett år tidigare var mer eller mindre borta. Men när den värsta chocken hade lagt sig, insåg jag att jag inte behövde något av detta för att vara lycklig.
Vi sitter på Bagdad Café i Medelhavsmuseet i Stockholm, omgivna av värdefulla och unika föremål som räddats ur ruinerna. Precis som det kan vara i livet. Mitt bland spillrorna och de krossade drömmarna kan något nytt och värdefullt uppstå.
– Ur spillrorna steg en kvinna fram som var jag. Som var den jag egentligen var. Befriad från så många av mina egna förväntningar. Befriad från rädsla och skam.
En del vänner stod stadigt vid hennes sida under motgångarna. Andra försvann och hon har fått jobba med att förstå att människor är olika rustade att ta hand om svårigheter och motgångar i livet.
– Alla inte har kapacitet till att härbärgera det svåra och jag kan inte kräva det.
Men det fanns också bekanta som klev fram och överraskade. Bekanta som blev nya vänner. Vänner som hon kunde ringa till och både gråta och skratta med. Bland annat kvinnor med liknande erfarenheter och som klarat av att hantera de svåraste frågorna.
Hennes självbild har förändrats från att vara prestationsinriktad och ambitiös, tidigare strävade hon efter framgång och lycka genom yttre omständigheter som jobb, äktenskap och familj.
– Men när allt rasar, vad finns det då kvar? Vem är jag då?
Hon minns så tydligt hur människor tittade bort och inte såg henne i ögonen då hon blev körd i rullstol genom sjukhusentrén. Ett helt annat bemötande än då hon varit där som präst.
– Den som reste sig ur rullstolen var en starkare person, men den styrka jag har är inte beroende av att lyckas eller av yttre omständigheter. Jag har fått erfara att min styrka håller, även när allt rasar, och nu är jag en mycket tryggare och friare person. Samtidigt är mitt liv ingen saga. Alla luftslott är borta. Jag har fått en krassare syn på livet och vet att cancern kan slå till igen. Livet har även inslag av vemod och livets skörhet.
Hur öppen kan man vara som präst inför sin församling i sina motgångar? Ganska mycket, anser Elin. Från början kanske mest i personliga samtal men numera även i predikningar där hennes erfarenheter ibland lyser igenom.
– Framför allt är jag säkert mycket rakare och modigare. Jag har blivit mycket mer allergisk mot floskler och vill att mina predikningar ska vara förankrade på djupet.
Tyvärr tycker hon inte alltid att kyrkan bemöter de stora livsfrågorna ordentligt, och hon menar att kyrkan har ett ansvar att möta de svåra frågorna utan omvägar.
– Hur många predikar om dödsångest eller om hur det är att bli lämnad? Jag har fått hjärta för att vi som kyrka behöver förbereda människor på att dö. Vi är alla döende. Även präster behöver jobba med sin dödsångest så att vi vågar gå med människor i det allra svåraste.
Sin egen dödsångest har hon predikat flera gånger om och har bara fått positiv respons. Hon har också märkt i själavårdssamtalen att de som söker samtal är fler.
När livskrisen var som värst fann Elin mycket stöd i kyrkan. Där fick hon möta Kristi kropp i form av systrar och bröder som bar henne fram igenom det svåra.
Elin beskriver sig, efter att ha kommit igenom alla svårigheter, som en mycket tryggare och friare person. – Jag har fått erfara att min styrka håller även när allt rasar, säger hon.
»Oavsett vilken smärta vi gått igenom kan Jesus hjälpa oss att hela alla sår. Det omöjliga kan faktiskt ske.«
– Det som driver mig att dela med mig av min historia är hoppet som jag kan få förmedla – att livet kan bli gott igen. Oavsett vilken smärta vi gått igenom kan Jesus hjälpa oss att hela alla sår. Det omöjliga kan faktiskt ske.
Alla blir ju inte friska – hur förhåller du dig till att det inte alltid blir bättre?
– Nej, alla människor blir inte friska, alla finner inte en livskamrat och alla får inte långa liv. Men det kan bli gott ändå. Och någonstans väntar också evigheten som det ultimata hoppet.
Det var en lång process innan hon vågade hoppas på att träffa en ny man, att ens tänka tanken på ge sig in i något nytt och släppa in någon på djupet. Vändpunkten kom från ett oväntat håll.
– När jag satt i kyrkan och bad kom en konfirmand fram, satte sig bredvid och viskade till mig: Jag tror att Gud vill ge dig det du längtar efter.
Och miraklet skedde. Jonas, som hon känt som vän, studiekamrat och prästkollega i många år, tog kontakt och bit för bit släppte hon in honom i sitt liv. Idag är de gifta och väntar sitt första barn.
– Det var absolut inte en självklarhet att försöka få barn. Det kräver mod att välja att gå in i något på nytt igen. Många blir också infertila av cancerbehandlingen.
Att en gång ha fått en cancerdiagnos innebär att hon resten av livet lever som om det fanns en osäkrad handgranat i handväskan. Sjukdomen kan komma tillbaka när som helst. En risk som hon helt enkelt får leva med.
– Jag tänker som Luther. Även om jag visste att jorden skulle gå under imorgon så skulle jag plantera mitt äppelträd idag. Oavsett vad som händer vilar jag alltid i Jesu händer.
Eftersom livet är utmätt fokuserar hon på att ha goda relationer runt sig och leva det bästa liv hon kan, men hon har ingen lista på saker hon måste uppleva och försöker inte alltid fånga dagen. Något som lätt kan bli en prestation i sig.
– Jag vill bara leva och övar mig i att stå med ena foten i vetskapen om att varenda människa på jorden är döende och att vi för varje andetag närmar oss vårt sista. Och att med andra foten stå i tillit och bara enkel glädje över allt det fantastiskt goda jag får vara med om. Att sitta framför min kamin om kvällarna. Att mata mina höns ur handen. Att få somna på min makes arm och lyssna till hans hjärtslag. Att få känna mitt lilla barn sparka i magen. Jag har ingen aning om vad som kommer hända i morgon.
Och det är okej. -
Människan är obotligt religiös
MAGNUS PERSSON
2020-01-07
Har karriär, föräldraskap, teknologi, politik och romantik blivit samtidens nya religion? Budbäraren mötte David Zahl från Mockingbird Ministries i New York, en man som har fått ett stort gehör för sina relevanta samtidsspaningar.
Försöker nutidsmänniskan att formulera en sekulär men religiös berättelse om sitt liv i vilken de söker att finna försoning för skuld och bekräftelse på att hon äntligen är bra nog?
FAKTADavid Zahl
Ålder: 40 år.
Familj: gift och två barn.
Bor: i Charlottesville, Virgina, arbetar som predikant inom den Episkopala kyrkan, skribent, författare och leder organisationen Mockingbird Ministries.
Aktuell: med boken Seculosity – how career, parenting, technology, food, politics and romance became our new religion and what to do about it (Fortress Press) och podcasterna The Mockingcast (talkshow-podcast) och The Mockingpulpit (predikningar).
Webbsida: mbird.com.Bild: Johan Ericson
De senaste åren har David Zahl varit med och byggt upp Mockingbird ministries – en kristen organisation som kommenterar samtida kulturfenomen med ett evangeliskt perspektiv. Bild: Johan Ericson
– Det är intressant att se hur den samtida universella längtan hos människan inte främst är att vara lycklig eller respekterad utan snarare att vara nog.
Alltså vad religion i allmänhet och kristendom i synnerhet kallar för att vara rättfärdig. När den sekulära tidsandan trängt religionen åt sidan, har det uppstått ett vakuum som gör att människan vänder sig till alla möjliga vardagliga fenomen med religiös frenesi. Vanliga aktiviteter förvandlas till arenor för prestation där hon försöker bevisa sig som tillräcklig, okej och godkänd.Orden kommer från David Zahl, en amerikansk prästson som under det senaste dryga decenniet byggt upp en kristen organisation som utifrån ett evangeliskt perspektiv kommenterar samtida kulturfenomen. Vid tiden för vårt möte befinner vi oss på deras årliga konferens i New York City som samlar drygt 400 deltagare. Inte sällan anklagas kyrkan och kristna konferenser för att sakna relevans och vara hopplöst interna och verklighetsfrånvända. Men på den här konferensen korsar Broadway och Calvary (Golgata) både symboliskt och bokstavligt varandra. Skickligt uttyds ropet efter nåd och viljan att rättfärdiga sig själv i hela spektrat från essäer i The New Yorker till Netflix serier. Budbäraren får en intressant pratstund med David.
Vad förknippar du Sverige med?
– Musik! Inte minst Abba, jag har alla deras skivor och min favoritlåt är SOS. Jag tycker att den låter som en bön. Överlag är jag ganska bekant med europeisk kultur då jag spenderade stora delar av min uppväxt i Tyskland och Schweiz, eftersom min pappa studerade teologi där. Förra året bodde jag även en tid i Köpenhamn.Vad är bakgrunden till Mockingbird, organisationen som du leder?
– Vi var fyra unga män här i New York City som för tolv år sedan längtade efter att kommunicera en starkt nådebaserad och Kristuscentrerad kristendom till unga vuxna. Vår upplevelse var att detta var otydligt i kyrkorna eller åtminstone var dåligt presenterat. Vår verksamhet består av konferenser, ett kvartalsmagasin, bokutgivning, en omfattande närvaro online och en podcast som skapat ett inflytande långt bortom vår vildaste fantasi. Vårt mål är att hjälpa människor tolka livets verklighet i ljuset av evangeliet.Namnet Mockingbird betyder härmtrast och är hämtat ur fågelvärlden. Denna fågel härmar andra fåglars läten, och på samma sätt önskar David och de andra kommunicera evangeliets tidlösa budskap på ett sätt som människor känner igen, förstår och kan ta till sig.
– Vi lägger mycket tid på att försöka urskilja människors rop efter nåd och försoning i vår samtid och hitta nya, kreativa formuleringar som når fram till dem. Men vi arbetar inte bara med vackra förpackningar, även om det är viktigt, utan först och främst själva innehållet, säger David och fortsätter:
– Våra observationer av samtiden, och vårt intresse för populärkulturen, sammanföll med vår passion för god teologi. Den sekulära människan försöker ständigt att rättfärdiga sin existens, sitt liv och sina vägval. Mot den bakgrunden önskar vi presentera Guds nåd och budskapet om rättfärdighet genom tro.
Vad önskar ni åstadkomma med Mockingbird?
– Vi har försökt att undvika frestelsen att formulera vår verksamhet utifrån mål och resultat. Vårt uppdrag är att översätta evangeliet till ett språk som låter övertygande och trovärdigt för dagens människor. Ursprungligen fokuserade vi på unga vuxna, men efterhand har det visat sig att människor i alla åldrar dras till våra olika forum. Om jag ändå ska försöka formulera någon slags övergripande dröm är det väl att påverka kyrkans profilering som helhet att präglas av goda nyheter.Mockingbird arbetar ekumeniskt och har deltagare, följare och lyssnare från hela bredden av kristenheten. Men deras teologiska betoning är tydligt reformatorisk, med begrepp som lag och evangelium, »simul iustus et peccator«, samt korsets teologi som en tolkningsnyckel för att förstå Guds handlande mitt i tillvarons skeva verklighet.
– Enligt mig fångade reformatorerna något centralt, men på inget sätt något nytt, utan det som vi möter som en röd tråd genom hela Bibeln, hos Jesus och aposteln Paulus. Behovet av att förklaras rättfärdig, fri från skuld och att vara innesluten och accepterad är den alldeles avgörande frågan för människor även idag, slår David fast.
Han har nyligen utvecklat sina tankar i boken Seculosity som har fått ett varmt mottagande långt utanför den kyrkliga sfären. Boken har uppmärksammats i sekulära kulturkrönikor och fått den ena positiva recensionen efter den andra i flera prestigefyllda mediekanaler.
– Seculosity är en lek med orden sekulär (secular) och religiositet (religiosity). Helt enkelt en sekulär form av god gammal religion. I traditionell religion står någon gudom i centrum medan i denna form står människans strävan i centrum, i det vakuum som skapats efter religionens marginalisering.
Jag skriver om hur man kan stöta på den både på gymmet och på lekplatsen. Där blir det så tydligt att alla ångestfyllt försöker framstå som hälsosamma och starka människor eller goda och medvetna föräldrar som gör sitt allt för barnen. Även baksidan finns med, nämligen fördömandet av den som är otränad och lever ohälsosamt såväl som att se ner på de föräldrar vars engagemang inte kretsar kring sina barn varje sekund. Med andra ord: alla ingredienser av god gammal religion, säger David med ett leende, innan han fortsätter att utveckla sin samtidsspaning.Bild: Jakob Arvidsson
Mingel utanför St George’s episcopal church, platsen där David Zahl och Mockingbird anordnade konferensen »Beyond deserving« med temat »Hopp i en värld full av prestation«. Bild: Johan Ericson
– Samtiden är religiös långt utanför de traditionella platserna av tillbedjan såsom tempel och kyrkor. Därför har varje del av livet förvandlats till någon slags helgedom av prestation. Man söker intensivt att uppfylla all rättfärdighet och hänger sig åt religiös hängivenhet för att framstå som en duglig och tillräcklig människa. Jag kallar fenomenet »ersättningsreligioner«, vilket i sin tur kan liknas med typ ersättningsmåltider. Vi kan inte förneka vår hunger men i stället för att äta riktig mat har vi ersatt det med någon slags soppa som effektivt ska skänka oss en känsla av mättnad.
Utveckla gärna, hur ser du olika tecken på detta i vår samtid?
– Jag brukar säga att vi är alla upptagna med att skapa »the justifying story of our life«, alltså en berättelse om vem jag är, vad som hänt mig och hur jag lever mitt liv, vilken också ska bekräfta och rättfärdiga min existens. Detta blir alldeles extra tydligt i de sociala mediernas tidsålder där vi publicerar våra liv i små texter och bilder i hopp om människors erkännande. Detta i stället för att tolka livet och finna sig själv i Bibelns stora berättelse.David talar varmt om varje människas behov av att möta en bekräftande kärlek mitt i ett samhälle som mer och mer präglas av skam. Men han har även ett budskap som på ett befriande sätt kan bekräfta människans skuld och synd, utan att utsätta människor för ytterligare press och kritik, men som pekar på den försoning som finns i Kristus.
– Alltså en rättfärdighet som inte bygger på människans prestation, att hon äntligen har gjort nog och således förtjänar Guds erkännande och kärlek. Utan en rättfärdighet som skänks henne av nåd och visar på att hon redan är högt älskad.
