Jonatan Knutes Podcasts
-
Tro, hopp och träning
JAKOB ARVIDSSON
2020-03-25
För My Nygren har träning och tro alltid rymts i samma liv. Nu är hon på väg tillbaka efter nästan två år av skadebekymmer. En tid som varit tuff, men som samtidigt gett många nya perspektiv.
Ända sedan My Nygren var liten har hon älskat att idrotta. Men det var först på gymnasiet som hennes satsning på friidrott började.
– Jag har alltid haft lätt för att springa, men det var mycket annat som kom emellan. Det krävdes att min idrottslärare peppade mig att vara med i skol-SM i friidrott. Jag tog brons på 800 meter och efter det tog det hela fart, säger hon.
My Nygrens tro på Gud kom att spela en avgörande roll när prövningarna inom idrotten var som värst.
Foto: Jonatan Knutes
My Nygrens tro på Gud kom att spela en avgörande roll när prövningarna inom idrotten var som värst.
Foto: Jonatan Knutes
FAKTAMY NYGREN
Ålder: 23 år.
Familj: Mamma, pappa, två storasystrar, en storebror och pojkvän.
Bor: Uppsala.
Arbete: Projektledare för integrationsarbetet Mötesplats KRIK. Läser teologi på Johannelunds teologiska högskola på halvtid.
Brinner för: Kyrkan, jobbet och träning.
Drömmer om: att vara skadefri, väckelse och rättvisa.
Fram tills för två år sedan gick hennes friidrottsatsning framåt. Hon utvecklades hela tiden, satte personbästa nästan varje lopp och hade inga som helst problem att pressa sin kropp till max.
– Jag tränade på väldigt hårt, precis enligt min tränares filosofi, och lyssnade inte så bra på kroppens signaler. Det är en svår balansgång, för det ska ju faktiskt göra ont ibland som idrottare och det krävs även mycket pannben för att lyckas. Men med facit i hand pressade jag på för hårt under för lång tid.
Till slut kom nämligen dagen när det helt enkelt inte gick att träna längre. Kroppen sade ifrån på allvar och hennes sjukgymnast beordrade träningsförbud.
– Jag hade ont när jag gick i trappor och kunde inte gå snabbt eller ens göra situps. Jag blev väldigt begränsad och det var fruktansvärt tråkigt, tomt och frustrerande.
De svåra skadebekymren (i lårets baksida) tvingade också My till att reflektera över sin självbild. För många i sin närhet var hon nämligen ”friidrottaren My”, och nu togs det plötsligt ifrån henne över en natt.
– Att bara vara en skadad idrottare är ett misslyckande, så min identitet utmanades rejält. Jag minns att jag tänkte: ”Vem är jag nu då?”. Och jag insåg så småningom att det inte kan vara friidrotten och eventuella framgångar där som avgör mitt värde som människa.
Parallellt med idrotten har hon sedan barnsben funnits med i kyrkan, och hennes tro på Gud kom att spela en avgörande roll när prövningarna var som värst.
– Gud fanns såklart med innan skadan också och jag bad mycket då med. Men nu vet jag att min främsta identitet inte är idrottare, utan att jag är Guds barn. Träningen kan vara ett medel, men Gud är målet.
– För mig är det som en lovsång till Gud och en gåva från honom att få springa, säger My.
Efter skadan insåg My så småningom att det inte kunde vara friidrotten och eventuella framgångar där som avgjorde hennes värde som människa.
– För mig är det som en lovsång till Gud och en gåva från honom att få springa, säger My.
FAKTAKRIK
KRIK, Kristen Idrottskontakt, är en ideell organisation med 150 lokalavdelningar i Sverige som vill förena glädjen i idrotten med glädjen i den kristna tron. Genom aktiviteter på kristen grund vill KRIK skapa sammanhang där barn och unga kan växa i tron på Jesus.
Den dag som Budbäraren träffar My är dagen fullt planerad från morgon till kväll med flera olika åtaganden. Hennes båda ”världar” – idrotten och kyrkan – finns ständigt närvarande och det är inte alltid helt enkelt att få ihop livspusslet.
– Stundtals har det varit splittrande, mestadels inombords. Under gymnasietiden var det nästan som att man tog på sig olika masker eftersom det är så olika jargonger, olika umgängeskretsar och olika attityder. Det skiljer sig mycket vad som premieras och upphöjs.
Även om skadan har gett henne många nya perspektiv så får hon fortsatt – i princip dagligen – påminna sig om hur lätt det är att fastna i fällan att bygga sitt liv, sitt värde och sin identitet kring idrottsliga prestationer.
– Det är en ständig balansgång eftersom mycket träning också kräver mycket planering och anpassning. Jag vill fortsätta satsa hårt, men alltid tillsammans med Gud. Och jag vill inte låta ett enskilt sammanhang få forma mig helt och hållet. Gud är intresserad av att vara med i hela mitt liv, inte bara idrotten.
Hennes idrottsgren är särskilt i riskzonen för att bli osund med tanke på att det är en så kallad ”viktbärande” idrott. Gränsen är ofta hårfin mellan kortsiktig prestation (gå ner i vikt) och långsiktig hälsa (äta rätt). Ätstörningar och ohälsa är tyvärr vanligt förekommande i hennes omgivning.
– Det händer att medel- och långdistanslöpare blir avstängda eller inte kan träna på grund av ätstörningar. Jag har fått se hur osunt och illa det kan bli. Många har en väldigt skev syn på sin egen kropp och det finns de som fått höra att de behöver gå ner i vikt trots att de redan är pinnsmala, vilket är fruktansvärt, säger My och fortsätter:
– Kläderna vi tränar och tävlar i spelar uppenbarligen en roll i detta också. De ska ju vara så lätta som möjligt att röra sig i och visar ofta mycket hud. Jag tror också att sociala medier och innehållet som läggs upp där ofta har en negativ inverkan. Det är jättelätt att jämföra sig med andra och dras med i ”kroppshetsen” vare sig man vill eller inte.
I vissa situationer är detta något som kan märkas extra tydligt.
– På träningsläger när man bor ihop och äter varje måltid tillsammans kan detta göra sig påmint. Jag tycker att det är viktigt att klubbarna utbildar aktiva i kost och hur de bör äta för att få i sig nog. Det är även viktigt att tränare är medvetna om problematiken och hur de pratar om kropp och vikt.
De senaste fem åren har hon jobbat för den ideella ungdomsorganisationen Krik (Kristen idrottskontakt, se mer info i faktaruta) i olika roller. Just nu är hon ansvarig för deras arbete med integration. Att få förena idrottens glädje med kyrkans glädje, och använda idrotten som en brygga till tro, är något som My verkligen brinner för.
– För mig är det uppenbart att idrottsvärlden behöver mer av Jesus. Idrotten är också en bra plats för mission. För mig personligen dyker det ibland upp tillfällen att dela min tro eftersom jag ofta är klädd i Krik-kläder eller har ett kors runt halsen. Just att prata om min tro med andra har verkligen stärkt min egna tro. Det är som att jag påminns om vad Gud betyder för mig när jag berättar om det för andra.
En typisk Krik-samling består av en fysisk aktivitet, till exempel olika bollsporter, med en paus för andakt i mitten av träningspasset. Detta för att visa på att Jesus står i centrum för verksamheten.
– Vi vill skapa trygga, positiva och inkluderande miljöer präglade av idrottsglädje, trosglädje och livsglädje. Jag blir extra glad när ungdomar som tidigare avskytt idrott, till exempel i skolan, trivs och har roligt på våra samlingar. På sikt vill vi finnas i varje stad och vara ett verktyg som kyrkor kan använda för att nå ungdomar med, både de som redan finns i verksamheten och de som annars inte hittar till kyrkan. Det ska vara lätt och naturligt att bjuda med någon ny som inte haft kontakt med kyrkan tidigare, säger hon.
Kroppsövningar är nyttiga på sitt sätt, men gudsfruktan är nyttig på alla sätt, med sitt löfte om liv både för denna tiden och den kommande. 1 Tim 4:8
Utöver engagemanget i Krik finns My Nygren även med som aktiv medlem i Lötenkyrkan, Uppsala. Hon lyfter särskilt fram sin hemgrupp och bibelstudiegruppen i kyrkan som viktiga pusselbitar under hennes senaste år, som varit präglade av både hopp och förtvivlan.
– På senaste tiden har vi pratat mycket om avgudar och vilken plats vi ger Gud i våra liv. Som idrottare är det lätt att Gud blir bortprioriterad mellan all planering och alla träningspass, i den frågan har min hemgrupp varit till stor hjälp. Det är fint att få dela livet med varandra och vara en grupp som stöttar varandra och bär varandra. Vi har vågat visa oss svaga och kunnat följa upp böneämnen och våra olika utmaningar.
Efter närmare två års rehab och frånvaro på grund av skador har My glädjande nog fått börja trappa upp träningen igen. Mitt i glädjen finns också en frustration över att ha långt kvar till toppformen, men hon hoppas kunna tävla igen lagom till sommaren.
– Jag tror inte att Gud har tyckt om att jag har varit skadad, men han har använt det faktumet och varit trofast. Med facit i handen är jag väldigt tacksam för de insikter jag fått, säger hon och fortsätter:
– Vägen tillbaka har varit tuff och lång. Men nu känns det fantastiskt att få träna igen. För mig är det som en lovsång till Gud och en gåva från honom att få springa. Gud är med mig hela tiden, i intervaller när jag inte orkar mer, inför träningar, och när jag tänker på vilka jag skulle vilja vinna mot i framtiden, säger hon med ett leende.
