Kartoteket Podcasts
-
Några vita små gipshuvuden som hittats på en loppis i Skåne berättar om en mörk historia och fortsätter att skapa osäkerhet där de tittar ner från väggen. Deras ägare, Malena Forsare, berättar varför.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.
I kedjehuset där jag växte upp hade vi en låda på väggen hemma i hallen. En gång hade den fungerat som ett kartotek på ortens lilla bibliotek. I samband med bibliotekens tidiga moderniseringsprocedur kasserades lådan och hamnade i soporna – och den här historien hade kunnat sluta med det, innan den riktigt hunnit börja. Men nu föll det sig så, att min pappa hittade lådan och plockade med sig den hem. Han placerade den som en tavla ovanför byrån där vi förvarade vinterns mössor och vantar.
Den svartmålade lådan är egentligen inte huvudsaken i den här historien. Det intressanta är istället vad som fanns inuti. Den delen av berättelsen börjar någon helt annanstans, över ett loppmarknadsbord i början av 70-talet. Pappa är en väsentlig figur även här, eftersom han på just den här loppisen hittat ett litet gipshuvud, som han tyckte var fint. Nu stod han och vägde det i handen och funderade på om han skulle kunna ha det på sitt skrivbord. Kanske kunde det vara något att vila blicken på, i en paus mellan arbetspassen? ”Jag har fler av de där”, sa mannen som sålde saker billigt i Hässleholm den här tidiga höstdagen. Under bordet plockade han fram en tung trälåda, som visade sig rymma en hel serie gipshuvuden. De låg där och blinkade mot ljuset, inlindade i hampa i varsitt litet fack.
Pappa köpte lådan med de 54 små gipsskallarna för 50 kronor. Han placerade de äggliknande föremålen i kartoteket, som fick oväntat nytt liv. De passade precis, vissa med profilerna på led och andra med stela ansikten vända ut mot sin betraktare. Kartoteket fick sin plats uppe på hallväggen: luckan av glas stängdes med en liten hasp och fick aldrig öppnas. Som barn sprang vi ofta förbi och även om vi hade bråttom måste vi ha uppfattat att gipshuvudena ägde en intensitet som lyste igenom de vita nunorna.
Åren gick, på det sätt som tiden söker sig genom dygnen i en barndom. Under de ljusa timmarna lärde jag mig läsa och skriva; på natten lärde jag om drömmars logik. Efter hand blev orden svårare och språket mer komplicerat. Så en dag kunde jag plötsligt uttala ett ord som visade sig ha stark koppling till skallarna i lådan: ”frenologi”. Det kändes främmande och, på min barndomsskånska, nästan lite franskt.
Frenologins historia är mörk och full av grumliga motiv. Länge låg den också dold inne i det där mörkret, på avstånd från samtidens skärskådande blickar. Men idag vet vi, mycket tack vara några duktiga journalisters arbeten, hur folk i vårt eget land – genom frenologin – blev föremål för pseudovetenskapliga undersökningar. Under 1900-talets inledande decennier skulle skallens form hos samer och fallna kvinnor stå i centrum för expeditioner som genomfördes av Rasbiologiska institutet i Uppsala. Människor uppsöktes av forskarna för att få sina skallar mätta. De fick klä av sig nakna och fotograferades i olika positioner. Så förvandlades individen från person till typ, på ett sätt som gjorde intryck på tyska kollegor.
Frenologi var en gammal lära, fick jag veta, som utformats under 1700-talet av en österrisk läkare vid namn Franz Josef Gall. Galls hypotes handlade om att mänskliga egenskaper som fasthet och optimism har olika lokalisering i hjärnan. Om en egenskap var välutvecklad skulle den kunna registreras som en utbuktning i en motsvarande zon i skallen. Frenologins förespråkare menade därför att skallens form var särskilt intressant, eftersom den kunde hjälpa till att skilja på folk och folk. På så sätt skulle den rena, nordiska sorten också kunna bevaras.
Hemma i kedjehuset på 80-talet betraktade vi allt detta på avstånd. Frenologin var något bisarrt, förstod jag, en avkrok på människans slingrande väg mot att utveckla det hon valt att kalla vetenskap. Att titta på skallarna i kartoteket handlade för oss om att beskåda detta bisarra, där forskaren i sin sliriga kunskapsiver framstod som en clown. Att titta på skallarna handlade också om att få syn på hur kunskapstörst kunde förvrängas till hungriga övergrepp. Och tanken på att vår medfödda nyfikenhet på världen kunde spåra ur och förvandlas till aggressiva handlingar, hos Gall på 1700-talet, liksom i Uppsala och Tyskland under vårt eget århundrade, blev ett kitt i min och pappas relation. Han lärde mig att formulera frågan: Hur kunde allt det här hända? Men också att inse att vi stod rätt tomma på svar.
Lyfter man på sektionen i trälådan där gipshuvudena en gång låg, hittar man ett portabelt rasbiologiskt bibliotek. Uppgifter om de numrerade skallarna är systematiskt redovisade i en tunnsliten katalog: ett huvud har fått etiketten gossebarn, ett annat brottsling, ett tredje poet. Hur lådan hamnade på loppmarknaden i Hässleholm vet ingen, men den forne ägaren måste ha varit en initierad yrkesperson, kanske en läkarstudent från Uppsala, som någon gång vid tiden för andra världskriget trodde att frenologin tillhörde framtiden och som ville bidra till att sprida rönen söderut.
Det löper en fin linje mellan önskan att förstå, och den gränslösa driften att veta och sortera. Som en påminnelse hänger samlingen med gipsskallar numera hemma hos mig själv. Jag har haft otaliga tillfällen att umgås med obehaget som väcks när bekanta kommer på besök. De stannar framför lådan med de vita äggen och så inleds en gissningslek som alltid gör mig nervös. Vad ska de säga och vad ska de tro, om mig? Och vad ska jag få veta om dem? Han som arbetar som kontrabasist tror att figurerna är kompositörer. Hon som är feministisk forskare konstaterar att samlingen saknar kvinnor. Föräldern som ska hämta sitt barn som varit hos oss och lekt säger: ”Det liknar frenologi, men sån är ju inte du!” Vad svarar man på det?
Jag brukar svara med en berättelse om ett märkligt föremål som dök upp på ett loppisbord i norra Skåne för femtio år sedan. Betydligt svårare är det att beskriva rollen som figurerna fick i min familj. Frenologi-samlingen överlevde mina föräldrars skilsmässa och flyttade med pappa upp på tredje våningen i ett hyreshus. Den berättar om honom, som ofta sprang på loppmarknader och som gillade att hänga upp konstiga föremål på väggarna när han kom hem. Saker som fick folk att känna sig lite osäkra, på honom och på sig själva. För vad vet vi egentligen om varandra, bakom de ansikten som vi kallar våra? Vad ryms inuti vår nyfikenhet på världen? Jag tänker att pappa tyckte om att peta i den där osäkerheten. Och att jag på så sätt lärde mig att lite grand stå ut med den.
Numera är det mina barn som springer förbi det gamla kartoteket på sina vardagsrutter där hemma. I deras fottramp kan jag höra mina egna steg mot kedjehusets korkgolv. Jag tror att de kan känna laddningen såsom jag en gång gjorde, och en dag ska jag berätta historien, såsom den måste berättas, längs en kritisk vetenskapshistorisk kronologi. Jag ska förklara att jag länge trodde på möjligheten att hålla historiens brott ifrån sig. Att jag trodde på en tydlig distinktion mellan andras tillkortakommanden och en egen bättre moral. Men efter hand som tiden gått, har min blick förändrats, också på skallarna. Någonstans på vägen förvandlades det förflutna, utan att jag märkte det, och gled upp i vårt eget samhällsmörker.
Malena Forsare, skribent och psykolog
